Valutorna som gällt i Europa

Under snart 2 500 år av den europeiska historien har vissa mynt (och senare också sedlar) spritts långt utanför sina egna städer och stater. Skälen kan ha varierat – en avsiktlig önskan att sprida ett lätt övervärderat handelsmynt har dock varit det vanligaste. Den egna valutans uselhet är ett annat skäl – vi kan tänka på hur begärlig dollarn är i stora delar av världen.

De äldsta mynten i vår mening, alltså stämplade ädelmetallstycken av en bestämd vikt och ett bestämt värde, uppstod kort efter 650 f Kr i Mindre Asien, närmare bestämt i Lydien och Jonien. Det var en praktisk uppfinning som spred sig ganska snabbt. På 500-talet hade den tagits i bruk inom det persiska riket och hos grekerna, till exempel i Aten, på Aigina och bland de grekiska kolonierna i Italien och på Sicilien.

Den största spridningen i medelhavsområdet fick – åtminstone under tiden fram till Alexander den store på 330-talet f Kr – den atenska tetradrachmen (4-drachmen), ett silvermynt med gudinnan Athenas huvud och hennes uggla på frånsidan. En viss konkurrens hade tetradrachmen visserligen av de persiska mynten, särskilt i öst, men skattfynd från till exempel Nilens delta visar vad detta mynt betydde. Det blev dessutom imiterat – något som skulle drabba alla handelsmynt i alla tider fram till våra dagars flitiga sedelförfalskare.

Utmärkande för detta handelsmynt och alla dess efterföljare – det gäller även internationellt begärliga sedelvalutor – är dess nästan oförändrade utseende under mycket lång tid. Det beror främst på mottagarnas-allmänhetens misstro mot alla nymodigheter när det gäller så viktiga saker som pengar: ”En dollarsedel måste se ut på ett visst sätt, annars är den nog inte äkta.” Inställningen är urgammal.

Under de följande århundradena efter Alexanderrikets korta saga växte en ny stormakt fram – det romerska riket. Åtminstone från den förste kejsarens regering – Augustus, 27 f Kr–14 e Kr – dominerades medelhavsområdet med Nordafrika och Främre Orienten och så småningom stora delar av det övriga Europa av de två viktigaste romerska mynten, denaren av silver (4 gram) och aureus (8 gram) av guld. De nådde så småningom också Sverige, men medan denarer från romersk kejsartid påträffats i åtskilliga tusen exemplar utgör inte mer än ett tiotal aurei säkra fynd.

Ödesdiger inflation

Under 200-talet av vår tideräkning drabbades gamla världens västliga delar, Europa och Främre Orienten, av världshistoriens kanske mest ödesdigra inflation. Under ”soldatkejsarnas” epok förstördes det romerska rikets ekonomi i grunden genom en jättelik myntförsämring. ”Silvermynten” bestod till sist bara av vitkokad koppar. Stränga prisedikt visade sig meningslösa. Folk och stammar utanför romarriket samt mera seriösa handelspartner i Asien och delar av Afrika vägrade ta emot de värdelösa pengarna, de accepterade bara guld – som det var ont om. Samtidigt anfölls riket av ”barbarerna”, främst germanska stammar.

Omkring år 300 infördes ett nytt guldmynt, solidus. Det blev allmänt godtaget i handeln och räddade situationen, men silvermyntet hade för lång tid förlorat sin betydelse. För daglighandeln användes mest kopparmynt. Under den del av järnåldern som arkeologerna kallar folkvandringstid (cirka 350–550) var det detta guldmynt som dominerade.

På 600-talet hände något som i hög grad skulle påverka vad som återstod av bruket av mynt i den ”mörka medeltidens” Europa, efter västromerska rikets fall. Kort efter Muhammeds död 632 började den arabiska expansionen. En stor del av det bysantinska riket med hela Nordafrika föll, dessutom Pyreneiska halvön och Sicilien; först vid Poitiers år 732 hejdades frammarschen. Tillförseln av guld upphörde och silvret återkom.

En hel del av silvret i Europa kom från omkring 800 till 900-talets slut på omvägar från det östliga Kalifatets rika gruvor i främst nuvarande Iran. Dessa silverdirhamer ligger i våra rika skattfynd från denna period. Mynten reexporterades också till det kristna Västeuropa, där de smältes ner och präglades om till inhemsk valuta. Men nyupptäckta gruvor, inte minst på 900-talet i Tyskland, betydde också mycket.

Karl den stores myntreform

Från kejsar Karl den store (död 814) utgick en myntreform, som kom att bli av stor betydelse. Alla äldre mynträkningar byggde på ett viktsystem för ädelmetall – livre, pound, mark, lira och så vidare. Så även den karolingiska, medeltida denaren, låt vara att den fick olika namn: denier, penny, pfennig, penning. Men själva utgångspunkten vägde inte detsamma överallt i Europa. Det karolingiska pundet (livre) motsvarade 489,5 gram medan engelsmännens pound var 384, senare 373, gram. Den nordiska marken var något över 200 gram. Namnet mark låna des på 1000-talet av tyskarna och användes om deras högsta silvervikt, kölnermarken om 234 gram.

För nordborna betydde myntens olika vikt inte så mycket under vikingatiden, eftersom metallens renhet var det viktiga – mynten vägdes på våg. Under sen vikingatid försvann de islamiska mynten långsamt och ersattes med stora mängder av främst tyska pfennige och engelska pennies. Det började också slås egna mynt i Danmark, Norge och Sverige från omkring år 995.

Gemensamt språk i det kristna Europa var ännu latinet. Oavsett varifrån penningen kom hette den denariuspå latin, men hade bara namnet gemensamt med sin romerska föregångare. Denna denar undgick inte den i mänsklighetens historia så välkända företeelsen myntförsämring, märkbar på 1100-talet, när det blev mera ont om silver. Till en början sänktes vikten på mynten, men dessa kunde ju inte göras hur lätta och små som helst, så på 1200-talet började inblandningen med koppar – precis som hos romarna tusen år tidigare.

Imiterades flitigt

Minst drabbades England och detta lands penny, på kontinenten kallad sterling (= silver), blev ett i Västeuropa allmänt accepterat handelsmynt från åtminstone senare delen av 1100-talet och fram till 1344, då Edvard III:s haltförsämring gjorde det mindre begärligt. Denna sterling eller esterlin, som den hette på franska, imiterades flitigt på kontinenten, vanligen med sämre silverhalt än sina engelska förebilder. De var vanliga i västra Sverige, Norge och på Gotland.

Det är klart att de små penningmynten inte tillfredsställde handelns behov när det gällde större betalningar. Frankrike började slå ett större silvermynt under Ludvig den helige, närmare bestämt från 1266. Det kallades gros tournois (Grossus turensis på latin), det vill säga ”större [mynt] som i Tours”. Myntet spreds snabbt och är känt från fynd i Norden. Även det blev imiterat. I norra Europa, främst Östersjöns randstater, kom den tyska witten, som började präglas cirka 1365 i Lübeck. Det var framför allt Hansans mynt och vanligt i Sverige. Vår egen örtug (från cirka 1370) är en nästan likvärdig imitation.

Men när dessa mynt blev allmänna hade guldet redan gjort come back i västra Europa – i bysantinska riket hade det funnits kvar hela tiden. Korstågen från 1000-talets slut hade öppnat importen. Det som hände var framför allt präglandet och spridningen av två likvärdiga italienska guldmynt, florinen från Florens och dukaten från Venedig (där kallad zecchino efter zecca = myntverk), den förra från 1252, den senare från 1285. De innehåller knappt 3,5 gram guld och blev snabbt allmänt accepterade och på många håll imiterade betalningsmedel, inte minst uppskattade av den katolska kyrkan men givetvis också av de stora handelshus som uppstod.

Det största reguljära guldmyntet är senmedeltida och kommer från Portugal; det väger nära 40 gram och kallas logiskt nog portugalös. Gustav Vasa uppskattade det mycket. Den spanska escudon slogs mest som dubbel och kallas då dublon eller pistol, myntnamn som en och annan läsare kanske känner igen från sjörövarromaner. Vid denna tid uppstår bankväsendet, först i Italien. Nu kunde man skicka anvisningar på pengar, ett litet dokument i stället för mynt som landsvägsrövarna gärna lade beslag på.

Under renässansens 1400-tal kom större silvermynt och realistiska härskarporträtt började åter dyka upp, tidigast i Italien. Det länge viktigaste, större silvermyntets tillkomst berodde på att silvertillgångarna i Europa ökat redan före Amerikas upptäckt 1492. Den ena gruvan efter den andra kunde nyttiggöras. En som hade mera silver än guld var ärkehertig Sigismund ”den myntrike” av Tyrolen, som på 1480-talet började ge ut ett stort silvermynt om cirka 30 gram, kallat guldengroschen eller silbergulden, eftersom det i värde motsvarade en (tysk) guldgyllens innehåll av guld.

Andra furstar följde exemplet. Mynt av detta slag slogs snart i hela norra Europa och blev från 1500-talets mitt riksmynt i Tyska riket, reichstaler eller på svenska riksdaler.

Begärligt rov för pirater

Spanien hade efter Amerikas ”upptäckt” infört ett större silvermynt, peso, vars tillverkning fick verklig fart från 1500-talets mitt. Det slogs i stora mängder i de syd- och mellanamerikanska kolonierna – ja, till och med ombord på skeppen – rövades flitigt av engelska och andra pirater samt användes främst till lyxkonsumtion och rustningar. Det stora silverflödet kom dock till stor nytta – för handelsnationer som Nederländerna och England, men inte för Spanien. Före dollarn var det peson som användes i fjärrhandeln. Den var till exempel det enda kineserna i Kanton godtog och mycket hamnade också i Indien. Först i början av 1800-talet var pesons tid över.

Det var dessa stora mynt och motsvarigheten i guld, främst dukaten (1 dukat = 2 riksdaler), som tillverkades och användes för alla mellanstatliga transaktioner. Det fanns inga gränser för dessa mynt, som vi kan se i skattfynd från såväl Sverige som andra länder. En påse med 300 riksdalrar hos en vittberest svensk köpman kunde bestå av fyra svenska, tio danska, 90 tyska och resten nederländska talrar. Likadant om det var guldmynt (och då får vi lägga till turkiska, som européerna gärna tog emot).

Detta var alltså verkliga föregångare till den nu planerade och för övrigt redan använda euron. Men samtidigt behöll alla länder sin inhemska valuta, som man ofta försämrade hänsynslöst. Inflationen kan avläsas på kursen mellan riksdalern (svensk eller utländsk) och våra inhemska mark och öre. Likadant i andra länder. Endast England hade en viss motvilja mot dessa kontinentala värdemynt och höll sig med sitt egna pund, som slogs i guld (sovereign, guinea). Penningvärdeförsämringen i Sverige från Anund Jakob (kring år 1020) till Gustav Vasa (1520) var cirka 2 000 procent, medan den i England från Vilhelm erövraren (1066) till första världskriget (1914) bara var 240 procent – inte så underligt att Storbritannien kunde behålla sin medeltida mynträkning till 1967 medan vi gjorde slut på vår redan 1777.

Decimalsystem efter revolutionen

Under 1600-talet fick Frankrike också ett huvudmynt av silver, écu blanc. Som räknemynt hade man dock kvar sin livre à 20 sous fram till 1795, då revolutionen avskaffade de medeltida skatterna, mynträkningen, tideräkningen, kungadömet och mycket annat. Man fick decimalsystem med 1 franc = 100 centimes. Decimalsystemet skulle smitta av sig på övriga stater, men mycket långsamt.

Till en början blev Amerika en besvikelse för spanjorer och portugiser – det fanns inte så mycket guld som man tänkt sig. På 1600-talet upptäcktes emellertid de brasilianska guldgruvorna. Under detta och följande århundrade hade många europeiska stater en allt större prägling av dukater, inte minst Nederländerna. Under loppet av 1600-talet blev riksdalern av mindre betydelse. Anledningen var en teoretisk räkning i banktaler. Amsterdams bank (1609) och Hamburgs (1611) tog emot Albertustalern till lika värde med riksdalern, trots att den innehöll 3 procent mindre silver. Eftersom nästan all handel gick efter nederländsk räkning skulle en fortsatt riksdalerprägling bara göda penningväxlarna; den minskade därför under 1600-talets lopp, även om det slogs sådana fortsättningsvis: som förmögenhetsbevarare, presentmynt eller för fjärrhandel.

Mer och mer räknades i norra och mellersta Europa i en teoretisk valuta: reichstaler hamburger banko. Hansestaden Hamburg präglade inga sådana talermynt och gav knappast ut några sedlar heller. Det var en ren bank- och handelsvaluta.

I Sverige gjordes riksdalern till enhet när den gamla, medeltida räkningen med mark och öre avskaffades 1777. Riksdalern blev indelad i 48 skillingar, varje skilling i 12 runstycken.

Under napoleonkrigen efter franska revolutionen var alla stater utsatta för svåra ekonomiska påfrestningar och mynten ersattes i stor omfattning av papper. Danmark till exempel gjorde statsbankrutt. Storbritannien, som hade en starkare ekonomi än kontinentalstaterna, var 1816 först i världen att införa guldmyntfot, det vill säga att myntsystemet baserades på guld i stället för silver och att pundsedlarna var inlösliga i guldmynt. Guldpundet blev enhet och slogs i stora mängder. Det godtogs i så gott som hela världen. Konkurrenter fanns, men den franska francen och den tyska marken (efter 1873) fick inte riktigt samma betydelse.

Myntunion infördes 1865

Inom den latinska myntunionen – Frankrike, Belgien, Italien, Schweiz – infördes 1865 dubbelmyntfot, vilket innebar att man baserade systemet på både guld och silver. Denna myntfot fungerade aldrig bra; silvret började nämligen sjunka i pris och folk var inte dummare än att de sprang till banken och växlade till sig mynt till förmånspris. Men trots detta fanns det de som såg möjligheten av en alleuropeisk myntunion.

A O Wallenberg motionerade i den gamla ståndsriksdagen om att Sverige skulle gå med i den latinska myntunionen. Han fick inte med sig sina försiktiga ståndsbröder, än mindre bönderna (man höll på ”vår urgamla riksdaler”), men som ett litet försök slog man några år ett guldmynt med Karl XV:s bild och valören 1 carolin = 10 francs.

Emellertid kom fransk-tyska kriget 1870–71, som Frankrike förlorade, och därmed hade den starkaste makten inom den latinska myntunionen mist sin lockelse. Sverige vände sig utrikespolitiskt mot Tyskland, men någon myntunion blev aldrig aktuell.

I stället föredrogs en ”liten” lösning. 1873 ingick Danmark och Sverige, två år senare följda av Norge, fördrag om den skandinaviska myntunionen. Vi hade redan (sedan 1855) ett decimalsystem, 1 riksdaler riksmynt = 100 öre. Nu blev guldkronan enhet, och ett för Sverige nytt myntnamn, krona, gjorde sin entré. Fram till första världskriget hade kronan samma värde i de skandinaviska länderna. Finland återtog däremot 1860 sitt gamla myntnamn från före 1777, mark.

Riskerar bli andrarangsvaluta

Guldmyntfoten försvann definitivt 1931/32 i hela världen, efter att ha varit suspenderad under och efter första världskriget. Sedan dess finns pappersvalutor, varav vissa är så stabila (dollar, mark, yen) att länder med svag ekonomi föredrar dem framför sina egna.

Hur blir det med euron? Det är redan klart hur mynten och sedlarna skall se ut. För internationell handel blir euron mycket viktig. Erfarenheten från tidigare handelsvalutor visar, att vare sig Sverige går med eller inte, blir det i euro alla uppgörelser kommer att ske. Behåller vi kronan, blir det en andrarangsvaluta för inhemskt bruk.

**Publicerad i Populär Historia 2/1997