Kronprins Gustav Adolf porträtterad av Per Krafft d ä. Bilden är beskuren.

© Nationalmuseum

Gustav IV Adolfs hårda uppfostran

Kronprins Gustav Adolf blev försökskanin för 1700-talets nya idéer om barnuppfostran. Till stor del gick de ut på att knäcka pojkens vilja och göra honom till en duglig regent.

3 november 2007 av Astrid Ohlsén

Den lille gossen gallskrek timmar i sträck, så kronprins han var. Tårarna rann i strömmar, kroppen skakade, halsen drogs samman i konvulsioner och det lilla ansiktet ryckte av spasmer. Kunde man slå barnet tyst? Hota det? 

Fem år gammal var han, en källa till ständig oro för sina föräldrar – kung Gustav III och drottning Sofia Magdalena – och för omgivningen, det svenska hovet. Det mest efterlängtade av barn, vars börd ifrågasattes av elakt skvaller, den lille arvingen som skulle ärva tronen och kungariket. Vad var det för fel på hans humör och sinnelag?

Fredrik Sparres dagbok

Allt om den blivande Gustav IV Adolfs första levnadsår finns att läsa i en märklig skrift. Det är en dagbok förd från den lille prinsens pampiga dop 1778 till att han som tioåring reste runt för att inspektera trupp och regemente i sitt blivande rike. 

Vid fjäderpennan satt hans lärare, riksrådet och guvernören Fredrik Sparre – en nitisk och upplyst uppfostrare, som hade fått landets svåraste jobb: att uppfostra den bångstyrige gossen till man, människa och kung. Dagboken publicerades i skrift i början på 1800-talet under den ståtliga titeln Historisk Tafla av f.d. konung Gustaf IV Adolphs första levnadsår.

Dagboken är en effekt av upplysningstidens stora intresse för barnuppfostran. Guvernör Sparres uppgift är sålunda inte bara att kontrollera det stora företag det innebar att uppfostra kron­prinsen. Han är också forskaren som med naturvetenskaplig exakthet nedtecknar resultatet av ett pedagogiskt experiment.

Mäktigast efter Gud och pappa

Omväxlande berättar Sparre om vardagens förtretligheter blandat med långa utläggningar om barnets psykiska utveckling. Resultatet granskas noga av kungen. Varje händelse finns note­rad och kommenterad – hur mycket prinsen äter, sover, sitter på pottan och vad han presterar där. När han får utbrott och hur mycket prygel han får för det. Noggrant protokolleras kunskapsnivån i historia, franska, latin. Hur mycket fiskpudding han kastar i väggen och vid vilken tidpunkt han biter sin kavaljer i handen.

Gustav Adolf var inget vanligt barn; han tillhörde staten mer än sina föräldrar, fosterlandet mer än familjen. Näst efter Gud och pappa var han den mäktigaste i riket.

Kronprinsen var bara tre år när hans kvinnliga uppvaktning ”som kelat med honom, som det inte alls anstod en prins” byttes ut. De försvann bara, fru von Rosen och fru Ehrengranat, som hade haft mjuka händer och luktat ganska gott! 

Bara hans städerska och livtvätterska Mamsell Sundberg hade fått stanna och tur var väl det, för annars hade det inte blivit någon tvätt alls. Det blev ett återkommande trauma för poj­ken att alla som han fäst sig vid i sin uppvaktning försvann på ett eller annat sätt.

Rousseau bakom uppfostran

Vad Sparres dagbok om Gustav Adolfs första levnadsår inte berättar är att lille prinsen ibland tvingades att sova med is på magen och utan täcke. Från sex månaders ålder badades han regelbundet i isvatten. Modernare var inte tiden än att den främsta ambitionen var att härda gossen och knäcka hans vilja. Han skulle inpräntas underdånighet och uthållighet.

Det var den franske filosofen Jean-Jacques Rousseaus idéer om en naturlig barndom som låg till grund. Genom lek och vistelse i frisk luft skulle barnet utvecklas i harmoni med naturen och med sin omgivning. 

Men en vilde måste samtidigt tuktas, det gällde att inte släppa efter för barnets önskningar. Att bli nekad och kunna acceptera detta, var idealet. Rousseaus ban­brytande verk om uppfostran och barndom, Émile, ou De l’édu­cation (1762; på svenska Émile, eller Om uppfostran), var en katekes för Gustav Adolfs uppfostrare.

Människorna som styrt Sverige

I Populär Historia får du läsa både om personen under kungamanteln och om deras gärningar som statsmän och -kvinnor. Missa inte något nummer!

SPECIALPRIS! Sex nummer av Populär Historia

Det är ingen tvekan om att sjuårige Gustav Adolf en dag ska regera Sverige. Kronan, jordgloben och fanan ger associationer till kunglighet, bildning och militär verksamhet. Gustav IV Adolfs tid som kung fick dock ett snöpligt slut med kuppen mot honom år 1809. Konstnär: Per Krafft d ä. 

© Nationalmuseum

Tvingades ge bort leksaker

Å ena sidan skulle barn få vara barn och betraktades inte längre som små vuxna. Konsten porträtterade för första gången småbarn med rosiga kinder och bebisutseende. Å andra sidan fanns i varje barn också en ond girig tendens som måste stäckas. 

Barnet skulle civiliseras och bringas fostran i gott tänkande och underdånighet. ”Först vill det ha den käpp ni bär i handen, snart vill det ha ert fickur, sedan fågeln som flyger i luften, stjärnan som lyser på himlafästet”, skrev Rousseau som en varning för den förälder som inte kunde sätta gränser.

För att inte få för stora tankar om sin egen betydelse fick kronprinsen ofta avstå sin mat åt fattiga eller ge bort sina leksaker. Samtidigt var gossen den näst högste i landet och van att befalla och bli åtlydd. Sprang han i korridorerna skyldrade livvakten artigt och slog ihop klackarna med sådana smällar att prinsen blev livrädd och började tjuta. Det mesta var motsägelsefullt i kronprinsens värld.

Personliga kavaljerer och livpager

Gustav Adolf var hjärtat i en stor, kostsam organisation och administration. Han hade fyra personliga kavaljerer, vars vakter varade i åtta dagar. Kungagunstlingen Gustav Mauritz Armfelt blev anställd i prinsens stab 1780. Ytterligare två kammartjänare och fyra livpager fanns till hands. På promenaderna i vagn eller till fots i parken eskorterades pojken av en vice korpral och två drabanter.

Två lakejer skötte framplockning av kläder och påklädning. Ett helt rum utanför sovrummet var fyllt av kläder. De små siden­kavajerna borstades och fläckar gneds bort. Kråsskjortor fräschades upp och gårdagens utspillda middag borstades bort. 

Själva påklädandet tog tid. Dels för att prinsen själv var ovillig, dels för att dräkterna skulle knytas, knäppas och lindas. Banden skulle bli rosetter och strumporna fästas så att de inte korvade sig. 

På Livrustkammaren i Stockholm finns en av prinsens små dräkt­er i behåll. En lucka i byxorna kunde fällas ned när prinsen kissade, på så sätt slapp man ta av hela klädedräkten, en modernitet som kom väl till pass. Det var den upplysta kejsarinnan Katarina av Ryssland som givit detta praktiska plagg till sitt kusinbarn.

Gustav Adolfs mardrömmar

Nattsömnen och potträningen var två kritiska punkter. Den kavaljer som hade vakten sov i en säng bredvid prinsen. Gustav Adolf vaknade ofta svettig med ett skrik och ville inte låta sig tröstas eller somna om på många timmar. Han ängslades över sina drömmar och ville oftast att någon ur hans gamla uppassning, någon av damerna som han kände väl, skulle sitta vid hans säng. Fanns inte den personen till pass fick han konvulsioner. 

Klockan 7 kom kammarjungfrun för att tända elden i kakelugnen. När värmen började sprida sig serverades frukost: hårt bröd, tunt med smör och lite vatten. När prinsen läst i sin ABC-bok eller tränat på ett franskt verb åt han två kringlor, bredda tunt med friskt smör och ett glas kärnmjölk.

En av prinsens egenheter var att i tid och otid göra på sig, till påklädarnas förtvivlan. Han vägrade att släppa ur sig något i den vapenprydda porslinspottan, men gärna strax därefter när påklädningen var avslutad. ”Med sådan faslig osnygghet blir skötseln av karlar odräglig”, noterade Sparre i dagboken. Otyget kallades ”lilla och stora ubu” och varje tillfälle finns noggrant diariefört.

Kamp för att bli buren

Allra helst ville prinsen bli buren – det hade damerna i hans uppvaktning gjort, ömt och omhändertagande. Han hade gärna somnat på deras axel, intrasslad i pudrat hår. Men det anstod inte en fyraårig ung man, ansåg hans uppfostrare. ”Bära prinsen! Ta’n på armen”, skrek Sveriges kronprins från knähöjd och lyfte armarna upp mot kavaljererna som kallsinnigt vägrade.

Från klockan 4 på eftermiddagen till 9 på kvällen gallskrek prinsen ”Bära prinsen!” Situationen blev pinsam. Skriket hördes över hela våningen på slottet. Hovet lyssnade till det avlägsna tju­tet och log förstulet mot varandra. Nu skulle man få se om barnets nya lärare var mäktig uppgiften! Hertig Karl, prinsens farbror, rusade till och försökte skrämma tyst på barnet. Prinsen gav sin kavaljer ett ilsket slag på örat. Uppträdet slutade i skamvrån i timmar på grund av ”befallande beteende” och allmänt ohyfs.

Överlämnade sonen till rikets ständer

Redan vid dopet hade Gustav III lämnat över sin son till rikets ständer. På en sidenklädd bärbricka i Storkyrkan, under en påkostad ritual, fick arvprinsen det blå Serafimerbandet. Möjligheterna till varaktiga relationer och en naturlig kontakt med föräldrarna blev små. För en nutida läsare är det gripande att ta del av pojkens strategi att bli accepterad som det barn han var. Han tjöt, kissade på sig eller försökte utnyttja den makt alla sa att han hade.

Vid ett besök hos kungen började plötsligt prinsen skrika efter en av sina kavaljerer som inte var i tjänst. ”Bon ami, jag vill ha min bon ami” och han ville inte tystna. Hans Majestät visade honom riset. Guvernör Sparre blev beordrad att hålla fast gossen och ”konungen gav då Prinsen an allvarsam risbastu”, som Sparre senare antecknade i dagboken. Prinsen gallskrek och grät, kungen blev ännu mer irriterad och plockade fram riset på nytt. 

När konungen för tredje gången ville slå sin son, gick kavaljeren Armfelt emellan. Riset låg i bitar utströdda över golvet; det var för litet och klent för att göra någon effekt, hävdade han, som för att underlätta för kungens reträtt. Både prinsen och Armfelt skickades ur rummet och lille prinsen viskade högt i sin kavaljers öra, så att alla kunde höra ”Pappa, gå bort!”. En detalj som noggrant antecknades i Sparres skrift.

I kungens bärstol till Operan

Gustaf Adolfs relation till kungen och drottningen kännetecknades av att han blev bekräftad när han var tyst och stillsam och bortkörd eller slagen när han protesterade. Men det finns också tillfällen som beskriver en harmonisk förbindelse. 

Den lille prinsen tyckte om att besöka sin far i något av konversationsrummen på slottet. Kungen berättade om andra länder, snurrade på jordgloben, undervisade om de ärofulla svenska Gustaverna, Gustav Vasa och Gustav II Adolf, skildrade resor och upptäckter. På kvällen följde prinsen snällt med i bärstolen över till Operan. 

Följde med Gustav III

Ofta åts kvällsmål i pappas loge. Samtidigt som spelet försiggick på scenen samlades en skara sändebud för att rådslå med kungen. Lille pojken lyssnade på samtalen om passevolanser och officersrevolter! Riset var långt borta och Gustav Adolf var en stolt son till en kung. 

Han lyssnade ömsom på sången, ömsom på samtalen och kunde ibland somna till med det lilla svettiga huvudet i någons knä, med det blå Serafimerbandet tillskrynklat över bröstet. Gustav Adolf var fyra år och hade hört de flesta av Naumanns, Krauss eller Vogels operor i sin helhet.

Gustav III ägnade mycket tid åt sin son. Pojken följde med på alla möjliga uppdrag; militära, politiska och diplomatiska. Han satt med i pappas vagn, ofta med sin hand i kungens. Det såg ut som att pojken stortrivdes med sin roll som blivande regent. Pappa var nöjd och lille gossen fick åka i drottningens bärstol hem till slottet. Tills nästa utbrott kom, när han gick majestäterna på nerverna och gjorde ” ubu” i byxorna, åkte in i skamvrån och riset togs fram.

Koppympning och franska

Ur den noggranna texten i Sparres dagbok växer bilden av en kämpande ung människa. Med tidens ögon var Gustaf Adolfs uppfostran mycket modern och innefatta­de de senaste rönen inom sjukvård och pedagogik. Koppympningen var noggrant övervakad och feberkurvan noterades dagligen innan immunitet inträdde. Dagen var schemalagd med studier i franska och antikens historia från späd ålder. Ett par timmar mitt på dagen ägnades åt promenader, till fots eller i vagn. Det var bra för magen och för sömnen.

I famnen på ryttmästare Cederberg, uppflugen framför sadeln på en specialtillverkad pöl, i full galopp genom Drottningholmsparken upp mot Kina slott, var han trygg och stolt. Han klev av hästen som en herreman och mottog hovdamernas komplimanger för manlighet och mod. Så fick han våfflor med vispgrädde och sov gott den natten.

Bad i sjövatten

Hans majestät skulle bada i sjövatten, också en av den nya tidens idéer. Renlighet gav god hälsa. Brunnsdrickning och bad i hälsosamma svavelhaltiga vatten förekom i societeten och man hade försiktigt börja tillämpa renlighet som en sinekur. På Drottningholm och på Haga fanns planer på badhus och badinrättningar. En speciell bur byggdes för att hissas ned i Mälarens vikar. Idén mötte motstånd hos den unge pojken, men hans vilja växte i skogen, som man sa.

Kraven på ett konungsligt beteende var omänskliga. Ändå styrdes prinsens uppfostran av goda idéer och upplysning – en modern förälder kan känna igen sig. Men Gustav Adolf var ett känsligt barn, han kämpade mot sina rädslor och slogs för sitt utrymme.

Armfelt botade skotträdslan

Liksom sin far var han skotträdd, men förväntades ändå delta i kungens praktfulla karuseller och riddarspel i slottsparken. De var ett smällande inferno och Gustav Adolf tjöt av skräck många gånger. Under löjtnant Armfelts ledning började man nu en kur som skulle få kronprinsens skotträdsla att avta.

Utanför hans sovrum byggde de två upp arméer av tennsoldater. Armfelt, som själv var mycket road av krut, tog fram sina egna tjänstepistoler, gjorde en laddning och lät den brinna av. Prinsen hoppade till, men skrattade efter en stund och ville pröva själv. När tennsoldaterna föll omkull av smällen, kiknade han av skratt.

Armfelt slutade inte leken, tillsammans formade de små berg av blött krut och lavendelvatten och brände av fyrverkerier. De brann i flera minuter med flammor och gnistor. Den dunkla barnkammaren fick ljus och liv, i moderna ögon ett prov på kognitiv terapi. Glädjestrålande ville prinsen rusa in till drottningen och berätta. Av pur förtjusning, gjorde han stora ubu i byxorna igen. En skarp lukt spred sig i rummet. Det blev dödstyst; när skulle pojken bli man?

Kronprins Gustav Adolfs gunghäst var inte endast till för lek, utan skulle bidra till hans fostran som blivande befälhavare och regent. Porträttet va Carl Fredrik von Breda var en gåva från prinsens mor, drottning Sofia Magdalena, till maken.

© Erik Cornelius/Nationalmuseum

Trumma delade hovet i två läger

Prins Gustav Adolf fick en trumma av sin farbror i julklapp och hovet delade sig genast i två läger – för och emot att pojken skulle få banka på instrumentet. Gamle riksmarskalken von Fersen blev upprörd och fick anledning att klaga på att ”krönta huvuden tror att deras barn är speciella och kräver annan behandling än vanliga barn, ingenting kunde vara mera fel”. 

Men kungen och Armfelt uppmuntrade bankandet och lille prinsen blev avmålad i olja. Han ser ut som en barnslig hjältekung i barnvagn. De krigiska symbolerna finns med; leksaksgeväret i karossen och på bordet en samling av hans älskade tennsoldater. Avsikten med tavlan var snarare att man skulle asso­ciera till de stora svenska krigskungarna än till en gosse i lek.

När kungen reste på den långa resan till Italien fick han prinsen att lova att lära sig ett franskt verb om dagen. Lyckades pojken med det skulle han få något mycket märkvärdigt! Lille prinsen tog allvarligt på löftet. Han uppfyllde de kungliga plikterna under faderns bortovaro. 

En mycket liten person, bara fem år, som talade bra franska och böjde verben nästan korrekt, mötte de utländska sände­buden i Stockholm 1783–84. Han deltog i operakvällarna, han höll ”cour” och dansade artighetsdanser med ”de ganska söta” flickorna von Fersen och de andra hovdamerna på Börsbalerna.

Gunghäst stor som en ponny

Julen 1783 gick hans heta dröm i uppfyllelse. Kungen såg till att sonen fick sin leksak, en gunghäst nästan lika stor som en riktig ponny. Situationen blev till en målning och är ett av de märkligaste barnporträtt vi har. En pojke med självförtroende på väg in i sin första ungdom, lycklig i sin lek och med välmenande människor omkring sig. Han är både konungslig och barnslig, herre i det stora rummet och på slottet.

Livet för Gustav Adolf blir fullt av misslyckanden. Abdika­tionen och landsflykten bara bekräftar hur det en gång började. Med facit i hand är läsningen av Sparres dagbok en gripande upplevelse av kampen mellan att vara människa och representant för makten av Guds nåde.

Publicerad i Populär Historia 5/2007

Kanske är du intresserad av...

Läs också