Kronans knektar. Soldatutskrivningarna under 1600- talet

På våren 1629 skrevs Mats Persson Leinonen från Säminge socken i Savolaks ut till krigstjänst. Året därpå var han med när Sverige ingrep i Trettioåriga kriget. På sommaren 1638 lämnade den 19-årige bondsonen Måns Larsson fädernegården Siljum i västerbottenssocknen Bygdeå för att färdas över Östersjön till fältarmén i Tyskland. I mars 1677 sändes drängen Jöns Ersson från den värmländska byn Fänsbol i Fryksände socken till kriget mot danskar och snapphanar i Skåne.

Dessa tre soldater träffade aldrig varandra och de kom från olika delar av det svenska riket. De mötte också skiftande öden: Mats Persson Leinonen försvann spårlöst i Tyskland efter år 1631, Måns Larsson dog den 3 augusti 1638 i den svenska garnisonen i Greifswald, medan Jöns Ersson återvände hem till Fänsbol på hösten 1679.

Ändå hade de tre en sak gemensamt: de togs alla ut till krigstjänst genom utskrivningsväsendet – det system som under större delen av 1600-talet försåg den svenska armén och flottan med soldater och båtsmän.

Under två generationer, från 1620-talet till 1680-talet, skrevs tiotusentals svenska och finska män ut till tjänst i någon av stormaktens arméer i Baltikum, Polen, Tyskland eller Danmark.

Omättligt behov av soldater

Redan Gustav Vasa försökte på 1540-talet att reformera rekryteringsmetoderna för det inhemska krigsfolket. Men det var först med Gustav II Adolfs och rikskanslern Axel Oxenstiernas makttillträde på 1610-talet som utvecklingen sköt fart, liksom inom så många andra sektorer av det svenska samhället. En alltmer expansiv politik på andra sidan Östersjön skapade ett nära nog omättligt behov av nya officerare, soldater och båtsmän.

Parallellt med denna utveckling förändrades krigskonsten i riktning mot allt större arméer i de nya nationalstaterna. Under Karl IX:s livländska krig mot Polen fanns aldrig mer än högst 10 000 svenska soldater på plats på andra sidan Östersjön, men ett kvarts sekel senare, på våren 1632, förde Gustav II Adolf befälet över kanske 150 000 man i Tyskland. Visserligen kunde man, på grund av försörjningssvårigheter, aldrig samla mer än 20 000 eller 30 000 man till ett och samma fältslag, men det totala behovet av soldater hade ökat dramatiskt.

I takt med denna expansion steg även förlusterna på ett oroväckande sätt. Den svenska stormaktens första expansiva skede – från Rigas erövring år 1621 till slaget vid Lützen år 1632 – kostade i runda tal 50 000 stupade för Sverige och Finland. Dessa förluster blir inte mindre omfattande om man sätter dem i relation till rikets befolkning på en miljon människor. Denna oerhörda brandskattning kom att följas av ytterligare fem decennier av mer eller mindre ständiga krig.

Köpte utländska legosoldater

Mot den här bakgrunden är det knappast överraskande att statsmakterna med alla medel sökte förse armén och flottan med manskap. Den svenska staten hade redan tidigare köpt utländska legosoldater. Denna värvning av tyskar, skottar och andra nationaliteter expanderade kraftigt efter år 1630. Dels för att Sverige i och med ingripandet i Trettioåriga kriget kom närmare de stora soldatmarknaderna på Kontinenten, dels för att det inhemska soldatmaterialet blev alltmer ansträngt. I vissa slag (t ex det vid Lützen 1632) kunde den svenska armén bestå av 70–80 procent legosoldater. Dessa var dock mindre pålitliga än de inhemska trupperna, och dessutom satte de oftast urusla statsfinanserna klara gränser för hur stora legoförband som kunde rekryteras.

Kärnan i armén var och förblev inhemska soldater, även innan rekryteringsväsendet reformerades kraftigt av Karl XI på 1680-talet. En mindre del svenska och finska soldater rekryterades på frivillig väg, men huvuddelen av knektarna och båtsmännen var tvångsutskrivna.

Grunderna för detta system lades fast i Gustav II Adolfs s k Krigsfolksordning, utfärdad antingen 1619 eller 1620. Själva grundbulten var att prästerna, som ju kände sockenborna bäst, skulle upprätta längder över den manliga befolkningen: ” över deras ålder som tillväxa, på det att när de till sina femton år komma, att man dem då kan i längden införa och rotarne förstärka.” Några skrupler mot att skriva ut unga pojkar till krigstjänst tycks man inte ha haft: ” ju yngre de komma till krigsmans ämbete ju bättre låta de lära och vänja vid de stycker som en krigsman tillhöra.”

Kyrkböcker började föras

Det faktum att kyrkböcker börjar föras i flera församlingar just på 1610- och 20-talet förklaras säkert av kronans ökade krav på skatter och soldater. Men prästens övervakande funktion var inte okontroversiell. Många präster klagade till kungen över att de riskerade att förlora sin förtroendeställning i byn och istället kom att betraktas som vanliga fogdar av församlingsborna. Den begynnande kyrkobokföringen och prästernas nya roll speglar den framväxande svenska militärstatens uttalade ambitioner att kontrollera alla skatteobjekt och potentiella soldater i hela riket.

Mot den här bakgrunden är det föga överraskande att prästerna ibland kunde undanhålla en del personer från myndigheternas kännedom. Det finns uppgifter som tyder på att prästen ofta gav en del pojkar så låg ålder, att de slapp rotering trots att de i verkligheten fyllt 15 år och således kunde skrivas ut. Ibland skedde detta på grund av lojalitet med de utskrivningshotade, ibland som ett resultat av mutor. Så anklagades t ex på 1630-talet en präst i Karelen för att med avsikt ha utelämnat hela 40 av sina sockenbor i roteringslängden.

Mest drängar och lösdrivare

I vissa fall sammanföll kronans och lokalsamhällets intressen. De som skrevs ut till soldater var i första hand drängar eller lösdrivare utan fast förankring i bondesamhället.

Bondsöner och bönder togs ut i sista hand när alla andra resurser var uttömda. Här fanns det uppenbarligen vissa möjligheter för byns förtroendemän, sexmännen, att påverka inriktningen på utskrivningen, och därigenom skydda vissa individer och gårdar.

Även för kronan var det naturligtvis av intresse att en gård förblev intakt med sina brukare så att den kunde fortsätta betala skatt.

Under de sex decennier som utskrivningarna användes förändrades principerna vid några tillfällen. Ibland var det antalet hemman, ibland antalet män som låg till grund för roteindelningen. Av frälsebönderna krävdes vissa perioder endast en soldat per 20 män, medan en av tio skrevs ut bland skatte- och kronobönder.

Så fort ett riksdagsbeslut fattats om utskrivning skulle männen i en socken delas in i rotar om tio man. Fram till 1630 gällde att man bara skulle rotera män mellan 15 och 40 år och att de utskrivna måste ha fyllt 18 år. Men sedan kom den övre gränsen att falla bort och mot slutet av 1630-talet finns exempel på att de utskrivnas medelålder sjönk ned mot 16 eller 17 år.

Besked från predikstolen

Själva förrättningen sköttes av en utskrivningskommission bestående av civila och militära myndighetspersoner, vilken i förväg meddelade prästen i socknen. Denne kungjorde sedan från predikstolen att utskrivning skulle äga rum.

När kommissarierna sedan anlände skulle prästen ha sina längder klara till sammanträdet, som t ex kunde äga rum i tingsstugan. För varje rote om tio man tillsattes en rotemästare som var så gammal att han inte själv kunde skrivas ut. Det var rotemästarens uppgift att föreslå vem som skulle skrivas ut. Därefter inkallades de övriga nio i roten och fick sig en föreläsning om de gruvliga straff som väntade den som höll sig undan.

Sannolikt hade rotemästaren och de andra männen ofta övertalat en karl att ge sig frivilligt till knekt innan man gick för att möta utskrivningskommissionen. Det faktum att de i roten som gick fria samlade in pengar till den uttagne knekten torde indikera detta. Senare under 1600-talets lopp tog kronan dessa pengar för att betala knektens utrustning.

Ibland kunde klagomål över att militärerna inte följde rotemästarens förslag föras ända upp till riksrådet, men likväl torde officerarna i de flesta fall ha haft sista ordet i tvister om vem som skulle bli knekt.

I prästens längd, den s k roteringslängden, noterades vem av de tio i respektive rote som uttagits till knekt, samtidigt som kommissarierna kunde skriva in motiveringar till varför de övriga inte togs ut. Korthuggna fraser som ”utgammal”, ”Gammal och orkeslös”, ”förlamad” och ”blind ” är vanliga. När förrättningen var klar upprättades en utskrivningslängd över de uttagna soldaterna, d v s en första rulla över socknens nya knektar.

Risk för rymningar

Nu kom ett kritiskt skede. Ända fram till utskrivningen hade säkert många levt på hoppet att klara sig, men nu visste man vilka som skulle drabbas. Därmed ökade risken för rymningar dramatiskt. De utskrivna soldaterna fick order att inställa sig till tjänstgöring på senvåren – utskrivningarna hölls vanligen i mars eller april – då de skulle utrustas och utbildas. Innan dess kom dock en period när de uttagna soldaterna inte längre kontrollerades av militären. Därför utsågs ofta en löftesman bland de andra nio i roten. Denne ansvarade, tillsammans med rotemästaren, för att den uttagne knekten verkligen inställde sig till tjänstgöring. I praktiken hjälpte säkert de andra i roten till, eftersom det låg ett outtalat hot i luften om att någon av de nio annars fick ersätta en förrymd kamrat.

Inte desto mindre var rymningar vanliga, framför allt i landsändar där det var lättare att hålla sig undan jagande myndigheter. I Savolaks i östra Finland t ex var rymningar ett mycket vanligt sätt att undkomma krigstjänsten, och i hela Finland fanns det efter vårmönstringarna 1635 hela 5100 rymlingar. Denna siffra ska jämföras med de 1600 finska soldater som samtidigt fanns vid infanteriförbanden i hemlandet eller vid de utrikes krigsskådeplatserna.

Det finns också exempel på hur förrymda knektar efter några år dyker upp i sin hembygd, utan att några efterräkningar verkar drabba dem, trots att de formellt hotades av dödsstraff. Det tyder på att lokalsamhället, inklusive präster och lokala ämbetsmän, bevakade sina intressen gentemot kronan. Den svenska statsmakten fick veta var gränserna för dess maktutövning gick. Å andra sidan finns det många exempel på hur trilskande knektar och bönder straffades, i vissa fall med döden.

Lejde ersättare

Ett annat sätt för en utskriven att undkomma krigstjänsten var att leja någon i sitt ställe. För detta krävdes dels att ersättaren godkändes av militären, dels att den som lejde kunde skaffa fram de pengar som behövdes för att betala lejningen. I Österbotten t ex finns klara belägg för hur bönderna skaffade sig ökade inkomster genom tjärbränning, inkomster som användes för att leja ersättare till krigstjänst och därmed skydda de egna männen.

Grundproblemet – som förorsakade fiffel med utskrivningslängder, lejningar eller rymningar – var naturligtvis de stora förlusterna. De höga dödssiffrorna berodde på sjukdomar, svält, förfrysningsskador och andra umbäranden i garnisoner längs Östersjökusten, där soldaterna ”dö som flugor sin kos”, för att citera Gustav II Adolfs egen beskrivning av läget i Rigas garnison i början av 1620 talet.

Förlusterna kunde slå väldigt olika mellan olika förband, regioner och byar. I juli 1631 överfördes t ex ett regemente östgötar, sammanlagt 1086 man, till Tyskland. Redan vid en mönstring i Erfurt några månader senare hade förbandet krympt ihop till 750 man, och vid hemkomsten till Sverige sommaren 1633 hade förlusterna ökat till 710 man, men bara 181 hade stupat i strid eller dött av sår.

I Bygdeå socken i Västerbotten, med ca 250 gårdshushåll, skrevs åren 1620–1640 255 män ut till soldater och av dessa dog 215 under perioden. Resultatet blev en minskning av socknens befolkning från 1900 till 1700 personer och ett stort kvinnoöverskott.

Utskrivningarna återkom vanligen vart annat eller vart tredje år, och vissa år togs så många som 30–40 procent av männen i en årsklass ut. De överlevande knektarna kunde ibland återvända till hembygden redan efter ett par år, men i många fall tillbringade de kanske 10–15 år på Europas slagfält innan de fick återvända hem.

Ny forskning

Under senare år har forskningen kring dessa frågor intensifierats och mycken ny kunskap har utvunnits om hur den segerrika svenska stormakten skaffade sig soldater, och hur detta påverka enskilda knektar likaväl som byar och gårdar i olika delar av landet. Men mycket återstår för forskarna, inte minst att undersöka soldaternas förhållanden i fält. Däremot lär vi aldrig få svar på frågan om vilka erfarenheter – positiva och negativa – som de återvändande knektarna tog med sig hem.

I och med Skånska krigets påfrestningar på 1670-talet visade sig utskrivningssystemets brister tydligt. Hela soldatrekryteringen reformerades genomgripande i början av 1680-talet när det yngre militära indelningsverket med sina frivilliga soldater ersatte de tvångsutskrivna knektar som byggt upp den svenska stormakten.

Därmed försvann, med undantag för några år på 1710-talet, det system om vilket ståthållaren Gabriel Gustavsson Oxenstierna redan i april 1630 skrev till sin bror rikskanslern Axel:

” och var det ännu ett år eller tu skall continuera, så må vi väl säga att vi har vunnit land av andra och därutöver ruinerat vårt eget.”

Lars Ericson är förste arkivarie på Krigsarkivet i Stockholm.

Publicerad i Populär Historia 2/1993