Nationalism knäckte svenska-norska unionen

Netop nu har vi vor besøgelsestid, da det er ikke alene vor ret, men ogsaa vor pligt til at tage alle konsekvenser, handle mens modet er rankt og villierne sterke. Det er denne stærke nationale gjenfødelse, denne fulde og hele samstemmighed, denne glade offervillighed, som gir et folk mod og kraft til i et historisk øieblik at vove det store for at opnaa det, som ingen materielle goder kan erstatte.

Denna lidelsefulla harang avfyrades av Norges statsminister Christian Michelsen under det hemliga stortingsmötet den 6 juni 1905 – mötet som lade grunden till det historiska steget dagen därefter.

Norge 1905

Michelsens uttalande sammanfattar situationen i Norge sommaren 1905: en så gott som helt enig nation som var förenad tvärs över partigränser i nationalistiskt rus och handlingskraft.

Varifrån utgick denna våldsamma kraft, och vart sökte den sig därefter?

Den politiska nationalismen dök upp sent, och hängde samman med den inrikespolitiska och sociala utvecklingen i Norge. Det fanns inte någon opposition i Norge som på allvar ifrågasatte unionen förrän under dess sista två decennier. De första sjuttio unionsåren var i stort sett fredliga, och Norge genomgick en kraftig modernisering i skydd av unionen. Men omkring 1890 uppstod en bred nationalistisk rörelse som ifrågasatte kungens och Sveriges överhöghet.

Perioden 1814–84 kallas i den norska historieskrivningen för ”Ämbetsmannastaten”, eftersom Norge under denna period socialt och politiskt dominerades av en akademisk och danskinfluerad elit. Under 1800-talet uppstod allteftersom en norsk nationell identitet med utgångspunkt i den norska bondekulturen. Denna kulturella nationalism hade udden riktad mot Danmark, inte mot Sverige. Den var först och främst en språklig nationalism och handlade om att bygga upp ett nytt skriftspråk utifrån norska dialekter.

Striden om parlamentarismen

De två viktiga politiska partierna i Norge under 1880- och 1890-talet bildades bägge 1884 i samband med striden om parlamentarismen. De radikala, liberalerna och bonderörelsens folk slöt sig samman i Venstre, Norges första parti, medan konservativa Høyre utvecklades till ämbetsmännens bålverk mot demokrati och radikalism.

År 1884 infördes parlamentarismen. Oscar II blev tvungen – till de konservativas stora förfäran i både Sverige och Norge – att acceptera att stortinget tillvällde sig hela statsmakten på bekostnad av kungen och hans ämbetsmannaregering. Det enda undantaget var utrikespolitiken, som Norge hade gemensam med Sverige och som styrdes från Stockholm. Kampen om utrikespolitiken blev drivkraften i den allt starkare norska unionsradikalismen i slutet av seklet. Nationalismen blev nu intimt förknippad med kampen för demokrati och en friare ställning gentemot Sverige.

Venstre deltog i stortingsvalet 1891 med ett program som förespråka­­de ett eget norskt konsulatväsen. Kraven på en egen norsk utrikesminister som skulle vara parlamentariskt ansvarig inför stortinget framfördes gång på gång av ledande företrädare för Venstre under valkampen, men man följde inte upp frågan i stortinget senare.

Unionen stod på spel

Venstres kamp för ett eget norskt konsulatväsen kom att kallas för Norges knyttnevepolitikk (”knytnävspolitik”) och det blev allt tydligare att hela unionen stod på spel. Många som tidigare främst hade varit engagerade i den inre striden för en renare norsk kultur, såg nu de politiska och kulturella frågorna i ett större sammanhang. Ett exempel är organisationen Norigs Ungdomslags slagord: ”Ut ur unionen” – både den danska och den svenska.

Både inom Høyre och i Sverige menade man att en uppdelning av det unionella utrikesministeriet i två olika nationella ämbetsverk skulle bli första steget mot att unionen upplöstes. Høyre bekämpade därför kraven på ett eget konsulatväsen, och stämplades som ”onationellt”. 1880-talets strid om parlamentarismen fick alltså sin fortsättning i 1890-talets unionskamp.

Efter sekelskiftet 1900 gick unionen in i en period som inte var lika präglad av konflikter. 1901 kom en utredning där det hävdades att det gick att skilja konsulatväsendet från utrikesministeriet – alltså att upprätta separata konsulatväsen – utan att hota vare sig den gemensamma utrikespolitiken eller unionen.

Förhandlingar inleddes och det hela såg ut att bära frukt. Då man inom Høyre nu var övertygad om att konsulatfrågan kunde lösas och unionen räddas, gick partiet 1903 till val med parollen att konsulatkonflikten skulle redas ut genom förhandlingar. Härigenom kunde det konservativa partiet lägga fram en handlingsplan för unionsfrågan och framstå som ett trovärdigt alternativ.

Förhandlingsorienterad samlingsregering

För första gången sedan 1888 förlorade Venstre ett stortingsval. Høyres Francis Hagerup ställde sig i spetsen för en förhandlingsorienterad samlingsregering i vilken också några namn från vänstern återfanns.

Många var lättade över att de senaste tio–femton årens allvarliga unionskonflikt nu verkade gå mot en lösning.

Det norska förslaget till konsulatlagar kom våren 1904. I november lade statsminister Erik Boström fram Sveriges förslag. Det innehöll bland annat sex punkter – ”lydrikespunkterna” – som var helt oacceptabla för Norge. Den norska regeringen reagerade starkt, och hävdade att Sverige hade brutit mot de förutsättningar som tidigare hade slagits fast. Förhandlingarna kunde inte räddas. I Norge var bitterheten stor över Boströms och Sveriges hållning. De gamla nationalisterna i Venstre fick vatten på sin kvarn, men viktigare var att många av unionsvännerna i Høyre nu bytte sida eftersom de kände sig svikna av Sverige.

Stortinget tillsatte en specialkommitté för att utvärdera de olika alternativen efter sammanbrottet i förhandlingarna, och det stod snart klart att denna kommitté skulle rekommendera att man införde ett eget konsulatväsen utan att ta hänsyn till kungen eller Sverige. Också många av Høyres representanter, i likhet med den konservativa pressen, stödde denna linje. Francis Hagerups regering, som fortfarande var beredd att förhandla, avgick. I början av mars bildade istället den moderate vänstermannen och skeppsredaren Christian Michelsen en ny samlingsregering utan annat program än norsk självständighet i konsulatfrågan.

Mod, offervilja och handlingskraft

Samtidigt pågick en aggressiv och militant agitation från Venstres sida, som manade till mod, offervilja och handlingskraft. Man menade att nationens ära och frihet krävde att Norge nu satte hårt mot hårt oavsett konsekvenserna. Under detta tryck steg stämningen och spänningen i Norge dramatiskt.

Den 27 maj vägrade så Oscar II att sanktionera konsulatlagen. Den norska regeringen svarade med att begära avsked, men kungen sade nej.

Detta avslag utnyttjades till det maximala, och lite till, då regeringen och stortinget den 7 juni lät förklara att kungen var avsatt och unionen upplöst. Det juridiskt tveksamma i detta beslut stod helt klart för många norska politiker. På det hemliga stortingsmötet den 6 juni menade till exempel den före detta statsministern – och juristen – Francis Hagerup att detta ”både av kungen, i Sverige och i Europa, kommer att betraktas som ett revolutionärt steg”. Det förhindrade inte att stortinget enhälligt ställde sig bakom det kuppartade beslutet av den 7 juni.

Statsminister Michelsen och hans regering hyllades som nationalhjältar av ett upphetsat och segerrusigt norskt folk. Bland annat för att tillfredsställa svenska krav beslöt man dock att hålla en folkomröstning för att visa att unionsupplösningen hade folkligt stöd.

Omröstningen

Under veckorna före omröstningen den 13 augusti drevs en massiv kampanj för att åstadkomma ett så högt valdeltagande som möjligt och säkerställa ett eftertryckligt ”ja”. Kyrkan, politiska partier och organisationer, tidningar och tidskrifter av alla färger, deltog med stor energi. Få protesterade mot den omfattande propagandan och de som vågade sig på att anmäla avvikande åsikt fick det hett om öronen. En av dem, prästen Christopher Bruun, fick sin kyrka stängd och var tvungen att söka sig till Danmark för att få tryckt sin pamflett Til det norske Folk, där han förfäktade tankegångar som var kritiska mot beslutet den 7 juni.

Dagen då folkomröstningen hölls var en nationell festdag. Det hängde norska flaggor överallt. Inne i en del vallokaler återfanns till och med banderoller där det stod ”ja”. Resultatet gick helt regeringens väg. Över 85 procent deltog i valet, och resultatet av omröstningen skulle i dag ha fått också Nordkoreas Kim Jong Il att bli röd som en kräfta i ansiktet: 368 208 röstade ”ja”, bara 184 röstade ”nej”. Därutöver samlade Norges kvinnor, som inte hade rösträtt, in 250 000 underskrifter till stöd för unionsupplösningen.

Med stortingets enhälliga kupp, och det norska folkets massiva stöd i ryggen, hade den norska nationalismen nått sin höjdpunkt som samlande rörelse. Huvuddelen av den nationella vågen som manifesterade sig den 7 juni och den 13 augusti menade att det viktigaste målet var uppnått då Sverige och Norge lyckades komma överens om en fredlig avveckling av unionen.

Karlstadskonferensen

Freden säkerställdes genom Karlstadskonferensen där bägge sidor gjorde eftergifter. Svårast och mest omstritt var utan tvekan att Norge gick med på att riva sina militärt sett föga viktiga, men nybyggda, gränsbefästningar.

Det fanns emellertid de som envist motsatte sig varje eftergift, och till och med menade att en fortsatt union eller ett krig med Sverige vore att föredra framför ”förödmjukelsen” från Karlstad. För dessa nationalister var fosterlandets ära viktigare än vad det politiska förnuftet bjöd. En liten minoritet ville till och med ha krig, eftersom man ville väcka till liv de gamla norska egenskaperna från vikingatiden: kämpaglöd, ära och mandom. Denna kulturnationalistiska strömning saknade emellertid den samlande potential som den politiska självständighetskampen hade och blev tämligen omgående marginaliserad.

Den breda politiska uppslutningen bakom regeringen Michelsens linje 1905 markerar höjdpunkten i en tvärpolitisk nationalistisk våg i Norge, som samlade kraft under unionens sista femton år. Den hade sin upprinnelse i den inrikespolitiska striden för demokrati och parlamentarismen. Genom att vägra erkänna den gemensamma norska och svenska kungens överhöghet lyckades den politiska nationalismen under en period att ena den norska offentligheten.

Publicerad i Populär Historia 2/2005