Hertig Magnus Vasa

I oktober 1559 ingick Magnus syster prinsessan Katarina äktenskap med Edzard II, greve av Ostfriesland. I dennes entourage fanns hans bror Johan, som under vistelsen i Stockholm fattade tycke för Katarinas yngre syster, prinsessan Cecilia, en yster och självmedveten dam på 19 år. Förälskelsen blev upptakten till den skandalösa händelse som har gått till historien som "Vadstenabullret".

En anhalt för de nygifta på väg till Ostfriesland (i dagens nordvästra Tyskland) var det nybyggda Vadstena slott i Östergötland. Magnus hade i egenskap av hertig av detta landskap därför rest i förväg från Stockholm för att förbereda deras ankomst. Färden gick långsamt och först den 11 december kunde Magnus välkomna systern och den nyblivne svågern.

Brudparet inrättade sig ståndsmässigt i slottet. Gäster och värd räknade med en lugn och behaglig vilopaus som också innefattade julfirande. Men en natt upptäckte slottsvakterna att en manlig besökare hade tagit sig in till "jungfruburen" och befann sig i Cecilias sovrum. Vakterna registrerade ytterligare nattliga besök när mannen i skydd av mörkret kröp in genom hennes fönster. Vem var inkräktaren? Det visade sig vara greve Johan, brudgummens bror. Ett rådslag följde där Erik, Magnus och några hovmän planerade att ta honom på bar gärning. Och det lyckades. Johan greps bokstavligen med rumpan bar, kastades i fängelse och utvisades så småningom ur Sverige.

När Gustav Vasa vid midsommartid 1560 kände att slutet närmade sig för honom, kallade han till sig sönerna Johan, Magnus och Karl och manade till enighet med den äldste brodern, Erik, den blivande kungen. Gustav Vasa åberopade historien och påminde dem om hur Magnus Ladulås söner genom inbördes avund hade orsakat kungahusets fall.
"Om ni vill behålla kronan inom er släkt så skall ni också ära och lyda bäraren och alltid främja varandras bästa", manade Gustav. Han vände sig särskilt till Magnus med orden: "Du är mig kär, du har aldrig förtörnat mig."

Gustav Vasa varnade alltså för att göra om Folkungaättens misstag, men lade själv grunden för splittringen i sin egen familj. I sitt testamente, som skrevs några månader före hans bortgång i september 1560, befästes tilldelningen åt hans tre yngsta söner (Johan, Magnus och Karl) av ärftliga hertigdömen, med långtgående maktbefogenheter.

Efter att kung Gustav hade gått ur tiden mottog prins Magnus formellt styrelsen av sitt hertigdöme, ett något splittrat sådant, men med Vättern och Vänern som förbindelselänkar. Han var nu hertig av Östergötland, där nio härader utgjorde tyngdpunkten i hertigdömet. Detta omfattade också härader i Västergötland och Närke, samt hela landskapet Dalsland (se kartan på motstående sida).

Kung Erik XIV var missnöjd med att hans bröder i faderns testamente hade getts allt för stor makt över sina hertigdömen. Han krävde en ny uppgörelse, vilken beslutades på riksdagen i Arboga i april 1561. Johan och Magnus såg sig tvungna att acceptera att de inte längre hade ställningen som självständiga furstar, utan nu blev kungens undersåtar. I regi av Johan planerades äktenskap för både Erik och Magnus. Själv hade Johan friat till den polske kungens syster, Katarina Jagellonica. Men kung Sigismund II August ville inte att hon skulle gifta sig före sin äldre syster, Anna. Magnus fördes då fram som en bröllopskandidat för Anna, och ett dubbelbröllop planerades. Detta trots Erik XIV:s varningar för närmare förbindelser med det polska kungahuset. Prins Johan fullföljde planen och gifte sig med Katarina 1562. Men Magnus hoppade av.

Året efter det inställda polska äktenskapsprojektet lanserades idén om en förbindelse mellan Magnus och den skotska drottningen Maria Stuart. Ett porträtt av den svenske hertigen översändes till Skottland. Men efter en tids funderande återkom drottningen med sitt svar: avslag.

Erik XIV meddelade Magnus att han hade uppvaktats av ett sändebud från hertigen av Mecklenburg med ett förslag till äktenskap med hertigens syster Anna. Kungen uppmanade Magnus att överväga erbjudandet, inte minst av handelspolitiska skäl, men inte heller denna gång blev det något giftermål.

Under 1563 inträffade så den dramatiska brytningen mellan Erik XIV och hertig Johan. Den senare stämplades som riksförrädare och fängslades på Gripsholms slott. Hertig Magnus valde omedelbart att ställa sig på Eriks sida, och kungen besvarade detta lojalitetsbevis med att flytta upp Magnus ett pinnhål i tronföljden.

"Efter att Eders Kungliga Majestät beviljat oss den äran framför andra våra kära bröder och tillägnat oss den arvsrätt hertig Johan hittills haft till Sveriges krona och regering, och därpå givit oss sin skriftliga konfirmation, så love vi däremot att vara Eders Kungliga Majestät och hans livsarvingar trogne och hålla hans fiender för våra fiender." Så skrev Magnus till sin storebror Erik. Det som hertig Magnus är mest känd för i historieböckerna är sin psykiska sjukdom. När började den att visa sig? En hypotes knyter den till brödrastriden, som skulle ha påverkat honom så starkt att han bröt samman mentalt. Men redan 1561 ska Magnus ha uppvisat tecken på depression, vilken närstående beskrev som "hjärtängslan och melankoli". Sjukdomstillståndet manodepressivitet/bipolär sjukdom ligger nära till hands, kanske i kombination med schizofreni.

Inledningsvis var Magnus återkommande sjukdomsskov av en mildare art. Men efter hand tog sig hans problem allt våldsammare uttryck, och det gick så långt att man tvingades att låsa in honom. Det berättas att han rentav gav sig på sina tjänare, bland dem en drabant som blev så illa slagen att han senare beskrev sig själv som en "lemlästad man".

Under våren 1568 hade Vasaprinsarna Johan och Karl förberett den avgörande resningen mot Erik XIV, ett uppror som alltså slutade med att Erik blev avsatt och Johan äntrade tronen. Under upproret var det av avgörande vikt att skrapa ihop så mycket pengar som möjligt. Att bröderna upprepade gånger hade visat förståelse för Magnus mentala tillstånd hindrade dem inte från att roffa åt sig merparten av hans ekonomiska tillgångar. Tusentals mynt av olika valörer försvann från "silverkammaren" på Vadstena slott. Följande år beslutade Johan III att organisera Magnus hertigdöme direkt under kronan, och såg dessutom till att två härader överflyttades till Karls hertigdöme. Magnus hade inget att sätta emot, vilket Johan och Karl redan från början säkert hade räknat med. De sparkade på en som redan låg ner.

Den materiella hänsynen var således liten. Omtanken om Magnus som person, och oron för hans mentala hälsa var däremot stor, och ventilerades i syskonens brevväxling. Så här skrev Johan III till sin syster, pfalzgrevinnan Anna: "Vår käre broders långliga och besvärliga livssvaghet har inte genomgått någon förbättring, utan han är i samma skick som tidigare. Nämligen att han mist allt sitt förnuft och minne, så att han har tappat minnet och ingenting vet. Det händer att han inte känner igen dem som han tidigare har umgåtts med. Läkarna har gjort så gott de har kunnat, men inte kunnat hjälpa honom.

Under sina friska år arrangerade Magnus jaktpartier på Omberg och andra trakter som var rika på villebråd. Han fördrev även tiden med ridderliga tävlingar och lekar, men också med kägelspel och bollspel. Under de sista åren sysselsatte han sig mycket med fiske i Motala ström och sjön Roxen vid kungsgården Kungsbro."Musikalisk liksom fadern och bröderna, fann dock Magnus inom tonernas värld sin förnämsta vederkvickelse, såväl i hälsans dagar som under svårmodets och sinnesförvirringens stunder", menade skriftställaren Lars Gustaf Teodor Tidander (1849–1917). Våren 1595 började Magnus krafter att avta och han tillbringade mer och mer tid sängliggande. Så kom till slut döden ikapp honom och på Kungsbro slöt han den 20 juni sina ögon, någon månad före sin 53-årsdag. Begravningen sköts upp eftersom landets höga herrar var upptagna av Söderköpings riksdag. Denna hade sammankallats för att dels stärka hertig Karls makt på bekostnad av brorsonen kung Sigismund, dels för att sätta punkt för det katolska inflytandet i landet.

Först den 22 november ägde Magnus jordfästning rum. Platsen var Vadstena klosterkyrka. Den avlidne hade dessförinnan förts från Kungsbro till kyrkan i en procession som leddes av hertig Karl. I följet syntes medlemmar av den kungliga familjen, riksråd, representanter för ständerna och allmoge från bygden.

Till skillnad från när det gäller Magnus far och bröder finns det ingen porträttmålning av Magnus bevarad. Hertig Karl lät år 1584 beställa ett porträtt av sin storebror men det är inte känt var denna målning har tagit vägen. Länge har ett porträtt i olja av en man med diagonalrandig jacka påståtts föreställa Magnus. Men detta är felaktigt. Personen på målningen är Erik Svantesson Sture, mördad 1567 på Uppsala slott på order av Magnus bror Erik XIV. I sammanhanget kan även Johan Gustaf Sandbergs freskmålning "Gustav Vasas avskedstal till ständerna 1560" nämnas. Den finns i Uppsala domkyrkas Vasakor. Magnus står här dock i skymundan och hans drag är sannolikt mer eller mindre fantasifullt tecknade.

Den enda säkra avbildningen av Magnus är skulpturen på gravmonumentet i Vadstena klosterkyrka. Enligt en hypotes är ansiktet utfört efter en dödsmask, men det går inte att bevisa. Närmare två sekler efter Magnus bortgång öppnades hans grav i Vadstena klosterkyrka. Vittne till gravöppningen 1783 var Per Kylander, komminister i Vadstena stadsförsamling. Inledningsvis beskrev han kistan som var tillverkad av koppar och 3,5 alnar lång, motsvarande omkring 195 centimeter. Några dekorationer eller inskriptioner i kopparplåten kunde inte upptäckas.

Kylander redogjorde för kvarlevornas tillstånd, där han bland annat noterade att "näsbenet var oskadat och tycktes vilja giva tillkänna att hertigen haft en något kort och trubbig näsa". Kroppen fyllde nästan hela kistans längd "utom vid pass en tvärhand vid huvudet, och därav torde man kunna dra slutsatsen att hertigen varit lång och reslig till växten". Under sin friska tid ansågs den reslige hertig Magnus ha varit en åtråvärd man. Försök till äktenskap med högättade damer gjordes som sagt av Magnus själv och broder Johan, även om dessa giftermålsprojekt alltså rann ut i sanden.

Men även om hertigen förblev ogift, saknades det inte kvinnor i hans liv. Belagt är att han umgicks med de bägge frillorna Valborg Eriksdotter och Anna von Haubitz, båda med tysk adlig bakgrund. Och med båda fick han barn. Frilloinstitutionen var sedan århundraden väl etablerad i furstliga kretsar och älskarinnorna uppgavs inte sällan vara stolta över sin roll.

Valborg Eriksdotter beskrev sig vid flera tillfällen som »min nådige furste hertig Magnus frilla«. Med henne hade hertigen två döttrar födda kring 1560 (alltså när både modern och fadern var tonåringar).
Deras äldsta dotter, Virginia, gjorde inte samma tydliga avtryck i källmaterialet som hennes lillasyster Lucretia. Hon dyker upp i källorna vintern 1565, i samband med ett köp av exklusivt tyg till kjortlar för »hans furstliga nådes barns behov«. Lucretia växte upp hos sin faster prinsessan Elisabet Vasa (1549–97) och var tärna under hennes bröllop 1581.
Med Anna von Haubitz fick hertig Magnus dottern Helena. Tillsammans med sin halvsyster Lucretia tillhörde hon redan som barn faster Elisabets hovstat. I mitten av 1580-talet tillbringade Helena två år hos en annan faster, Cecilia Vasa. Via döttrarna Lucretia och Helena, och de barn som de fick med sina makar (Christoffer von Wernstedt respektive Wollmar Yxkull), kan oräkneliga svenskar räkna sina anor tillbaka till den olycksalige hertig Magnus Vasa.
Men det är en annan historia.

Thorsten Sandberg är frilansskribent.

Publicerad i Populär Historia nr 10/2025