Gustav III.

© Lorens Pasch d y / Nationalmuseum

Marstrand – Gustav III:s ekonomiska experiment

I dag är Marstrand en sömnig västkustidyll som bara får liv under segelsemestern. Då var ön Skandinaviens första internationella frihamn – ett marknadsekonomiskt experiment i världsklass, signerat Gustav III.

25 maj 2001 av Malin Avenius

Om vi tycker att vår nutida tillvaro är full av lagar och regleringar, är det inget mot vad 1700-talsmänniskan fick utstå. Näringsidkande, invandring, religionsutövning och handel är några av de områden som omgavs av ett rigoröst lagverk. Byråkratin gynnade inte företagsamheten, utan lade snarare bojor på den.

I Europa hade man löst situationen genom att införa så kallade porto francos, frihamnar, där marknadsekonomiska krafter fick fritt spelrum och individens frihet var stor. Frihamnarna fungerade som små självstyrande republiker och moderlandet tjänade pengar på att ta upp tull på varor som kom därifrån.

Ett märkligt förslag

Det var en grupp borgare från Marstrand som kom med idén att göra den lilla klippön i södra Bohuslän till frihamn av europeiskt snitt. Redan 1747 lade de fram det märkliga förslaget för regeringen, utan att vinna något som helst gehör. År 1762 och 1771 försökte de igen och lyckades nu få viktiga personer att intressera sig för idén.

När förslaget presenterades för Gustav III år 1774 var det på rekommendationer av Ostindiska kompaniets kommersiella rådgivare, finansministern Johan Liljencrantz och kung Ludvig XV av Frankrike.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Ute i Europa jäste och bubblade det. Konkurrensen i den nya världshandeln var knivskarp, liksom kampen om kolonierna. Frihetsrörelser mullrade och år 1775 bröt det nordamerikanska frihetskriget ut.

Det neutrala Sverige hade alla möjligheter att bli det trygga nav Europas handel behövde. Om korten spelades rätt fanns här stora pengar att tjäna. Tiden var mogen för våghalsiga experiment.

Grep tillfället i flykten

Att Gustav III var en chanstagare hade han redan bevisat med sin statskupp 1772. När Sverige nu stod inför ekonomisk och politisk kris fanns inget utrymme för långsiktig planering. Tillfället måste gripas i flykten.

”... Handeln måtte på något Beqwämt ställe här i Riket göras fri och oinskränckt, så att af denna rörelse må kunna dragas den vinst och fördel, som Rikets belägenhet och Öfriga Omständigheter medgifwa.”

Så inledde Gustav III ett öppet brev till stapelstaden Marstrand 1775. Brevet innehöll privilegier som gjorde Marstrandsön till Skandinaviens första porto franco.

Att det var just Marstrandsön som blev Sveriges internationella frihamn var ingen slump. Ön ligger rakt innanför Skagens udde och var en naturlig första anhalt för alla skepp som kom från väster. Marstrand hade i decennier använts som samlingsplats för konvojer av fartyg på väg ut i världen. Hamnen var väl skyddad, djup och oftast isfri.

Karlstens fästning, västkustens viktigaste försvarsverk, var beläget på ön. Och – inte minst – där fanns människor med pengar. De stora sillstimmen som kommit till kusten 1752 hade förvandlat Marstrand till ett Klondike för lycksökare och kapitalister. Villor, stugor, värdshus och fabriker hade flockats likt havstulpaner på de förr så kala skären. Affärsmän, fiskare, säsongsarbetare, hantverkare, skojare och glädjeflickor vallfärdade till kusten. Sillprodukternas betydelse för landets ekonomi överträffades bara av järnets. Marstrand var, som centrum för sillexporten, en betydelsefull stad. Men den betraktades också av många som en moralisk skamfläck.

Marstrand blev utland

Som porto franco kom Marstrand att räknas som utland gentemot Sverige. Alla varor som fördes därifrån till fastlandet belades med samma tull som utländska varor. Undantaget var sill som fiskats av marstrandsbor. Den räknades fortfarande som inrikes vara.

På själva ön togs ingen tull upp. Dit kunde man fritt föra varor för magasinering, försäljning eller omlastning.

Tullfriheten, tillsammans med det gynnsamma geografiska läget, lockade nu handelsfartyg från när och fjärran. Frihamnen fick stor betydelse för försörjningen av de krigförande länderna. Bredvid stora ostindiefarare som väntade på gynnsamma vindar låg fartyg med spanska, franska och engelska flaggor. Tjugotalet amerikanska skepp nyttjade hamnen under frihetskriget. I slutet av 1770-talet fick kajen byggas ut för att kunna ta emot alla besökare. Perioden blev den mest lönsamma i svensk sjöfartshistoria.

Det räckte inte med att locka handelsfartyg till ön. Det måste finnas människor och kapital också. Därför fick såväl svenskar som utlänningar, utan några restriktioner, flytta till och från ön. Utlänningar som skaffade sig fastighet på Marstrand fick efter två år automatiskt svenskt medborgarskap.

Det stod var och en fritt att utöva vilket yrke som helst. Ingen behövde söka så kallat burskap, som annars var brukligt i Sverige under den här tiden. Handel och hantverk underkastades inga formaliteter. Man fick arbeta med vad som helst och sälja till vilka priser som helst. All verksamhet var skattebefriad så när som på vissa konsumtionsavgifter på mat och dryck.

Alla språk och dialekter

”Här fick jag alla språk och dialekter höra. Kort sagt, jag vände mig så ofta inte om, som nya skiften här mitt öga förekom.”

Det skrev en okänd skald om sina intryck av Marstrand som porto franco. Och säkert hörde han verkligen en mängd olika dialekter och språk i staden.

Förutom alla tillfälliga besökare mer än fördubblades befolkningen på ön. Från cirka 700 invånare på 1760-talet till, som mest, cirka 1 700 år 1788. Ungefär 50 procent av befolkningen var inflyttad. De flesta av dem var bohuslänningar, stockholmare och göteborgare. Men så gott som alla landets län finns representerade i Marstrands kyrkoarkiv.

De olika språk skalden hörde i staden talades främst av tillfälliga besökare. Trots att fri invandring var påbjuden bestod endast några få procent av befolkningen av utlänningar. Men även denna blygsamma andel invandrare var något mycket ovanligt i 1700-talets Bohuslän.

I början av porto franco-perioden kom immigranterna främst från de nordiska länderna, senare från den europeiska kontinenten.

De utländska invånarna var en mycket rörlig del av befolkningen och stannade inte så många år. Ytterst få familjer anlände, de allra flesta var ensamstående. Det var främst hantverkare, handelsmän, bokhållare och tulltjänstemän som kom.

Om vi, förutom de bofasta, tänker oss säsongsarbetare, knallar, torggummor, knektar, utländska fartygsbesättningar, sjökaptener och tillfälliga besökare från Europas alla hörn, kan vi kanske frammana bilden av det färgsprakande myller som måste ha rått i den lilla staden.

”Varför icke synagogor?”

”Ett dussin av Hollands eller Hamburgs växeljudar skulle hålla myntväsendet i bättre ordning än alla våra omskifterlige förordningar. Varför ser man då icke synagogor i Sverige?” skrev Jacob Wallenberg i tidningen Götheborgske Spionen 1769.

I Sverige hade judarna länge varit envist bortmotade. De få som fått tillträde till landet levde under stränga förordningar. Wallenberg och Ostindiska kompaniets direktörer var några av dem som ville ändra på förhållandena.

Gustav III hade diskuterat saken med Ludvig XV och kommit fram till att Marstrand var den rätta platsen för att på prov släppa in judar. När ön så gjordes till frihamn proklamerades total religionsfrihet.

De första judarna som kom var rika köpmän och bedrev grosshandel i samarbete med Ostindiska kompaniet. Senare kom även judiska hantverkare och enklare köpmän.

När närmare tjugo judiska familjer kommit till ön kunde en mosaisk församling bildas och Sverige fick sin första synagoga.

Fristad för brottslingar

Den märkligaste förordningen av alla var den som gjorde Marstrand till en fristad för brottslingar. Gustav III erbjöd svenska och utländska förbrytare, vars brott ”icke gå å Ära och Lif”, att sätta sig i säkerhet på ön. Han vände sig främst till gäldenärer och förskingrare och garanterade att de varken skulle ställas inför rätta eller tvingas lämna ifrån sig sin brottsligt förvärvade egendom. Det enda de behövde göra var att anmäla sin ankomst och uppge sitt brott, så att de kunde registreras i den så kallade speculantlistan. Förrymda fångar från Karlstens fästning var undantagna från fristadsparagrafen.

Enligt speculantlistan, som finns bevarad i gott skick, uppgav de flesta gäld eller degraderad ekonomi som orsak till sin flykt till Marstrand. De flesta av dem var handelsmän. Det kan förklaras av att konkurslagarna var mycket stränga på den tiden.

Också hantverkare och soldater finns med i speculantlistan. De hade oftast gjort sig skyldiga till uppstudsighet eller ”hård medfart” av sina överordnade.

Det var cirka 500 personer som utnyttjade Marstrand som fristad undan rättvisan. Av dem kom tio procent från utlandet, främst då från Danmark, Norge, Finland, Tyskland och England.

Fristadsparagrafen lockade också till brott. Inte minst ställde den till problem för de företag som skickade representanter till Marstrand i affärer. Det berättas om ombud som anlänt med en summa pengar för att starta en rörelse å sin firmas räkning, men som vid ankomsten till ön genast låtit skriva in sig som förskingrare i speculantlistan. Sedan kunde de i lugn och ro göra affärer för egen räkning med det lättvunna kapitalet.

”Ett rövarnäste ... en hisklig ö befolkad av avskum som sammanförts av sina förbrytelser. ” Så beskrevs Marstrand av en tysk diplomat. Men så hade också en av hans bekanta bestulit honom på en avsevärd summa pengar och satt sig i välmående säkerhet på ön.

Självstyre

Först ett halvår efter att Marstrand förklarats för porto franco fastställdes de administrativa detaljerna. Efter italiensk mall skulle frihamnsstaden vara självstyrande, men utöver porto franco-stadgan gällde svenska lagar. Styret av staden organiserades på ett tämligen demokratiskt sätt. Invånarna valde representanter till ett borgarråd som fungerade som högsta beslutsfattande instans. När särdeles viktiga frågor skulle behandlas kallades invånarna till rådstuga för gemensam överläggning.

Kommendanten på Karlstens fästning ansvarade för ordningen på Marstrand och omkringliggande öar. Han organiserade också tullbevakningen som var av högsta betydelse för frihamnens principer. Marstrandsön måste vara effektivt avskild från fastlandet för att förhindra smuggling. Nya tullstationer byggdes och patrullbåtar kryssade ständigt i sunden. För att gå iland på Marstrand krävdes pass och passersedel.

Trots alla ansträngningar kom smugglingen att grassera. Rättvisan hade också andra problem att brottas med. Sjörövare härjade i trakten och under krigsåret 1789 hade tio ryska kapare, med vardera hundra man, order att plundra handelsfartyg från Göteborg och Marstrand.

Oreda och synd

Ordningen på ön var heller inte den bästa. Stadens präster klagade ofta på oredan och synden som frihamnsförordningen fört med sig. Ön fick rykte om sig att vara ett tillhåll för skojare och banditer.

Det var inte bara prästerna som reagerade. Invånarna på Marstrand började tröttna på uppståndelsen och efter tjugo år fick de nog. Sillfisket var fortfarande gott och de ansåg att staden kunde klara sig utan skattefrihet, utländska hantverkare och brottslingar.

Efter Gustav III:s död vände sig borgarrådet till Gustav IV Adolfs förmyndarregering med begäran att frihamnen skulle avvecklas. En utvärdering visade att det marknadsekonomiska experimentet slagit fel. De stora pengarna hade hamnat i privata fickor – inte statens. Smugglingen, som blivit allt svårare att hålla tillbaka, hade berövat kronan avsevärda tullinkomster.

Den 15 maj 1794 upphävdes porto franco-lagarna och Marstrand återgick till att bli en hamnstad som alla andra. Rika familjer drog sig tillbaka till Göteborg och Stockholm, och den mosaiska församlingen flyttade.

Redan år 1795 hade antalet invånare minskat på ön. Vid sekelskiftet avtog tillgången av sill och lycksökarna började överge Marstrand på allvar. År 1808 hade sillen helt försvunnit från kusten och den fordom så glansfulla ön förföll i fattigdom. Femton år senare brandhärjades Marstrand och de pampiga trähusen, de sista monumenten över en tid av världsvana och flärd, blev till förkolnade ruiner.

Publicerad i Populär Historia 6/1997

Kanske är du intresserad av...

Läs också