Kungamakten under 5000 år

Om vi skulle sätta oss i en tidsmaskin och fara tillbaka bara lite över hundra år i tiden, till ett par år in på 1900-talet, skulle vi förmodligen förundras. Både över hur annorlunda världen var och över hur mycket vi faktiskt skulle känna igen.

En sak vi snabbt skulle lägga märke till är vilken stor skillnad det var på den politiska makten då jämfört med nu. För vi skulle befinna oss i en tid innan de demokratiska revolutionerna svepte fram. De autokratiska makthavarna skulle fortfarande sitta på sina troner runtom i världen och styra – så som de har gjort i århundraden eller ibland årtusenden.

Men samtidigt var världen för ett drygt sekel sedan på väg att förändras. Vissa monarker förstod det bättre än andra, även om tecknen syntes överallt i form av revolter, uppror och oroligheter, liksom i kraven på politisk representation och rösträtt.

I Kina styrde vid den här tiden sedan nästan femtio år tillbaka en kvinna, Cixi (1835–1908). Officiellt var hon inte kejsarinna, utan förmyndare åt sin adoptivson, men alla visste att det var hon som hade den faktiska makten. Cixi hade tvingats möta flera svåra uppror, där det sista, boxarupproret 1898–1901, fick henne att inse att det var dags att agera.

Ville ändra på fredligt sätt

Hon började skissa på hur Kinas statsskick kunde ändras på ett fredligt sätt, och kom fram till att landet borde bli en parlamentarisk demokrati. När Cixi gick ur tiden 1908 hade hon fått allting på plats för nämnda förändringar, men när hon dog (av hög ålder) försvann viljan från kejsarmaktens sida till reformer.

Resultatet blev – som vi vet – den statskupp som slungade in Kina på en annan och blodigare väg 1912.

Vid samma tid satt en tsar i Ryssland med ungefär samma bekymmer. Tsar Nikolaj II (1868–1918) hade aldrig varit särskilt intresserad av den politiska makten och han tycks, till skillnad från Cixi, inte ha förstått att inte ens den mest enväldiga makt satt säker utan stöd från de breda massorna.

Tsaren störtades

För Nikolaj gick det som bekant betydligt sämre än för Cixi. Hans familj störtades från makten när missnöjda människor med rätta tyckte att det var tsarens fel att det hade gått så illa för Ryssland i första världskriget – det hade varit hans beslut att rusta och kasta in landet i detta fruktansvärda krig.

Cixi som insåg att hon behövde omfamna förändringen fick sluta sina dagar tryggt hemma av ålderdom, medan Nikolaj som inte förstod detta blev störtad och förlorade livet tillsammans med hela sin familj.

Moderniteten som monarkerna stod inför innebar stora utmaningar. De som gjorde sig impopulära eller som inte förstod vad de behövde sända för signaler blev lätt måltavlor för det raseri som väcktes i irriterade folkmassor som krävde demokratiska rättigheter.

Detta hade i sin tur en rätt lång historia, som sträcker sig åtminstone tillbaka till 1700-talets stora revolutioner i Frankrike och i Nordamerika. I båda dessa fall hade det funnits motstånd mot en kungamakt som upplevdes som förtryckande och orättvis.

Självständighetsförklaringen 1776

Självständighetsförklaringen i USA 1776 pekade direkt ut den brittiske kungen Georg III:s (1738–1820) påstådda tyranni som en anledning till att man ville slå sig loss från moderlandet. De allt högre skatterna och de mer detaljerade regleringarna kring vad kolonierna fick göra, bidrog förstås också mycket till missnöjet.

Ropen började skalla i Boston och andra städer om att ingen skulle behöva betala skatt utan politisk representation. Detta eftersom den maktdelning som upplevdes hemma i England mellan kung och parlament, som man kommit överens om i the Glorious Revolution 1689, inte hade kommit kolonierna till del.

Protesterna mot kungamakten hade ökat i och med Thomas Paines Common Sense som utgavs i januari 1776 och som utmålade monarkin som ett irrationellt och löjeväckande styrelseskick. Boken ökade på motståndet i det amerikanska frihetskriget som hade startat våren året innan.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Kort efter att George Washington hade låtit läsa upp självständighetsförklaringen för sina trupper i New York i juli 1776, samlades ett gäng av hans soldater en natt på södra Manhattan vid kung Georg III:s ryttarstaty. De kastade upp rep och lyckades riva ner den tunga blystatyn från sin höga sockel. Metallen användes snart för att gjuta fler kulor till motståndsmännens gevär i kriget mot kungamakten.

Gustav III imponerades av Amerika

Sverige var givetvis inte oberört av omvärlden. Här hade Gustav III (1746–92) nyligen gjort sig enväldig med fransk hjälp när amerikanska frihetskriget kom igång. Ändå skrev kungen entusiastiskt till en fransk bekant i oktober 1776 om det som just höll på att hända på andra sidan Atlanten:

»Det är ett så intressant skådespel att se en stat som skapar sig själv, att jag – om jag nu inte var den jag är – skulle bege mig till Amerika för att på nära håll följa alla faser i denna nya republiks tillkomst. Detta är kanske Amerikas århundrade.«

Trots att Gustav III alltså styrde som enväldig monark kunde han inte undgå att imponeras av det som just höll på att hända. Själv försökte han styra som en »upplyst despot«, något som blivit populärt under 1700-talet. Det handlade alltså om enväldiga monarker som inte ville ge upp sin rätt att själva bestämma allting, men som samtidigt inte ville verka oberörda av upplysningens idéer.

Katarina den stora – en upplyst despot

Fredrik (II) den store av Preussen (1712–86) hade varit sinnebilden för en upplyst despot, och sedan blev Katarina (II) den stora (1729–96) av Ryssland den som mest personifierade den här typen av regent. Katarina gav åtminstone sken av att vilja lyssna på sina undersåtar, för hon samlade dem till en form av parlament som skulle se över de ryska lagarna och reformera det politiska systemet.

Inför att den här förändringen skulle inledas skrev hon själv en instruktion – Nakaz på ryska – som hon lät trycka, och vars idéer hon i ett brev till en förtrogen avslöjade att hon till stor del hade hämtat hos den franske upplysningstänkaren Montesquieu.

När det sedan blev diskussioner om ifall man skulle upplösa livegenskapen för de ryska bönderna, valde Katarina dock att inte kalla in den här gruppen igen. Hennes reformer rann ut i sanden, men var ändå tillräckliga för att hon skulle visa att hon hade en vilja att styra inte bara som despot, utan också som upplyst.

Kungamakten svag efter Karl XII:s död

Sverige hade under 1700-talet präglats av en svag kungamakt efter Karl XII:s död 1718. Frihetstiden utspelade sig mellan hans bortgång och Gustav III:s statskupp, när denne gjorde sig enväldig. Det var en tid då kungamakten spelade en undanskymd och till sist helt undanträngd roll i Sverige. Tidvis var den reducerad till en namnstämpel – ifall kungen inte höll med riksdagen och ville underteckna vissa beslut kunde han helt enkelt köras över.

Kungamaktens vara eller inte vara diskuterades på allvar från 1600-talet och framåt – då började republiken bli ett alternativ och en möjlighet, även om det dröjde på allvar till efter att USA visade sig vara stabilt.

När också Frankrike slog in på banan att bli republik – om än med några monarkiska återfall – fanns två tydliga exempel att luta sig mot för de länder som på samma vis ville ta en annan väg än monarkin.

Betydelsen av ordet kung

Fram till 1600-talet var olika former av monarki det helt dominerande sättet att styra på, oavsett vart i världen vi vänder blicken. Regenterna förekom, som vi vet, i olika varianter och hade olika titlar. De kunde också både vara valda eller ha ärvt sin makt – även om den stora tendensen var att kungamakten i allt högre grad blev ärftlig med tiden. Vidare kunde (och kan) regenterna också vara kvinnor såväl som män.

Låt oss ta det från grunden. Varifrån kommer själva ordet »kung«? Kan det i sig ge oss någon ledtråd till varför det ansågs så givet att kungar borde styra på 1600-talet? Svenskans »kung« kommer från den engelska motsvarigheten, king, som i sin tur kommer från ett anglosachsiskt ord cyning – som har rötter i det germanska ordet kuningaz. Alla de här varianterna kommer från grundordet kin – som har med släktskap att göra.

På engelska betyder kin »släkt« eller »familj« – så alltså hade kungamakten redan från början en koppling till att man hade rätt härstamning, att man hörde till rätt familj.

Genom hela medeltiden var det en definition som hade mindre betydelse, eftersom de flesta kungarna valdes. De kunde dock ofta väljas enbart från vissa familjer – men det var ändå viktigt att de valdes. Det innebar att ytterst få kunde räkna med att bli kung, eller från barndomen kunde bli uppfostrade till att bli det. Alltså behövde de, för att nå tronen, visa sig både kapabla och vettiga nog att bli framröstade.

Kyrkan fick mindre betydelse

Hur kom det sig då att makten med tiden allt mer gick mot att bli ärftlig inom de europeiska monarkierna? (Så som den hade varit länge för de kinesiska kejsarna – ända sedan enandet år 221 f Kr, eller kejsarna i Japan – som traditionellt brukar anses gå tillbaka till 600-talet f Kr.) Två saker var avgörande: kyrkans minskade betydelse, liksom att statsapparaterna blev allt starkare.

På 1500-talet hade Europa genomgått reformationen. Den katolska kyrkan, som varit en kulturell och politisk enhet över Europa ända sedan Roms fall, splittrades i två huvuddelar: den protestantiska och den fortsatt katolska – där en skiljelinje i huvudsak gick mellan norr och söder. Detta försvagade kyrkan som förut haft stor makt över kungarna.

När det gäller de förstärkta statsapparaterna, så innebar dessa att kungarna blev mindre beroende av aristokratin för att utöva sin makt. Regenterna kunde därmed strunta i både adeln och andra grupper i samhället ännu mer än förut. Exempelvis slutade den franske kungen att kalla in parlamentet från 1614. Samma sak hände i Sverige 1682, när riksdagen slutade att sammankallas – alltså när det kungliga enväldet blev ett faktum under Karl XI.

Kungamakten blev enväldig i Europa

I nästan hela Europa blev nu kungamakten mer enväldig, och i spetsen gick Ludvig XIV (1638–1715) av Frankrike som började utmåla sig som den »solkung« kring vilken resten av världen kretsade.

Ludvig XIV styrde enväldigt, men samtidigt var han ytterst medveten om att också en absolut makt hade tydliga gränser. Vid ett tillfälle lyckades han gripa några upprorsmakare som riskerade att skapa stor oreda i Frankrike.

Vad han gjorde med dem? Jo, de frigavs – antagligen för att kungen insåg att hans enväldiga makt ytterst vilade på att folket inte vände sig mot honom.

Låt oss gå bakåt i regenternas historia. I Europa hade kungarna gått i allians med kyrkan under Pippin den lille som var kung av frankerriket – föregångaren till Frankrike – på 700-talet. Alliansen befästes symboliskt när Pippin blev krönt av påven i Saint Denis år 754.

Den europeiska kungamakten var medeltiden igenom rätt svag, till skillnad från exempelvis den kinesiska kejsarmakten, och därför beroende av kyrkan. De europeiska kungarna var tvungna att lita på, och alliera sig med, en grupp förtrogna, de som med tiden utvecklades till aristokratin, adeln.

Farligt att vara regent under medeltiden

Som exempel på det kan vi ta utvecklingen i Sverige, där aristokratin befästes genom ett par beslut kring år 1280 under kung Magnus Birgersson (Ladulås). Adelsmännen skulle vara kungens förtrogna och hjälpa honom att styra riket genom att bygga stenborgar i sina respektive hemtrakter och på så vis hjälpa till med kontrollen i landet.

Vi ska vara medvetna om att det under medeltiden var både besvärligt och farligt att vara kung. Alla europeiska regenter var tvungna att vara på resande fot i sina riken för att inte riskera att förlora greppet om dem – de behövde visa upp sig på marknadsdagar och skipa lag och rätt när de höll ting på olika platser. Deras fysiska närvaro var i princip tvungen så länge statsapparaterna var svaga och det dessutom inte fanns några medier att tala om bredvid de nyheter som spreds via kyrkan.

Maktväxlingar ägde rum, ofta och oväntat. Detta var en tid när krut och kanoner inte hade slagit igenom, vilket gjorde att stenborgar i princip var ointagliga, såvida man inte ville satsa enormt mycket tid och resurser på en belägring. Men andra ord kunde en vrång adelsman i en stenborg lätt bli en rejäl utmaning för en europeisk kung.

Ett jäsande missnöje kunde nämligen lätt spridas till många andra om regenten inte upplevdes uppfylla de löften han hade avgett till sina adelsmän, och som hade tagit honom till makten. Då kunde lojaliteten växla snabbt, och på detta sätt miste minst en femtedel av alla europeiska monarker under medeltiden och långt fram på 1500-talet sina liv – de mördades.

Furstespeglar – hur härskare borde agera

Hur skulle då en idealkung vara? Fanns det i samtiden någon uppfattning om det? Så tidigt som från antiken finns exempel på så kallade »furstespeglar«. Dessa skrevs av personer nära makten och var ett slags uppfostrande böcker som handlade om hur en kung eller härskare borde agera.

Den första kända furstespegeln är den indiska Arthashastra, skriven på 300-talet f Kr, förmodligen av Chanakya som var rådgivare till kungen. Verket har beskrivits som en indisk föregångare till den florentinske 1500-tals-författaren Machiavellis realpolitiska råd i boken Fursten, som beskriver hur just en sådan borde agera.

I själva verket beskriver Chanakya mycket mer hur en rättrådig och rättvis kung borde handla. Annars är ett av de märkligaste dokumenten som talar om hur en kung borde vara den instruktion som den romerske kejsaren Theodosius lämnade efter sig till sin son när han dog runt år 395 e Kr.

Det främsta rådet var att sonen borde öka sin egen självkännedom och styra så gott han själv förstod, medan han skulle respektera lagarna och visa både nåd och öppenhet. Slutligen uppmanade Theodosius sin son att vara som kejsare Trajanus (som levde ett par hundra år tidigare) och likt honom vara »skonsam mot sitt rike«.

Kvinnliga makthavare

Vi får nu gå ännu längre bak i historien. Från de romerska kejsarna löper en föreställning om kungamakten ända till forntidens Egypten. Landets kultur påverkade hela Mellanöstern och gav mönster åt såväl persiska kungar som Xerxes, liksom babyloniska kungar som Hammurabi. Dessa omgav sig med hov, upprättade lagar och byggde sig palats med tronrum.

I andra delar av världen, som i den del av norra Europa där Sverige långt senare skulle växa fram, regerade under forntiden fram till och med järnåldern småkungar och hövdingar över olika mindre områden. Dessa makthavare höll sin position främst som kompetenta krigare och som ledare av den religiösa kulten.

Förvånansvärt många av dem har visat sig vara kvinnor. När man exempelvis öppnade en av de stora gravhögarna (»kungshögarna«) i Gamla Uppsala fann man skeletten av en vuxen kvinna och en pojke i de yngre tonåren.

I andra högar har det varit svårare att bestämma om det har varit en man eller kvinna som har begravts, men tolkningarna har då ofta blivit att det har varit män eftersom gravgåvorna har med krig att göra. Men helt säkra på att det måste ha varit så kan vi inte vara, vilket fyndet i en av kungshögarna påminner oss om.

Kungamakten kopplades till det gudomliga

Om vi söker oss tillbaka till de allra äldsta fragmenten som kan ge oss ledtrådar till kungamaktens ursprung så kommer vi åter till Egypten. Där fann ett par arkeologer långt söderut vid Nekhen (Hierakonpolis), invid Nilen, ett tempel och intill det rester av en gravkammare som man kopplar till vad som är den förste kände faraon, kallad Narmer. Han levde omkring 3000 f Kr – alltså för femtusen år sedan.

Två arkeologiska fynd visar hur Narmer byggde ihop symbolerna för kungamakten. Det ena är en sminkpalett, det andra spetsen på en ceremoniell spira – där visas han sittande på en tron med krona på huvudet, hållandes just en spira. Allt blev symboler för kungamakten, och kom att följa denna genom fem årtusenden. Särskilt kronan på Narmers huvud blev symbolen för att det var från honom livet i riket utgick – att det var han som stod i kontakt med gudarna och gav Egypten Nilens årliga översvämningar, som man var så beroende av.

Kopplingen till de högre makterna gjorde det svårt att sätta sig upp mot kungamakten. Den gudomliga länken förblev en av kungamaktens starkaste kort mot att bli ifrågasatt. Vi kan föreställa oss hur kung Narmer stod där framför sina undersåtar och kopplade samman sitt styre med Nilens översvämningar, och hur folket inte bara såg honom som en vanlig människa – utan som en levande gud.

Publicerad i Populär Historia 7/2020