Furstendömets arv
Sedan Napoleon Bonaparte våren 1804 utropats till fransmännens kejsare började han frikostigt dela ut titlar och riken till sina släktingar. Syftet var att ge glans åt den unga dynastin och därmed stärka dess legitimitet. Modern, Maria Laetitia, fick till exempel titeln Madame Mère de Sa Majesté l´empereur och kejsarens äldre bror Joseph utnämndes 1806 till kung av Neapel.
1805, när Napoleon låtit upprätta kungariket Italien, med sin styvson Eugène de Beauharnais som vicekung, började han förse sina anförvanter med italienska titlar och furstendömen. Kejsarens äldsta syster, Elisa, tilldelades tillsammans med sin korsikanske make furstendömena Lucca och Piombino. 1808 upphöjdes Elisa till regerande storhertiginna av Toscana. Syster nummer två, Pauline, ansedd för att vara en av sin tids stora skönheter, hade 1803 som nybliven änka gift sig med den förmögne italienske fursten Camillo Borghese. 1806 förlänades makarna Borghese hertigdömet Guastalla. Den yngsta av systrarna, Caroline, var gift med Joachim Murat. Denne utnämndes 1806 till storhertig av Berg och Cleve och efterträdde 1808 (under namnet Joakim I) sin svåger Joseph som kung av Neapel.
Den 6 juni 1806 tilldelade Napoleon sin fältmarskalk Jean Baptiste Bernadotte furstendömet Pontecorvo (på svenska ungefär ”den krokiga bron”), nordväst om Neapel. Furstendömet med cirka 12 000 invånare bestod av staden Pontecorvo med sina intilliggande omgivningar.
Bernadottes upphöjelse till furstlig värdighet var i första hand en markering av att han ansågs tillhöra kejsarens familj. Bernadottes hustru Désirée var nämligen syster till Napoleons svägerska Julie, gift med Joseph. I ett brev till brodern Joseph skrev Napoleon att Bernadottes upphöjelse främst motiverades av hänsyn till Josephs hustru – inte av marskalkens militära meriter. ”Jag har i min armé generaler, som hava tjänat mig bättre och på vilkas tillgivenhet jag mer kan räkna. Men jag har tänkt att det vore lämpligt att drottningens av Neapel svåger hade en hög rang hos Eder”, skrev han.
Det (med vissa inskränkningar) suveräna furstendömet Pontecorvo hade grundats under påve Julius II pontifikat (1503–13) och tillhörde fram till 1860, med undantag för åren 1806–14, kyrkostaten (som av Napoleon hade införlivats med kungariket Italien). Inkomsterna från furstendömet uppgick till cirka 12 000 francs. Huvuddelen av denna summa lät Bernadotte använda ”till landets bästa”. PH
Per Sandin är historiker och
museilektor vid Livrustkammaren
Härskaren besökte aldrig sitt furstendöme
När en deputation från det lilla Pontecorvo uppvaktade den nyblivna furstinnan Desirée, lär hon ha blivit mycket ängslig för att hon och maken skulle tvingas flytta från Paris till denna italienska avkrok. Så blev det dock aldrig – varken hon eller Jean Baptiste besökte någonsin sitt italienska furstendöme.
Bernadotte sände dock sin adjutant för att denne, såsom den nye furstens minister, skulle ta Pontecorvo i besittning. I samband med att Bernadotte 1810 valdes till svensk tronföljare avträdde han furstendömet som kort därefter tillföll Joakim Murat, Neapels kung. Denne förlänade 1812 det till sin andre son Lucien Murat (död 1878) som apanage.
Titeln ”furste av Pontecorvo” har sedan dess förts av huvudmannen för den franska furstliga familjen Murat.
Under andra världskriget förstördes Pontecorvo av de allierades flygbombningar. Bland annat förstördes katedralen och ett arkiv med dokument som hade anknytning till den Bernadotteska epoken.
Fick namnet efter bron
Som furste av Ponte Corvo förde Bernadotte ett vapen bestående av en delad blå sköld, vars övre del upptogs av Frankrikes kejserliga örn och vars undre del innehöll den bro som gett furstendömet dess namn. Vapnet intar än i dag vänstra fältet i det svenska riksvapnet.
Publicerad i Populär Historia 1/2006[](https://popularhistoria.se/prenumerera/)[Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!](https://popularhistoria.se/prenumerera/)[Nu även digitalt.](https://popularhistoria.se/prenumerera/)
