Förlusten av Finland – en ekonomisk katastrof
När Sverige år 1809 miste den östra rikshalvan till Ryssland var det ett på många vis svidande nederlag – inte minst ekonomiskt. Men förlusten var inte bara negativ. På sikt innebar den en mycket värdefull tid av fred och tillväxt. Det här är en del av en artikelserie där Bo Eriksson kastar nytt ljus över Sveriges historia.
”Björneborgarnas marsch” (1892). Målningen av Albert Edelfelt knyter an till den finska försvarsmaktens honnörsmarsch, uppkallad efter Björneborgs regemente som var framträdande under finska kriget 1808–09.
År 1808, i februari, ryckte ryska styrkor över den finska gränsen. Svenskarnas försvarsplan var enkel: hålla ställningarna vid Sveaborg samtidigt som delar av armén retirerade till Österbotten i väntan på förstärkningar. Överbefälhavare var Wilhelm Mauritz Klingspor.
Till en början följde man planen men sedan förändrades förutsättningarna totalt. Efter två månader förklarade Danmark Sverige krig. Det nya läget gjorde att det inte längre var tal om att skicka några förstärkningar till Finland. Sverige befann sig i ett tvåfrontskrig.
Kung Gustav IV Adolf utskrev ett lantvärn. Alla män i åldrarna 18–25 år skulle skrivas ut och skickas till fronterna. Majoriteten av dessa oprövade soldater dog i sjukdomar. Ett desperat beslut fick katastrofala följder.
Fästningen och flottbasen Sveaborg förlorades
Sedan kom den Stora katastrofen. Befälhavaren på Sveaborg, Carl Olof Cronstedt, gav upp och kapitulerade för ryssarna i maj 1808. Fästningen var välutrustad, i gott skick och försvarades av 7 000 soldater, men påtryckningarna blev för stora. Sveaborgs största betydelse låg i att tjäna som flottbas. Rysk krigspropaganda hade besegrat fästningen – och finska skepp kunde tas i beslag av ryssarna.
Med förlusten av Sveaborg föll det svenska försvaret samman som ett korthus. På sommaren 1808 kom den ryska storoffensiven. I slaget vid Jutas den 13 september 1808 vann dock svenska trupper under ledning av Georg Carl von Döbeln en viktig seger.
Gustav IV Adolf utskrev ett lantvärn.
Det blodigaste slaget under finska kriget
Dagen efter striden vid Jutas stod slaget vid Oravais, det blodigaste under finska kriget. De svenska styrkorna bestod av 5 500 man och de ryska av mellan 6 000 och 7 000. Ryssarna satte in förstärkningar efterhand, vilket också avgjorde slaget i rysk favör. Svenskarna retirerade och en del soldater tvingades att fly genom att simma i det höstkalla vattnet. De svenska förlusterna uppgick till 740 döda, på rysk sida var motsvarande siffra 900.
Dagen därpå led den svenska huvudarmén ett förödande nederlag och man gick till reträtt. Vid Virta bro vann svensk-finska styrkor en liten men symbolisk seger. Men saken var klar: Sverige hade förlorat Finland. Vapenvilan i Olkijoki den 19 november bekräftade den historiska förlusten.
Vid Sävar och Ratan, utanför Umeå, utkämpade Sverige i augusti 1809 det senaste slaget på svenskt territorium. Det blev svensk förlust. Vid Ratan kan man än i dag finna druvhagel som avlossats under striderna.
Freden i Fredrikshamn i september 1809 markerade det definitiva slutet på Sverige-Finland. Fredsavtalet gav Ryssland en tredjedel av Sverige-Finlands areal och en fjärdedel av dess befolkning. Finland avstods till Ryssland.
Förlusten av Finland tvingade Sverige att bli neutralt
Aldrig tidigare hade Sverige upplevt en sådan ofördelaktig fred. Förlusten av Finland 1809 var en politisk och ekonomisk katastrof. Sverige förlorade inte bara sin östra del utan miste också över en halv miljon invånare. Det innebar ett kraftigt avbräck för statskassan när skatteintäkterna i öst uteblev.
Men, påpekar Lars Magnusson som är professorn i ekonomisk historia, det positiva var att Sverige slapp dras in i nya krig med Ryssland. Det lade grunden för en lång fred samtidigt som förlusten av Finland tvingade Sverige till att börja föra en neutralitetspolitik.
Den svenska handeln riktades mot väster. Inte minst fick Storbritanniens efterfrågan på timmer, plankor, järn och stål stor betydelse för den svenska industrialiseringen under 1800-talets senare hälft. Tillväxten var inte lika stor i öst och gick inte lika fort som i väst. Efterfrågan på svenska varor var inte heller så stark. Allt detta sammantaget, menar Magnusson, bidrog på lång sikt till att göra Sverige till ett av världens rikaste länder efter andra världskriget.
Hjältar och skurkar i en orolig tid
Det blodiga finska kriget och den försmädliga freden 1809 gav upphov till både hjältar och skurkar. På segerherren vid Jutas, friherre Georg Carl von Döbeln, placerades hjälteglorian medan repstumpen skulle hängas på ”förrädaren” Carl Olof Cronstedt. Och på överbefälhavaren Wilhelm Mauritz Klingspors bak ömmade det fortfarande efter sparken under pågående krig. Alla tre var adelsmän.
Georg Carl von Döbeln
Georg Carl von Döbeln (1758–1820) föddes som svensk på Stora Torpa vid Skaraborg och dog i Stockholm, men det är som finsk hjälte hans namn gått till hävderna. Hans gärningar i kriget med ryssarna är mytomspunna, inte minst tack vare den finlandssvenske författaren Johan Ludvig Runebergs Fänrik Ståls sägner (1848).
Wilhelm Mauritz Klingspor
Wilhelm Mauritz Klingspor (1744–1814) fick inte uppleva hyllningar eller persondyrkan – hans namn ströks till och med ur de militära avlöningsrullorna, eftersom han fick sparken och blev utsedd till en av krigets syndabockar.
Carl Olof Cronstedt
Carl Olof Cronstedt (1756–1820) dömdes i Sverige till döden för förräderi, vilket gjorde det omöjligt för honom att återvända. Han förblev därför kvar i Finland livet ut. Inte ens ryssarna ägnade honom någon uppmärksamhet, än mindre hans före detta finska vänner och kollegor.
Publicerad i Populär Historia 4/2019
