Det började med att en greve Rudolf år 1273 valdes till kejsare av det Heliga romerska riket – ironiskt nog för att han ansågs så svag att han skulle kunna styras och inte heller skulle komma att insistera på någon arvsrätt för sin familj. Men elektorerna hade bitit sig i den kollektiva tummen. Rudolf var en caesar långt mer imponerande än det mischmasch av lösligt hopfogade jordlappar som utgjorde imperiet. Legenderna om honom – stigen direkt ur det centraleuropeiska massivet av magi och mirakel – bär vittne om de tidiga habsburgska dragen: intelligent humor, drastisk djärvhet, fantasteri.

Kronan blev visserligen inte omedelbart ärftlig, och halkade ett tag efter hans sons död ur familjens grepp, men habsburgarna som hade gjort sin entré på Europas scen för att stanna, var bara ute ett tag för att klä om. Nästa Rudolf, Stiftaren kallad, ”hittade” i sina gömmor släktdokument som visade att habsburgarna hade prinsars blod, det vill säga i rang stod över elektorerna. Från och med nu var varje liten nyfödd habsburgare ärkehertig eller ärkehertiginna. Habsburgarna adlade sig själva, och sitt ämbete.

Det faktum att dokumenten var falsarier bleknade snart i det allmänna medvetandet. Från mitten av 1400-talet var familjen intill förblandning identifierad med imperiet.

I det färgrika vimlet av habsburgska män skymtar en och annan mjuk kvinnoprofil. Maximilians spröda burgundiska prinsessa dör alltför ung för att göra ett historiskt avtryck, men dottern Margareta hör till alla tiders mest sympatiska och smarta regentinnor.

I de senare generationerna har vi kejsardottern Marie Louise som blev kejsarinna i en yngre dynasti när hon gifte sig med Napoleon, och hennes intelligenta svägerska Sofia av Bayern, mor till två kejsare, Franz Josef och Maximilian av Mexico. Den senares ursprung ifrågasattes: en del har utpekat fången på Schönbrunn, Napoleons son, som fadern, medan andra menade att det var en svensk prins i landsflykt, Gustaf IV Adolfs son.

Men detta ska handla om tre tragedienner: Johanna (Juana la Loca), Carlota och Elisabet. Porträtten av dem är inte självklara, för de har var och en bedömts mycket olika, starkt subjektivt. Aldrig så torra författare till historiska översikter blir plötsligt så passionerade när det gäller kvinnor. Objektiva pennor darrar till, när en massa emotionellt stoff krånglar till allting. ”Hon kände...” det ena – eller det andra. Versionerna av sanningen blir fler än vanligt. Det följande är en. Läsaren är varnad.

Juana la Loca

En flotta sätter ut i augusti 1496 från Laredo på Spaniens norra kust, 120 skepp och 15 000 man. I lasten finns 100 000 saltade sillar, 10 000 ägg, 1000 levande hönor, 20 kor, 200 får och 20 000 liter bordsvin. Och en liten prinsessa, Juana, 16 år. Det var hennes föräldrar, kung Ferdinand och drottning Isabella av Spanien, som hade utrustat flottan för att föra henne till Flandern, där hon skulle gifta sig med Filip den Sköne, sonen till Europas mäktigaste man, Maximilian av Habsburg.

Hon talade franska och latin, skrev brev väl, var elegant i danser, spelade åtskilliga instrument och uppträdde gärna inför utländska diplomater. Filip var 18, och redan svår på kvinnor. När de unga möttes, slog det gnistor. En kaplan tillkallades i all hast för att ge en blixtsnabb välsignelse åt föreningen.

Men något går fel från början. Filips passion är inte kärlek. Möjligen är det hans förakt för hustrun som vänds mot hela den spanska uppvaktningen. Spanjorerna lider nöd, många svälter ihjäl, i det rika Flandern. Juana själv fick inte ens fickpengar. Isabella hör rykten, och skickar spioner. Det tassar och tisslar av spanska biskopar och andra svartrockar i de flanderska korridorerna. En rapporterar år 1499 att prinsessan nu är ”så rädd att hon inte längre kan hålla upp huvudet”.

Barn kommer. Juana föder lätt, och nu börjar ryktena ta fart om hennes abnorma beteende: hon visar inga starka moderskänslor. I Spanien har så många oväntade dödsfall ägt rum inom kungafamiljen, att det 1502 ser ut som om Juana och Filip ska bli tronföljare. De kallas till Spanien för att sväras in.

Filip är i Spanien så självsvåldig att Maximilian skriver till honom med förhållningsorder att uppföra sig anständigt. Med blandade känslor svär de olika provinserna paret trohetseden; Aragonien gör tillägget ”så länge äktenskapet håller”.

Filip vantrivs, vill hem. Isabella bestämmer att om han vill resa, får han göra det ensam. Juana, som hittills har förhållit sig lugn, blir förvirrad: övergiven av sin man, dagarna före jul, och hon är i sjätte månaden. Det blir ett stormande uppträde. Han reser. I mars 1503 föder hon deras fjärde barn, Ferdinand.

Kanske drabbades Filip av sällsynta ångerkänslor, kanske var det bara det att han visste att han behövde henne för att få makt i Spanien – men han skrev faktiskt och bad henne komma hem, ett brev som konfiskerades av Isabella.

Inte förrän i november fick Juana tag på det. Hon befann sig då på det starkt befästa slottet La Mota, där det sedan länge stått klart att hon var fånge. Hon beslutade sig nu för att fly handlöst. Det är natt och storm och regn, men hon når vallgraven som skiljer henne från friheten – då höjer en av Isabellas raska biskopar fällbron – och hon är fångad som en råtta. Förtvivlad stannar hon i portvaktshuset hela natten.

Men hon är ännu obruten. Nästa vår kan hon äntligen resa. Isabella försöker förgäves få Filip att lämna ut sin fyraårige son Karl för att uppfostras i Spanien. För detta skulle hon ha betalat ett toppris: kungariket Neapel, det land för vilket Spanien nyligen fört krig.

Under Juanas frånvaro har Filip installerat sig med en blond favorit på slottet. Juana får ett utbrott och kastar sig över rivalen med en sax och skär av en bit av hennes hår. Biskoparnas pennor rasslar: ”Juana blev nästan tokig.” Vid det här tillfället är det dokumenterat att Filip slog henne, och att han låste in henne.

I november 1504 dör Isabella, med ett testamente som stipulerar Juana som universalarvinge; Ferdinand som ersättare ”om hon inte kan eller vill regera”. Användande Filips skrivna rapporter om Juanas utbrott, förklarar Ferdinand inför cortes sin dotter sinnessjuk, medan han sänder en delegation till Flandern för att få hennes fullmakt att regera.

Juana skriver under, men Filip förhindrar att fullmakten sänds; han har sina egna planer. Han har ingått allians med Frankrike. Juana får reda på faderns dubbelspel, och Filips. Världen snurrar runt för henne. Under tiden fattas det i Salamanca ett halvhjärtat beslut att Kastilien ska regeras av den absurda trojkan Ferdinand, Filip och Juana. Och i januari 1506 seglar paret mot Spanien.

Juana vill genast träffa sin far; Filip sätter vakter vid hennes dörr. I stället möter han själv Ferdinand och de undertecknar nu ett avtal som går ut på att Juana är inkapabel och ovillig att regera. Ferdinand – i en taktisk rörelse, säker på att Filip inte ska bli långvarig som ensam regent av Kastilien – sätter av mot det rike som fortfarande är hans, Aragonien, och därefter kungariket Neapel.

Filip kallar in cortes, men anser att Juana av politiska skäl bör närvara. Nu följer en scen av stort drama och mycken värdighet och grace: hon frågar rådsherrarna om de känner sin drottning, de svarar ja. Hon ber dem då att invänta henne i Toledo, där hon vill avlägga eden som Kastiliens överhuvud.

Filip stänger in sig i sin våning, rasande. Adelsmännen, som fått sig berättat att drottningen är vansinnig, är förvirrade och en efter en ber de om personliga audienser hos Juana. Därefter är det praktiskt taget bara Filip i hela Spanien som vågar insistera på att det är något fel på Juanas balans och förstånd.

Men under färden till andra residensstäder försöker Filip fortfarande att få Juana inspärrad. Hon är medveten om det, och skräckslagen. Hon vägrar att ta härbärge i något av de starkt befästa slotten under vägen. Rider en gång, ångestfylld, omkring hela natten på sin mula.

Så, i Burgos, insjuknar Filip och dör. Juana – ologisk, kvinnlig – är otröstlig. Och nu uppstår den romantiska legenden om henne som ”vansinnig av kärlek”. Hon sägs dra omkring på vägarna med sin mans lik, och sägs öppna kistan ofta och kyssa de ruttnande resterna. Och det är sant att färden var irrande: på den här tiden var det otänkbart för en nybliven änka att visa sig i dagsljus. Man måste färdas nattetid på usla vägar, förirrade sig ofta på väg mot gravsättningen i Granada.

Men säkert var hon virrig. Hur skulle hon kunna vara annat? Ofta inspärrad, alltid bedragen, och nu ensam regent för ett oroligt land. Och, som vanligt, med barn. Första tiden efter Filips död är Kastilien utan regent: Juana besvarar alla frågor med att hänvisa till Ferdinands återkomst. Den sker i augusti 1507. Efter att ömsom tokigförklara och klokförklara sin dotter, som det passar hans politiska intresse för tillfället, spärrar han slutligen in henne på slottet i Tordesillas, i februari 1509.

När han gör ett enda besök hos henne, i november 1510, ”ville hon varken äta eller klä sig ordentligt, var svag och okoordinerad”.

När hon blev livstidsfånge var hon ännu inte fyllda 30 år. Under långa tider var hon inte mycket mer än ett bylte på golvet – ändå visar dokumenten att hon vid de enstaka tillfällen då hon behövdes för någon politisk eller familjär angelägenhet visade prov på klarhet, rentav mild ironi.

Hon dog efter 46 år i fångenskap, och vilar nu, precis som vilken älskad kunglig dotter och hustru som helst, i gravvalvet i Granada, med Ferdinand, Isabella och Filip den Sköne.

Carlota

Född belgisk prinsessa Charlotte år 1840. Redan hennes dopnamn var egendomligt: hon fick det efter faderns första fru, som hade dött när hon framfödde ett dött barn.

Tidigt var det klart att den nybildade nationen Belgiens första lilla prinsessa var överintelligent, viljestark och disciplinerad. Men mycket allvarlig. När modern dog blev den tioåriga dottern ändå allvarligare.

När hon var sexton, kom en habsburgsk ärkehertig, 24 år, på besök. Han var lång och stilig; hon blev kär. I juli 1857 stod bröllopet. Maximilian av Habsburg och Charlotte blev från början hjärter kung och dam i Europas politiska kortlek. Charlotte hade en mäktig kusin som hade gett sitt höga samtycke till äktenskapet: drottning Victoria.

Brudgummens bror, kejsar Franz Josef i Wien, förstod att han inte kunde låta brodern nöja sig med den dekorativa titeln amiral. Han gjorde honom till vicekung av österrikiska Italien.

Max och Charlotte, bägge idealistiskt lagda, förberedde sig för uppgiften som två glada skolbarn. Max hade i åratal försökt påverka sin bror till en liberalare politik i Italien och Ungern, och såg nu sin chans. Charlotte snabbstuderade italiensk historia, språk och politik.

Men hatet mot Österrike var starkt och djupt i Italien. Två glitterögda ungdomar kunde inte ändra på det. Efter år av förtryck kändes deras vänlighet och generositet närmast förolämpande. När det nya kungaparet gick på La Scala, lämnade italienarna tillbaka sina biljetter. Aldrig var Italien kallarn kompromiss mellan Franz Josef och den romantiske ungerske greve Andrassy.

Hon hade alltid varit svag för det ungerska, och i sina sällsynta inspirerade ögonblick kunde hon också vara inspirerande. Och hon var i ”ungersk smak”: den mattvita hyn, de mörka ögonen, och en röst som var ”knappt hörbar, fascinerande”. En diplomat i ett moln av organza. Det är också i Ungern som legenden om henne fortfarande lever starkast.

Bara en annan händelse berör henne starkare än grundandet av dubbelmonarkin. Skotten i Mayerling, när sonen Rudolf tar sitt och sin älskarinnas liv, är för kejsaren kanske mer en förödmjukelse än en sorg, mer en personlig och nationell skandal än en familjetragedi. Medan Elisabet, som aldrig hade känt sin son, helt enkelt vägrar att tro att han begått självmord.

När hon förstår det, finns det tecken som tyder på att hon till sin nästan ständiga ångest – som ibland handlade om livet och döden men lika ofta om midjemåttet – också lägger den om sinnessjukdom. Hennes kusin Ludwig, den galne kungen av Bayern, har för inte så länge sedan hittats dränkt med sin fångvaktare i en vassrugge på grunt vatten.

Om man inte kan se att Elisabets liv förändrades drastiskt efter Rudolfs död, så är det för att hon redan tidigare var så neurotisk. Hennes omgivning är redan alltför van vid hennes plötsliga vredesutbrott, gråtanfall mitt under örjade drömma om en gemensam uppgift, igen.

Men den här gången måste de ha garantier. Napoleon försäkrar dem om sina. Så reser de till Wien, men Franz Josef vägrar ställa upp med någon garanti om militär hjälp. Däremot ger han sin välsignelse till företaget, om Maximilian avsäger sig och sina efterkommande all arvsrätt till kronan. Det är bara efter en kolossal ansträngning från Charlottes sida, som kejsaren går med på att Maximilian, om han återvänder till Europa, ska få ett visst apanage.

I april 1854 avseglar de, Max med tårfyllda ögon och i ett tillstånd av total utmattning, Charlotte hans enda stöd. Två europeiska, överkänsliga unga kungligheter, som läser Byron och älskar sitt vita slott vid havet, anländer till Vera Cruz, där klockorna ringer oavbrutet för ständigt nya offer för gula febern, och där gamarna är fridlysta, för att de är stans renhållning.

Patetiska är de – Maximilian i sin sombrero; hans blommiga bildspråk på dålig spanska prasslar torrt när han håller sina välmenta tal till ”sitt” mexikanska folk. Charlotte, som nu blir Carlota, belgiskt stel i sin mexikanska bonddräkt.

Men om man jämför dem med deras samtida, uppblåsta släktingar som regerar i Europa blir de genast mycket mindre löjliga. De hade dock entusiasm, ungdom och charm på sin sida. Mot sig hade de det vanliga: främlingskapet, och en otrolig blåögdhet.

Efter en tid börjar Maximilian känna av omöjligheten i deras uppgift. Han reagerar med en introvert attityd. Ledare av ett land i totalt kaos, mitt i ett lömskt gerillakrig, sätter han sig ner och arbetar med overkliga projekt som att formulera lagar, planera nationaldagar, nationalmonument och en mexikansk flotta.

Det är Carlota som arbetar med att avvärja katastrofen, det är hon som skriver och ber om förstärkta franska trupper, medan Maximilian bekymrar sig för sin trädgård i Cuernavaca. När han inte har trädgårdsmästarens fru på besök.

Någonstans norrut skjuter en arbetslös skådespelare Abraham Lincoln. Den nye presidenten identifierar sig med Juárez, och sänder en ”observationsstyrka” till mexikanska gränsen.

Panik utbryter i Paris. Napoleon beordrar de franska truppernas tillbakadragande från Mexico. Medan Max skriver muntra brev hem, är Carlota ensam om att förstå situationen. Resolut bestämmer hon sig för att göra en missionsresa till Europa. Kanske är det inte så svårt för henne att resa. Hela Mexico vet nu att trädgårdsmästarens fru i Cuernavaca är havande med kejsarens barn.

Den 7 augusti 1866 anländer Carlota till den franska kusten. Hon vädjar först till Napoleon III. När inget annat hjälper drar hon fram de brev där han betygade Maximilian om sitt och den franska nationens bistånd, vad som än skulle komma att hända. Efter tio dagar, av böner, gräl, tårar, utfall, ger hon upp. Men något har slutligen gått sönder i Carlotas plågade huvud. Hon reser vidare på sin mission, ömsom klar, ömsom förvirrad. Men innan hon anländer till Rom för att lägga fram sin sak för påven, är hon helt sinnessjuk.

Hon drar sig tillbaka i tiden, leker med dockor. Skottet i Querétaro den 19 juni 1867, när Max dör framför Juárez exekutionspluton, når henne inte. Hon överlever sin man med sextio år, dör 1927 i Bryssel, 87 år gammal.

Elisabet

Carlota och Elisabet var svägerskor. Elisabet var två år äldre, gift med Franz Josef, som var två år äldre än Maximilian. De var bägge födda prinsessor; Elisabet av släkten Wittelsbach, som hade ännu äldre anor än självaste Habsburgarna. Båda blev kejsarinnor. Man skulle kunna tro att de två hade mycket gemensamt. Men de var nästan absoluta motsatser.

Precis som Juana och Carlota så var Elisabet 16 år när hon gifte sig med sin drömprins, men det är ungefär där som alla likheter upphör. Där Carlotas otillfredsställda lycka är samhällsinsatsens, och Juanas kärlekens – där är Elisabets den personliga gratifikationens. Genom hela sitt liv förblir hon en bortskämd flicksnärta. Intellektuellt ter hon sig – vid jämförelse och utan jämförelse – som en nolla. Det gör inte hennes tragedi mindre.

Hon blev gift med en man som redan under smekmånaden steg upp klockan fem varje morgon för att arbeta och i första pausen klockan åtta äta frukost med sin mor. Ett urverk, och en tråkmåns. Franz Josef lär under hela äktenskapet ha avgudat sin Sissi, men han var den han var – skräckslaget rutinbunden, en slav under sin mor men framför allt under sin egen självdisciplin. Elisabet, frivol i allt utom det sexuella, var med en sådan man på förhand dömd till evig ensamhet.

Så blir hennes liv ett ständigt farande efter vind, och det är detta som ger hennes person dess mystik. Hon blir kvinnan som, skön och blek och med vinden i sitt magnifika mörka hår, hänsynslöst rider genom franska sädesfält i brännande sol och över engelska hedar i storm – lämnande bakom sig nedtrampade skördar och manshjärtan. Hon kastas av, förlorar medvetandet, och när hon vaknar upp faller hon i gråt när hon ser hur hennes häst blöder. Detta är hennes verklighet – inte ett Europa i revolution.

Franz Josef ansåg inte att hans gemål skulle blandas in i politiska frågor, och där åtminstone var makarna eniga. Krigen kom och gick, det mot Frankrike och Italien 1859, mot Danmark 1864 och mot Preussen 1866.

Men vid dubbelmonarkins tillkomst, som en följd av det senaste nederlaget, spelar Elisabet en rent aktiv roll, när det gäller att åstadkomma en kompromiss mellan Franz Josef och den romantiske ungerske greve Andrassy.

Hon hade alltid varit svag för det ungerska, och i sina sällsynta inspirerade ögonblick kunde hon också vara inspirerande. Och hon var i ”ungersk smak”: den mattvita hyn, de mörka ögonen, och en röst som var ”knappt hörbar, fascinerande”. En diplomat i ett moln av organza. Det är också i Ungern som legenden om henne fortfarande lever starkast.

Bara en annan händelse berör henne starkare än grundandet av dubbelmonarkin. Skotten i Mayerling, när sonen Rudolf tar sitt och sin älskarinnas liv, är för kejsaren kanske mer en förödmjukelse än en sorg, mer en personlig och nationell skandal än en familjetragedi. Medan Elisabet, som aldrig hade känt sin son, helt enkelt vägrar att tro att han begått självmord.

När hon förstår det, finns det tecken som tyder på att hon till sin nästan ständiga ångest – som ibland handlade om livet och döden men lika ofta om midjemåttet – också lägger den om sinnessjukdom. Hennes kusin Ludwig, den galne kungen av Bayern, har för inte så länge sedan hittats dränkt med sin fångvaktare i en vassrugge på grunt vatten.

Om man inte kan se att Elisabets liv förändrades drastiskt efter Rudolfs död, så är det för att hon redan tidigare var så neurotisk.

Hennes omgivning är redan alltför van vid hennes plötsliga vredesutbrott, gråtanfall mitt under en fredlig måltid, migränanfall, och så den excentriska dieten, som mest bestod av köttbuljong, sorbeter och apelsinsaft.

Men rastlösheten tilltar efter Mayerling. Kejsaren är sedan länge installerad med en ”sällskapsdam”, det har Elisabet själv sett till. Och det är strapatser hon söker, livsfara. Maratonpromenader i ursinnig takt – detektiver klagar på att de inte hinner med, och begär vagnar för att följa kejsarinnan. Sjöfärder i storm, när hon ber besättningen surra fast henne vid masten så att hon sköljs över av vågorna.

Då och då gör hon snabba nedslag i Wien, men – ”en mås hör inte hemma i en svalas bo”. Hon spenderar miljoner, och låter på Korfu uppföra ett grekiskt lustslott, Akilleion, efter hennes hjälte Akilles. Badkar av marmor, romerska bäddar, på vilka hon låter sig behandlas av sin ungerska massös. Varje skål, sked, brevpapper, lakan på Akilleion är broderat, graverat med en delfin, krönt av kejsarkronan. Allt är specialgjort, och bedövande smaklöst.

Hon blir hård. Om svägerskan Carlota lär hon ha sagt: ”Trettio års vanvett – en av fasa fylld avgrund, och ändå har jag hört att hon börjar bli tjock.”

Hon dör på resa. Inte mer än 60 år, men med vanställt ansikte, utmärglad och med praktiskt taget oavbrutna smärtor, ett kringflackande spöke vars enda nöje tycks bestå i att bryta sig in i privata trädgårdar.

En ung italiensk lösdrivare sticker en lång fil i henne. Det vita parasollet faller till marken, på Genèvesjöns strand.

Britta Ramklint är författare och resejournalist. Senast medarbetade hon i Populär Historia med en berättelse om alkemi.

**Publicerad i Populär Historia 1/1993