Gamla tron levde länge hos folket

Under årets upplaga av bokmässan i Göteborg fick besökarna stifta bekantskap med idéhistorikern Magnus Nymans nya bok om den katolska befolkningens situati

25 maj 2001 av Thorsten Sandberg

Under årets upplaga av bokmässan i Göteborg fick besökarna stifta bekantskap med idéhistorikern Magnus Nymans nya bok om den katolska befolkningens situation under reformationsprocessen i vårt land. Boken heter Förlorarnas historia. Katolskt liv i Sverige från Gustav Vasa till drottning Kristina och är utgiven av Katolska bokförlaget. Det perspektiv som öppnar sig mellan pärmarna är ovanligt i svensk historieforskning, om än inte helt nytt. Magnus Nyman är dock den förste som tar ett ordentligt helhetsgrepp på frågan.

När reformationen började i Sverige och de övriga nordiska länderna kan det tyckas som att den etablerade katolska kristendomen snabbt föll samman. Det evangeliska ljuset, tänt i Wittenberg av Martin Luther, drev medeltidens religiösa mörker på flykten. Men denna uppfattning, som slentrianmässigt övertagits av generation efter generation svenskar fram till dags dato, beror till stor del på felaktiga slutsatser, hävdar Nyman.

Det mesta tyder på att majoriteten av befolkningen under mycket lång tid höll fast vid den gamla tron. Men också i det tunna maktägande och kulturbärande skiktet i samhället fanns en stark katolsk tendens. Titta bara på dynastin Vasa, där medlemmarna kameleontiskt skiftade uppfattning fram och tillbaka i mer än ett sekel. Om Johan III hade varit framgångsrik i sina förhandlingar med påven, eller om hans son Sigismund lyckats i sin kamp, då hade också vårt land fortsatt vara katolskt i likhet med Polen och Österrike, dit många svenska katoliker flydde under turbulensen på 1500- och 1600-talen.

Ingenting tyder heller på att de nya lärorna var enhetliga eller slutgiltigt utformade. Det är värt att komma ihåg att det vid tiden för reformationen inte fanns en luthersk kyrka utan snarare en lösligt hopsatt proteströrelse där människor som av olika skäl var missnöjda med den rådande ordningen fann varandra och fick en känsla av samhörighet. Rörelsen saknade vid reformationens början enhetlig ledning, fastställd lärostruktur och normerande gudstjänstordning. Tillika betraktade ledarna sin rörelse som en inomkyrklig reformrörelse. Titeln Förlorarnas historia syftar primärt på den stora grupp katoliker – ja, under flera generationer kanske en majoritet av Sveriges befolkning – vilken genom ”segrarnas” tolkningsföreträde i århundraden kom att marginaliseras. Men i det vidare sammanhanget fanns dock bara förlorare, menar Magnus Nyman i sin bok. Den våldsspiral i religionens namn som under 1600-talet kom att rotera allt snabbare på den europeiska kontinenten är ett av skälen för den uppfattningen. Den röda tråden i boken är dock respekten och toleransen för en undanträngd och osynliggjord grupp människor.

I Förlorarnas historia får vi stifta bekantskap med ett rikt persongalleri från 1500- och 1600-talen. Är det något människoöde du särskilt vill lyfta fram?

– Spontant väljer jag Hans Pauli, för sina åsikters skull avskedad från tjänsten som kyrkoherde i Hov i Östergötland. I boken har jag återgivit en unik rapport från honom ställd till ärkebiskop Olaus Magnus, i exil i Rom. Rapporten är skriven under den tid Pauli satt inspärrad på Tavastehus i Finland och skildrar läget i Sverige vid slutet av Gustav Vasas regim ur ett katolskt perspektiv. Texten finns på Uppsala universitetsbibliotek och har inte tidigare i sin helhet uppmärksammats av forskningen.

– Från sin fängelsecell antyder Pauli i rapporten existensen av ett katolskt nätverk som fortfarande fungerade. Jag citerar: ”Det saknades dock inte gudfruktiga män som i detta svåra läge visade mig sin goda vilja i vetskap om att jag var en oförfärad fiende till kätterska böcker. Därför sände de i hemlighet katolska böcker genom pålitliga mellanhänder; genom att använda dessa böcker kunde jag lättare fördra landsflyktens leda och genomleva sommarens långa dagar och vinterns långa nätter.”

– Det här är ett enastående vittnesbörd om det religiösa förhållandet i riket en generation efter den tidpunkt då reformationen skulle ha genomförts – och ljuset tänts. Vi vet inte så mycket vad som kunde hända den som alltför nitiskt propagerade för den gamla kyrkan. Vanligt folk kunde drabbas av de mest godtyckliga straff. Tortyr och mord utan någon som helst rättegång var inte ovanligt.

– Nu gick det inte så illa för Hans Pauli. Han fick så småningom lämna Tavastehus och 1570 återfinner vi honom i trakterna av Sala där han med fogdens goda minne utövade exorcism för att rädda den fortsatta driften vid silvergruvan. Onda människor hade nämligen med magiska krafter fått gruvan att sina. Varför Pauli slagit sig ner i Sala är inte helt klarlagt, men orten var ökänd som förvisningsort för åsiktsfångar.

Vilka slutsatser har du som historiker kommit fram till om ”förlorarnas” roll och betydelse? Och ser du några paralleller till vår egen tid?

– Om man inte tar hänsyn till förlorarna och deras argument blir historieskrivningen ett illusionsnummer. Eftersom vi så att säga i backspegeln ser vad som skedde är det bara att beskriva vägen dit. Eller ...? Med ett sådant sätt att skildra en period förlorar man det mesta av det som då var brännande ur sikte. Historien blir ”segrarnas historia”, oftast därtill en tråkig och tillrättalagd historia utan nyanser, vånda och liv.

– De männniskor jag försökt skildra i den här boken bidrog genom sin mänskligt sett misslyckade insats till att ge oss en ”förlorarnas historia”. Dagens mångkulturella Sverige har all anledning att fundera över den mångfacetterade historia vi har bakom oss. Under alltför lång tid har enhetlighet och undersåtlig konformism präglat vårt land och avvikande röster tystats. Förlorarna, av alla de slag, kan lära oss en läxa om vikten av respekt för den personliga integriteten, liksom om moral och samvetets betydelse för nationens liv.

– Naturligtvis kan dessa ”förlorare” på ett särskilt sätt inspirera den på nytt framväxande katolska kyrkan i Sverige. Mätt utifrån antalet registrerade med lemmar är katolska kyrkan i dag den största frikyrkan i Sverige, mycket beroende på de senaste decenniernas invandring.

Varför har du skrivit den här boken?

– Det finns både personliga skäl och orsaker som står att finna inom det forskningsområde, idé- och lärdomshistoria, där jag i många år varit verksam. Men också nyare inriktningar inom historieämnet som sådant har bidragit.

– I någon mening är boken en baklängesresa mot mina egna rötter. Det är inte bara ”klassresenären” som kan uppleva rotlöshet i tillvaron, även en svensk katolik kan ibland få en känsla av att befinna sig i en inre exil. För mig har skrivandet av den här boken lett till ett möte med människor som tänkt och trott på ett sätt som jag nästan intuitivt förstår.

– Jag inledde min akademiska bana som teolog och funderade efter kandidatexamen på att doktorera i kyrkohistoria, men insåg snart att ämnet inte riktigt passade mig. Jag började några år senare istället att läsa idé- och lärdomshistoria här i Uppsala och fick som lärare professor Sten Lindroth. Han föreslog att jag som ämne för trebetygsuppsatsen skulle välja att skriva om den svenska adelns uppfattning av katolicismen i början av 1600-talet. I den gruppen var man tre generationer efter reformationens början knappast övertygade luthe-raner,vilket blev en tankeställare för mig.

– Jag blev också allmänt intresserad av gränsperioder och omdaningsperioder i historien och vilka mekanismer som finns med i den typen av processer. Men jag valde inte just då att gå vidare och fördjupa intresset för brytningen mellan katolskt och lutherskt i Sverige. Jag började istället forska i en annan gränsperiod, nämligen upplysningstiden där gamla strukturer ifrågasattes och nya idéer föddes. Särskilt intresserade jag mig för toleranstanken och synen på minoriteter eftersom jag några år tidigare konverterat till katolicismen och plötsligt själv befann mig i en religiös minoritet i vårt land.

– Efter avhandlingen, som kom 1988, funderade jag över vad jag därefter skulle ägna min forskarmöda. Parallellt med mina fortsatta studier av 1700-talet aktualiserades därför tankarna kring reformationen som en spännande brytningsperiod. Jag stötte då på norrmannen Oskar Garsteins monumentala verk Rome and the Counter Reformation in Scandinavia, ett möte som blev enormt inspirerande för mig.

Finns det andra skäl än de personliga?

– En förklaring finns i själva ämnet idéhistoria, där det länge känts naturligt att ha den här infallsvinkeln mot det annorlunda och det avvikande. Vi har också ägnat oss åt att studera misslyckade och marginaliserade vetenskapliga, filosofiska och religiösa systems historia. Helt säkert har jag också varit beroende av de nya perspektiv som mentalitetshistorien öppnat, men även socialhistorien och kvinnohistorien finns med i bakgrunden. I så måtto är min bok kanske ett tidens tecken.

Vad betyder det faktum att du är konvertit för bedömningen av boken? En del läsare och recensenter kommer förmodligen att beteckna den som en partsinlaga.

– På sätt och vis är det en partsinlaga. Och det skäms jag inte för att erkänna. När jag i min avhandling skrev om åsiktsbrytningen i den svenska 1700-talspressen kring bland annat den judiska minoriteten mötte jag flera judar som uttryckte förvåning över att ”en utomstående” valde att skriva om den judiska immigrationen till Sverige. Kan du verkligen förstå detta, sa man, du som inte är jude?

– Denna ståndpunkt kunde jag ju inte riktigt acceptera, en forskare ska ju kunna vara fri att skriva om vad som helst. Men så här i efterhand har jag fått en större förståelse för vad de egentligen menade. Det handlade mer om att jag som icke-jude inte inifrån hade erfarit vad det innebar att vara jude. Visserligen var jag förtrogen med termer som haskala, den judiska upplysningen, och andra uttryck men hade aldrig känt dofterna, erfarit de mångtusenåriga traditionerna och det komplexa och intrikata sociala livet.

– Nu har jag gjort en liknande, fast omvänd resa gentemot de äldre historiker som från en luthersk ståndpunkt försökte karakterisera den katolska kyrkan under reformationstidevarvet. Men jag hoppas att jag i min framställning inte uppfattas som lika hård i tonen och har lärt mig något av risken med deras förhållningssätt.

– Jag har svårt att acceptera att en sekulariserad person skulle vara den enda lämpliga att på något sorts objektivt sätt beskriva en religiös brytningsperiod som reformationen. I analogi med ett sådant resonemang skulle den tondöve vara mest lämad att recensera musik. Om religionen inte bara handlar om politisk makt utan också handlar om upplevelser, känslor och ett slags sätt att se på verkligheten precis som musiken och konsten – ja, då skulle det vara underligt om inte en bekännande kristen och forskare ändå tillförde någonting.

Hur brännande är frågan om en omvärdering av reformationen i dagens Sverige i allmänhet och i forskarsamhället?

– Det tar kanske någon generation att skifta mentalitet, men jag tror att ett paradigmskifte står för dörren. Historien om reformationen, så som den beskrivits fram till för bara några decennier sedan, har varit segrarens historia, men på sätt och vis också enfaldens historia. Komplexa fenomen som varit både spännande och brännande har pressats ihop till enkla självklarheter på några få rader i handböcker och läromedel. Den tiden tror jag snart är över, men i flera nyutkomna historieverk finns tyvärr en släng av gammaldags synsätt och terminologi. Mer eller mindre omedvetet har folk även i dag en föreställning om att Sverige en gång i tiden var ockuperat av den katolska kyrkan och befriades av Gustav Vasa.

– Jag tror inte att det i dag i ett konfessionellt perspektiv finns några motståndare till att vi börjar skriva om delar av 1500-talets historia, och om det finns tveksamhet handlar det säket om mycket små grupper. Tvärtom har många av mina kolleger inom teologin blivit nyfikna på mitt förhållningssätt och där känner jag inte att det finns någon spänning i luften.

Thorsten Sandberg är frilansskribent, teol kand och fil kand.

Publicerad i Populär Historia 6/1997

Kanske är du intresserad av...

Läs också