Jean-Baptiste Bernadotte anländer till Helsingborg för att bli utsedd till tronföljare i konungariket Sverige.

Varför har man valt utländska kungar?

Varför har man både i Sverige och utomlands ibland valt utländska regenter? Dick Harrison förklarar.

11 april 2020 av Dick Harrison

Nationalstaten är en ung konstruktion. Tanken att en kung av Danmark ska vara dansk och tala danska och att en kung av Sverige ska vara svensk och tala svenska är en följd av den nationalistiska utvecklingen under de senaste två seklerna. 

Tidigare var våra riken dynastiska konstruktioner, genom vilka härskarfamiljerna utövade inflytande över flera territorier, som inte nödvändigtvis hade samma språk.

Systemet hölls ihop av släktnätverk, som stärktes genom noggrant planerade äktenskapsallianser. Dessa – och realpolitiska överväganden – avgjorde hur tronföljden skulle se ut om det saknades en självskriven arvtagare till tronen.

Nederländare på Englands tron

Det faktum att nederländaren Vilhelm III och tysken Georg I båda blev kungar av England/Storbritannien är praktexempel på detta dynastiska tänkande. Vilhelm III blev kung eftersom han var gift med engelske Jakob II:s dotter Maria. Eftersom Jakob sökte stärka kungamakten på parlamentets bekostnad och dessutom var katolik sammansvor sig en grupp högadelsmän mot honom och erbjöd den protestantiska Maria att ta över – hennes make var ju ståthållare i Nederländerna och borde kunna genomföra den nödvändiga kuppen, och han fick gärna regera i England vid makans sida.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Så skedde också. Eftersom de inte hade några barn hamnade Marias syster Anna, också hon protestant, längst fram i successionsordningen. Anna var gift med danske prinsen Georg, men inte heller de hade några överlevande barn, trots att Anna var gravid minst sjutton gånger.

Den ryska kejsarinnan Elisabet låg bakom att furstbiskopen av Lübeck, Adolf Fredrik, blev vald till svensk kronprins 1743.

För att undvika att Jakob II:s katolske son James skulle få chans att ta över tronen beslöts år 1701 (Act of Settlement) att tronrättigheterna, om både Vilhelm och Anna avled utan avkomma, skulle övergå till en avlägsen tysk släkting, Sophia av Hannover, ett barnbarn till den engelske kungen Jakob I, och hennes protestantiska ättlingar.

Förvisso fanns det gott om närmare släktingar, men alla var katoliker och därmed blockerade från tronen. Sophia dog den 28 maj 1714 och Anna den 1 augusti samma år, så hon efterträddes av Sophias son Georg I.

Ryssar bakom Adolf Fredrik

Valet av Adolf Fredrik till svensk kung betingades också av dynastiska hänsyn, men inte svenska utan ryska. Furstendömet Holstein-Gottorp var nära lierat med tsarfamiljen. Den ryska kejsarinnan Elisabet, som grep makten 1741, ville ha stöd för sitt välde av systersonen i Holstein, hertig Karl Peter Ulrik (senare tsar Peter III).

Adolf Fredrik var Karl Peter Ulriks förmyndare, och han gjorde gärna Elisabet till viljes. De goda relationerna mellan familjerna gjorde att hon tvingade svenskarna att välja Adolf Fredrik till tronföljare, detta som del av fredsuppgörelsen efter det svensk-ryska kriget 1741–43.

Rik Bernadotte skulle rädda Sverige 

När Jean Baptiste Bernadotte valdes till svensk tronföljare 1810 handlade det dock om helt andra hänsyn. Svenskarna hade flera danska och dansk-tyska kandidater att välja mellan, vilka stod Sverige dynastiskt nära, men valet föll på Bernadotte eftersom han (1) var knuten till Napoleons Frankrike, som stod på höjden av sin europeiska hegemoni, (2) var för tillfället arbetslös, trots att han hade omfattande militära och administrativa erfarenheter, (3) antogs kunna ta tillbaka Finland från ryssen och – avgörande – (4) var så rik att han kunde rädda Sverige ur landets akuta statsfinansiella kris.

Publicerad i Populär Historia 9/2019

Kanske är du intresserad av...

Läs också