Hur många snäckor kostar det?

Om man med en viss vara kan byta till sig vad som helst, då är den varan ett slags pengar. Denna enkla form av pengar har uppstått spontant i de flesta områ

17 juni 2004 av Charlotta Sjöstedt

Om man med en viss vara kan byta till sig vad som helst, då är den varan ett slags pengar. Denna enkla form av pengar har uppstått spontant i de flesta områden i världen. Den har underlättat för människor att erlägga böter, tribut, lösen, brudpengar och skatter, att fördela arv och naturligtvis att betala för varor och tjänster.

– Jag tror att forskare är mer medvetna i dag om att olägenheterna med byteshandel inte var den enda faktorn bakom pengarnas uppkomst. Föremål blev eftertraktade som betalningsmedel av flera olika orsaker som hade att göra med lagstiftning, både världslig och religiös, och med sociala sedvänjor.

Det säger Roy Davies, bibliotekarie vid universitetet i engelska Exeter. Han är son till Glyn Davies, som skrivit den inflytelserika boken A History of Money – From Ancient Times to the Present Day och underhåller numera en hemsida med information om den senaste forskningen inom området pengarnas historia (webbadressen finns i slutet av artikeln).

Om vi räknar med att civilisation har uppkommit i sex områden i världen oberoende av varandra, så har mer eller mindre utvecklade pengasystem uppstått i fem av dem. De sumeriska, egyptiska, minoiska, kinesiska och mellanamerikanska civilisationerna har alla haft betalningsmedel som underlättat olika sorters transaktioner.

Bara inkaindianerna uppnådde en hög grad av civilisation utan att använda pengar. När spanjorerna mötte Mellanamerikas azteker använde de kakaobönor och guldstoft uppmätt i genomskinliga fjäderpennor som pengar. Men Andernas inkaindianer hade inget liknande. Det anses bero på att deras samhälle var hårt klassindelat och att staten utövade en sträng kontroll över fördelningen av resurser. Medborgarna fick sig tilldelat det de skulle ha av statsmakten och det fanns inget behov av handel enskilda människor emellan. Med civilisation följer alltså inte automatiskt pengar. Däremot har pengar uppstått i många samhällen som inte nått en sådan utvecklingsgrad att de haft skriftspråk, städer och kungadömen.

De äldsta fylliga uppgifter vi har om förmoderna pengar kommer från Mesopotamien där den sumeriska civilisationen gick över i den babyloniska. Här uppfanns kilskriften omkring 3200 f Kr för att man skulle kunna föra bok över en växande ekonomi. (Se Populär Historia nr 6/01.) Kilskriftstavlor har bevarats i stora mängder och de berättar om avancerade finansiella transaktioner. En gradvis övergång från naturaekonomi till penningekonomi var slutförd i Mesopotamien omkring 2000 f Kr – detta trots att det inte existerade några mynt eller sedlar.

I naturaekonomi idkar man byteshandel med varor som båda parter i handeln har direkt användning för. Men om jag behö ver ett par nya skor och skomakaren för tillfället inte behöver de getostar eller korgar med dadlar som jag kan avvara finns ett hinder för handeln.

Detta hinder kommer vi förbi om samhället har ett allmänt vedertaget betalningsmedel, till exempel säd. Då kan jag sälja min getost till någon annan och få säd som jag kan betala skomakaren med, som han i sin tur kan köpa vad han vill för.

En annan viktig funktion som förmoderna pengar ofta har är att de utgör värdemätare. En persons kapital räknas i boskap eller vad som nu är det vedertagna betalningsmedlet, även om förmögenheten i huvudsak består av något annat. Skulder räknas på samma sätt men kan i praktiken betalas tillbaka i andra varuslag.

Både långväga handel och inhemsk kommers utvecklades tidigt i Mesopotamien och det babyloniska riket. Säd och metaller var lagstadgade betalningsmedel. Enligt Hammurabis lag (Hammurabi antas ha kommit till makten år 1792 f Kr) skulle hyra för oxar och lön till lantarbetare betalas i säd, medan kirurger, veterinärer, hantverkare, tegelslagare och skräddare skulle avlönas i silver.

Metallerna vägdes och deras kvalitet kontrollerades vanligtvis vid varje affär, men det förekom att silvertackor hade stämplar som garanterade vikt och kvalitet. Dock var det inte statsmakten som utfärdade garantierna, och därmed räknas inte detta silver som moderna pengar. Men exemplet visar att gränsen mellan förmoderna och moderna pengar är flytande och en fråga om mer eller mindre godtyckliga definitioner.

Vanligen användes silver som betalningsmedel i de babyloniska städerna, medan säd användes på landet. Båda valutorna fungerade också som värdemätare. Ett exempel på att silver använts som värdemätare i affärer finns i en steninskription från 1100-talet f Kr. Ett fält har sålts för 760 enheter silver (det är oklart vilka enheter det rör sig om). Betalningen utgjordes dock i praktiken av 100 enheter silver och ett hopplock av andra varor: sex rustningar, en ko, två hundar och tio valpar, en del vete och diverse andra saker.

Det är svårt att i dag föreställa sig att kreditsystem och banker kunde nå en hög utvecklingsgrad innan det fanns riktiga pengar. Men det var faktiskt vad som skedde både i Babylonien och det forntida Egypten. Världens första kreditinrättningar startade sin verksamhet för minst tretusen år sedan.

I Babylonien var det ofta templen och de kungliga palatsen som spelade rollen som banker. I dessa byggnader var depositioner säkrare än i privata hus.

Oftast var det säd som deponerades, men det kunde också vara andra grödor, frukt, boskap eller jordbruksredskap, och med tiden började deponering av metaller dominera. Den som lämnade in varor på banken fick kvitto på insättningen och ur detta utvecklade man ett system där värdetransaktioner mellan olika aktörer genomfördes bara i teorin, ungefär som när vi flyttar pengar mellan olika bankkonton. Dokument i form av kilskriftstavlor som motsvarar våra tiders skuldförbindelser eller checker kom i allmänt bruk.

Templen beviljade lån i form av silver, säd, olja, vin, ull, slavar med mera och de skulle som regel återbetalas vid den kommande skörden.

I staden Sippar var det solguden, agerande via sina präster, som var bankdirektör. Speciella prästinnor höll reda på bankkontona. Ofta var lånen räntefria. Det var bara om man betalade tillbaka för sent som man var tvungen att erlägga ränta. Också affärsmän bedrev låneverksamhet, men de tog vanligtvis ut omkring 25 procents ränta per år.

I det forntida Egypten spelade inte pengar lika stor roll som i Babylonien. Förklaringen är att statsmakten i hög grad planerade ekonomin. Skatt erlades in natura och staten betalade sina anställda med förnödenheter. Men ett bankgirosystem baserat på statliga sädesmagasin som integrerades till ett nätverk av kreditinrättningar med en centralbank i Alexandria kom i drift under århundradena före Kristus. Egypten blev därmed det första landet i världen som fick ett smidigt nationellt system för överföringar av betalningar och krediter.

Av alla förmoderna valutor som existerat är kaurisnäckan den som varit gångbar under längst tid och i störst område. Det finns flera arter av kaurisnäckor och de lever på grunt vatten i Stilla havet och Indiska ocenanen. Vanligen blir de 20–30 millimeter långa. En art heter Cypraea moneta och den användes som betalningsmedel under flera tusen år i stora delar av Stilla havets övärld, i Asien och Afrika. I Kina kunde man betala med dessa snäckor redan på 1200-talet f Kr. Från ögruppen Maldiverna sydväst om den indiska kontinenten exporterades under många århundraden stora kvantiteter kaurisnäckor. Ju längre bort från ursprungsorten de skeppades, desto högre blev deras värde.

Kaurisnäckor är vackra, hållbara, lätta att räkna och nästan omöjliga att förfalska och har därför varit en stark konkurrent även till moderna mynt.

Viktigast var kaurisnäckorna i Afrika. De infördes till kontinenten via Röda havet, Egypten och Medelhavet och fördes vidare genom Sahara. På 1300-talet blev de officiell valuta i Maliriket. Under 1500- och 1600-talen såg europeiska köpmän till att införseln av kaurisnäckor till Västafrika ökade.

I mitten av 1800-talet upptäckte en tysk kapten att det fanns en närbesläktad snäckart, Cypraea annulus, kring Zanzibar och stora mängder av denna importerades till Västafrika. Det ledde till en skenande inflation och så småningom till att man slutade använda snäckorna i handel med utlandet.

Men i stora delar av Västafrika förblev snäckorna det vanligaste betalningsmedlet fram till 1920-talet. Fortfarande på 1990-talet spelade de en viss ekonomisk roll hos lobifolket i Burkina Faso. Kaurisnäckan har inte bara under långa tider samexisterat med moderna pengar, utan också trängt ut dem i tider då deras värde urholkats.

Ofta har flera olika förmoderna valutor använts parallellt. Oxar och kameler kan vara bra värdemätare på förmögenheter och fungera som betalningsmedel för stora köp, men för mindre affärer lämpar de sig inte. Metaller och andra varor har då vanligtvis använts som småpengar.

Paul Einzig ger i sitt standardverk Primitive Money in its Ethnological, Historical and Economic Aspects< från 1949 massor av exempel på fantasifulla förmoderna betalningsmedel som använts världen över. På Fijiöarna i Stilla havet betalade man med kaskelotvalens tänder ända in på 1900-talet. I Etiopien i Östafrika var under flera århundraden salt i form av stänger som vägde cirka ett halvt kilo gångbar valuta. Bittermandlar har i Sudan och Indien använts som växelpengar kompletterande andra betalningsmedel. När Nordamerika koloniserades på 1600-talet rådde bland immigranterna brist på mynt och därför antog de indianernas valuta, musselskal som hängdes på halsband där längden kunde avpassas efter storleken på betalningen. Valutan kallas wampum. Samma problem löstes i Australien omkring sekelskiftet 1800 genom att man betalade varandra i bland annat rom.Ofta har man lånat av varandra i samhällen som använt förmoderna pengar, om än inte i samma utsträckning som i moderna ekonomier. Som regel har ränta på lån i enkla valutor eller in natura varit mycket högre än på lån i moderna pengar, skriver Paul Einzig. Ett exempel på hur man beräknat ränta kommer från Nya Hebriderna i Stilla havet. Där räknades förmögenhet tidigare i galtar med krökta betar. Om man lånade en gris beräknades räntan efter hur mycket dess betar skulle ha vuxit under lånetiden.Definitionen av begreppet moderna pengar brukar vara att de ska vara utfärdade av en statsmakt. Om statsmakten låter stämpla små stycken av metall för att garantera deras vikt och kvalitet, då har man fått mynt och riktiga pengar. De flesta experter på området anser att detta skedde för första gången i Lydien i nuvarande Turkiet på 600-talet f Kr, men det har även hävdats att Kappadokien, också i nuvarande Turkiet, var först. Det finns källor som tyder på att statsmakten där stämplade silvertackor drygt 2000 f Kr.Det är också oklart när de första kinesiska mynten präglades. Parallellt med kaurisnäckorna använde man i Kina olika standardiserade verktyg av brons. De antog med tiden former som gjorde dem obrukbara för hantverk – istället renodlades deras funktion som betalningsmedel. De kunde se ut som förkrympta spadar, hackor eller rakknivar. Dessa miniatyrverktyg fick statliga inskrifter som gjorde att de fungerade som fullt moderna mynt. De vägdes inte upp utan räknades när man gjorde affärer.– Tidigare har en del personer hävdat att kinesiska mynt kan ha kommit först, men de flesta publikationer av numismatiker i ämnet under de senaste decennierna har kommit till slutsatsen att även om kineserna uppfann mynt oberoende av lydierna så gjorde de det något senare, säger Roy Davies.Oavsett om man vill räkna de lydiska mynten som värl dens första eller ej, så var det ett viktigt steg i pengarnas utveckling som togs i kungariket Lydien under 600-talet f Kr. Lydien låg i nuvarande västra Turkiet och dess invånare talade ett språk tillhörande en nu utdöd indoeuropeisk språkfamilj. Lydierna kunde vaska fram en legering av silver och guld kallad elektrum ur floderna som rinner genom landet. British Museum i London har genomfört ett forskningsprojekt för att utröna vad som var bakgrunden till den lydiska myntningen, och slutsatsen blev enligt museets chefsmetallurg Paul Craddock att det var just det faktum att man hade tillgång till en blandmetall som gjorde att man började kvalitetsstämpla den. Problemet var att halterna av guld respektive silver varierade i den naturliga legeringen och därför var det svårt att fastställa värdet av den och använda den som betalningsmedel. Lösningen blev att man tillsatte extra silver för att få en legering med 55 procent guld och 45 procent silver. Man stämplade metallen för att garantera halterna. Till en början var mynten ganska klumpiga, men mot slutet av århundradet hade de fått en fin rund form med stämplar på båda sidor. Den ena föreställde ett lejon, den härskande dynastins symbol. De skickliga lydiska metallurgerna gick sedan vidare genom att lära sig skilja ut guldet i legeringen från silvret. Med mycket avancerad teknik har British Museum analyserat de gamla lydiska mynten.– Det har tagit oss tio år att reda ut den komplexa historien om myntningens ursprung, säger Paul Craddock till tidningen Independent Digital.Enligt traditionen regerade kung Kroisos i Lydien cirka 560–546 f Kr. Han ska ha varit omåttligt rik och över skattade sin militära förmåga, vilket ledde till att han förlorade riket till perserna. Traditionen lever vidare när vi säger att någon är en ”krösus”, det vill säga stenrik.Lydiernas uppfinning spreds snabbt till Grekland och något senare också till Persien. Den fick en långt större inverkan på ekonomierna runt Medelhavet än vad den kinesiska motsvarigheten fick i sin del av världen. Alexander den stores erövring av stora landområden i Mellanöstern under 300-talet f Kr gav den moderna penningekonomin en enorm skjuts. Makedonien, Alexanders hemland, hade rika mineraltillgångar och dessa resurser användes för att bekosta krigföringen. Trupperna fick god träning och bra mat och var generöst avlönade. Allt betalades med mynt. När armén opererade i Mindre Asien kostade den omkring ett halvt ton silver per dag. Men krigföringen betalade sig. Soldaterna underhölls med resurser från erövrade landområden och Alexander lade beslag på alla myntverk med tillhörande lager av metaller som kom i hans väg och lät dem börja tillverka hans egna mynt. Krigsbytet fortsatte att vara enormt hela vägen till Indien. Myntverken tog hand om guld och silver ur templens och besegrade kungligheters skattgömmor och fick ut metallerna i omlopp. Penningmängden ökade, och pengarna cirkulerade också snabbare där Alexanders trupper drog fram. Han delade ofta ut extra penninggåvor till soldaterna och de var flitiga att göra av med dem.Romarna fortsatte på den väg Alexander den store och grekerna stakat ut.Den lydiska uppfinningen hade kommit för att stanna. Men det var i Kina som nästa stora pekuniära innovation gjordes. Världens första papperssedlar utgavs i Kina under Tangperioden, 618–907 e Kr. I dag använder i stort sett alla världens folk moderna pengar även om förmoderna betalningsmedel kan förekomma som komplement. Och blir det riktig kris återgår även högt utvecklade ekonomier till enkla pengar. I inflationens Tyskland år 1923 var värdemätaren smör, och mot slutet av andra världskriget bedrevs mycket av detaljhandeln i det kontinentala Europa med cigaretter som betalningsmedel. Charlotta Sjöstedt är vetenskapsjournalist.Mer att läsa på webben. Tips på läsning om pengarnas historia på internet hittar man via Roy Davies personliga hemsida: www.ex.ac.uk/~RDavies/

Publicerad i Populär Historia 7-8/2004

Kanske är du intresserad av...

Läs också