Kejsaren med det dåliga ryktet

I Boken om San Michele är minnet av den romerske kejsaren Tiberius mycket levande. Axel Munthe låter den vackra fiskardottern Gioia utbrista: ”Tiberius ond,

1 december 2003 av Gunnar Dahl

I Boken om San Michele är minnet av den romerske kejsaren Tiberius mycket levande. Axel Munthe låter den vackra fiskardottern Gioia utbrista: ”Tiberius ond, Tiberius onda ögat, Tiberius bedragare” och varje gång

Munthes capresiska vänner hittar några antika mynt eller föremål i jorden avfärdas dessa som roba di Timberio, ”Tiberius prylar”. I dag är kejsaren en viktig ingrediens i Capris turistindustri. Efter Blå grottan och Villa San Michele är det ruinen efter kejsarens palats Villa Jovis som drar till sig flest turister. För andäktigt lyssnande skaror berättar guiderna om den åldrade kejsarens perversa böjelser och pekar bort mot klippan som stupar trehundra meter ned i havet. Det var därifrån som han lät kasta ut misshagliga personer för att de skulle krossas mot klipporna. För säkerhets skull väntade sjömän i båtar för att slå ihjäl dem som eventuellt överlevt fallet och kämpade i vågorna.

Tiberius kom till världen år 42 f Kr. Tiderna var oroliga.

Under två generationer skakades det romerska riket av inbördeskrig, och det var först med kejsar Augustus som freden återställdes i det väldiga riket. Tiberius var då i de tidiga tonåren. Hans far hade avlidit och Augustus hade äktat hans mor, den sköna och viljestarka Livia Drusilla. Tiberius blev nu kejsarens styvson och senare adoptivbarn. Livia lät sig emellertid inte nöjas med detta; hennes mål var att få se sin son på kejsartronen. Själv hade unge Tiberius inga tankar i den riktningen. Den militära banan väntade honom, och han växte upp till ”ädel skönhet”, skriver Horatius, ”lång och stark med händer som skruvstäd”.

Sina första militära erfarenheter fick Tiberius som sextonåring i Spanien där asturierna inlett gerillakrig mot romarna. Tiberius kamrat och förtrogne under fälttåget var Marcellus, som av kejsaren utsetts till tronarvinge och förmälts med Augustus dotter Julia. Denna hölls för den mest förföriska kvinnan i Rom – lättsinnig, raffinerad och alltid åtföljd av slavar beredda att lyda hennes minsta vink. Två år senare dog Marcellus knappt tjugo år gammal och Augustus valde ut en ny make till dottern, denna gång sin gamle stridskamrat Agrippa, dubbelt så gammal som Julia.

Nio år och oräkneliga älskare senare blev Julia änka på nytt. Under tiden steg Tiberius i graderna, blev general och ledde snart de romerska legionerna mot barbarerna i norr, varifrån han återvände som en berömd fältherre till Rom. Men livet i staden tilltalade honom inte utan så snart han kunde återvände han till sina legioner.

Samtidigt blev hans styvfar alltmer bekymrad för dynastins framtid. Nu återstod ”bara den där styvsonen”. Tiberius var emellertid gift med den ljuva Vipsania som han älskade högt och som dessutom just hade skänkt honom en son. Tronföljden gick dock före kärlek, och Augustus beordrade nu sin styvson att omedelbart skilja sig och ingå äktenskap med Julia. Tiberius lydde. Den romerske historikern Suetonius skriver, att den enda gång som Tiberius senare råkade få se sin älskade Vipsania ”följde han henne så intensivt med tårfyllda ögon att det i fortsättningen sågs till att hon aldrig kom inför hans ögon”.

Tiberius omgavs nu av två starka kvinnor. Hans nya hustru fortsatte att leva som tidigare. Omgiven av sina älskare ägnade hon sig åt fester, orgier och gladiatorspel. Augustus, som infört lagar för att höja moralen i Rom, såg sig till sist tvungen att ingripa mot henne. Då hade emellertid Tiberius i praktiken redan förskjutit sin maka.

Modern Livia var fåfäng och despotisk, urtypen för den gamla adeln som hyllade de goda seder som enligt traditionen utmärkt Rom i äldre tider. Trots detta gick det otäcka rykten om henne. Enligt dessa skulle hon inte bara ha legat bakom den unge Marcellus för tidiga död utan även ha undanröjt Augustus två dottersöner och till sist blandat gift åt sin make. Allt för att bana väg för Tiberius. Livias önskan gick också i uppfyllelse. Efter Augustus död år 14 e Kr besteg Tiberius tronen som Roms kejsare. Men han gjorde det motvilligt. Han hade aldrig strävat efter personlig makt och han trivdes inte i Rom.

Tiberius ska inte ha varit lätt att ha att göra med. Han sade sällan det han tänkte och han kunde visa sina fiender älskvärdhet men vara kylig och hård mot sina vänner. Och han hade gott minne. Under en period i frivillig exil på Rhodos undervisades han av en lärare vid namn Diogenes som höll sina lektioner varje måndag. Vid ett tillfälle när Tiberius varit förhindrad att närvara hade han frågat om inte lektionen kunde flyttas till en annan dag. Genom en slav hade läraren svarat helt kort att Tiberius fick nöja sig med att återkomma om sju dagar. Denne Diogenes råkade befinna sig i Rom när Tiberius utropades till kejsare. Då han infann sig för att frambära sina hyllningar fick han beskedet att han kunde återkomma om sju år.

En skugga föll över Tiberius när Roms dugligaste och mest omtyckte general, den unge Germanicus, plötsligt dog, till synes offer för en giftmördare. Misstanken att det var kejsaren som låg bakom mordet rörde upp en folkstorm, särskilt som Germanicus börjat framstå som den naturliga kronprinsen. Nu blev det i stället Tiberius son Drusus som kom att stå närmast tronen.

Med åren tyckte Tiberius allt sämre om Rom. Det var inte bara skvallret, korruptionen, de ständiga misstankarna och konspirationerna som störde honom. Han irriterade sig också på den romerska överklassens indolens och slöseri. Dessutom var staden honom rent fysiskt motbjudande. Den var smutsig och överbefolkad. Det stank från gravarna där hundratals djurkadaver och människolik kastades efter varje gladiatorspel, för att inte tala om kärrorna med exkrementer som rullade genom gatorna. Tiberius tänkte med saknad tillbaka på tiden på Rhodos. Den gången hade han varit borta från Rom i nästan åtta år. Nu planerade han en ny exil, denna gång på en plats som få romare hade hört talas om och ännu färre besökt, en obetydlig klippö i Neapelbukten.

År 27 lämnar Tiberius Rom för att aldrig mer återse staden. Skötseln av rikets löpande angelägenheter anförtrodde han åt Sejanus, chefen för livgardet och en person som åtnjöt hans fulla förtroende. Själv begav han sig med sitt hov till Capri där hans styvfar vistats en tid efter segern över Antonius och Kleopatra. Augustus hade låtit bygga ett dussin villor på ön men ingen av dem räckte till för Tiberius behov. Högst upp på den östliga spetsen av ön lät han därför uppföra Villa Jovis, ett väldigt palats som täckte sjutusen kvadratmeter. Flera våningar högt reste det sig överst på berget med en magnifik utsikt över Neapelbukten. En optisk telegraf sattes upp med vilken kejsaren kunde kommunicera med fastlandet där kurirer ständigt stod beredda att föra hans depescher till berörda myndigheter i hela riket. Genom ett effektivt kommunikationsnät höll sig Tiberius informerad om vad som tilldrog sig både i Rom och i provinserna. I elva år skulle han regera det väldiga riket från Villa Jovis.

Under tiden uppträdde Sejanus alltmer kejsarlikt i Rom. Där hade makten samlats i hans händer och han hade inte längre någon lust att lämna den ifrån sig. Nu ville han själv bli kejsare. Ett första steg var att undanröja Tiberius son Drusus. Detta lyckades han med genom att förföra Drusus hustru. Genom att locka henne med utsikten att bli rikets nästa kejsarinna förmådde han henne att förgifta sin make. Även Tiberius kände sig hotad, fast från annat håll. En komplott avslöjades som iscensatts av Germanicus änka i syfte att föra en av dennes söner till tronen. Hon hade länge hyst ett oförsonligt hat mot kejsaren som hon ansåg låg bakom Germanicus död. Komplotten – om det nu var en sådan – misslyckades och mor och son fick så småningom plikta för den med sina liv. För Tiberius var den en otäck påminnelse om att han inte gick säker ens på sin klippö.

Sejanus däremot kände sig allt säkrare. Sedan ytterligare en av Germanicus söner röjts ur vägen var snart de flesta tänkbara tronföljare eliminerade. Tiberius var ännu ovetande om Se-janus falskhet och hade gått med på att denne skulle få äkta en kvinnlig medlem av kejsarfamiljen. Innan detta skedde inträdde emellertid en ny person på scenen, änkan efter Tiberius yngre bror. Denna var en av de få personer Tiberius litade på. Genom sina försänkningar i den romerska aristokratin hade hon fått kännedom om Sejanus planer. I två brev informerade hon Tiberius om dem. Först skulle Caligula, Germanicus artonårige och enda kvarvarande son, mördas, därpå Tiberius själv. Sedan låg vägen till kejsartronen öppen för Sejanus.

Chockad och bestört låste Tiberius in sig flera dagar i sitt palats. Den man som han litat på i alla år var en förrädare. Nu gällde det att gå försiktigt till väga. Utan att låta Sejanus ana oråd meddelade Tiberius att det planerade bröllopet måste skjutas på framtiden då bruden insjuknat. Samtidigt kallade han till sig Caligula under någon trivial förevändning. Därpå avfattade han ett långt brev som skulle läsas upp för senaten i Rom.

På morgonen den 18 oktober samlades medlemmarna i senaten på Palatinen. Sejanus åtföljdes som vanligt av sin egen vaktstyrka. En av Tiberius män tog vaktchefen avsides och mutade honom att skicka bort soldaterna. När alla infunnit sig lästes brevet från kejsaren upp. Längst fram satt Sejanus, spydigt småleende. Denna gång var emellertid brevet längre än vanligt och snart dog leendet på Sejanus läppar. Steg för steg avslöjades hans dubbelspel inför senaten. På en plötslig uppmaning greps han och fängslades. Samma eftermiddag, när senaten åter samlades, dömdes Sejanus till döden. Domen verkställdes omgående genom strypning. Sedan släpades kroppen omkring i tre dagar på stadens gator. Alla statyer av Sejanus slogs sönder, hans familj utplånades och till och med hans hästar dödades. Hans lilla dotter, som inte förstod vad som pågick, sade snyftande till bödeln att om hon varit stygg så fick han väl ge henne smäll. Eftersom ungmör inte kunde dömas till döden, skriver Suetonius, våldtog bödeln flickan innan han ströp henne.

Nu först fick Tiberius också kännedom om vad som verkligen hänt hans son Drusus. Änkan som gått Sejanus ärende dömdes att hungra ihjäl. Själv isolerade sig Tiberius i sitt palats och tyckte sig se lönnmördare överallt. Hans misstänksamhet fick honom att förgå sig och låta tortera en person som han själv kallat till Capri. När han insåg sitt misstag lät han mörda den oskyldige för att dölja det som skett.

Tiberius blev 78 år. Han var nu, skriver Tacitus, ytterligt mager, lång och böjd. Hjässan var kal, ansiktet fullt av utslag och ofta täckt av plåsterlappar. Han dog under ett besök på fastlandet. Enligt Suetonius trodde somliga att den gamle kejsaren blivit förgiftad. Andra menade att han kvävts till döds av Caligula som efterträdde honom på tronen.

Makthavarnas sexuella läggning intresserade skribenter redan i det gamla Rom, och då som nu var syftet ofta att förtala politiska motståndare. Suetonius citerar till exempel ett rykte om att Caesar varit ”alla kvinnors man och alla mäns kvinna”, och inte ens Augustus undgick skvaller. Mitt under en middag, skriver Suetonius, lämnade kejsaren bordet i sällskap med hustrun till en av gästerna och gick in i ett sovrum. Efter en stund ”ledsagade han henne tillbaka till bordet men då var hon blossande röd om öronen och håret var i oordning”.

Tiberius är en av de kejsare som blivit mest utsatta för skvaller och förtal. I motsats till vad man kunde tro har han inte gått till historien för sina militära eller administrativa meriters skull, inte heller för att han lyckades upprätthålla den fred som Augustus hade inlett. I stället är han ihågkommen för en rad ogärningar som politiska motståndare i efterhand gjort honom ansvarig för. Kejsardömets fiender utgjordes av aristokratiska grupper som tidigare vunnit makt och inflytande genom krigen och som ogillade en kejsare vars mål var fred. Det var dessa som kom att måla hans porträtt, och de som höll i penseln var de två historikerna Tacitus och Suetonius som båda levde långt efter Tiberius död. Det är genom dem som vi fått bilden av den grymme tyrannen som ägnade sig åt orgier med barn som han ibland lät mörda när han tröttnat på dem.

På Capri, skriver Suetonius, samlade han ihop skaror av flickor och unga män och lät dem ”öva otukt med varandra inför hans ögon för att på så sätt väcka hans borttynande lustar”. Han ska även ha låtit småpojkar ”fara omkring och leka mellan låren på sig medan han badade”. Under en offerceremoni, berättas det, blev Tiberius så ”betagen i skönheten hos en offertjänare som bar rökelseskrinet, att han inte kunde behärska sig utan nästan innan den heliga tjänsten var avslutad förde bort honom och våldtog både honom och hans bror. När bröderna sedan förebrådde varandra för den skam de fått utstå, lät Tiberius krossa benen på dem båda.”

Trots att modern forskning påvisat falskheten i denna bild har den levt kvar, inte minst på Capri. Här utgör namnet Tiberius och dennes påstådda grymheter en stark magnet på turisterna som vallfärdar till ruinen av Villa Jovis. Redan 1913 föreslog den amerikanska historikern Thomas Spenser Jerome att myndigheterna på Capri borde rentvå Tiberius rykte och sätta upp en minnessten över honom, helst mitt i staden så att alla kunde se den. När kommunen insåg vad detta skulle innebära – att frånta Tiberius all hans grymhet och sedeslöshet – slog man ifrån sig. Capri levde på kejsarens dåliga rykte. Att ifrågasätta detta vore ekonomiskt självmord. Tiberius liderliga lustar och grymheter var ju precis sådant som turisterna ville höra talas om. Även kyrkan motsatte sig tanken på att rentvå Tiberius. Det var ju just mot skändligheter i Tiberius anda som den helige Constanzo, Capris skyddshelgon, hade kämpat i alla år. Inte skulle väl han ha stridit i onödan.

Publicerad i Populär Historia 8/2003

Kanske är du intresserad av...

Läs också