Unionsupplösningen – Norges kamp för självständighet

Det blev nästan krig mellan Sverige och Norge i samband med unionsupplösningen 1905. Kvinnor på bägge sidor om gränsen spelade en viktig roll för att nå fram till en fredlig lösning.

Unionsupplosning | Sverige Norge

Oscar II (längst till vänster) håller tal från trappan till Rosendals slott på Djurgården, Stockholm, i samband med unionsupplösningen. Intill kungen står drottning Sofia.

© TT bild

Artonhundratalet var nationsbyggandets tidevarv. De danska och svenska kungarikena gjorde inte längre några anspråk på att vara europeiska stormakter vilket lade grund för en mer dynamisk utveckling i Norden. Men det fanns andra problem. Sedan 1814 befann sig Norge motvilligt i union med Sverige.

Frågorna och problemen kring denna var många. Hur skulle den svensk-norska unionen organiseras? Hur förena union med nation, konstitution och – längre fram under seklet – även demokrati? Problemet var på sätt och vis den svenska monarkens, för han utgjorde den sammanhållande kraften i unionen.

Innehållsöversikt

    1. Kungen hade två kronor – växlade språk och personal vid gränsen

    Enligt konstitutionen var den svenska monarken inte unionskung utan dels kung över Sverige, dels kung över Norge. Han bar inte en utan två kronor. Det var en teoretisk konstruktion med problem. Rent praktiskt fungerade det som så att när en svensk kung, till exempel Oscar II (1872–1905), reste till Norge för att residera där, byttes hovpersonalen ut vid gränsen. Det fanns en norsk kader av hovfolk i Kristiania (Oslo) och en uppsättning i Stockholm. Kungen växlade språk och uniform.

    Norrmännen var dock irriterade på den svenske monarken för att han sällan vistades i Kristiania. Ett annat irritationsmoment var frågan om ståthållarämbetet – huruvida ståthållaren i Kristiania skulle vara svensk eller norsk – ett ämbete som åren 1856–73 varit vakant. Oscar II:s försök att överbrygga motsättningarna genom att inrätta ett norskt statsministerämbete uppskattades inte av de konservativa i Sverige.

    Ståthållarfrågan provocerade fram en aggressiv norsk och svensk nationalism. Det fanns en bestämd uppfattning från ultrahögern i Sverige att Norge ingalunda var ett fullt självständigt land utan endast ett lydrike under Sverige. Tanken tog form att man ville ”sätta norrmännen på plats”.

    2. Norska regeringens främsta mål var att upplösa unionen

    År 1891 väckte Venstre i Norge den radikala frågan om att ha egna norska konsuler som skulle sortera under en norsk utrikesminister. De som i båda länderna försökte hålla ihop unionen fick nu allt svårare att hävda sig. Svenskarna tillsatte en unionskommitté som kom att lämna flera förslag under åren 1898–1905.

    Den svenske statsministern Erik Gustaf Boström for till Norge med ett förslag som väckte norrmännens vrede då de ansåg att det återigen handlade om ”lydrikespunkter”. I februari 1905 förklarade Boström att förhandlingarna strandade.

    I mars 1905 bildades en ny norsk regering vars främsta mål var att upplösa unionen. Längre fram på våren antog stortinget en lag om ett eget norskt konsulatväsen utan någon reglering av förhållandet till den svenska utrikesministern. Oscar II vägrade att sanktionera lagen – ett agerande som även det väckte norrmännens ilska.

    Den norska regeringen begärde avsked. Kungen meddelade att han inte ”nu” kunde bilda en ny regering. Norrmännen såg sin chans och Stortinget förklarade den 7 juni att kungamakten upphört att fungera eftersom den inte kunde bilda regering – norrmännen tog helt sonika bort ”nu” från kungens besked. Stortinget gav sedan den avgående regeringen rätt att överta kungens
    maktbefogenheter.

    Norrmännens agerande i frågan om regeringens maktbefogenheter och att man dessutom erbjudit tronen till en Bernadotte, dock ej Oscar II, provocerade fram en svensk vrede. Nu restes krav i Sverige på att lösa konflikten med militära medel.