Unionsupplösningen – Norges kamp för självständighet
Det blev nästan krig mellan Sverige och Norge i samband med unionsupplösningen 1905. Kvinnor på bägge sidor om gränsen spelade en viktig roll för att nå fram till en fredlig lösning.
Oscar II (längst till vänster) håller tal från trappan till Rosendals slott på Djurgården, Stockholm, i samband med unionsupplösningen. Intill kungen står drottning Sofia.
Artonhundratalet var nationsbyggandets tidevarv. De danska och svenska kungarikena gjorde inte längre några anspråk på att vara europeiska stormakter vilket lade grund för en mer dynamisk utveckling i Norden. Men det fanns andra problem. Sedan 1814 befann sig Norge motvilligt i union med Sverige.
Frågorna och problemen kring denna var många. Hur skulle den svensk-norska unionen organiseras? Hur förena union med nation, konstitution och – längre fram under seklet – även demokrati? Problemet var på sätt och vis den svenska monarkens, för han utgjorde den sammanhållande kraften i unionen.
Innehållsöversikt
1. Kungen hade två kronor – växlade språk och personal vid gränsen
Enligt konstitutionen var den svenska monarken inte unionskung utan dels kung över Sverige, dels kung över Norge. Han bar inte en utan två kronor. Det var en teoretisk konstruktion med problem. Rent praktiskt fungerade det som så att när en svensk kung, till exempel Oscar II (1872–1905), reste till Norge för att residera där, byttes hovpersonalen ut vid gränsen. Det fanns en norsk kader av hovfolk i Kristiania (Oslo) och en uppsättning i Stockholm. Kungen växlade språk och uniform.
Norrmännen var dock irriterade på den svenske monarken för att han sällan vistades i Kristiania. Ett annat irritationsmoment var frågan om ståthållarämbetet – huruvida ståthållaren i Kristiania skulle vara svensk eller norsk – ett ämbete som åren 1856–73 varit vakant. Oscar II:s försök att överbrygga motsättningarna genom att inrätta ett norskt statsministerämbete uppskattades inte av de konservativa i Sverige.
Ståthållarfrågan provocerade fram en aggressiv norsk och svensk nationalism. Det fanns en bestämd uppfattning från ultrahögern i Sverige att Norge ingalunda var ett fullt självständigt land utan endast ett lydrike under Sverige. Tanken tog form att man ville ”sätta norrmännen på plats”.
Statsminister Christian Michelsen läser upp den norska regeringens självständighetsförklaring i Stortinget den 7 juni 1905.
2. Norska regeringens främsta mål var att upplösa unionen
År 1891 väckte Venstre i Norge den radikala frågan om att ha egna norska konsuler som skulle sortera under en norsk utrikesminister. De som i båda länderna försökte hålla ihop unionen fick nu allt svårare att hävda sig. Svenskarna tillsatte en unionskommitté som kom att lämna flera förslag under åren 1898–1905.
Den svenske statsministern Erik Gustaf Boström for till Norge med ett förslag som väckte norrmännens vrede då de ansåg att det återigen handlade om ”lydrikespunkter”. I februari 1905 förklarade Boström att förhandlingarna strandade.
I mars 1905 bildades en ny norsk regering vars främsta mål var att upplösa unionen. Längre fram på våren antog stortinget en lag om ett eget norskt konsulatväsen utan någon reglering av förhållandet till den svenska utrikesministern. Oscar II vägrade att sanktionera lagen – ett agerande som även det väckte norrmännens ilska.
Den norska regeringen begärde avsked. Kungen meddelade att han inte ”nu” kunde bilda en ny regering. Norrmännen såg sin chans och Stortinget förklarade den 7 juni att kungamakten upphört att fungera eftersom den inte kunde bilda regering – norrmännen tog helt sonika bort ”nu” från kungens besked. Stortinget gav sedan den avgående regeringen rätt att överta kungens
maktbefogenheter.
Norrmännens agerande i frågan om regeringens maktbefogenheter och att man dessutom erbjudit tronen till en Bernadotte, dock ej Oscar II, provocerade fram en svensk vrede. Nu restes krav i Sverige på att lösa konflikten med militära medel.
3. Kvinnornas betydande roll i unionsupplösningen
Vapenskrammel hördes på båda sidor. Men till slut påbörjades förhandlingar mellan de båda länderna. I slutet av augusti samma år samlades man i Karlstad för att försöka utverka en fredlig lösning på konflikten. En viktig fråga var de norska gränsfästningarna.
Den 23 september 1905 undertecknades i Karlstad en överenskommelse om unionsupplösning som den 26 oktober godkändes av Stortinget (Norge) och riksdagen (Sverige). Upplösningen var ett politiskt faktum.
I äldre historieskrivning dominerar så gott som uteslutande konsulatfrågan och turerna under Karlstadsförhandlingarna den historiska debatten. Historikerna har använt och åberopat källmaterialen kring krisen mellan de två länderna från tiden maj–juni 1905 (UD:s arkivdossier, ”Statsvälfningen i Kristiana”) och protokollen och besluten från överläggningarna i Karlstad.
Men dagstidningar, memoarer och dagböcker ger en annan bild av den aggressiva stämningen. Källorna visar att den allmänna opinionen i båda länderna spelade en stor roll för hur politikerna valde att lösa konflikten. Särskilt betydande var kvinnorna. Fram träder en bild av kvinnor som fredsivrare (Norge) och delvis krigshetsare (Sverige), som männen med politisk makt faktiskt lyssnade på och tog intryck av.
4. Danskt Norge blev svenskt
Norge kom under 1500-talet att omvandlas från ett rike i personalunion med Danmark till en dansk lydprovins. Till Danmark räknades därmed även Island, Färöarna och Grönland.
Denna ordning bestod så gott som hela perioden ända fram till 1814 då Danmark tvingades avstå Norge i en fred med Sverige. Det innebar att Norge nu skulle vara i union med Sverige.
Men Norge vägrade gå med på uppgörelsen och antog den 17 maj samma år en ny författning som gjorde landet självständigt. Sverige svarade med krig och tvingade Norge till en union som varade till 1905, då frågan om unionens vara eller icke-vara återigen ställdes på sin spets.
Publicerad i Populär Historia 11/2018
