Historien om drottningens bibliotek
Mycket spreds också ut i landet och bidrog till den svenska krigaradelns rikedom och maktställning. En mindre beaktad men historiskt betydelsefull del av allt detta byte utgjordes av Europas rövade bibliotek och arkiv, som enligt dåtidens folkrätt var segrarens rättmätiga egendom. Samlade på slottet i Stockholm men också spridda ut på landets universitets-, stifts, gymnasie- och slottsbibliotek innebar dessa bokliga skatter en revolutionerande intellektuell injektion för uppkomlingsnationen i Europas kulturbleka periferi. Det var först nu som Sverige på allvar kunde ta de första stegen mot att bli en europeisk kulturnation och, med Tegnérs ord, byta ”det fosterländska barbariet” mot en universell bildning.
I juli 1648 hade Hans Christoff von Königsmarck, generalissimus över svenska armén, nått fram till Prag, juvelen i kronan, med den kejserliga konstkammaren och det kejserliga biblioteket. Rovet var oerhört: konstföremål av guld, silver, elfenben, bärnsten, korall, agat, kristall och fajans, tavlor, statyer, gobelänger, mynt och medaljer, ädelstenar, matematiska instrument och sist men inte minst viktigt, tyckte den unga drottningen – böcker! I krigets sista skälvande minut skrev Kristina till sin kusin fältherren Karl Gustav att han skulle se till att få med sig hem till henne det enda hon brydde sig om – det berömda biblioteket.
Hemma på slottet Tre Kronor väntade en nyanställd holländsk bibliotekarie på att få börja arbeta. Han hette Isaac Vossius, var 31 år gammal och hade gjort en lysande karriär som humanist, grekisk filolog och holländsk rikshistoriograf. Nu hade han kallats till den nya stormaktens huvudstad för att tjäna ”Nordens Minerva”, landets unga drottning. Varje tidig morgon skulle han ge lektioner i grekiska åt den morgonpigga och krävande drottningen som samtidigt var i färd med att arbeta livet ur den franske filosofen Cartesius. Men Vossius skulle också, tillsammans med sin vän latinisten Nicolaus Heinsius, en annan i drottningens stora stab av utländska lärda, ta hand om hennes snabbt växande bibliotek.
Det familjebibliotek Kristina ärvt var med europeiska mått mycket anspråkslöst. Hennes farfars far, Gustav Vasa, har gått till historien snarare för att ha slaktat böcker än för att ha samlat dem, och pappa Gustav Adolf kände sig säkerligen mer hemma på slagfältet än i studerkammaren. Trots detta var vasaprinsarnas bibliotek inte helt oansenliga. Erik hade 216 titlar, Johan hade ännu fler och Karls samling innehöll konfiskerade böcker både från det birgittinska Vadstena klosterbibliotek och från franciskanernas konvent på Gråmunkeholmen i Stockholm. Det var kring denna kärna det nya biblioteket växte – i rask takt.
Drottningen var en glupsk boksamlerska. Förutom krigsbytena började hon nu genom sina två resande bibliotekarier att på den europeiska bokmarknaden systematiskt inköpa stora handskrifts- och boksamlingar. Redan 1648 hade hon köpt den berömde rättslärde Hugo Grotius bibliotek. Ett år senare dog Gerhard Vossius, Isaacs far och en av tidens framstående intellektuella. Även hans ypperliga bibliotek köptes av Kristina.
De kungliga samlingarna som nu höll på att ta form på Tre Kronor bestod av både tryckta böcker och handskrifter. De klassificerades av Vossius i 21 avdelningar och katalogiserades i två handskrivna volymer, Bibliothecae Christinianae Catalogus (i dag på Kungliga Biblioteket) som var klar 1651. Vossius tog i katalogen inte med de volymer som han av en eller annan anledning ansåg opassande, till exempel de alkemiska handskrifterna.
Kristina fortsatte, trots en alltid urusel ekonomi, att köpa. Heinsius och Vossius turades om att resa runt i Europa och att arbeta i biblioteket hemma på slottet. I breven mellan hemmavarande och resande bibliotekarie formas bilden av drottningen: mångbegåvad och nyfiken men splittrad och rastlös. Hennes egna ord i ett brev till kardinal Mazarin stämmer väl med deras intryck: ”Nyheterna för dagen hotar världen med ett stort lugn; jag älskar stormen och fruktar vindstillan.” Outtröttligt bytte hon intressen och avverkade i rask följd utländska lärda, litterära smaker och filosofiska inriktningar. För bibliotekarierna gällde det att hänga med i den höga farten.
Heinsius reste till Italien och dammsög den italienska bokmarknaden för drottningens räkning. I Rom gjorde han bekantskap med Lucas Holstenius, den mäktige kardinalen Barberinis bibliotekarie, som långt senare skulle komma att bli Kristinas förste romerske bibliotekarie.
I Paris var den berömda Petau-samlingen till salu. Den innehöll förutom tryckta böcker 1 500 handskrifter, mestadels från franska kloster som plundrats i de långa krigen mellan katoliker och hugenotter. Vossius förhandlade, drottningens parisbankir förskotterade de begärda 40 000 franc och hovtjänaren i Stockholm, skräddare Holm, försäkrade att motsvarande summa skulle skickas till Paris. Men några pengar kom aldrig. Drottningen var inte särskilt noga med att betala sina räkningar och inte heller kunde hennes bibliotekarier vara säkra på att få någon lön för sitt arbete. Men Petau-handskrifterna kom till Stockholm 1651. I dag utgör de kärnan i Kristinas samling i Vatikanbiblioteket.
I början av 1653 gjorde Kristina sitt sista storköp. Genom kontakter hade hon hört talas om en parisisk mirakeldoktor, Pierre Michon Bourdelot, och den förmodligen utbrända drottningen, som länge lidit av håglöshet och trötthet, kallade honom till Stockholm 1652. Bourdelot ordinerade en försiktig terapi bestående av bad, frisk luft och en lugnare arbetsrytm. Drottningen, glad att slippa de annars närmast obligatoriska åderlåtningarna och blodiglarna, kände sig omedelbart mycket bättre. Hon utnämnde Bourdelot till sin livläkare och förblev honom tacksam livet ut. Bourdelot var inte bara en läkare med sunt förnuft utan också en duktig boksamlare. Han hade ärvt en fin samling medicinska handskrifter som han själv utökat, och den köptes nu av Kristina.
Umgänget med makten är riskfyllt, även för bibliotekarier. 1652 föll Vossius i onåd och blev förvisad från hovet. Samlingen sköttes under hans frånvaro av ett antal framstående bibliotekarier och lärda, bland andra den berömde biblioteksgurun Gabriel Naudé, som varit i tjänst hos kardinalerna Richelieu och Mazarin. Men omsättningen på bibliotekarier var stor på Stockholms slott, och många fick lämna sitt arbete på grund av intriger och konflikter vid hovet.
När Kristina 1654, 27 år gammal och bara fyra år efter sin kröning, stod i beredskap att lämna Stockholm förlät hon Vossius och kallade honom åter till sig. Hon behövde hans hjälp med att inför flyttningen välja handskrifter och böcker och med att arrangera transporten. Det var en kaotisk tid. Pesten härjade, och hovet flyttade temporärt till Uppsala. Böcker och handskrifter låg i drivor och väntade på att märkas och packas. Vossius har i efterhand anklagats för att ha tagit för sig ur drottningens bibliotek. Men han tog uppenbarligen bara sådant han själv hade betalt. Det var inte bara bankirerna som aldrig fick sina utlägg ersatta!
Biblioteket packades och skickades till Antwerpen omedelbart efter abdikationen. Vid ankomsten fanns Vossius där igen och gjorde en inventarielista, den så kallade Antwerpenkatalogen, som visar vad drottningen tog med och som hon alltså betraktade som sin privategendom. Den hjälper oss också att förstå vad hon lämnade kvar i Stockholm och således såg som statsegendom, ett viktigt faktum med tanke på allt som gick förlorat i den stora slottsbranden 1697.
Anmärkningsvärt är att hon valde att lämna det mesta av de stora krigsbytena och roven. Kanske tyckte hon att det inte anstod ”påvens utvalda dotter” att omge sig med böcker och handskrifter stulna i katolska klosterbibliotek. Men genom att ta med sig sitt bibliotek till Rom räddade hon det åt eftervärlden. Merparten av det hon lämnade kvar i Stockholm brann upp.
Efter ett årslångt uppehåll i Antwerpen, under vilket drottningen förhandlade med Sverige om sin framtida ekonomiska ställning, skickades hennes samlingar vidare till Rom där den påvlige bibliotekarien Lucas Holstenius, som nu också blev Kristinas, packade upp och kontrollerade. Drottningen själv hade anlänt i stor stil i december 1655. Alexander VII Chigi, före detta chefsförhandlare på den förlorande sidan i Westfaliska freden 1648, såg till att händelsen inte passerade obemärkt. Det var inte var dag den katolska kyrkan fick en sådan propagandatriumf: den protestantiska segrarmaktens suverän konverterade och blev ett Kyrkans, mer eller mindre lydiga, barn.
Under några år förde Kristina – numera Christina Alexandra – en nomadiserande tillvaro i hyrda eller lånade romerska palats och böckerna packades inte upp förrän 1659 då hon flyttade in i det som skulle bli hennes fasta adress i Rom, Palazzo Riario på Tiberns högra strand, i dag Palazzo Corsini, säte för Accademia dei Lincei. Kristinas park är i dag Romuniversitetets botaniska trädgård.
Hon tillbringade 34 år i Den Eviga Staden och blev snabbt en av Roms ”kändisar”. En intensiv, mångårig vänskap uppstod med den jämnårige kardinalen Decio Azzolino. Hon var och förblev en politisk varelse och vid sidan av sitt liv som kulturens och vetenskapernas gynnerska engagerade hon sig ivrigt i den romerska och den internationella politiken. Någon kyrkans lydiga dotter blev hon väl aldrig riktigt och sin dåliga ekonomi fick hon dras med. Hon pantsatte juveler men sålde sällan handskrifter eller böcker. Det var möjligtvis hennes pengabrist som drev henne att vid flera olika tillfällen försöka återinträda som monark på den europeiska arenan. Hon intrigerade för att komma över både Polens och Neapels kronor, men Sveriges krävde hon, till svenskarnas lättnad, aldrig tillbaka.
I biblioteket i Palazzo Riario anställde hon den italienske bibliotekarien Benedetto Millini och öppnade sitt bibliotek för den lärda publiken, något för Rom mycket ovanligt. Biblioteket växte och förändrades men hennes bokhunger verkar ändå ha avtagit. Kanske var orsaken hennes begränsade ekonomi. Kanske gav också det så unikt biblioteks- och arkivrika Rom ett mognare perspektiv på begränsningen i varje individuell samlaransträngning som här ändå bara kunde bli en droppe i ett väldigt hav av tanke, lärdom och historia.
Kristina dog 63 år gammal i april 1689 och begravdes, som den första kvinnan någonsin, högtidligen i Peterskyrkan. För hennes vän, arvinge och testamentsexekutor Azzolino gjordes inventarielistor över hennes ägodelar och på så sätt vet vi hur biblioteket såg ut vid hennes död. Det var uppdelat i en avdelning för tryckta böcker med sammanlagt cirka 5 000 titlar och en avdelning för handskrifter, drygt 2 000 nummer. Hela boksamlingen värderades till 10 842 scudi.
Azzolino dog själv en månad efter drottningen (turligt nog får man säga, eftersom han ägnat mellantiden åt att nitiskt bränna deras chiffrerade brev, börjandes med sina egna) och alltsammans ärvdes av Azzolinos unge kusin Pompeo som var tvungen att omedelbart sälja av för att ha råd att betala Kristinas skulder. Alla hennes samlingar, utom handskrifterna, splittrades. Kardinalen Pietro Ottoboni, stor boksamlare, köpte handskriftsbiblioteket intakt med bokhyllor och allt. De flesta handskrifterna, cirka 1 900 stycken, fördes genast över till Vatikanbiblioteket. Resten kom dit senare med familjen Ottobonis arkiv.
Vatikanbiblioteket, med sitt långa förflutna som påvens privata boksamling, hade grundats som ett riktigt bibliotek 1475 av Sixtus IV Della Rovere. Det hade klarat sig hyggligt genom 1500-talets krig och plundringar och flyttat in i nya lokaler 1588. I mitten av seklet köpte man, mitt framför näsan på Kristina, genom Lucas Holstenius förmedling, grevarnas av Urbino berömda bibliotek, cirka 1 500 latinska handskrifter och en stor samling tryckta böcker. Och i slutet av 1600-talet tillkom alltså drottningens handskrifter, i dag kallade Codices Reginenses latini et graeci, både kronologiskt och tematiskt bibliotekets mest heterogena samling med en mångfald ämnen speglande drottningens encyklopediska intressen: klassiker, kyrkofäder, helgonlegender och teologi, krönikor, historia, panegyrik, diplomatiska rapporter, reseskildringar och mycket annat. Av speciellt intresse för Kristina-forskarna är de många statsfilosofiska texter som har att göra med kvinnlig tronföljd.
De många alkemiska texterna kan locka oss att tro att Kristina, trängd av sin dåliga ekonomi, var fascinerad av tanken på att en dag kunna göra guld, och det stora antalet kvinnomedicinska verk skvallrar om en drottning som var mycket intresserad av det egna könets problem. Möjligen kan det ha berott på ett livmoderframfall att hon under en period trodde att hon höll på att få en penis och därmed skulle förvandlas till man.
I Vatikanen har handskrifterna legat relativt ostörda sedan dess, ibland offer för de stora ombindningskampanjer som ambitiösa bibliotekarier då och då låter drabba rika bibliotek. Men ett och annat gammalt svenskt band finns kvar, med Vasaättens kärvar eller med det svenska riksvapnet i guld. Vid Napoleons ockupation av Rom lyssnade hans generaler tack och lov inte till den franske bibliotekarie som rådde dem att frakta alla Kristinas handskrifter till Paris.
Till sin allra största del är drottningens handskriftssamling fortfarande okatalogiserad och svårtillgänglig. Från 1700-talet finns en mycket summarisk, handskriven inventarielista i ett enda exemplar gjord av bibliotekarien Domenico Teoli som bara kan konsulteras på plats. För de första 500 numren finns numera en grundlig modern katalog på latin. Utöver detta finns ingen ingång i denna för den lärda världen, och inte minst för Sverige, mycket viktiga samling som lovar mången överraskning och intressanta fynd. Ett stort och spännande arbete väntar i Vatikanens källare med dessa handskrifter som med sina långa, brokiga liv i krig och fred väl illustrerar den gamla formuleringen habent sua fata libelli – ”böcker har sina öden”.
Eva Nylander är latinist och bibliotekarie och har under många år arbetat på Vatikanbiblioteket i Rom, främst med drottning Kristinas handskrifter. Hon undervisar nu i bok- och bibliotekshistoria och latin i Lund.
