Den mäktige Axel Oxenstierna

Visst var Axel Oxenstierna den framgångsrika stormaktens ledande man under drygt fyra decennier – men hans bestående insatser var av ett annat slag. Den förste civilisten, kallade Erik Gustaf Geijer honom.

Geijer kunde ha sagt den störste. Ingen svensk har någonsin utövat så mycket makt under så lång tid som Oxenstierna – han utnämndes till rikskansler på nyåret 1612, och avgick med döden den 28 augusti 1654.

Om man ska översätta kanslersämbetet till dagens terminologi, så var Oxenstierna statsminister, utrikesminister, långa tider finansminister, generaldirektör för den offentliga förvaltningen (det var innan politiken och verkställigheten hade skilts åt) och dessutom ordförande i AB Statsföretag, som på den tiden dominerade hela det svenska näringslivet.

Utövade makten konstruktivt

Viktigare än så – ingen har heller utövat mak­ten så konstruktivt som Axel Oxenstierna gjorde. Maktutövning är för det mesta som skriften i sanden – tjugo år efteråt är det ingen som minns vad den ene eller andre statsministern egentligen använde den till. Med Oxenstierna är det tvärtom. Dagens strukturer påmin­ner gång på gång om honom – långt efter att vi för länge sedan glömt de historiska omständigheter som frambringade dem.

Om riksstyrelsen hade haft sin sjukamp, så vore Axel Oxen­stierna lika överlägsen som Carolina Klüft. Som strateg, analytiker, förhandlare, personalledare, institutionsbyggare, skribent, talare – i få grenar har han haft sin överman, och ingen har behärskat helheten så väl som han.

Men hur kom han dit?

Kanslern var en av de fem riksämbetsmännen. Drotsen var finast – på Oxenstiernas tid stod han i spetsen för rättsväsendet, men på medeltiden kallades han ibland vice rex – kungens ställföreträdare. Marsken ledde krigsmakten, amiralen flottan, medan kanslern skulle hålla reda på kungens papper.

Han var nummer fyra i rangordningen, men det spelade ingen roll – Oxenstierna drog till sig den makt han behövde. Den femte var riksskattmästaren, kammarens chef med ansvar för rikets finanser.

Privilegium för adeln

För att bli riksämbetsman måste man höra till adeln. I början av 1600-talet räknade den bara 500 vuxna män. Men urvalet var snävare än så. De flesta av den tidens adelssläkter var inte mycket mer än förgyllda bönder, burgna gårdsägare i gränslandskapen som kunde betala en stadig häst och en rustad ryttare.

Många äldre svenska adelssläkter kommer från Småland, Västergötland eller Finland – det var där de bäst behövdes, som insatsstyrka mot ryssar eller danskar. De var sällan skolade nog att komma ifråga för rikets förnämsta ämbeten.

I praktiken var dessa poster reserverade för de gamla släkterna. Dit hörde Oxenstiernorna. Första gången vi ser någon använda deras vapen­sköld – två långa oxhorn – är i slutet av 1200-talet.

De kommer från Njudung i Småland, men på 1300-talet klättrade de socialt och politiskt, flyttade till Mälardalen och bet sig fast i rikets råd. Bröderna Bengt och Nils Jönsson var en tid riksföreståndare, ärkebiskopen Jöns Bengtsson en av 1400-talets viktigaste maktspelare. Men sedan kunde släkten ha dött ut. När Kristian II ordnade blodbad fanns det bara en vuxen man kvar, och han blev halshuggen.

Bara en pojke kvar

Så blev det inte. En liten pojke som hette Gabriel Krister­sson växte upp och blev med tiden en av landets rikaste män, när han ärvde alla utdöda släktgrenar. Elva av hans barn levde till vuxen ålder.

Det var i denna generation man började använda släktnamnet. Det har ingenting med en stjärna att göra, utan upprinnelsen är pannan – tyska Stirn – som oxhornen sitter på. Ochsenstirn, sade bröderna när de presenterade sig för gästande tyskar – och av det blev det snart Oxenstierna. Det låter bättre än Oxpanna.

Mängden släktingar förklarar en del av Axels tidiga framgång – om man haft fem fastrar och fem farbröder, så är många av dem som betyder något ens kusiner – eller i varje fall gifta med ens kusiner. Kanske kan man jämföra med att i våra dagar ha suttit i SSU:s förbundsstyrelse?

Klarade Vasasönernas maktkamp

Slutet av 1500-talet var en farlig tid för högadeln. Vasasönerna slogs om kungatronen; den som hade hållit på den ene råkade lätt illa ut när den andre tog över. Oxenstiernorna klarade sig helskinnade undan; de var många och kunde hjälpa varandra, de var inte alltför framträdande, och de lyckades ofta dö lagom till att det var dags att bekänna färg.

Men Axels mor tyckte ändå att det var klokast att låta sina söner lämna landet under några år. Under övergången från 1500- till 1600-talet läste Oxenstierna och hans bröder vid olika tyska universitet.

För en hel del adelsynglingar var den sortens studier en maskerad nöjesresa, men Axel lade manken till. Hans läslistor imponerar, och han fortsatte att läsa livet ut, berättar drottning Kristina i sina memoarer. Oxenstierna var inte bara statsman, han var en rörlig intellektuell, med sinne både för boklig kunskap och för intelligenta iakttagelser av verkligheten.

Karl IX mot Sigismund

I början av 1600-talet kom han tillbaka. Då hade hertig Karl etablerat sig som Karl IX. Han styrde landet med ofrälse sekreterare, men utrikespolitiken var mer bekymmersam. Andra länder ansåg fortfarande att Johan III:s son Sigismund var Sveriges rätte kung.

Karl var tvingad att bryta sin diplomatiska isolering, men då behövde han folk att skicka ut, några med de rätta anorna för att släppas in vid hoven. Redan i tjugoårsåldern fick Axel sina första diplomatiska uppdrag. Han skötte dem så väl att kung­en tog in honom i riksrådet år 1608.

Riksrådet och kungen hade olika syn på säkerhetspolitiken. Karl skickade stora trupper över Östersjön, till en början för att slåss mot Sigismund i Baltikum, men så småningom också för att ge sig in i den ”Stora oredan” i Ryssland. Rådsherrarna varnade för Kristian IV i söder, och Oxenstierna blev en av dem som artikulerade kritiken.

Kungen slog dövörat till, men de oro­­­liga fick rätt. År 1611 bröt den danske kungens tyska legoknektar in över grän­­­sen, brände Småland, stötte in i Öster­­götland och föll från Norge in i Väster­götland. Kalmar och Älvsborg erövra­des, och danskarna hade sånär intagit Stockholm.

Rikskansler 1612

Men Karl dog på hösten. Vid årsskiftet 1611–12 skulle riksdagen ta ställning till det nya läget. Gustav II Adolf var bara 17 år gammal och kunde enligt arvsordningen inte bli fullmyndig kung förrän vid 24 års ålder, men det satte sig ständerna över.

Kungen blev myndig i förtid, mot att han skrev på 1611 års kungaförsäkran, lovade utfärda de adelsprivilegier som hans far dröjt med, och utnämnde adelns främste talesman till rikskansler. I början av januari 1612 tillträdde Axel Oxenstierna den post som han skulle behålla i drygt fyra årtionden.

Sällan har Sverige varit så illa ute som då. Några månader in på våren sammanfattade kanslern rikets betryckta läge i en lysande promemoria på tre-fyra sidor. I tio distinkta punkter formulerade han landets problem. Den första var den viktigaste – och i dess första mening rymdes hela budskapet. ”Alla våra grannar är våra fiender.” Sverige hade krig med Danmark, i Ryssland, med Polen – och nere i Tyskland hade det börjat sjuda, som snart skulle bli trettioåriga kriget.

Förhandlade i Knäred

Oxenstiernas första uppgift blev att skaffa landet mer fred. Han åkte till Knäred för att förhandla med danskarna, för det var det värsta kriget. Fienden stod i själva Sverige och gjorde det omöjligt för riket att fungera i de besatta landskapen. Danskar­na ville behålla Älvsborgs fästning på västkusten, för att täppa till smitvägen undan Öresundstullen och för att skaffa landförbindelse mellan det danska Halland och det norska Bohuslän.

Men Oxenstierna lockade Kristian IV att spela kvitt eller dubbelt. Svenskarna lovade att betala tio tunnor guld – en miljon riksdaler, två tredjedelar av de årliga statsinkomsterna – för att lösa fästningen och häraderna runt omkring. Om någon avbetalning fallerade skulle danskarna få behålla både Älvsborg och allt Sverige dittills erlagt.

Det var farligt nära att Kristian vunnit spelet – men med holländska lån kunde Älvsborg återgå till Sverige några år senare. Kungen for dit och pekade ut var Göte­borg skulle ligga – men Axel stod i skuggan bredvid och funderade på hur staden skulle få liv och kraft.

Inte helt samspelt med kungen

Samspelet mellan kungen och Oxenstierna har ibland idylliserats. Det fanns dock påtagliga motsättningar. Till en början såg den unge kungen på rådsaristokraten med någon misstro.

Efter­hand kom de varandra närmare – kanske när Axel hjälpte Gustav Adolf i det misslyckade frieriet till Ebba Brahe – men åtskilliga gånger skilde sig deras bedömningar åt. Oxenstierna förhand­lade fram freder och stillestånd med Ryssland och Polen, men varje gång hittade kungen något nytt krig att sticka fingrarna i.

Efter kungens död blev det tvärtom. Då ville många i hemma­regeringen ha fred, men Oxenstierna menade att det inte finge bli till vilket pris som helst. Dels hade Sverige satsat stora re­sur­ser i det tyska kriget, dels måste man trygga sin egen ställning.

Det finns de som menar att kanslern hade freden inom räckhåll 1636 – nu tog kriget inte slut förrän 1648. Men då hade Oxenstierna år 1643 skickat den vinterlediga hären under Lennart Torstenson in i Danmark söderifrån. I freden i Brömsebro 1645 tog Sverige över Jämtland och Härjedalen samt Halland i pant på 30 år.

Kristinas läromästare

Till en början blev Axel den unga Kristinas läromästare i statskonst, men när drottningen blev myndig försökte hon skjuta kanslern åt sidan. Det är frestande att läsa in en tidlös motsättning mellan en ung, ambitiös kvinna och en gammal, allvetande man.

Men när Kristina bestämde sig för att abdikera kunde hon inte genomföra det på egen hand. Oxenstierna kom tillbaka till makten, och blev den som ordnade övergången från Kristina till Karl X Gustav. Rikskanslern dog ett par månader in på den nya regeringen och efterträddes av sin son, men Erik Axelsson Oxenstierna överlevde bara fadern med ett par år. Den oxenstiernska tiden vid makten var slut.

På 1930-talet öppnades Axel Oxenstiernas grav i Jäders kyrka utanför Eskilstuna. Protokollet ger noggrant besked om hur mycket som fanns kvar av mannen, uppifrån och ned – och när man kommer till fotknölarna, så var vristerna om­bundna med ett sidenband. Dåtiden värjde sig mot gengångare – men vad skulle den gamle mannen i dag ta itu med, om vi kunde klippa av bandet?

Lysande pragmatiker

Det är inte så lätt att veta. Under sitt liv kunde han ge ganska olika svar på samma frågor, allt eftersom läget förändrades och han själv lärde sig mer om förutsättningarna. Axel Oxenstierna var en lysande pragmatiker – det är en del av hans storhet.

När omständigheterna förändrades var han beredd att ompröva sina ståndpunkter. I riksrådets diskussioner kunde han säga att han var den som infört en viss regel femton-tjugo år tidigare, men erkänna att det berodde på att han inte hade begripit bättre på den tiden.

Nu visade det sig att regeln inte höll – där­för måste den förändras. Kanslern prövade, undersökte, förkastade och gjorde om – regeringsformen 1634, som sammanfattade mycket av hans gärning, var frukten av de första tjugotvå årens erfarenheter. Det skulle bli tjugo till.

Drivkraften och institutionerna

Därför är det knappast i konkreta sakfrågor som Oxenstierna har mest att ge eftervärlden. Snarare kan man studera kanslerns sätt att angripa problemen, och fundera över vad man kan tillämpa i dag. Då tror jag att man hittar några nyckelord.

Först och främst drivkraften. I hela Oxenstiernas gärning finns det ständigt en och samma drivkraft. Det är kriget och krigets behov som måste hanteras. Ytterst är det detta som alla reformer syftar till: att samla landets krafter för att klara det långa och vittfamnande krigets påfrestningar.

Det gör han inte med ett enda alexanderhugg, utan genom ett sinnrikt samspel mellan många olika åtgärder som förstärker varandra. Att bita sig fast i problemet, att hitta olika vägar att komma åt det – det är ett recept som borde gå att tillämpa i fler situationer.

Därefter institutionerna. Vad Oxenstierna övertog var i mycket en medeltida röra, där kungen själv skrev brev till fogdar och andra underhuggare. Styrelsen följde kungen vart han gick och for. Oxenstierna högg av förvaltningen från kungens person och spikade fast den i Stockholm, oavsett var majestätet befann sig, och därmed blev Birger Jarls skapelse huvudstad i modern mening.

Tydlig ansvarsfördelning

Än mer väsentligt var att han renodlade funktioner och ansvar, så att var och en hade ansvar för sin del av styrelsen – och kunde ställas till svars om något gick fel.

Oxenstierna hade nog struntat i till vilket län Heby hör. Gränserna kom och gick, det viktiga i hans länsreform var att dömande, militär och förvaltande makt skildes åt och lades på olika befattningshavare.

Samtidigt såg han redan från början den uppdelade byråkratins problem: varje kollegium – de första ämbetsverken – skulle sköta sitt, men ”de skola räcka varandra handen” för att lösa sådana uppgifter som ett enskilt verk inte klarade på egen hand.

Vad skulle han ha sett i dag? En hel del. Det är en myt att det var kanslern som uppfann de självständiga myndig­heterna. Oxenstierna var en järnhård centralist när han byggde upp förvaltningen – kontrollen uppifrån och ner var nödvändig för att få den nya förvaltningen att fungera.

Men när de självständiga ämbetsverken nu en gång finns (man kan tvista om fröet såddes på frihetstiden eller under 1800-talets andra hälft), skulle Oxenstierna antagligen ha blivit bekymrad över sammanblandningen mellan regeringen och verken.

Lika illa är det med oklarheten mellan staten å den ena sidan och kom­munerna och landstingen å den andra, och för den delen också mellan landsting och kommuner. Hade kanslern gått igen skulle nog landshövding Mats Svegfors ansvarskommitté, som utreder förvaltningens organisation, ha blivit tillsatt för länge sedan.

Skällde ut sonen

Lika viktigt som själva institutionerna är det etos som fyller dem, vilka normer och rättesnören ämbetsmännen har för sitt arbete. Oxenstierna närmade sig begrepp som oväld och jäv, viktiga för att få en statsapparat att fungera väl.

I ett brev skäller han ut sonen Johan, när denne satt upp privata utgifter på en reseräkning till kammaren. Oxenstierna levde väl inte alltid som han lärde – även han fick del av Kristinas givmildhet – men efterhand insåg han mer och mer av statsnyttans krav, även när dessa kom i konflikt med en del av högadelns privilegier.

Sist men inte minst handlar det om människorna bakom verket. Snart nog upptäckte kanslern att adeln inte räckte till för att bemanna kollegierna. Adelsynglingarna var för få, för lata och för dumma.

Uppmuntrade gymnasier

När Johannes Rudbeckius grundade det första gymnasiet i Västerås hörde kanslern till tillskyndarna och donatorerna (att han drygt tio år senare knäckte min an­fader biskopen i en hård politisk uppgörelse är en annan historia), och han bidrog till att nyheten spreds till de andra stiftsstäderna.

Begåvade mjölnarsöner och driftiga trossdräng­ar ut­bildade sig för kansliet, klättrade i karriären och blev så småningom adlade, när deras framgångar kom i konflikt med frälsets privilegier.

I detta kommer han vår tid ganska nära. Kanslern blev den svenska meritokratins fader. Hans ord om tjänstetillsättningar 1634 borde tjäna som rättesnöre än i dag: Man måste i distributionen av alle kall och officier [tjänster, ämbeten], men särdeles i krigsväsendet, se på vars och ens kapacitet och varken på vänskap eller frändskap, på det riksens tjänst icke går tillbaka och de själva komma på olycke.

Fakta: Oxenstierna i årtal

1583 Axel Gustafsson Oxenstierna föds den 16 juni på Fånö i Uppland. Han växer upp på godset Fiholm vid Mälaren.

1599–1603 Bedriver studier utomlands, vid universiteten i Rostock, Wittenberg och Jena.

1608 Gifter sig med Anna Åkesdotter Bååt, som växt upp på Tidö. Tillsammans får de elva barn, varav fem överlever barndomen.

1609 Utnämns till riksråd.

1611 Karl IX dör. Oxenstierna blir rådets ledande man och dikterar den kungaförsäkran som den unge Gustav II Adolf avlägger. Kungens makt begränsas och adeln får ensamrätt till alla högre ämbeten.

1612 Utnämns till rikskansler. I tjugo år, fram till kungens död vid Lützen, arbetar Oxenstierna och Gustav Adolf gemensamt för att göra Sverige till en stormakt.

1634 En ny regeringsform bär Oxenstiernas signum. Statens förvaltning ska i högre grad kunna skötas självständigt från kungamakten. Oxenstierna leder Kristinas örmyndarregering.

1644 Kristina blir drottning och Oxenstiernas inflytande minskar.

1645 Erhåller grevskapet Södermöre i Småland. Familjen äger nu, förutom Tidö och Fiholm, 70 hemman i Uppland, 300 hemman i Finland och 600 hemman i Småland. Dessutom en bostad i Stockholm och stora gods i Baltikum.

1649 Anna Bååt avlider.

1654 Drottning Kristina abdikerar. Oxenstierna vägrar medverka vid avsägelseakten. Den 28 augusti avlider han.

1655 Begravs i sockenkyrkan i Jäder, nära Fiholm.

Publicerad i Populär Historia 11/2005