Karoliner i fångenskap i Sibirien

Efter den svenska förlusten i det ödesdigra slaget vid Poltava den 28 juni 1709 marscherade återstoden av armén söderut mot den ukrainska byn Perevolotjna.

Efter den svenska förlusten i det ödesdigra slaget vid Poltava den 28 juni 1709 marscherade återstoden av armén söderut mot den ukrainska byn Perevolotjna. Tre dagar senare kom ryska trupper till platsen. För svenskarna stod valet mellan kapitulation och strid. Den svenske befälhavaren, generalen Adam Ludwig Lewenhaupt, valde att ge upp. Inte mindre än 23 000 svenskar hamnade i rysk fångenskap.

Redan under det stora nordiska krigets första år hade många svenskar tagits till fånga av ryssarna. Hur många det rörde sig om exakt är osäkert, men de uppskattningar som gjorts ger vid handen att omkring 300 officerare och 3 000 underofficerare och meniga togs till fånga under den ryska offensiven i de svenska besittningarna i Baltikum 1700 till 1704.

De flesta fångarna fördes till Moskva där de till en början behandlades förhållandevis väl. (Vid den här tiden var krigsfångar i hög grad utlämnade till segrarmaktens godtycke.) Men sedan två fångar, major Otto Johan von Rosen och kapten Henrik Wilhelm Wrangel, sövt sina väktare med opium och därefter rymt från den ryska huvudstaden, blev villkoren sämre för de tillfångatagna svenskarna. Officerarna, som tidigare kunnat röra sig relativt fritt i staden, tvingades sitta fängslade på sina logement och 700 meniga fördes till staden Kazan vid Volga. Många av dem dog under marschen.

Villkoren för de svenska fångarna varierade stort beroende på var i Ryssland de hamnade. De fångar som sändes till Kazan vid Volga eller Astrachan vid Kaspiska havet tvingades till hårt arbete med block runt fötterna, medan livsbetingelserna var drägligare för dem som förlades i Moskva. Inledningsvis försörjde den ryska staten fångarna, men från och med 1704 övertog den svenska kronan ansvaret för officerarnas underhåll. Under­officerarna och de meniga fick fortsatt uppehälle av ryssarna mot att de arbetade på fästningar, i gruvor eller inom jordbruket.

Efter katastrofen vid Poltava och den efterföljande kapitulationen vid Perevolotjna ökade antalet svenska krigsfångar i Ryssland kraftigt. Av de 23 000 svenskar som ryssarna tog som fångar under sommaren 1709 var de flesta militärer. Omkring 1 600 var dock kvinnor och barn. Många av dem hade följt sina män ut i fält och flera hade blivit änkor under det långa kriget. Andra följde med trossen i egenskap av marketenterskor, tvätterskor, bagerskor eller pigor.

I mitten av juli inledde de ryska trupperna och de svenska fångarna marschen mot Moskva. Männen gick till fots medan kvinnorna och barnen åkte i vagnar. Flera försökte fly. Några lyckades, men de som infångades straffades med prygel. I huvudstaden hade tsar Peter förberett en segerparad och vid jultid 1709 tvingades de svenska soldaterna, underofficerarna och officerarna att marschera genom staden. Alla gick till fots. Med sig hade de sina fanor och standar och på plats fanns även de musikinstrument, kanoner och handeldvapen som ryssarna erövrat.

Tsarens segerparad pågick en hel dag och de flesta fångar kom inte till vila förrän efter midnatt. Löjtnanten Joachim Lyth, som deltog i marschen, skrev i sin dagbok att fångarna inte fick något att äta under hela dagen och att de led svårt i den stränga kylan.

Han berättar även att svenskarna fick utstå spott och spe från de ryssar som ”fulle som bestar” gett sig ut för att se på segertåget.

I början av år 1710 beslutade tsaren att majoriteten av fångarna skulle förflyttas från Moskva. För att hålla ordning på var svenskarna befann sig och för att kunna tillvarata deras intressen lät greve Carl Piper skapa en central fångstyrelse i Moskva. Pipers uppgift, som chef för det svenska fångkontoret, var att se till att officerarna fick sin lön och att de svenska fångarna inte behandlades illa.

Ett problem var att den svenska staten inte hade tillräckligt med pengar för att kunna betala ut officerarnas underhåll. För att klara sig tvingades de skaffa sig inkomster genom arbete. I ett brev till sin hustru berättar Piper om de olika sysslor som fångarna åtog sig. Det handlade om jordbruksarbete, vedhuggning och tillverkning av instrument och andra träföremål.

Andra försörjde sig som fäktmästare, dansmästare och lärare.

Under våren skickades mellan 8 000 och 9 000 fångar till södra Ryssland för att tjänstgöra på skeppsvarv i Voronesj eller för att arbeta vid anläggandet av staden Ziroda. I en rapport från Voronesj 1711 fick fångkontoret veta att av de 5 000 fångar som kommit till platsen var endast 1 800 vid liv. De flesta hade dukat under av hunger och hårt arbete. Piper sände en skrivelse till senaten i Moskva där han bad om bättre villkor för de tillfångatagna svenskarna.

Fångkontoret var verksamt ända fram till det stora nordiska krigets slut. Då Piper dog 1716 övertog generalen Carl Gustaf Rehnskiöld hans arbete. Sedan Rehnskiöld utväxlats och återvänt till Sverige 1718 tog general Lewenhaupt över. Efter hans död följande år sköttes verksamheten av generallöjtnant Carl Gustaf Creutz ända fram till freden i Nystad 1721.

Då de svenska fångarna förflyttades från den ryska huvudstaden delades de in i så kallade sviter, enheter om 100–130 man. Regementena splittrades för att göra det svårare för fångarna att organisera sig. För de allra flesta gick marschen mot Sibirien. Man färdades till lands men också på flottar och pråmar. Många försökte fly. Några lyckades medan andra fångades in eller svalt ihjäl under flykten. En av dem som misslyckades med att rymma var ryttmästaren Georg Henrik von Borneman. Han övermannades av ryska bönder som slog ihjäl honom.

En som däremot lyckades var översten Lorentz Kristoffer von Stobée. Han var inkvarterad i Archangelsk under hård bevakning. Där lät han genom sina kamrater sprida ut ett rykte som berättade att han dött i en svår sjukdom. För att öka historiens trovärdighet ordnade hans vänner en begravning där man lät jordfästa en död björn, och därefter hölls sedvanligt begravningskalas. Stobée förflyttade sig över 200 mil till fots, förbi fientliga posteringar och genom kärr och djupa skogar. Han tog sig till finska kusten där han lyckades få tag på en båt som kunde föra över honom till Sverige. Vid hemkomsten anmälde han sig omedelbart för tjänstgöring.

Svenskarna fördelades på ett femtiotal orter i östra Ryssland och Sibirien. Tobolsk kom att bli svenskstaden framför andra. Här inkvarterades fångarna hos stadsbefolkningen, vars hem nästan uteslutande bestod av torvtäckta trähus. Högt uppe på ett berg låg en muromgärdad borg. Det fanns också två kloster och några kyrkor. Runt staden fanns ängar och nere vid stranden en brygga för båtarna.

Fångarna kunde röra sig fritt i staden. De gifta paren gjorde sitt bästa för att leva som hemma. Kvinnan skötte hemmet och barnen medan mannen arbetade. Soldaterna försörjde sig med allt från rena grovarbeten till tillverkning av produkter som dosor, dukar och snidade föremål. Några skaffade sig ett lönsamt men förbjudet och riskabelt extraknäck genom att köpa brännvinspannor och starta spritproduktion.

I början av vistelsen i Tobolsk var svenskarna illa sedda av invånarna och flera konfrontationer ägde rum mellan fångarna och lokalbefolkningen. I samband med en brand spreds ett rykte att det var svenskarna som låg bakom. Ryssarna gick ut och överföll dem de kunde hitta. Oroligheterna pågick i flera timmar.

När allt var över hade sex svenskar dödats och flera skadats svårt. Successivt förbättrades dock relationerna mellan fångarna och lokalbefolkningen. Flera svenskar berättar i brev om den hjälp de fått av ryssar med att skaffa pengar, kläder och mat.

Under fångenskapen, liksom i fält, spelade religionen en viktig roll. För att kunna kontrollera fångarnas religiositet upprättades ett svenskt fältkonsistorium i Moskva. Det skulle se till att präster inte saknades och att ingen avföll från den rätta läran. Verksamheten leddes av prästen vid Livdrabanterna Jöran Norberg. Han arbetade nära Piper och fångkontoret. Förutom att övervaka fångarnas religiositet var det också viktigt att hålla uppsikt över moralen. Inte sällan hamnade olika typer av äktenskapsfrågor – begäran om att få ingå äktenskap, ta ut skilsmässa och så vidare – på fältkonsistoriets bord.

När fångarna kom fram till sina förläggningsorter grundade de församlingar. På vissa håll fanns det fältpräster som kunde sköta de religiösa förrättningarna. I de fall präster saknades löste fältkonsistoriet detta genom att prästviga högutbildade officerare och i nödfall även soldater med lägre grader. I Kazan fungerade korpralen Lorenz Schultz som präst. Under två års tid predikade han för de 900 fångar som arbetade i koppargruvorna på platsen. I Tobolsk byggde de tillfångatagna karolinerna en kyrka där man kunde samlas till gudstjänst.

Många fångar studerade flitigt olika typer av uppbyggelse- och andaktslitteratur under tiden i Ryssland, och flera av dem kom därför att utveckla en personlig tro som inte alltid överensstämde med den lutherska kyrkans förkunnelse. En del gick samman och bildade konventiklar. Efter fångenskapen skulle dessa pietistiskt influerade karoliner skapa problem för de kyrkliga myndigheterna i hemlandet.

I augusti 1721 slöts freden i Nystad mellan Sverige och Ryssland. Det stora nordiska kriget var över och det var dags för fångarna att resa hem. I grupper marscherade de från sina förläggningsorter till Moskva. Härifrån gick färden vidare till Sankt Petersburg där fartyg skulle föra dem till Sverige.

De flesta fångar hade återvänt 1722. För andra skulle det dröja längre. Vi vet inte med säkerhet hur många som kom tillbaka från den ryska fångenskapen, men beräkningar tyder på att omkring en fjärdedel av dem som togs av ryssarna vid Poltava och Perevolotjna överlevde och fick återse hemlandet. Att fångenskapen inneburit svåra umbäranden för svenskarna framgår tydligt av de brev och dagböcker som fångarna lämnat efter sig.

Löjtnant Lyth skriver: ”Fångenskapen i sig själv var för oss arma fångar en svår och tung börda nog, men det blev oss dagligen ännu svårare och tungare gjort, så på ett som annat sätt, i synnerhet som här var ingen commiseration eller barmhärtighet för oss att förvänta, utan alla gladdes fast mera över vår olycka och stora elände. Ack! Herre Gud, huru mången redelig svensk officer måste under denna högst beklaglige långvarige fångenskaps träldom se sin hälsa berövad, mången bättre Gud, blev blind, döv, dumb och borttagen. Mången åter måste undergå och utstå andra ovanlige sjukdomar, andra återigen måste här över lägga ögonen tillsamman och utbäras till sandbacken, varest de med några skovlar jord för all sin möda belönade blevo, och änteligen, tyvärr, brackte denna svåra träldomen mången uti melankoli, desperation och misströstan, så att det var ett mer än beklagligt tillstånd för oss arma fångar, som aldrig med pennan tillfyllest kan beskrivas.”

En av de sista som återvände från Ryssland var livgardisten Hans Appelman. Han marscherade ut i kriget 1700 och kom hem 1745. Redan 1722 hadehans hustru Maria Hermansdotter antecknats som änka i kyrkböckerna.

Publicerad i Populär Historia 9/2009