Uppsala möte 1593 – katolicismen förbjöds

Bara några månader tidigare hade Johan III dött – han avled den 17 november 1592 på slottet Tre kronor i Stockholm – och nu regerade hans son Sigismund (1566–1632). Men det fanns ett aber. Sigismund var romersk-katolskt uppfostrad och kung över det katolska Polen. Sigismunds farbror hertig Karl var därför djupt oroad.

Det var en oro som delades av riksrådet och av landets biskopar och präster. Mötet i Uppsala var varken ett kyrkomöte eller en riksdag. Prästerna dominerade bland deltagarna. Vid sidan av
prästerskapet närvarade – förstås – också riksrådet.

Riksdrotsen Nils Gyllenstierna hälsade alla välkomna och med en hänvisning till de religiösa oroligheterna i Frankrike och Nederländerna, som splittrade länderna, uppmanade han församlingen att fatta kloka beslut och söka endräkt.

Det visade sig vara svårt att uppnå. Prästerskapet var splittrat i frågan om de katolska elementen inom lära och bruk. På ena sidan fanns den så kallade Norrlandsortodoxin – präster från huvudsakligen Gävle, som var bokstavstroende lutheraner.

På den andra sidan fanns de mer moderata och välutbildade teologerna från Stockholm – det så kallade Professorspartiet. En knivig fråga var liturgin.

Vid tidpunkten för mötet bestämdes den av den så kallade ”Röda boken”. Det var en ny mässbok som färdigställdes 1576 på initiativ av Johan III och var ett försök att föra tillbaka gudstjänsten till katolskt bruk. Den vann prästerskapets godkännande året efter.

Den nya mässboken var en kompromiss mellan svensk mässa och katolsk rit. På mötet i Uppsala lyckades man till slut nå enighet om liturgin. Det innebar att ”Röda boken” avskaffades. Ett annat beslut som togs var att bekräfta 1571 års kyrkoordning med vissa smärre ändringar. Kvar att besluta om fanns den viktigaste punkten: antagandet av den augsburgska bekännelsen.

Augsburgska bekännelsen (Confessio Augustana) var en luthersk bekännelseskrift som slogs fast vid en riksdag 1530 i Augsburg, under medverkan av kejsaren Karl V, och som förbättrades med tillägg och kommentarer under resten av seklet.

Centralt i dokumentet var tanken på rättfärdiggörelsen, ”utan förskyllan för Kristi skull genom tron” (saliggörelse genom tron allena, artikel 4). Mötet 1593 antog dokumentet. Beslutet om att anta bekännelseurkunden innebar att den enda kyrkliga lära som skulle tillåtas i Sverige var lutherdom – katolicism förbjöds.

Till ny ärkebiskop utsågs den nyligen hemvända exilteologen Abraham Angermannus, som på grund av sin nitiska protestantiska övertygelse hade hamnat i konflikt med Johan III och för ett tag tvingats lämna landet.

Uppsala mötes beslut undertecknades den 20 mars, och sändes sedan ut i landet i kopior, vilka bekräftades med 1 934 namnunderskrifter. Underskrifterna trycktes i en liten bok, som ett minne av och bekräftelse på mötets avgörande betydelse för den svenska kyrkan.

Viljan att få ett så stort antal människor som möjligt att underteckna akten bör ses mot bakgrund av den interna maktkamp som pågick i landet. Med beslutet i Uppsala lade hertig Karl en annan och betydligt hårdare grund för kommande förhandlingar med Sigismund.

I samband med kröningen av Sigismund året därpå tvingades han av riksrådet och hertig Karl att under ed lova att följa 1593 års beslut. I den kungaförsäkran Sigismund då utgav lovade han också att inte placera katoliker på vare sig världsliga eller andliga ämbeten. Ett beslut som säkert sved hos den katolskt troende kungen.

Uppsala möte 1593 innebar ett tydligt avståndstagande från katolska element i läran och katolicism i allmänhet. Två år efter mötets beslut skärptes tonläget återigen gentemot kvarlevande katolska bruk och seder.

Den 22 oktober 1595 beslöts på riksdagen i Söderköping att all katolsk gudstjänst skulle upphöra, och att kvarvarande katoliker skulle förvisas ur landet. Nunnorna, som alltjämt fanns kvar i Vadstena, fick nu lämna klostret. Inom mindre än ett år var de borta – de tog sin tillflykt till Polen.

I Norrköpings arvförening 1604 beslöts vidare att en tronarvinge eller kung inte fick gifta sig mot ständernas önskan. Inte heller ta sig en gemål av främmande religion. Och med Örebro stadga 1617 bestämdes att ingen katolik fick vistas i Sverige. Den som var katolik i hemlighet och avslöjades skulle straffas med döden.

Kampen mot den katolska saken fortsatte in i det trettioåriga kriget (1618–48). År 1621 anföll Gustav II Adolf Polen, trots att landet var hårt ansatt av den muslimska stormakten Osmanska riket.

Anledningen? Som kung över Polen satt – katoliken Sigismund.

Publicerad i Populär Historia 11/2019

Kristinas abdikation – vägrade giftermål och lämnade Sverige
Stockholms blodbad – motiven bakom massavrättningarna
Unionsupplösningen – Norges kamp för självständighet
Förlusten av Finland – en ekonomisk katastrof
Uppsala möte 1593 – katolicismen förbjöds