Ludvig av Bayern

Den nuvarande tyska delstaten Bayern var ett kungadöme under huset Wittelsbach endast ett drygt sekel. Det skapades av Napoleon 1806 som en del av det fransktr

9 december 2002 av Folke Schimanski

Den nuvarande tyska delstaten Bayern var ett kungadöme under huset Wittelsbach endast ett drygt sekel. Det skapades av Napoleon 1806 som en del av det fransktrogna Rhenförbundet och avskaffades 1918 i samband med Kejsartysklands sammanbrott.

De bayerska kungarna hade inte någon större makt. Bayern var en av de första konstitutionella monarkierna i Europa, regeringskabinettet styrde. Adeln var inte särskilt stark och landet hade en svag krigsmakt. Därmed fattades viktiga stödtrupper för monarkin. Stark var däremot den bayerska statsbyråkratin, byggd på den centralistiska franska modellen. Ämbetsmännen spelade en ansenlig roll, och parlamentet var mest en fasad.

Som följd av 1848 års revolution – som spred sig över hela Europa – försvagades wittelsbacharnas makt än mer. Den dåvarande kungen Ludvig I fick avgå på grund av en affär med den äventyrliga dansösen Lola Montez. Hans efterträdare Maximilian II var intellektuellt lagd och befordrade vetenskaperna. Men några större anspråk på att utöva kungamakt hade han inte.

År 1845 födde hans gemål ett gossebarn, Ludvig. Hur skulle denne fostras i sin roll som framtida kung, när kungen ändå hade så lite att säga till om? Maximilian löste frågan genom att inte alls bry sig om tronföljaren. När han fick uppmaningen att umgås mera med sin son, svarade han högdraget: ”Vad ska jag prata med honom om, han intresserar sig ändå inte för vad jag har att säga.”

Barnen – det föddes ett gossebarn till, Otto – uppfostrades strängt och spartanskt. Det berättas att kökspigorna smög åt dem matrester eftersom deras kost var så eländig. När Ludvig blivit äldre kallade han sin preussiska mor beskt för ”innehavarinnan av det 3. fältartilleriregementet”.

I mars 1864 dog kung Maximilian. Ludvig var då bara 18 år. Men till mångas överraskning blev Ludvig II en plikttrogen regent: han studerade akterna noggrant innan han undertecknade dem och begärde rentav fler handlingar när bordet var tomt. Hans yttre var högst tilltalande och han hade ett älskvärt sätt. Giftaslystna flickor flockades kring Ludvig.

Men efter något år skulle den unge kungen bli föremål för omgivningens besvikelse. Förväntningarna att han skulle visa sig för sitt folk och resa omkring i sitt rike efterkom han ytterst motvilligt. Det blev snart tydligt att Ludvig inte alls fann sig tillrätta i den moderna regentrollen. Istället hämtade han sina förebilder i en förfluten tid, framför allt hos de absolutistiska franska bourbonerna. Hade inte Ludvig XVI stått fadder för en av hans förfäder? Och hade inte det bayerska kungadömet Frankrike att tacka för sin tillblivelse? För revolutionen hyste han däremot inga sympatier, allt som luktade pöbelvälde avskydde han. Ludvigs otidsenliga franskvänlighet kom också att prägla hans avoghet gentemot det militaristiska Preussen, vars makt ökade successivt fram till att Tyska riket skapades 1871. Han besökte Paris, men aldrig Berlin.

Ludvigs regenttid kom att präglas av talrika konflikter med regeringskabinettet, parlamentet, lantdagen och den allmänna opinionen. Den första striden berodde på hans förkärlek för Richard Wagners musik. Som femtonåring såg han operan Lohengrin och blev frälst. Redan några månader efter trontillträdet tog han kontakt med den store kompositören genom att skicka ett visitkort med önskan om ett sammanträffande. Wagner, som var förföljd av fordringsägare, trodde först att det var ett trick av en borgenär.

Kungen skrev till sin stackars idol: ”Ni kan vara övertygad om, att jag kommer att göra allt som står i min makt för att kompensera er för det lidande ni utsatts för.” Efter första mötet i maj 1864 skrev Wagner om kungen: ”Tyvärr är han så skön och anderik, själfull och härlig, att jag fruktar att hans liv kommer att rinna bort som en flyktig gudadröm i denna gemena värld.” Det var profetiska ord.

Ludvig höll sitt löfte. Han gav Wagner en årslön på fyratusen gulden – en av de högsta i den bayerska statslönelistan. Snart började det knorras i München. Ett försök av kungen att låta den berömde arkitekten Gottfried Semper bygga ett operahus åt Wagner stoppades. I gengäld fick kompositören två villor, varav en i München. Som motprestation ledde han året därpå uruppförandet av Tristan och Isolde i den bayerska huvudstaden. Åsikterna om Wagners operor var mycket delade bland münchenborna, det fanns hänförda beundrare och de som inte alls kunde ta till sig hans långdragna verk. De senare torde ha varit i flertal.

När Wagner lade sig i politiken (han var gammal revolutionär) fick regeringen nog. Den hotade avgå om inte kungen tog handen ifrån sin skyddsling. Ludvig fick foga sig, vilket kan sägas vara början till den vantrivsel han kände i rollen som monark.

I december 1865 lämnade den tyske kompositören staden.

Efter drygt tio år blev dock Wagner kompenserad. I bayerska Bayreuth fick han äntligen förverkliga sin dröm om ett eget operahus, och tack vare en ansenlig kredit av kungen kunde operan öppna under festliga former i augusti 1874. Av outredda skäl närvarade dock inte kungen. Istället kom andra prominenta gäster, som kejsar Vilhelm I. Tillfrågad vad han tyckte om operaföreställningen svarade denne: ”avskyvärd”.

Som kung av Bayern kunde Ludvig inte bara ägna sig åt sina favoritintressen. Otto von Bismarck skramlade med vapnen och när 1866 års krig bröt ut ställde sig Ludvig på den österrikiska sidan. Men den otränade bayerska armén led ett svidande nederlag gentemot de professionella preussarna.

Efter Bismarcks seger fick Bayern betala trettio miljoner gulden till Preussen och sluta ett fördrag med fienden. Detta innebar att Bayern fyra år senare tvingades att under preussiskt befäl tåga mot Napoleon III, som Ludvig egentligen sympatiserade med. När fransmännen var slagna, följde skapandet av Tyska riket. Ludvig kände sig förödmjukad när han tvingades erbjuda den preussiske kungen kejsartiteln och han vägrade att närvara vid den festliga riksproklamationen i Versailles 1871. Bayerns suveränitet blev starkt kringgärdad (med vissa Reservatrechte gällande post, telegrafi och krigsväsen i fredstid). Ludvig blev Preussens lydkonung.

År 1874 var det dags för förlovning med kusinen Sophie, syster till kejsarinnan Elisabeth (”Sissi”) av Österrike. Men då Sophie under förlovningen inledde ett förhållande med en fotograf bröt Ludvig förbindelsen. I grund och botten var han inte särskilt intresserad av Sophie – däremot utvecklade han en livslång vänskap med ”Sissi”.

Kvinnor var således knappast något som Ludvig ägnade sig särskilt mycket åt. Istället kom hans uppmärksamhet allt mer att fokuseras på slottsbyggen. Kunde han inte agera som en mäktig kung, så kunde han åtminstone låtsas vara det i sina drömmar, drömmar som tog konkret form i fantastiska palatsanläggningar. På taket till slottet i München lät han bygga en stor vinterträdgård med en bassäng (änkedrottningen klagade över att vatten sipprade in i hennes våning undertill). Där rodde han omkring, betraktande tropiska växter och en fondmålning föreställande Himalaya.

Men i övrigt byggde han inget i München, en stad han ogillade alltmer. Han hatade städer överhuvudtaget, avskydde industrisamhället med dess buller och rök och allt som pekade mot framtiden. Istället drog han sig tillbaka till de lantliga omgivningarna i södra Bayern.

Här lät han uppföra det ena drömslottet efter det andra. Två är en hyllning till bourbonerna, Linderhof i sydvästra hörnet av landet och Herrenchiemsee i det sydöstra. I Linderhof ägnas rummen åt Ludvig XV och hans hov, med bilder av Madame Dubarry och andra höga personager. Ludvig kände sig så befryndad med dessa sedan länge döda, att han understundom lät duka åt dem och förde ”konversationer” med dem under taffeln. Det mest anslående gemaket i slottet är den kolossala sängkammaren. Från den vapenprydda himmelssängen kunde han blicka ut mot ett brett vattenfall i trappstegsform.

Parken i Linderhof pryds av ett antal märkliga byggnader. Den allra mest säregna är den konstgjorda Venusgrottan, inspirerad av bland annat Tannhäusersagan och den Blå grottan på Capri. Inuti finns en konstgjord sjö där kungen lät sig ros omkring i en musselskalsliknande farkost. Grottans inre färgades med rött eller blått elektriskt ljus, som hämtade ström från ett av Bayerns första elverk.

Det mest kända av Ludvigs slott är dock Neuschwanstein, förebilden till Walt Disneys ”Törnrosaslott”. Det ligger väster om Linderhof och nära slottet Hohenschwangau, där Ludvig hade tillbringat sin barndom. Här lät han bygga en borg som är en hyllning till medeltiden. Från dess fönster kan man blicka ut över tre sjöar och ett fantastiskt alplandskap. Inredningen pryds av otaliga scener ur Wagners operor. Mest imponerar sångarsalen och tronsalen, byggd som ett bysantinskt kyrkorum.

Ett annat av Ludvigs slottsbyggen, Herrenchiemsee, ligger på en ö i en insjö och är en efterbildning av Versailles. Här finns också en kopia av den berömda Spegelsalen – men Ludvigs version är faktiskt mera praktfull än sin förebild. Hans ingående studier av Versailles ledde också till skapandet av den pampiga Ambassadörstrappan. Denna revs på 1700-talet i ursprungsslottet, men Ludvig kände till trappan genom gamla gravyrer.

I de agrara glesbygder där slotten uppfördes genererade de många jobb. De omfattande beställningarna från hantverkare och inredare i München gav ett sådant uppsving åt de gamla näringarna, att man anser att stadens konstnärliga glansdagar kring sekelskiftet – då begreppet ”jugend” föddes i München – var en efterdyning av Ludvigs projekt.

Men denna sysselsättningseffekt intresserade inte regeringen och byråkraterna i München. Projekten kostade stora pengar. Visserligen togs inte den bayerska statskassan direkt i anspråk utan de medel som tilldelades hovstaten, plus en stor kredit som den listige Bismarck ordnat åt Ludvig för att hålla honom lugn efter 1871. Kungen skaffade sig emellertid orimliga skulder. Regeringen menade att monarkins anseende var i fara, och den kopplade in en psykiater för att få fastställt att Ludvig inte var vid sina sinnens fulla bruk. Påbröd för dessa misstankar var bland mycket annat kungens bisarra vanor. Han var vaken på natten och sov på dagarna. På Neuschwanstein lät han på vintern spänna för en släde med fyrspann, varpå han färdades genom det månbelysta alplandskapet till Linderhof. Hans utseende blev alltmera förändrat, den väne Apollon blev en fet, plufsig och dystert blickande särling.

Sommaren 1886 slog regeringen till. Efter visst motstånd av lokalbefolkningen greps kungen på Neuschwanstein.

Den 12 juni flyttades han till slottet Berg i Starnbergersjön. Det hade redan inretts som sinnessjukhus med dörrar som inte gick att öppna inifrån och med tittgluggar åt vårdarna.

Dagen därpå tog den uppskakade kungen en kvällspromenad till stranden tillsammans med sin psykiater. Där försvann båda, och vid midnatt hittade man deras lik i strandkanten. Vad hade skett? Än i dag är gåtan olöst.

Den officiella versionen är att kungen mördat sin doktor och sedan tagit sitt eget liv genom att dränka sig. Det finns dock inget verkligt belägg för detta.

En annan version, som vunnit alltmera terräng, är att kejsarinnan Elisabeth, Ludvigs väninna ”Sissi”, var beredd att rädda kungen och låta honom fly ur landet. På flera platser stod vagnar i beredskap. En fiskare hade övertalats att ro kungen över sjön till räddarna. Men innan Ludvig hann sätta denna plan i verket, skulle han ha blivit skjuten av gendarmer som höll uppsikt över stranden. Skälet till att man ville hemlighålla detta scenario kunde vara att det möjligen skulle vända folkopinionen mot kungens mördare. Det saknas handfasta bevis även för denna version, och kanske kunde en öppning av kungens kista i München ge svar på gåtan. Men ätten Wittelsbach sätter sig emot detta.

Det var lite si och så med kung Ludvigs popularitet medan han var i livet. Han var inte precis någon folklig monark och levde ett högst självcentrerat liv. I konsekvens med detta ville han att slotten skulle sprängas efter hans död! Men i dag färdas miljontals turister från hela världen till ”den galne kungens” byggnadsverk – vilket ger Bayern goda inkomster. Kung Ludvigs projekt har lönat sig.

Vad skulle han säga om denna massturism? Och vad skulle han tycka om att man till och med skapat en musikal om hans liv i ett stort teaterhus vid en konstgjord sjö några kilometer från Neuschwanstein? Här har man bland annat återupplivat kungens nattliga slädfärder med snörök och verkliga hästar. Och i slutet av föreställningen försvinner ”kungen” i en nittio kubikmeter stor vattenbassäng. (Kejsarinnan ”Sissi” har för övrigt spelats av svenskan Viktoria Krantz.)

I dag är kung Ludvig ett kommersiellt projekt. Han har segrat postumt. Men det har skett på eftervärldens villkor, på ett sätt som knappast skulle ha tilltalat majestätet.

Folke Schimanski är journalist och författare

Publicerad i Populär Historia 8/2002

Kanske är du intresserad av...

Läs också