När Sverige avväpnade sig självt

Efter Versaillesfreden i juni 1919 och flera efterföljande fredsavtal fanns ett visst hopp, även om krig ännu rasade på många håll i världen, inklusive i Europa. Många kom att fästa ett hopp till Nationernas Förbund, som grundades år 1920 på initiativ av den amerikanske presidenten Woodrow Wilson, som dock inte lyckades få med sitt eget land i organisationen.
Ur ett svenskt perspektiv hade säkerhetsläget förändrats dramatiskt. Habsburgarnas Österrike-Ungern och Kejsartyskland hade fallit samman, och detsamma gällde Tsarryssland. Istället rasade det ett brutalt inbördeskrig mellan Lenins röda Rådsryssland och dess motståndare i form av vita arméer. Det tidigare ryska hotet hade fallit samman och dessutom hade en rad nyblivna självständiga buffertstater etablerats mellan Sverige och Ryssland (från 1922 Sovjetunionen): Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen. Dessutom bidrog Tjeckoslovakien och Rumänien ytterligare till avskärmningen av Ryssland.

Men stormaktskonflikter saknades ändå inte i Sveriges närhet. Vid flera tillfällen seglade brittiska och franska örlogsfartyg in i Östersjön, inte minst för att stödja såväl Finland som de tre baltiska staterna. Det tog dessutom avsevärd tid innan tyska frikårer drog sig tillbaka från de baltiska staterna. När sedan Ryssland under 1921 definitivt var under bolsjevikernas kontroll, återkom den svenska Generalstabens tidigare planering för händelse av ett "krigsfall Ryssland". Ganska tidigt efter krigsslutet planerade man också för ett "krigsfall Tyskland", men då inte i form av den nya demokratiska Weimarrepubliken, utan ett kommunistiskt styrt Tyskland som var allierat med meningsfränderna i Rådsryssland. Under Ålandskrisen 1919–21 fanns det också en planering för krig mot Finland, liksom en "krigsfall England/Norge". Några år in på 1920-talet "normaliserades" dock läget när Generalstaben fokuserade sin planering på ett "krigsfall Ryssland/Sovjetunionen". Nu började man preliminärt att diskutera militär samverkan med Finland. Det var i det läget som riksdagen fattade 1925 års nedrustningbeslut.

En alltmer intensifierad svensk upprustning hade ägt rum alltsedan 1890-talet, under intryck av de ökade motsättningarna med unionspartnern Norge och den hårdnande ryska politiken i Finland. Viktiga hållpunkter var byggandet av flera och allt större pansarskepp, byggandet av Bodens fästning och införandet av en allmän värnplikt 1901, medan det gamla indelningsverket avvecklades. Försvarsstriden blev med åren allt intensivare och kulminerade 1913–14, när kungamakten egentligen för sista gången tog aktiv politisk ställning i kampen mellan den politiska högern och de båda vänsterpartierna Socialdemokraterna och Liberalerna.

Kulmen kom med bondetåget 1914, följt av ett arbetartåg, och kung Gustaf V:s skarpa tal – "borggårdstalet" – som fick regeringen Karl Staaff att avgå i februari. Men sedan kom krigsutbrottet sensommaren 1914, och det försvarsbeslut som fattades den hösten var ett av de för försvaret mest gynnsamma någonsin. Ja, i vissa stycken gav det mer än försvaret förmådde att svälja. Under de följande åren byggdes tre moderna pansarskepp, medan arméns krigsorganisation skulle fördubblas från sex till tolv så kallade fördelningar (motsvarande andra länders divisioner). Fredsorganisationen bestod av sex fördelningar och var och en av dessa skulle nu i krig kunna mobilisera två stycken. Dessutom skulle den 1:a fördelningen i Sydsverige organisera kavallerifördelningen med beriden trupp. Längre ned i organisationen skulle varje fredsregemente utbilda och organisera två linjeregementen för krigsorganisationen.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

På papperet var det en våldsam tillväxt, men brist på personal och materiel hämmade processen. I mars 1916 hade de sex nya fördelningarna uppnått en personalstyrka på drygt 11 000 man vardera. Ännu var det en bit kvar till de sex gamla fördelningarnas nivå på 19 000 man vardera. De sista krigsåren, 1917–18, hade man som mest nått 16 000 man per ny fördelning, men ännu saknades det artilleri, kavalleri och specialförband. Överallt var bristen på befäl kännbar. Man har beräknat att de nya fördelningarna som mest uppnådde två tredjedelar av de gamla fördelningarnas stridsvärde. Ett planerat förband, som Norrbottens kavallerikår (K 9) i Boden kom aldrig ens att sättas upp. Detsamma gällde en planerad kustartillerikår i Härnösand, där man hann bygga kaserner innan uppsättningen avbröts. Den svenska beredskapen under första världskriget var, förutom den första hösten 1914, mycket begränsad eftersom hotbilden ansågs vara så låg. Skillnaden jämfört med kriget 1939–45 var mycket stor.

År 1919 tillsatte den liberale Nils Edéns koalitionsregering av liberaler och socialdemokrater en försvarsrevision med syftet att sänka försvarskostnaderna. Det handlade inte bara om att världskriget var över och att det fanns gryende fredsförhoppningar. Frågan var också vad krigsutvecklingen hade medfört. Modernare artilleri och kulsprutor, för att inte tala om stridsvagnar, flygplan, ubåtar och stridsgas, hade inneburit ett helt annat slagfält än det som 1914 års härordning hade siktat på. Många, såväl militärer som civila bedömare, talade om "maskinkriget", där modern materiel skulle ersätta stora soldatmassor – få länder hade råd med en modernisering av massarméerna. Men vad gällde för ett land som Sverige, där många förband behövdes för att täcka den stora ytan? När försvarsrevisionen lade fram sitt betänkande 1923 hade en borgerlig majoritet bestående av höger och liberaler enats om en årlig utgiftsram på 120 miljoner, vilket innebar en neddragning på 64 miljoner jämfört med 1914. Socialdemokraterna förespråkade en betydligt lägre nivå. Högern hade med stor tvekan anslutit sig till liberalerna, eftersom de insåg att neddragningar var oundvikliga och det gällde att rädda vad som räddas kunde, även om de hade föredragit en vidare kostnadsram.

I det fortsatta parlamentariska arbetet svängde partierna och socialdemokraterna höjde sitt utgångsbud för att 1925 gå med på ett frisinnat förslag om 107 miljoner. De såg förslaget som ett första steg mot en total avrustning. De stora besparingarna skulle göras på värnpliktsutbildningen. Om en fjärdedel av årsklassen kunde frikallas i fred, gav det möjlighet att lägga ned en rad utbildningsförband och många anställda befäl kunde friställas. Vänstermajoriteten hävdade att modern teknik kunde kompensera för neddragningar, kvalitet istället för kvantitet med andra ord.
Även inom militären fanns det många som förespråkade en modernisering av materielen utifrån världskrigets erfarenheter, men många andra varnade för att dra för stora växlar på krigserfarenheterna. "Maskinkriget" med flyg, pansar och gas hade sina begränsningar. I juni 1923 lämnade en "generalkommission" sina synpunkter på försvarsrevisionens förslag. Man höll med om att Sveriges säkerhetspolitiska läge var förhållandevis gott, men menade att Sovjetunionen förr eller senare skulle vara tillbaka med full militär kraft. Och NF såg man snarast som en organisation som kunde kräva militära sanktionsingripanden av Sverige.

De ledande militärerna i General- och Marinstaberna, liksom Krigs- och Sjökrigshögskolorna fick dock inget gehör. Många av dem såg sig som fackkunniga, vars insikter nu ignorerades av okunniga politiker.
"Men vad betyder väl en fackmans på kunskaper och erfarenhet grundade uppfattning" om majoriteten i riksdagen strävade efter att "förstöra vår krigsmakt?" som generalstabsöversten C O Nordensvan uttryckte saken.
I riksdagens omröstning stöddes förslaget av 138 socialdemokrater, frisinnade och kommunister i andra kammaren mot 88 röster för högern och bondeförbundet. I den första kammaren utgjorde det liberala partiet tungan på vågen med sina 13 röster. Men till partiledningens överraskning fronderade (opponerade sig) två liberaler och röstade med regeringen, som därmed vann även i den första kammaren.

Försvarsbeslutet innebar en kostnadsram på 107 miljoner, vilket i huvudsak följde de frisinnades tankar. Genom en kategoriklyvning av de värnpliktiga fick stora delar av årsklasserna en kraftigt förkortad utbildning och många ingen vinterutbildning alls. Redan 1919 hade en provisorisk minskning av utbildningstiden skett från 340 till 165 dagar, och 1925 sjönk utbildningen till 140 dagar, inklusive repetitionsövningar.

Detta innebar en kraftig reducering av förbanden i arméns freds- och krigsorganisationer. Av de 13 fördelningarna behölls fyra. Totalt avvecklades 17 fredsförband. Det starka svenska kavalleriet förintades nästan när 50 skvadroner reducerades till 12 jämfört med 1914 års härordning. Vidare reducerades infanteriets 364 kompanier till 132, medan trängen (underhållstrupperna) minskades från 18 till 12 kompanier, och ingenjörtrupperna från 32 till 22. Ett av fyra intendenturkompanier avvecklades också, medan artilleriet klarade sig relativt oskatt. Ett nytt inslag blev istället två stridsvagnskompanier.

Många av regementena och kårerna avvecklades helt, som Västgöta regemente (I 6), medan andra slogs samman. Tydligast var detta i kavalleriet. I Stockholm förenades Livgardet till häst (K 1) och Livregementets dragoner (K 2), till Livgardets dragoner (K 1). Detta medan det stora skånska kavalleriets tre regementen Skånska husarregementet (K 5), Skånska dragonregementet (K 6) och Kronprinsens husarregemente (K 7) slogs ihop till det nya Skånska kavalleriregementet (K 2). Kavallerifördelningen avvecklades helt. Nu inleddes en lång process där återstoden av de beridna trupperna utvecklades från anfallsförband till jägar- och spaningsenheter, innan de sista hästarna utgick ur krigsorganisationen på 1960-talet.

Inom marinen drabbades kustflottan inte lika hårt av nedskärningar. Men antalet nybyggnationer skars ned drastiskt, varför många äldre fartyg inte ersattes när de behövde utrangeras. År 1927 antogs ett nybyggnadsprogram för flottan som bekräftade inriktningen mot lättare fartyg, bort från de tunga pansarskeppen med sitt grova artilleri. Inom kustartilleriet slog nedskärningarna desto hårdare. Av de fyra förbanden drogs två in och av de fyra kustfästningarna Vaxholm, Karlskrona, Älvsborg och Hemsö, placerades de båda senare i malpåse, medan det mindre Hörningsholmsfortet och Luleå kustposition lades ned. Dessutom avvecklades Fårösunds kustartilleriposition med Fårösunds kustartilleridetachement redan 1919.

De omfattande neddragningarna resulterade i kraftiga personalminskningar. Av knappt 2 500 officerare friställdes var tredje, medan runt hälften av de 2 000 underofficerarna och de 5 500 underbefälen skulle försvinna. Många sattes på övergångsstat, och flera civilanställningskommissioner skapades för att hjälpa avskedade militärer till en civil anställning. Många tidigare befäl sökte sig nu till polisen eller blev järnvägsanställda vid SJ.

Försvarsbeslutet 1925 innehöll även upprustningskomponenter. Viktigast var sammanslagningen av marinens flygväsende och arméflyget i fälttelegrafkårens flygkompani till en ny försvarsgren. Flygvapnet såg dagens ljus den 1 juli 1926. Riksdagen avsåg att flygvapnet skulle ärva 57 flygplan från de båda andra vapengrenarna, och att den samlade styrkan skulle växa till 299 plan år 1936. Men pengar sköts inte till i tillräcklig omfattning och det nya flygvapnet förblev länge svagt. År 1930 förfogade man över 60 maskiner, varav många var helt odugliga för stridsinsatser. Med början 1926 organiserades fyra flygkårer i Västerås, Hägernäs, Malmslätt och Frösön (F 1–F 4) och en flygkrigsskola i Ljungbyhed (F 5).

Tidiga försök med luftvärn hade inletts i Karlsborg, och beslutet innebar att Karlsborgs artilleriregemente (A 9) fick ansvar för utvecklingen av luftvärnet, för att 1937 omorganiseras till Karlsborgs luftvärnsregemente (från 1942, Lv 1). Först under beredskapsåren 1939–45 skedde en kraftfull utveckling, och av de nya komponenterna, ett flygvapen (som 1945 om­fattade omkring 1 000 flygplan) samt luftvärn och pansartrupper, som 1942 fick bli egna truppslag.

Debatten kring försvarsbeslutet blev våldsam, inte minst i pressen, och åsikterna följde i stora drag partigränserna. I de städer som riskerade att förlora sina förband var diskussionen extra inflammerad. Den militära kritiken ledde ofta till att militären av vänsterpartierna klumpades ihop med den politiska högern, vilket inte alltid var fel. Men det ledde till låsningar i själva sakfrågan. I debatten blandades partipolitiska gränslinjer med militära sakfrågor för eller emot en teknisk modernisering av försvaret, liksom lokalpolitiska intressen, samt – inte minst – budgetmässiga prioriteringar. En särskild fråga var hur man skulle avveckla försvarets mark, bland annat i städer som Landskrona, Sala, Vänersborg och Lund. I några fall lyckades opinionsyttringarna, till exempel på Gotland där man lyckades att bevara det hotade Gotlands regemente (I 18). Men i de flesta fall misslyckades den lokala opinionen, och när förbanden inspekterades för sista gången deltog ofta Gustaf V själv, förbittrad över försvarsbeslutet. En känd opinionsyttring skrevs av publicisten Torgny Segerstedt i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 16 september 1925, några dagar efter Smålands husarregementes avskedsparad för Gustaf V och drottning Victoria på övningsplatsen Ränneslätt utanför Eksjö: "Så må ryttarna taga sin fana med dess blodbesudlade namn och rida in i det förflutnas töcken. Bort rida Smålands ryttare. Det förflutnas skuggor jaga förbi. Kvar står ministären Sandler och myser i solskenet."

Så vilka blev konsekvenserna av försvarsbeslutet? Redan i juni 1925 lämnade en sovjetisk örlogseskader Kronstadt inne i Finska viken och löpte ut i Östersjön. I täten gick slagskeppen Marat och Parisjskaja Kommuna, båda tidigare fartyg i tsarflottan. Styrkan seglade en vid sväng runt Östersjön och passerade bland annat Visby, innan man återvände till hemmabasen. Det var en tydlig demonstration av att Sovjetunionen var tillbaka som en tung militär aktör i regionen, och därmed började förutsättningarna för beslutet några veckor tidigare att komma i gungning. Precis som vid många andra försvarsbeslut enades man först om de ekonomiska ramarna, varpå de olika önskemålen stoppades in. Resultatet blev ett önsketänkande och en underfinansiering av beslutet, varför flyget och många andra delar blev mycket svagare än vad politikerna hade avsett.

Generalstabschefen åren 1922–30, Carl Gustaf Hammarskjöld, försökte revidera beslutet om neddragningar i värnpliktsutbildningen, men när han inte fick något politiskt gehör valde han att avgå från sin post 1930.
Detta år inrättades en försvarskommission som ledde fram till ett upprustningsbeslut 1936. Den säkerhetspolitiska situationen i Europa var då en annan än elva år tidigare. Nu hade Hitler tagit makten i Tyskland, Italien hade invaderat Abessinien (Etiopien) och det spanska inbördeskriget stod för dörren. Samtidigt hade en ny generation militärer börjat att få inflytande. De som hade angripit 1925 års försvarsbeslut hade misslyckats, och nu sökte man vägar att nå en dialog med ledande politiker både till höger och vänster. Dessa yngre militärer drev sina tankar om ett moderniserat och kraftfullare försvar i publikationen Ny Militär Tidskrift som började att utkomma 1927. NMT redigerades av Helge Jung, och han blev som generalstabsofficer en av de drivande bakom 1936 års försvarsbeslut, när kostnadsramarna höjdes till 130 miljoner.
Jung och Per Albin Hansson fann varandra också personligen, även om de förvisso inte var överens i alla sakfrågor. Mot slutet av andra världskriget blev Helge Jung utnämnd till ÖB. Han och hans likasinnade drev också frågan om militär samverkan med Finland, för att i någon mån kompensera försvarets försvagning. Bara ett sovjetiskt njet hindrade svensk-finska planer på ett gemensamt försvar av Åland.

Vid krigsutbrottet 1939 tvingades man till omfattande kompletteringsutbildning av värnpliktiga, inte minst i vinterkrigföring, och många luckor som hade uppstått 1925 fick nu fyllas igen så fort det gick. Kostnaderna var oerhörda och resultatet började märkas först mot slutet av kriget, 1943–45. Varningarna från 1920-talet för hur svårt det var att snabbt bygga upp ett försvar genom "återtagning" besannades.
När diskussionen 1992–2004 om försvarsbesluten efter kalla krigets slut var som intensivast, gjordes jämförelser med 1925 års beslut. Så inte minst av dem som varnade för riskerna med att snabbt riva ned något som tog lång tid att återskapa.

Nu avvecklades i princip hela invasionsförsvaret och även det ekonomiska och civila försvaret. Försöken sedan mitten av 2010-talet har illustrerat svårigheterna att rusta upp tillräckligt snabbt och effektivt inför en försämrad hotbild. Här finns onekligen beröringspunkter med konsekvenserna av 1925 års försvarsbeslut. För många i de avvecklade förbanden var försvarsbeslutet 1925 bittert. Smålands husarregementes siste chef, Gilbert Hamilton, var en av dem. Han hade fört befäl i det tyska kavalleriet på östfronten under första världskriget, och från 1921 varit överste och chef för Smålands husarer i Eksjö. Under de dryga sex år som han ledde regementet ivrade han som krigsveteran för disciplin och ordning, men ansågs också vara rättvis mot de underlydande. För Hamilton var kasernvakten något av ett regementets visitkort, som syntes även för alla som passerade utanför vakten, och dess uppträdande ägnades intensiv uppmärksamhet. När Gilbert Hamilton vid tolvslaget nyårsnatten den 31 december 1927 personligen befallde chefen för kasernvakten att avmarschera, upphörde hans regemente att existera. De flesta fast anställda och hästar var överflyttade till K 3 i Skövde. Kvar fanns en avvecklingsorganisation på ett tjugotal man, och från nyårsdagen 1928 sköttes vakttjänsten av en portvakt respektive en nattvakt. Klockan 14 på nyårsdagen överlämnade Gilbert Hamilton regementets standar till chefen för Jönköping-Kalmar regemente (I 12).

Publicerad i Populär Historia nr 6/2025