Mongolstormen

Djingis Khan är utan tvekan en av historiens mest fascinerande och märkliga figurer. Han har fått flera skönlitterära gestaltningar, figurerat i studentspe

19 mars 2001 av Henrik Höjer

Djingis Khan är utan tvekan en av historiens mest fascinerande och märkliga figurer. Han har fått flera skönlitterära gestaltningar, figurerat i studentspex och en schlagermelodi och framför allt nått en närmast mytisk status som erövrare och slaktare. Men vad gjorde den verklige Djingis Khan som renderade honom en så framstående plats i världshistorien? Var han verkligen så grym som det har gjorts gällande? Och hur kunde hans fattiga nomadfolk skapa världens till ytan största rike?

Djingis Khan hette ursprungligen Temüjin och föddes troligen år 1162. Han var son till en stamhövding som dominerade området sydost om Bajkalsjön. Centralasiens enorma stäppland var under denna tid ett område behärskat av olika nomadstammar som talade turkiska eller mongoliska dialekter. De ständiga krigen mellan herdefolken om de karga betesmarkerna och fårhjordarna skapade en stäpparistokrati, som dominerade detta i princip statslösa nomadsamhälle. Så hade livet sett ut i hundratals år i det inre av Asien. Fejder mellan stammarna utgjorde det närapå naturliga tillståndet i Centralasien – det fanns exempelvis inga språkliga begrepp för tillstånden krig eller fred i de turkiska och mongoliska språken under medeltiden. Ibland gjorde någon driftig stamhövding sig till härskare över ett flertal stammar och började plundra sina södra eller västra grannländer. Oftast försvann dessa riken lika snabbt som de skapats, antingen på grund av inbördesstrider eller därför att de assimilerades av den kultur de besegrat. Detta mönster hade bestått sedan hunnernas folkvandringar på 300- och 400-talen.

När Temüjin var 13 år ska hans far ha förgiftats av sina fiender, och hans stam – de egentliga mongolerna – splittrades. Temüjins fortsatta uppväxt präglades av flykt undan fiender, strider och en ständig maktkamp. De hårda ungdomsåren formade uppenbarligen en man med ledarförmåga och framåtanda. Den första delen av Temüjins liv satte så gott som inga spår i källorna – mongolfolken hade vid denna tid inget skriftspråk – men en berättelse om hans liv nedtecknades efter hans död: Mongolernas hemliga historia. Denna berättelse innehåller emellertid många mytiska element som är svåra att belägga. Temüjin ska dock i sin ungdom ha fått beskydd av sin faders bundsförvant, Togril, som var härskare över karaiterna, en troligen turkisk stam som var nestorianskt kristen och bosatt väster om mongolerna. Under Togrils beskydd växte Temüjins makt, vilket kanske bidrog till att en konflikt dem emellan bröt ut kring år 1200. Temüjins styrkor vann och Togril själv flydde västerut, där han dödades av krigare av ett annat nomadfolk. Mongolernas hemliga historia uppehåller sig även vid Temüjins fosterbror Jamuga. Enligt berättelsen stod de två varandra mycket nära, men efterhand gled de isär och under de konflikter som bröt ut kring år 1200 stod de till slut på olika sidor. Efter Temüjins seger ska han ha dömt den tillfångatagne Jamuga till döden.

År 1206 rapporterade den kinesiske ämbetsman som hade i uppgift att vaka över nomaderna norr och väster om riket till kejsaren att det rådde lugn i de fjärran rikena. Det var lugnet före stormen. Efter decennier av strider för att konsolidera sin makt över nomadfolken lät sig Temüjin detta år krönas till Djingis Khan och hans imperiebygge tog sin början. Han härskade nu över alla stammar mellan Gobiöknen och Bajkalsjön. Detta, som brukade vara höjdpunkten för en energisk och tursam nomadhövding, var endast början på hans karriär. Djingis Khan skapade en lag, den så kallade yassa, en förvaltning med uiguriska som förvaltningsspråk och till och med ett värnpliktssystem som inordnade alla vuxna män i en krigsorganisation. De mongoliska stammarna organiserades till en enhetlig här, men vapnen låstes in i väntan på nya krig. Djingis Khan ville till varje pris undvika krig mellan de herdefolk han nyss förenat. De olika stammarna – bland annat karaiter, mongoler, tatarer, naimaner och merkiter – fick nu alla beteckningen ”mongoler”.

Sedan Djingis Khan hade konsoliderat sin makt över Centralasiens stäppfolk anfölls de nordkinesiska riksbildningarna som förhärjades under åratal av krig. Därefter vände sig mongolerna mot Karakhitay, ett bräckligt rike med centrum söder om Balkhasjsjön. Riket krossades av Djingis Khans generaler på 1210-talet. Han inledde sedan handelsförbindelser med det muslimska riket Khwarezm, som omfattade Persien och Västturkestan. Om avsikten var att upprätthålla fredliga förbindelser västerut får vi aldrig veta. År 1218 hejdades nämligen en av de mongoliska karavanerna vid gränsstaden Otrar och på shahen av Khwarezms order avrättades ett hundratal köpmän med förevändningen att de var spioner. Svaret kunde bara bli ett – krig. ”Det kan inte finnas två solar på himlavalvet, inte heller två khaner på jorden”, ska Djingis Khan ha meddelat shahen.

Otrarincidenten har av senare forskning framhållits som den händelse som fick mongolerna att vända sig mot västra Asien och Europa. Mycket tyder nämligen på att Djingis Khan före denna händelse enbart sökte fredliga förbindelser västerut. Hans huvudmål var, enligt denna tolkning, de kinesiska statsbildningarna. Men massakern i Otrar krävde hämnd, och kriget mot det muslimska Khwarezmriket blev lika blodigt som framgångsrikt. Bland annat plundrades Samarkand och Bokhara, och shahen jagades till döds genom sitt sönderfallande rike.

Djingis Khan lät därefter ett par av sina främsta generaler fortsätta västerut med en mindre armé på ett våghalsigt fälttåg. De slog sig igenom Kaukasus och rundade Kaspiska havet för att slutligen på de sydryska stäpperna år 1223 slå en numerärt överlägsen styrka av ryssar och deras allierade. Mongolerna plundrade sedan Krim, innan de blev hemkallade av Djingis Khan. Fälttåget västerut var över – för den här gången. En av generalerna som ledde denna expedition, Subotai (en barndomskamrat till Djingis Khan), noterade hur bördiga de sydryska slätterna var, och som nomad attraherades han av goda betesmarker. Femton år senare återvände han.

När Djingis Khan dog år 1227 var norra Kina erövrat och hela Centralasien fram till Persien och Syd-ryssland underkuvat. Mongolerna härskade från Indusfloden i söder till Sibiriens skogar i norr. Härskarens död innebar inte att mongolstormen var över. Under den näst yngste sonen Ögödeis välde fortsatte expansionen på flera fronter och bland annat Centraleuropa anfölls. Efter Ögödeis död 1241 fortgick erövringarna med oförminskad kraft. Kalifens Bagdad föll 1258 och man nådde fram till främre Asien. Kina och området ned till Vietnam och Himalaya underkuvades. Under Djingis Khans sonson Kublai Khans välde vid slutet av 1200-talet härskade mongoler från Korea till Östersjön, från östra Medelhavet till Sibirien. Mongolernas krigsföring under denna era var ibland dumdristig, ofta skoningslös och under den viktigaste expansionsfasen under första hälften av 1200-talet så gott som alltid framgångsrik.

På bara några få decennier på 1200-talet skapade Djingis Khan samt hans barn och barnbarn ett världsrike utan tidigare eller senare motstycke. Stora delar av Asien och östra Europa lades under mongoliskt herravälde. Hur kunde det ske? Varför var mongolerna så framgångsrika som krigare?

I äldre forskning brukar man framhålla att de var blodtörstiga ”barbarer”, ”vilda horder” och liknande, vilket skulle förklara de stora erövringarna. Detta synsätt hänger mer samman med en äldre och mer nedvärderande syn på utomeuropeiska kulturer än med historiska fakta. Att lösa konflikter med våld och att erövra främmande territorium var, och är, knappast unikt för mongolerna. Att de var så framgångsrika i krig hade inte med någon särskild disposition att göra, utan berodde främst på deras livsföring.

Som får- och hästnomader i en ytterst ogästvänlig region lärde de sig i och med sin livsföring saker som var mycket användbara vid krig. De var ytterst dugliga ryttare, ofta lärde de sig rida redan som tre–fyraåringar. Som fåraherdar tillbringade de stora delar av sitt liv på hästryggen och klarade av snabba förflyttningar på mycket kort tid. Den mongoliska hästrasen är dessutom tålig och stark samt klarar sig länge utan foder. Inlandsklimatet i Centralasien med heta somrar och stränga vintrar gjorde dessutom människorna vana vid svåra umbäranden. Det nomadiserande livet byggde huvudsakligen på fårskötsel men kompletterades ofta med jakt. Skicklighet med pilbåge var något av en livsnödvändighet för den centralasiatiske herden.

En utförlig beskrivning av mongolernas organisation och beväpning finns i munken Johannes av Plano Carpinis skildring av den resa till mongolernas storkhan Güyük som han företog i slutet av 1240-talet. De mongoliska arméerna organiserades enligt decimalsystemet och bestod av grupper av 10, vilka bildade en grupp på 100, sedan 1 000 och så vidare. Alla var beridna och varje man var försedd med flera hästar, för att kunna byta vid långa och snabba förflyttningar. Alla var också utrustade med svärd och ofta flera pilbågar, och mongolernas skicklighet med dessa vapen är omvittnad.

De mongoliska fälttågen var mycket välorganiserade – de var knappast någon härjande hord som red omkring och plundrade på måfå. Inför varje erövring bedrevs en omfattande underrättelseverksamhet. Under kampanjen mot Öst- och Centraleuropa hade mongolerna ofta bättre kännedom om de berörda ländernas geografi än de inhemska härskarna själva. Den logistiska organiseringen var även den mycket noggrann, fårhjordar drevs samman och förråd lades upp i mängder. Till detta kom att varje ryttare under längre tid kunde klara sig helt själv. Det är omvittnat att stäppens nomader brukade skära upp en åder på sin häst och dricka varmt blod varefter man förband såret. Under de kalla vinterfälttågen gav det värme och näring. Varje ryttare kunde dessutom tillreda ett slags lagrad ost som var närande. Stora enheter kunde operera helt utan tross under begränsade perioder.

Dessutom var de omkringliggande länderna tämligen svaga under 1200-talet, vilket naturligtvis underlättade mongolernas expansion. Den muslimska världen var försvagad av korståg och inre strider, kalifen i Bagdad var i konflikt med shahen av Khwarezm och Kina var militärt svagt. Även i Europa var korstågen och de ständiga krigen mellan olika feodalherrar något som påverkade motståndskraften.

Mongolernas påstådda grymheter har numera reviderats, de närmast astronomiska siffrorna på deras offer som krönikörer i samtiden hävdade ska nog snarast förstås symboliskt. Många döda och mycket elände kunde lätt omskrivas till exempelvis ”hundra tusen döda”. Dessa höga siffror ska snarast förstås som samtidens uppfattning om mongolernas makt. Men det ska heller inte förnekas att deras krigföring ofta var skoningslös. Det finns dock inget som tyder på att mongolerna skulle ha varit grymmare än andra samtida krigare – däremot var de mer storskaliga. Till saken hör också att de flesta historiska källor om mongolernas erövringar är skrivna av deras fiender, medan det vi vet om exempelvis romarnas erövringar huvudsakligen härrör från romarna själva. Därför är skildringarna av grymheter i många fall överdrivna.

Mogolernas största övergrepp begicks oftast mot de städer där mongoliska sändebud eller förhandlare hade dödats, vilket inte så sällan skedde i just muslimska eller europeiska områden. Mongolerna själva bar så gott som aldrig hand på förhandlare eller beskickningar från andra makter.

I det katolskt kristna Västeuropa fick man första gången höra talas om Djingis Khan och mongolerna genom diffusa rykten om att den muslimska världen ansattes österifrån i slutet på 1210-talet. Detta var korstågens tid, och det cirkulerade sedan mitten av 1100-talet rykten om att en mäktig kristen prästkonung – ”Johannes Prästen” – hade ett stort rike långt bort i öster. Kanske var det han som slaktade muslimerna? Fiendens fiende brukar som bekant vara en vän, och det faktum att några av nomadfolken på stäppen var nestorianskt kristna underbyggde förhoppningen att kristenheten hade en mäktig bundsförvant i öster. Närmare underrättelser om den nya asiatiska stormakten fick man efter mongolernas framstöt runt Kaspiska havet kring 1223. Europeiska krönikörer trodde då att mongolerna faktiskt var Johannes Prästens krigare som äntligen var på väg västerut.

Men mot slutet av 1230-talet anfölls östra Europa på nytt och européernas bild av mongolerna förändrades totalt. En mongolisk armé under bland andra den åldrade veteranen Subotai hade börjat ett stort fälttåg mot de ryska furstendömena, som besegrades ett efter ett. Kumanerna, ett herdefolk som var bosatta i de bördiga områdena norr om Svarta havet, och som hade slagits mot mongolerna vid 1223 års fälttåg, insåg faran med ett nytt mongolanfall. De begav sig västerut över Karpaterna och bad kung Béla IV av Ungern om beskydd. Då infann sig en mongolisk beskickning i Ungern, och man krävde att kumanerna – ”mongolernas trälar” – skulle utlämnas, samt att Béla skulle lämna en tribut till mongolerna. Det mongoliska sändebudet var för övrigt en engelsman, som efter ett korståg och diverse äventyrligheter rest vidare österut och så småningom hamnat i mongolisk tjänst. Men Béla IV brydde sig knappast om mongolernas krav. Det skulle han få all anledning att ångra.

Vintern 1240–41 fortsatte mongolernas fälttåg västerut. Den 6 december 1240 erövrades Kiev och en strid ström av flyktingar vällde västerut, undan mongolernas anfall. Våren 1241 började det fälttåg mot Centraleuropa som skulle innebära en lång räcka av nederlag för de kristna trupperna. Jämfört med de långsamma riddarhärerna och de hoprafsade bondeuppbåden var mongolerna mycket överlägsna.

Mongolernas extremt snabba förflyttningar skapade bilden av att de var många fler än de verkligen var; på bara en månad tycktes området mellan Östersjön och Donau översvämmas av mongoliska kårer som plundrade och brände. Även förmågan till snabba vinterfälttåg skapade förvirring. Mongolerna framstod förklarligt nog som oövervinneliga, och förklaringen till deras hastiga uppdykande och framgångar blev i denna religiösa tid teologisk. Mongolerna betraktades inte längre som Johannes Prästens kristna krigare utan sågs snarast som inkarnationer av djävulen. Av ”tatarer”, som hade varit namnet på en mindre stam av mongoler, skapade man begreppet ”tartarer”, som syftade på att de var uppstigna ur Tartarus, underjorden. Den engelske filosofen Roger Bacon ansåg att mongolerna var Antikrists krigare, och att tidens slut närmade sig. Liknande apokalyptiska tongångar hördes på flera håll i det skräckslagna Europa.

Efter det att Ungern skövlats och kung Béla IV jagats på flykten, fortsatte mongolerna vintern 1241–42 över Donaus is. Man förhärjade Balkan och nådde nästan fram till Wien, där mongolstyrkorna samlades för ett fortsatt fälttåg västerut. Men nu nåddes man av nyheten att härskaren Ögödei Khan hade dött hemma i Centralasien. Därför avbröts fälttåget. Inför tronskiftet ville man hem och bevaka sina intressen och alla begav sig tillbaka österut. Mongolernas hastiga och våldsamma anfall mot Centraleuropa gav upphov till frågor om var de kom ifrån och om nya anfall var att vänta. Flera beskickningar sändes därför österut kring mitten av 1200-talet för att få kontakt med någon mongolisk härskare. Dessa sändebud blev väl mottagna och deras bevarade rapporter tillhör de viktigaste källorna vi har som kan berätta om mongolernas seder och bruk.

Vad hände sedan med det mongoliska riket? Efter Djingis Khans död hade det delats upp i fyra delar av hans lika många söner och deras familjer. En av dem skulle dock ha överhöghet över de andra. Delarna var i stort den så kallade Gyllene horden (Ryssland), Ilkhanernas rike (Främre Asien), Djagatai (västra Centralasien) samt slutligen hemlandet och Kina. Efterhand började väldet få karaktären av fyra olika enskilda riken, inte ett enda rike med fyra delar. På 1260-talet började de första krigen mellan olika mongolhärar. Splittringen fortsatte i och med att mongolerna assimilerades av de kulturer de härskade över. Ursprungligen var mongolerna anhängare av shamanistiska religioner och vissa grupper var nestorianskt kristna.

Vilka blev då konsekvenserna av mongolernas erövringar? Vägen mellan Europa och östra Asien öppnades för mångaresenärer. Efter erövringarna hamnade stora delar av den euroasiatiska kontinenten i samma riksbildning och den mongoliska freden, ”Pax Mongolica”, inföll. Detta gynnade handel och långväga resor. Marco Polo var därför långt ifrån ensam om att resa genom Asien under 1200-talet. Påvliga sändebud, slavar samt furstar och diplomater från stora delar av världen korsade Centralasiens vidder för att nå mongolrikets huvudstad Karakorum söder om Bajkalsjön. Mongolerna skapade dessutom ett postsystem som täckte stora delar av deras välde, vilket gynnade kontakterna mellan olika delar av det enorma riket.

Det som var världens största rike mot slutet av 1200-talet började falla ihop i allt snabbare takt på 1300-talet. Den centralasiatiska delen av riket drogs snabbt ned i kaos och stamfejder, tills Timur Lenk under några decennier i slutet av 1300-talet enade det igen. Gyllene horden norr om Kaspiska havet och Svarta havet skulle bestå in på 1400-talet, men försvagades successivt för att slutligen gå under i och med att Ryssland började ta form som stat. Riket i Främre Asien föll samman under 1300-talet. Den del av riket som bestod av Kina och mongolernas hemtrakter söder om Bajkalsjön kollapsade kring mitten av 1300-talet och mongolerna drevs tillbaka till dagens Mongoliet, där de återgick till det statslösa tillstånd av stamfejder som varit förhärskande före Djingis Khans tid.

De mer långtgående konsekvenserna av 1200-talets expansion var de stora folkomflyttningar som skedde. Runt om i Asien och Östeuropa finns ättlingar till Djingis Khans krigare. På Krim finns en grupp tatarer som är ättlingar till Gyllene hordens medlemmar. Och i exempelvis Tatarstan i Ryssland har nationalistiska tendenser varit synliga under 1990-talet. I dagens Centralasien har Timur Lenk plockats fram som nationalhjälte, precis som Djingis Khan har fått ny status i Mongoliet.

Om man jämför Djingis Khan med andra samtida härskare framstår han trots allt inte som så unikt barbarisk som det ibland har hävdats. En av hans rådgivare lär en gång ha påpekat för honom att han erövrat ett världsrike från hästryggen, men att riket sedan inte kunde styras från en hästrygg. Djingis Khan och hans ättlingar tog intryck av detta och efter erövringarna gynnades handel, utbyte med andra kulturer och religiös tolerans. Därför är bilden av mogolledaren som en barbarisk slaktare alltför förenklad. Som så många andra var han ett barn av en våldsam tid, och kombinationen av tillfälligheter och maktlystnad drev honom och hans folk in i ständigt nya krig.

Sett i ljuset av vikingarnas plundringar, korstågens våldsdåd, de muslimska erövringarna och de medeltida feodalherrarnas ständiga krig i Europa framstår Djingis Khan inte som någon alltför avvikande representant för sin tid. Snarare kan man kanske säga att han var alltför typisk.

Henrik Höjer är doktorand i historia vid Uppsala universitet.

Stäppens metropol

Karakorum, beläget i de centrala delarna av dagens Mongoliet, vid floden Orkhon, var mongolrikets huvudstad 1220 till 1267. Då flyttade Kublai Khan huvudstaden till Peking i Kina. Namnet Karakorum betyder ”svarta stenblock” på turkiska.

En av de mest kända beskrivningarna av Karakorum finns i Wilhelm av Rubruks brev till den franske kungen från 1250-talet: ”Vad beträffar staden Karakorum, så ska Du veta, att om man bortser från khanens palats är den inte så stor som köpingen Saint-Denis, och klostret Saint-Denis är tio gånger större än palatset. Det finns två kvarter. Det ena är saracenernas, där det hålls marknad. En mängd köpmän samlas där till följd av att hovet alltid är i närheten och för de många sändebudens skull. Det andra är cathayernas kvarter, där alla är hantverkare.”

Utöver dessa muslimernas och kine- sernas kvarter fanns palats som tillhörde hovet och administrationen, tolv buddisttempel, två moskéer samt en nestoriansk kyrka. Staden var enligt Wilhelm omgiven av en jordvall och hade fyra portar. Stor-khanens palats var omgivet av en tegelmur. Palatset och muren ska ha byggts år 1235.

Typiskt nog bodde stor-khanen inte själv i Karakorum; som nomad vistades han där bara under några månader på våren. Då anlände en mängd sändebud och stormän från stora delar av Asien och Europa för att besöka härskaren över mongolimperiet. Under några decennier på 1200-talet var staden på den mongoliska stäppen en metropol där människor från stora delar av världen möttes. Bland annat hölls det våren 1254, på storkhanens initiativ, ett möte i staden då muslimer, kristna och buddister debatterade sina religioner.

Efter det att storkhanens residens flyttades till Kina förlorade Karakorum allt mer i betydelse. Där staden en gång låg byggdes så småningom ett buddistiskt kloster som i dag är ett museum.

Henrik Höjer

Publicerad i Populär Historia 7/1999

Kanske är du intresserad av...

Läs också