Sverige har, bortsett från några kortvariga undantagstillstånd, tillhört den europeiska kulturens utkant – en fattig provins som spelat liten roll i den stora europeiska konserten. Under 1900-talet förändrades emellertid denna situation på ett egenartat sätt och det som förändrade den var moderniseringen. Sett i ett stort perspektiv var den europeiska moderniseringen en process som under ett par hundra år trängde sig på Europas alla länder och folk, men den gjorde det i olika takt och med olika konsekvenser.

I de flesta fall fick dock moderniseringen – i likhet med många stora förändringar – ett dramatiskt och konfliktfyllt förlopp. Traditionella livsvärden krossades och människor tvingades ställa om sig från en agrar arbetsorganisation till en industriell, från det långsamma livet på landet till stadens hektiskt pulserande tillvaro. I de flesta fall uppträdde moderniseringen som en obetvinglig yttre kraft som vare sig stod att hejda eller lät sig påverkas. Och i många länder fick den därför ett omstörtande och kaotiskt förlopp med krig, inbördeskrig och revolutioner i sitt kölvatten.

Skandinavien ett undantag

I detta allmänna europeiska mönster utgjorde Skandinavien och i synnerhet Sverige ett undantag. Förändringarna under 1900-talet framstod som den ”lyckliga moderniseringen”, som en stor och snabb omvälvning genomförd i ordnade och relativt odramatiska former. I Sverige var det inte konflikten utan kompromissen som dominerade. Arbetarrörelsen blev här tidigt reformistisk och efter första världskrigets inferno slöt de industriella parterna en historisk överenskommelse som banade väg för demokrati och arbetsfred.

Denna anmärkningsvärt stabila och fridsamma utveckling fick den norske historikern Edvard Bull att karaktärisera skillnaden mellan skandinavisk och kontinental arbetarrörelse på följande aforistiska sätt: ”Den kontinentala arbetarrörelsen offrar hellre livet på barrikaden än betalar en krona i fackföreningskontingent, medan den skandinaviska hellre lägger hela lönen i fackföreningsavgift än bestiger en barrikad.”.

Sveriges ”lyckliga modernisering” ställde landet utanför det övriga Europa och skapade en form av främlingskap som blev bestående för förhållandet till Europa under hela århundradet. Betydelsefullt var givetvis också att Sverige inte drogs in i något av världskrigen. Denna omständighet gav ytterligare skjuts åt landets explosiva ekonomiska och sociala utveckling.

Sverige höll distans

Ur denna erfarenhet växte en övertygelse att svenskarna satt inne med en lösning på det moderna industrisamhällets problem, en lösning som saknades bland Europas gamla kulturländer. Därför ställde sig Sverige genomgående skeptiskt till de stora europeiska samarbetsprojekt som föddes efter andra världskriget. Många menade att Sverige inte hade något att vinna på eller lära av en närmare samverkan med övriga Europa. I valet mellan EEC (senare EG och EU) och Efta valde Sverige det senare, eftersom Efta inte rymde vare sig perspektiv eller förpliktelser.

Rent allmänt utvecklades i Sverige en avståndstagande hållning till den europeiska kulturen. Den beskrevs och förstods som en kultur i upplösning och ibland som själva ”mörkrets hjärta” – den tankevärld som möjliggjorde förintelsen och fascismen.

Redan före andra världskriget – på 1930-talet – fanns det bland de unga kulturradikala kretsarna en orientering mot Amerika. Makarna Gunnar och Alva Myrdal hämtade inspirationen i USA till den sociala ingenjörskonst som blev den bärande konstruktionen för det svenska folkhemmet.

Först mot slutet av seklet kunde man se ett nytt svenskt närmande till övriga Europa. Men detta närmande drevs mer av tvång och ekonomisk nödvändighet än av övertygelse och fri vilja. Den svenska medelväg som så länge förefallit framgångsrik både i socialt och ekonomiskt avseende förlorade under 1990-talet sin internationella trovärdighet. Därmed krympte marginalerna för en svensk särväg till fortsatt modernisering och landet tvingades att söka nödhamn i den europeiska gemenskap som tidigare undvikits och avvisats. Den tidiga moderniseringens historiska kompromiss är därmed uttömd och avlöst av en smärtsam och ännu ofullgången omprövning av Sveriges nationella identitet och plats både i den europeiska och internationella politiken.

Publicerad i Populär Historia 3/2001