Alexander den store – orientens erövrare

Natten till den 20 juli år 356 f Kr smög en tvivelaktig figur med en fackla i hand omkring vid det praktfulla Artemistemplet i Efesos. I syfte att förvärva sig odödligt rykte satte han fyr på helgedomen som brann ned till grunden. Gärningsmannen greps och avrättades. Trots att myndigheterna försökte hemlighålla namnet spreds det och blev för alltid ihågkommet: Herostratos.

För prästerskapet i Efesos var emellertid eldsvådan bara ett förebud om en ännu mycket större olycka som i framtiden skulle bringa ofärd och lidande över hela Asien. Samma natt, i det karga och bergiga Makedonien, nedkom nämligen en viss nittonårig drottning vid namn Olympias med en son som fick namnet Alexander.

Förlossningen ägde rum i kungapalatset i huvudstaden Pella. Olympias var en föräldralös kungadotter från Epiros.

De antika historieskrivarna beskriver henne som grälsjuk och intrigerande, men deras svepande, manschauvinistiskt färgade omdömen gör henne inte rättvisa. Att däremot karakterisera Olympias som en mycket målmedveten och dominant kvinna som satte sin sons och sin egen lycka framför allt annat är ingen överdrift. Även i vuxen ålder bibehöll Alexander en stark bindning till sin mor.

Härstammade från Akilles och Herkules

Fadern, kung Filip II av Makedonien, var en riktig stridskämpe, täckt av ärr från topp till tå och dessutom enögd som minne av en fientlig pil. Vid festliga tillfällen brukade han bära en gyllene lagerkrans för att dölja den gapande ögonhålan. Men han var också en begåvad härskare och framstående militär strateg. Den makedoniska armén, dåtidens mest fruktade krigsmaskin, var i allt väsentligt Filips skapelse. Det var han som hade förvandlat den gamla folkhären till en professionell och välutbildad elitstyrka.

Redan tidigt fick den lille Alexander inympat i sig att han var ytterst speciell. Han fick höra att han på sin mors sida härstammade från Akilles och på sin fars från Herkules, som i sin tur var son till Zeus.

Filip månade om sin sons utbildning och anställde de bästa lärare som stod till buds.

Fick Aristoteles som lärare

Efter några år med den stränge Leonidas tog Aristoteles över. Universalgeniet var då drygt fyrtio år och hade ännu inte skrivit de verk som med tiden skulle göra honom till en av världens största tänkare.

De höll till på det kungliga lantstället Miëza. Han övade den unge prinsen och hans studiekamrater i att tänka logiskt: att behandla varje situation som unik och dra slutsatser först sedan alla fakta samlats ihop och analyserats. Genom Aristoteles kom Alexander i nära kontakt med den klassiska grekiska filosofin. Och en mer lämplig person för detta uppdrag är svårt att tänka sig. Aristoteles hade varit Platons lärjunge, som i sin tur varit elev till Sokrates.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV!

Dessutom grundlade Aristoteles ett djupt intresse för zoologi och botanik hos sin discipel. Men framförallt förstärkte hans undervisning Alexanders enorma nyfikenhet på världen.

Alexander hade även andra lärare. Musikinstruktören är känd från en belysande episod. Den unge prinsen gillade att spela cittra, och skall också ha varit ganska skicklig på det. Men då läraren uppmanade honom att välja en annan sträng än den han just slagit an, lär Alexander ha fräst åt instruktören: ”Vad gör det för skillnad!” Pedagogen replikerade lugnt att givetvis ”gör det ingen skillnad för den som skall bli kung, men för den som skall spela cittra gör det stor skillnad”.

Riksföreståndare som sextonåring

Enbart denna förnämliga klassiska bildning hade dock aldrig kunnat frambringa en erövrare som Alexander. Även mindre ädla inslag krävs för att producera härförare av världshistorisk klass. Aggressivitet till exempel. Våldet var allestädes närvarande i Makedonien.

Här fanns inget förmöget borgerskap som i de grekiska stadsstaterna. Det makedoniska samhället bestod av två skikt: adeln och herdarna/bönderna. Adelsmännen var genom trohetsed knutna till kungen, ungefär som medeltidens vasaller. Det förfinade grekiska bildningsidealet var i många fall endast fernissa på den råa och våldsamma machokulturen i Makedonien.

Alexander växte upp till en stark ung man. Han var kortvuxen och muskulös och gillade kroppsövningar. Hyn var ljus, likaså håret. Ögonen var blå, det ena något mörkare än det andra och rösten gäll. Som vuxen bar han, till skillnad från många av sina samtida, inte skägg. Den antike författaren Plutarchos, som stöder sig på samtida vittnesbörd, påstår att hans andedräkt var väldoftande och att till och med hans svett luktade gott. Huvudet lär ha lutat något åt vänster.

Filip hyste stort förtroende för sin son. När han gav sig iväg på härnadståg till Byzantion år 340 f Kr utsåg han den sextonårige Alexander till riksföreståndare. Ynglingen tackade för förtroendet genom att slå ned ett uppror i Thrakien – utan att rådfråga fadern.

Befäl vid slaget vid Chaironeia

Vid arton års ålder, 338 f Kr, fick han ansvar för kavalleriet på den vänstra flygeln i det avgörande slaget vid Chaironeia, då en rad upproriska grekiska stadsstater med Aten i spetsen drabbade samman med den makedoniska hären. Till Filips stora tillfredsställelse visade sig den unge prinsen hålla måttet. Det var delvis tack vare Alexanders insats som rebellerna kunde krossas och den makedoniska hegemonin över Grekland säkras.

Följande år befäste Filip sin maktställning genom det korintiska förbundet. De grekiska stadsstaterna, som var försvagade av inbördes stridigheter, avsade sig rätten att föra en egen utrikespolitik. Från och med nu låg den istället i händerna på den makedoniske kungen.

Förhållandet mellan Filip och Olympias tycks ha varit gott till en början. Äktenskapet, som var Filips fjärde, upplöstes dock efter en tid och kungen gifte om sig. Olympias, som alltid ogillat Filips amorösa eskapader, vände sig öppet mot kungen då han år 337 f Kr ingick sitt sjunde äktenskap med en ung makedonisk adelsflicka vid namn Kleopatra.

Vid bröllopet var brudens far Attalos omdömeslös nog att be gudarna om en legitim arvtagare till den makedoniska tronen. Alexander, som var närvarande, blev rasande och kastade sin dryckesbägare mot Attalos och skrek: ”Jaså, din skurk, du menar att jag är en bastard?”

Filip, som vid det här laget hade druckit en hel del vin, drog sitt svärd och vinglade fram mot Alexander, men snubblade och blev liggande. Alexander var skoningslös i sitt förakt: ”Titta bara! Där ligger han som rustar sig att tåga från Europa till Asien men inte ens kan gå från bord till bord utan att ramla omkull!”

Alexander i landsflykt i Illyrien

Konflikten ledde till att Olympias tog Alexander och dottern, som även hon hette Kleopatra, och begav sig till Epirus, där hennes bror var kung. Alexander lämnade dem strax därefter och gick i en sorts frivillig landsflykt i Illyrien.

Far och son försonades snart igen men den nyvunna vänskapen blev inte långvarig. Som för att ytterligare reta upp Olympias erbjöd Filip sin dottter Kleopatra åt kungen av Epiros. (Hon skulle alltså ingå äktenskap med sin mammas bror.) Nu riskerade Olympias att förlora ännu mer inflytande.

Filips död banade väg för Alexander

På väg in till en teaterföreställning i samband med bröllopsfestligheterna år 336 f Kr blev den 47-årige Filip attackerad av livvakten Pausanias som körde in en dolk mellan revbenen på sin herre. Döden var ögonblicklig. Mördaren flydde men blev strax upphunnen och dräpt. Kanhända rörde det sig om en privat uppgörelse, kanske handlade det om en vittförgrenad konspiration. Huruvida Olympias och Alexander var inblandade har historievetenskapen ännu inte kunnat fastställa.

I vilket fall som helst tog den tjugoårige Alexander omedelbart initiativet. Monarkin i Makedonien var inte ärftlig. När den gamle kungen avlidit måste de vapenföra männen i härförsamlingen ge sitt samtycke till kröningen av en ny härskare. I praktiken innebar maktskiftet ofta en period av kaos. Det gällde för tronpretendenterna att visa sig värdiga tronen genom list, lögner och lönnmord. Den som kontrollerade armén hade naturligtvis trumf på hand.

Snabbt försäkrade sig Alexander om en rad inflytelserika vasallers stöd, bland annat generalen Antipatros. Under Olympias överinseende blev Filips lille son med sista hustrun Kleopatra torterad till döds inför den skräckslagna modern som därefter hängdes. Även Kleopatras far avrättades.

Ioredan som följde på Filips död försökte de grekiska stadsstaterna frigöra sig från Makedonien. Korintiska förbundet såg ut att upplösas. I Aten manade den lysande talaren Demosthenes till uppror mot den makedoniska despotin. Föraktfullt kallade han Alexander för en pojke. ”Pojken” begav sig emellertid skyndsamt till Korinth där han inför den panhellenska förbundsförsamlingen lät sig utses till grekernas överbefälhavare.

Diogenes från Sinope

Det var också i Korinth som Alexander mötte Diogenes från Sinope. Kungen hade hoppats att den asketiske filosofen – vars anspråkslösa bostad utgjordes av en stor lerkruka – skulle komma och avlägga visit, men då Diogenes valde att ignorera den unge kungen begav sig denne istället till honom.

När Alexander anlände med sin svit fann han tänkaren liggande raklång i solskenet. Diogenes satte sig upp och Alexander hälsade och frågade om han hade något önskemål. ”Ja”, svarade Diogenes, ”gå ur vägen, så att jag kan få lite sol!” Detta nonchalanta svar var helt i Alexanders smak och när någon i det kungliga sällskapet gjorde narr av filosofen klargjorde han narcissistiskt: ”För min del skulle jag, om jag icke vore Alexander, gärna bli en Diogenes!”

Till oraklet i Delfi

Därefter drog han till Delfi för att konsultera oraklet inför det kommande fälttåget mot Persien. Nu slumpade det sig så att han anlände under en period då det var förbjudet för Pythia att ge några svar. Men Alexander var otålig och sökte upp den tjänsteförrättande prästinnan och försökte tvinga henne att följa med till templet. Hårt trängd utbrast hon: ”Du är oemotståndlig, min son!” Med detta uttalande lät han sig nöja.

Inom kort nåddes Alexander av underrättelser om att triballerna och illyrerna som bodde norr om Makedonien hade avfallit. Han marscherade dit och upproren slogs snabbt ned. Därefter tågade Alexander med hären över Donau, besegrade ytterligare motståndare och slöt ett fredsfördrag med en keltisk stam som bodde vid Adriatiska havet.

Medan Alexander härjade i norr spreds i de grekiska städerna ett rykte att han hade stupat. Och i Thebe fanns upprorsmän som tyckte att tiden var mogen att kasta av sig det makedoniska oket. Två makedoniska garnisonssoldater dödades och resten inneslöts i stadens fästning.

Dödade Thebes invånare

Så snart Alexander fick kännedom om revolten företog han en rask marsch till Thebe. Han ställde ultimatum och uppmanade borgarna att utlämna två av upprorsledarna. De svarade med en förolämpning: endast om du överlämnar två av dina generaler till oss.

Alexander blev rasande. Staden stormades och sextusen invånare slaktades – även kvinnor och barn. Efter att ha fått korintiska förbundets godkännande beslöt Alexander att avsluta hela företaget med att jämna Thebe med marken. Trettiotusen av dess invånare såldes som slavar. Ett ohyggligt exempel hade statuerats: så går det för dem som vågar sätta sig upp mot Alexander III av Makedonien!

Nu var tiden mogen att starta det krig mot perserriket som fadern Filip länge planerat. Våren år 334 f Kr bordade Alexander ett fartyg som tog honom över Hellesponten. Alexander var alltid angelägen om att hålla sig väl med gudarna. Under seglatsen över det smala sundet mellan Europa och Mindre Asien offrade han en tjur och en gyllene bägare åt Poseidon.

Alexander landsteg i Troja

Han var också en mästare på propaganda. När skeppet närmade sig stranden vid Troja kastade han sitt spjut mot land. Med spjutet nedborrat i marken på den asiatiska sidan markerade den makedoniske kungen att han var Asiens legitime härskare.

Helt medvetet gav Alexander sin landstigning en upphöjd air av dramatik. På platsen där spjutet slagit ned lät han uppföra ett altare.

Det var inte en slump att Alexander valde kusten vid Troja för sin landstigning. I likhet med alla i den makedoniska eliten var han väl förtrogen med den grekiska mytologin. Och han älskade Homeros berättelser om Akilles, Odysseus och de andra hjältarna – i fält hade han alltid med sig ett exemplar av Iliaden med kommentarer av Aristoteles förvarat i ett gyllene skrin.

Vid Akilles grav nedlade Alexander en krans. Han smorde också in sig med olja och hoppade runt graven och ropade att han avundades den gamle hjälten som hade haft en så trogen vän som Patroklus och fått en sådan skildrare av sina bedrifter som Homeros.

Medan Alexander tog sig över vid Troja skeppades huvuddelen av armén under befälhavaren Parmenion över längre norrut. Att perserna inte passade på att anfalla är förvånande. Med sin överlägsna flotta skulle de ha kunnat stoppa det korintiska förbundets armé redan innan den stigit iland. Kanske underskattade de makedoniernas unge överbefälhavare.

Alexanders armé

Alexanders här utgjordes av 32 000 fotsoldater och 5 100 ryttare. Infanteriet bestod av flera styrkor med olika utrustning. Här fanns till exempel de lättbeväpnade skölddrabanterna och de lansförsedda kamratkrigarna till fots. De tungt beväpnade hopliterna hade sköldar, spjut och korta svärd. Dessa kompletterades med en mängd bågskyttar och spjutkastare.

I kavalleriet ingick de så kallade beridna kamratkrigarna. De var makedonier och deras beväpning var lans och kort svärd. Vidare fanns ett antal skvadroner med ryttare från Thessalien, Thrakien och de grekiska stadsstaterna. Kvar i Makedonien lämnades 13 000 man under ledning av Antipatros för att hålla de grekiska stadsstaterna i schack.

Idén att anfalla det kolossala akemenidiska riket var alltså inte Alexanders. Före sin död hade Filip II sänt ut fältherren Parmenion med trupper till Mindre Asien. Uppdraget var att förmå de grekiska städerna i Mindre Asien, som stod under persisk överhöghet, att sluta förbund med Makedonien. Alla greker och makedonier skulle alltså förenas under den makedoniska kronan.

Slaget vid Granikos

Denna panhellenska tanke förenades med andra, mer krassa, motiv. Nytt territorium vore ett sätt att lösa överbefolkningsproblemen i Makedonien och den sociala krisen i de grekiska stadsstaterna. Hemlösa tiggare och stråtrövare drog från stad till stad. För att nu inte tala om Filips och Alexanders ärelystnad, den spelade säkert också en viss roll i beslutet att anfalla perserriket.

Efter landstigningen var Alexander och hans här ivriga att få pröva sina krafter mot perserna. Vid den lilla floden Granikos östra strand väntade försvararna, redo att mota bort de makedoniska inkräktarna.

Invid flodstranden stod det tiotusen man starka persiska kavalleriet berett och bakom dem infanteriet, bestående av femtusen man värvat grekiskt fotfolk. (Märk väl: det var inte fråga om någon nationalism i modern bemärkelse, det fanns greker på båda sidor i kampen.)

Denna offensiva gruppering med rytteriet i fronten visade sig vara en taktisk felbedömning och kom att leda till persernas nederlag.

Makedonierna var numerärt överlägsna, fast det var nära att Alexander hade slutat sin bana redan här. Perserna hade bestämt sig för att röja honom ur vägen direkt, lätt igenkännlig som han var i sin praktfulla rustning och hjälm med vit fjäderbuske. En av fienderna hade höjt sin kroksabel för att klyva den unge makedonierns skalle då officeren Kleitos i sista stund grep in och högg av handen som höll i vapnet.

Dareios styrde persiska riket

Alexanders seger var total. De tillfångatagna grekiska legosoldaterna som hade kämpat på persisk sida sändes till Makedonien för slavarbete i malmgruvorna. Sådana var krigets lagar.

Den persiske härskaren Dareios III var inte närvarande vid Granikos. Den högreste storkonungen befann sig i huvudstaden Susa, tvåhundra mil därifrån. Dareios tillhörde den akemenidiska dynastin som styrt det persiska väldet sedan 500-talet f Kr. För tillfället rådde ett tillstånd av relativt lugn i riket.

Några uppror hade visserligen nyligen krossats, men i ett världsvälde som det akemenidiska var det alltid något buller på gång någonstans. Var det inte nomader från stäpperna i norr som ställde till trubbel så var det beduiner från öknarna i söder eller etiopier som anföll Egypten. Så det var kanske inte så märkligt att Dareios inte tog det makedoniska hotet på fullt allvar från början.

Persiska flottan Alexanders mål

Ett ödesdigert misstag var dock att Dareios inte utsett någon överbefälhavare för de persiska trupperna i Anatolien. Det fanns visserligen en självklar kandidat, greken Memnon från Rhodos, men han hade ingen befälsrätt över satraperna i området.

Satraperna var kungens ställföreträdare i provinserna. När Memnon i krigsrådet föreslog att Alexander skulle bekämpas med den brända jordens taktik blev han nedröstad av de anatoliska satraperna. Metoden tilltalade inte deras syn på hjältemod.

Det var helt emot deras uppfostran och kultur att ge upp sitt eget land och retirera utan strid. Inte heller Memnons idé att skära av den makedoniske inkräktarens underhållslinjer över Hellesponten mötte något bifall.

Alexanders övergripande strategiska mål vid den här tidpunkten var att oskadliggöra den persiska flottan. Genom att lägga beslag på de persiskkontrollerade hamnarna på östra Medelhavskusten skulle Dareios stora armada förlora sina stödjepunkter och hotet om uppror på det grekiska fastlandet avvärjas.

Intog Sardes utan strid

Innan Alexander tog itu med hamnstäderna måste emellertid Sardes erövras. Den lydiska staden låg en bit in i landet och hade en fästning som ansågs ointaglig. Men till makedoniernas stora förvåning gav den persiske befälhavaren Mithrenes upp och överlämnade staden utan strid. Alexander visade sig i gengäld från sin vänligaste sida. Han gav stadsborna deras frihet utan att ställa till någon massaker eller plundring.

Efter Sardes marscherade Alexander och hären åter mot kusten sommaren 334 f Kr. De grekiska hamnstäderna Efesos, Miletos och Halikarnassos skulle ”befrias från det persiska oket”. Problemet var bara att dessa städer inte alls hade det så dåligt under Dareios.

Skatterna var rimliga och affärerna goda. Hamnstäderna vid östra Medelhavskusten handlade med varor ända från Indusdalen. Dessutom var den religiösa toleransen stor. Varför riskera allt detta och ge sig till den unge makedoniern?

I Efesos fick Alexander dock oväntad hjälp av en samling demokrater, som då de fick höra att den makedoniske kungen var på väg tog tillfället i akt och började stena makthavarna, de persertrogna oligarkerna. Alexander gav sitt stöd åt demokraterna men satte stopp för slakten.

Den antike historieskrivaren Arrianos prisar kungen: ”Det som Alexander uträttade i Efesos bidrog mer än något annat till hans goda anseende.”Men det var inte så att han alltid stödde demokratiska strävanden, ibland passade det honom bättre med oligarki. Alexander var pragmatiker snarare än ideolog.

Alexander upplöste sin flotta

Nästa steg var Miletos, den viktigaste grekiska staden i Mindre Asien. Korintiska förbundets flotta, som bestod av 160 fartyg under amiral Nikanor, lyckades ta sig in i hamnen före den 400 skepp starka persiska flottan. Numerärt överlägsna som de var försökte perserna locka makedonierna till sjöstrid.

Men den unge härföraren lyckades istället besegra den fientliga flottan med list: Han stoppade fiendeflottans färskvattenförsörjning och perserna tvingades segla bort från området. Under tiden hade Alexanders här intagit Miletos.

Alexander beslöt sig nu för att upplösa sin flotta. Alla fartyg utom tjugo från Aten sändes hem. Han ansåg att han inte hade någon nytta av sjöstridskrafterna längre. Dessutom kostade det enorma summor pengar att hålla armadan flytande. Händelserna vid Miletos hade visat att det gick att besegra den persiska flottan från land.

Av kuststäderna i Mindre Asien återstod nu endast Halikarnassos att inta. Stormningsförsök gjordes men då försvararna bjöd mer hårdnackat motstånd än vad kungen förväntat sig blev han otålig och tågade vidare utan att ha lyckats kuva staden. För att belägra staden lämnades drygt tretusen man kvar under Ptolemaios.

Gordiska knuten och alexanderhugget

Efter att ha lagt under sig ett antal städer inåt landet inrättade sig Alexander i den frygiska staden Gordion.

Enligt en vida spridd tradition var det här som han med ett resolut svärdshugg löste den gordiska knuten. Den besynnerliga knuten ifråga, vars början och slut inte gick att upptäcka, höll ihop en gammal vagn med dess tistelstång. Den lokala traditionen sade att den som löste knuten skulle bli härskare över Asien.

Men inte ens den antike historieskrivaren Arrianos var övertygad om att Alexander högg av knuten. Den var tillverkad av kornellbark och ytterst seg, elastisk, och tämligen omöjlig att rå på med ett svärd.

Mera troligt är att Alexander drog ur sprinten i tistelstången som höll ihop knuten. Detta sätt att lösa den gordiska knuten var dessutom religiöst ofarligt, medan ett svärdshugg skulle kunna visa på förakt för gudarna.

Anekdoten symboliserar hursomhelst Alexanders påhittighet och handlingskraft, egenskaper som han bevisligen hade.

Svårt sjuk efter simtur

Via Ankyra (nuvarande Ankara) tågade Alexander söderut, passerade de förrädiska Kilikiska passen utan problem och nådde fram till staden Tarsos. De persiska försvararna flydde.

Men Alexander fick snart andra bekymmer. Det berättas att han för att svalka sig en het julidag år 333 f Kr kastade sig i floden Kydnos för en simtur. Vattnet var iskallt och kungen, som förmodligen hade en infektion i kroppen, drabbades av kramp och hög feber några timmar senare. I staben befarade man att han skulle dö.

Alla läkarna stod handfallna utom Filippos från Akarnanien. Han kände Alexander sedan barndomen och föreslog ett kraftigt laxativ. Alexander gav sitt bifall. Men medan Filippos tillredde medicinen fick Alexander ett brev från den höge officeren Parmenion som påstod att läkaren var mutad av den persiske härskaren Dareios att mörda sin kunglige patient.

Då Filippos återkom överräckte Alexander skrivelsen till honom, tog bägaren med läkemedlet och drack upp innehållet medan Filippos läste varningsbrevet. Genom sitt agerande visade Alexander att han hyste största förtroende för sina medarbetare och att han var modig i farans stund.

Slaget vid Issos

Alexander tillfrisknade, men det tog tid. I två månader tvingades han ligga till sängs. Under tiden samlade Dareios III ihop den kungliga persiska armén och tågade västerut från Susa för att sätta stopp för den makedoniske inkräktaren.

Härarna möttes vid Issos i november år 333 f Kr. Perserna var numerärt överlägsna, uppskattningsvis 75 000 man mot 45 000 under Alexanders befäl. Kvällen före slaget höll Alexander ett tal till sina officerare för att stärka dem inför den svåra uppgiften. Han påtalade att valplatsen, en smal kustremsa omgiven av berg på ena sidan och havet på den andra, verkade till makedoniernas fördel. Perserna skulle aldrig kunna utnyttja det stora antalet soldater.

Vidare fastslog han att de hårdföra makedonierna var fysiskt och moraliskt överlägsna de förvekligade perserna som var vana vid lyxliv. Att det fanns grekiska legosoldater på fiendesidan var inget problem: ”De riskerar sina liv för Dareios mot lön, och den är inte stor, grekerna på vår sida strider frivilligt och till försvar för Grekland.”

Utläggningen avslutades med en jämförelse mellan härförarna Alexander och Dareios. Så självfallet skulle makedonierna segra. Och det gjorde de också. Med Alexander i spetsen på högerflygeln sprängde rytteriet fram och skapade en lucka i den persiska vänsterflygeln.

Därefter siktade han in sig på persernas center där storkonungen befann sig. Men de möttes aldrig. Dareios tog till flykten. Snart flydde även hans soldater varpå totalt kaos uppstod i den persiska hären. Alexander tog upp jakten på Dareios, men vid mörkrets inbrott tvingades han ge upp.

Dareios familj i Alexanders våld

I gengäld vann han ett annat byte: den persiske härskarens moder, hans syster och hans hustru – ”Asiens skönaste kvinna” – och deras tre barn. De hade gömt sig längst inne i det praktfulla kungliga tältet som Dareios nödgats lämna efter sig. Alexander behandlade de skräckslagna fångarna respektfullt och lät dem behålla sitt hov.

Alexander hade tillfogats en skada i låret men vunnit en lysande framgång vid Issos. Dareios hade även tvingats kvarlämna sin stora krigskassa och den kom väl till pass eftersom Alexanders ekonomi var ytterst ansträngd. Den persiska härsmakten var krossad och det skulle ta Dareios två år att sätta ihop en ny.

Dagen efter slaget samlades de döda ihop och hela hären deltog i en storslagen begravningsceremoni. Alexander såg till de skadade, höll tal och belönade dem som utmärkt sig. Han månade alltid om de egna soldaterna. Sedan skyndade han vidare söderut.

Belägrade Tyros i sju månader

Strategin var att erövra fler hamnar för att oskadliggöra den persiska flottan. Och till en början gick allt enligt planerna. De feniciska städerna kapitulerade för den unge härskaren. Alla utom det rika och mäktiga Tyros. Först efter sju månaders belägring kunde Alexanders krigare inta staden. Det blev ett fruktansvärt blodbad. Av Tyros försvarare dödades åttatusen, varav tvåtusen korsfästes på stranden. Resten av de omkring trettiotusen invånarna såldes som slavar.

Under belägringen av Tyros nåddes Alexander av ett erbjudande från Dareios. Han var beredd att ge tiotusen talenter för sin tillfångatagna maka och sina släktingar. Storkonungen framkastade även att de skulle sluta fred med varandra. Alexander skulle få allt land mellan Egeiska havet och floden Eufrat. Alexander avböjde. Han ville ha mer än så.

Dareios förstod nu att det inte var lönt att förhandla och började åter rusta för krig. Alexander i sin tur tågade med hären till Egypten, slutstenen i herraväldet över den östra Medelhavskusten. På vägen dit stötte han på problem vid staden Gaza som vägrade släppa in den segerrike härföraren. Det tog två månader innan belägringsmaskinerna hade verkat färdigt och det slutade med en ohygglig slakt.

Själv utmärkte sig Alexander genom sitt bestialiska försök att efterlikna sin hjälte Akilles då han släpade Hektors lik runt Troja. Stadens uppstudsige kommendant, eunucken Batis, bands till fötterna med läderremmar efter en stridsvagn som sedan Alexander i rasande fart körde runt Gaza tills mannen var död.

Grundlade Alexandria

I november 332 gjorde Alexander sitt intåg i Memfis i Egypten. Den persiske satrapen saknade tillräckligt med manskap och gav sig utan strid. Av egyptierna togs han emot som en befriare och lät sig krönas till farao. Att han offrade åt egyptiernas heliga tjur Apis och de andra gudarna förvånade och behagade prästerskapet. Alexander var som alltid mycket tolerant i religiösa frågor.

Därefter seglade han nedför Nilen och valde ut ett lämpligt ställe för en ny stad som skulle få namnet Alexandria. En plats som med tiden kom att förvandlas till en världsmetropol och ett centrum för handel, vetenskap och konst. Alexandria i Egypten kan stå som en symbol för Alexanders gärning, för den kulturella sammansmältningen av öst och väst.

Under Egyptenvistelsen tog han sig även tid att besöka Ammons tempel i Siwahoasen långt ute i libyska öknen. För många greker var Ammon den samme som Zeus. Färden tog sex veckor. Prästerna i templet tog emot Egyptens nye kung och lät honom vara ensam med oraklet. Vad de talade om vet vi inte, men Alexander förklarade sig vara nöjd med oraklets svar. Det var ett mycket taktiskt uttalande. Nu stod det klart för omgivningen att han även hade Ammons stöd.

Den idealiska världsstaten

Möjligen inspirerad av filosofen Psammons föreläsningar var det också här i Egypten som Alexander formade sin uppfattning om den idealiska världsstaten. I denna skulle det inte göras skillnad mellan hellener och barbarer utan mellan goda och onda människor oberoende av ras. En nog så revolutionerande distinktion som kom att lägga grunden till Alexanders världsrike.

Dareios jättearmé

Våren år 331 f Kr var tiden inne för Alexander att åter ge sig i kamp med Dareios. Östra Medelhavskusten var säkrad. Han hade ryggen fri. Den persiske storkonungen hade använt tiden efter slaget vid Issos till att samla ihop en jättearmé.

Hur många man den bestod av är okänt. Vissa antika historieskrivare talar om över en miljon soldater, men överdriver säkert. Från Babylon marscherade Dareios över Tigris och intog en taktiskt lämplig position på slätten vid Gaugamela (i norra delen av nuvarande Irak). Det var en plats där det lämnades gott om svängrum för hans gigantiska armé att agera på.

Alexander, vars här nu utgjordes av fyrtiotusen fotsoldater och sjutusen ryttare, var ivrig att få drabba samman med perserna. Han korsade Tigris och intog ställning fem kilometer från fienden. Dareios, som förväntade sig ett makedoniskt angrepp under natten, lät sin armé stå stridsberedd medan makedonierna låg och vilade. Alexander var förtröstansfull. På morgonen låg han lugnt och sov i sitt tält medan härarna gjorde sig beredda till strid ute på slagfältet.

Slaget vid Gaugamela

Slaget vid Gaugamela den 1 oktober år 331 f Kr, Alexanders tredje stora drabbning, blev ytterligare en lysande framgång för den nu tjugofemårige kungen. De tvåhundra lieförsedda persiska stridsvagnarna motades effektivt bort av makedoniska bågskyttar och spjutkastare. Och medan fotsoldaterna uppehöll merparten av fienden kunde rytteriet utdela det avgörande slaget. Alexanders taktiska geni gjorde sig återigen påmint.

Och ännu en gång tog makedoniernas mod och disciplin ut sin rätt. Den persiska hären slogs i spillror och för andra gången såg sig Dareios tvungen att fly fältet. Alexander tog upp förföljandet men gav upp vid midnatt. Även denna gång undkom Dareios.

I stridsformation marscherade Alexander vidare till Babylon som öppnade sina portar utan invändningar. Den persiske satrapen Mazaeus fick behålla sin tjänst som tack för sitt tillmötesgående. Så gjorde Alexander ofta. Perser som inte bjöd motstånd utan samarbetade fick ha kvar sina privilegier.

Förfarandet löste samtidigt problemet med att finna kompetenta ämbetsmän till förvaltningsbyråkratin i de nyerövrade områdena. Babylons invånare hyllade kungen, som tillsammans med sina krigare firade framgångarna med en månadslång dryckesorgie.

Beundrade babylonerna

För erövrarna blev Babylon en kulturchock. Sedan gammalt kallades alla som inte talade grekiska för barbarer. Nu fick de stifta bekantskap med en civilisation som i flera avseenden – konstnärligt, teknologiskt, vetenskapligt och i allmän levnadskonst – var överlägsen den grekiska. Självgodheten övergick i beundran.

Babylonierna i sin tur tog intryck av den kultur som Alexander och hans män representerade. Den korsbefruktning mellan grekiskt och orientaliskt som fått namnet hellenism hade startat. I november år 331 f Kr gjorde Alexander sitt intåg i Susa, det persiska imperiets administrativa centrum. Här fanns det persiska riksarkivet, fullproppat med dokument skrivna med kilskrift på elamitiska, gammalbabyloniska och arameiska. Arkivet var en outsinlig källa för information om det akemenidiska riket när väl de språklärde i Alexanders stab översatt skrifterna – en administrativ förutsättning för Alexanders världsvälde.

Brände kungaborgen i Persepolis

Sedan drog erövrarna vidare österut, mot det egentliga Persien, över Zagrosbergen. Efter en femtiomilamarsch genom de glesbefolkade och torra trakterna nådde de det akemenidiska imperiets ceremoniella huvudstad Persepolis.

Persepolis kapitulerade och Alexander och hans svit firade det smärtfria intagandet med ett stort dryckeslag i det praktfulla gamla kungapalatset.

I sällskapet ingick även lättklädda damer, däribland en skön atenska vid namn Thaïs. Hon föreslog att man skulle sätta fyr på borgen – som en sorts senkommen hämnd för att persernas kung Xerxes bränt Akropolis i Aten hundrafemtio år tidigare. Den höggradigt berusade Alexander nappade på idén, varpå alla festdeltagarna tog varsin fackla och brände ned kungaborgen.

De antika historieskrivarna berättar att Alexander vid denna tid genomgick en personlighetsförändring. Den tidigare vanligtvis så resonable härskaren fick allt oftare fruktansvärda vredesutbrott.

När en av Alexanders landsmän – riksföreståndaren Antipatros son Kassander, som nyligen anlänt till Persien från Makedonien – fick se hur några perser betygade sin underdånighet genom att kasta sig på golvet inför Alexander började han skratta. Kungen blev ursinnig. Han tog tag i Kassanders hår och började dunka den unge mannens huvud mot väggen.

Alexander den stores alkoholmissbruk

Alexander började också misstro sina vänner. Sannolikt var det hans omåttliga intag av alkohol som låg bakom den psykiska förvandlingen. Makedonierna var beryktade för sitt supande. I Aten, där man satte måttligheten högt, såg man med förakt på Alexanders far Filip II:s stora konsumtion av ”outspätt” vin. Vid Filips hov var det tradition med stora gästabud, så kallade symposier, då det dracks häftigt, ofta tills man stupade i säng. Denna sed anammades av sonen.

Men Alexander drack inte bara vid stora fester. Efter en hård dag i fält hände det ofta att han slappnade av på kvällarna med att supa tillsammans med sina vapenbröder i det kungliga tältet. Alkoholmissbruket kunde ibland ta sig hiskeliga uttryck.

Under ett rus år 328 f Kr kom han i bråk med gamle vännen och generalen Kleitos, samme man som räddat Alexanders liv under slaget vid Granikos. Alexander blev alldeles galen när den likaledes berusade Kleitos förolämpade honom och kungen genomborrade sin gamle vapenbroder med en lans.

Efter mordet greps dock Alexander av djup ånger. I tre dagar stannade han i sin bädd utan att vare sig äta eller dricka.

Dareios död

Efter att ha bemäktigat sig även den fjärde persiska huvudstaden Ekbatana tog Alexander på allvar upp förföljandet av Dareios och återstoden av dennes armé som hade dragit sig mot det akemenidiska rikets utkanter.

Men Dareios hade inte längre någon makt. Han hade blivit förrådd av sina egna officerare och tagits till fånga. Då Alexander och hans lilla trupp på sextio man i juli år 330 f Kr närmade sig tog förrädarna, med Bessos i spetsen, ett drastiskt beslut. Den persiske härskaren skulle mördas.

När makedonierna nådde fram till fiendens läger fann de Dareios översållad av sår efter kastspjut. Innan han avled prisade storkonungen sin fiende Alexander för att han behandlat hans moder, hustru och barn så skonsamt. Alexander tog sin egen kappa och svepte över den döde.

Dareios var borta. Alexander såg sig som hans efterträdare och märkligt nog också som hans hämnare. Kungamördaren Bessos flydde åt nordöst, där han utnämnde sig till kung och antog namnet Artaxerxes IV. När Alexander efter stora vedermödor äntligen fick tag i honom gav han order om att mannen skulle få näsan och öronsnibbarna avskurna innan han fördes bort för att korsfästas i Ekbatana.

Operationer i Baktrien

Med Dareios död kom andra frågor än de rent militära i fokus. Nu gällde det att befästa makten, att ta kontroll över hela det gigantiska imperiet. Det övergripande syftet med de följande årens militära operationer i Baktrien (nuvarande norra Afghanistan) och längre österut mot Indien var att säkra imperiets ytterområden mot inkräktare.

Ansvaret vilade allt tyngre på Alexanders axlar. Statsmannarollen kom på bekostnad av fältherrerollen allt mer i förgrunden. De makedoniska veteranerna som hade följt Alexander genom otroliga umbäranden såg med misstro på sin härförares anammande av orientaliska seder. Han började till exempel klä sig i medisk dräkt med påsiga byxor som nådde ned till fötterna. Särskilt löjligt och motbjudande fann de övertagandet av det persiska bruket att kasta sig platt till marken inför härskaren – så kallad proskynes.

För Alexander handlade det inte bara om tilltagande hybris utan också om att skapa ett enhetligt hovceremoniell för undersåtarna, oavsett om de var makedonier, greker eller perser. Problemet var att proskynes i den grekiska kultursfären var förbehållet gudar. Och Alexander kunde väl inte vara så högmodig att han ville bli betraktad som en gud av sina makedoniska veteraner?

Kallisthenes sammansvärjning

De flesta följde dock lydigt de nya orientaliska ritualerna. Men Alexanders egen historiograf, filosofen Kallisthenes, vägrade att lägga sig ned med ansiktet mot golvet inför kungen. Alexanders svar lät vänta på sig. Först då det en tid senare kom till hans kännedom att några pager, som även var lärjungar till Kallisthenes, var inbegripna i en sammansvärjning mot härskaren, fick historiografen betala för sin ohövlighet.

Komplottens ledare Hermelaos, som erkände att han planerat att ta livet av Alexander eftersom han inte längre kunde uthärda hans maktmissbruk, avrättades omedelbart. Kallisthenes anklagades för att ha uppviglat sina studenter. Straffet blev tortyr och hängning.

Naturligtvis gillade de makedoniska veteranerna inte heller kungens försök att åstadkomma jämlikhet mellan dem och de underkuvade folkslagen. Hela kontingenter med utlänningar togs upp i Alexanders armé. I den stora här som tågade mot Indien fanns exempelvis egyptier, syrier, fenicier, perser, baktrier och indier.

Alexander siktade mot Indien

Eftersom Dareios I:s imperium hade sträckt sig ända bort till Indien var Alexanders idé att erövra också detta land inte helt sprungen ur hans fantasi. Alexander betraktade sig ju som Dareios arvtagare. Indien kände han också från mytologin: vinguden Dionysos hade lagt under sig landet på sitt härnadståg genom världen.

Dessutom tilltalade projektet Alexanders nyfikenhet. Geograferna hävdade att världens ände och det stora världshavet, Okeanos, tog vid efter Indien. Varför inte då utvidga väldet ända dit?

Efter svåra strapatser kom hären fram till floden Hydaspes, en biflod till Indus. På dess stränder utkämpades ett stort slag mot kung Porus armé. Att den indiske rajan förfogade över stridselefanter hjälpte inte. Alexander hade vid det här laget erfarenhet av det mesta och beordrade fram soldater som högg av elefanternas hälsenor med yxor. Efter segern gjorde Alexander den två meter långe Porus till sin bundsförvant.

Myteri mot Alexander

Men sedan var det slut på erövringarna i österled. När de nådde fram till Hyfasis, också det en biflod till Indus, hade soldaterna fått nog och gjorde myteri. En samtida historiker, Kleitarchos, berättar om den uppgivna stämningen:

Det fanns bara några få makedonier kvar, och de var på gränsen till förtvivlan. På grund av de långa marscherna var hästarnas hovar nedslitna, och under de många striderna hade soldaternas vapen blivit slöa och trasiga. Ingen hade längre grekiska kläder. Världserövrarnas ärriga kroppar höljdes av trasor som man tagit från barbarer och indier och nödtorftigt lappat ihop. Sedan sjuttio dagar strömmade regnet ned under storm och åska.

Myteriet gjorde Alexander ursinnig. När det inte hjälpte att vädja till truppernas stolthet stängde han in sig i sitt tält i två dagar innan han insåg att han inte hade något val. Beslutet att återvända västerut möttes med jubel och glädjetårar av soldaterna. År 326 f Kr närmade sig sitt slut. Alexander var trettio år.

Hären marscherade tillbaka till Hydaspes där soldaterna och en mängd hästar och lastdjur bordade de cirka tusen fartyg som tog dem nedför Indus. Efter åtskilliga intermezzon och sammanstötningar med olika folkslag längs floden nådde de fram till mynningen och Indiska oceanen.

Sjövägen mellan Indus och Eufrat

Alexanders djärva plan var nu att finna sjövägen mellan Indus och Eufrat. Detta för att i framtiden kunna upprätta smidigare handelsförbindelser mellan Indien och Medelhavsvärlden. Sidenvägen var för omständlig. Nearchos utsågs att leda flottan medan kungen skulle ta landvägen längs kusten. Sjöexpeditionen var lyckad men Alexanders marsch med hären genom de oländiga kusttrakterna blev en mardröm.

Tusentals soldater och hästar dukade under i öknen trots att man för att undvika hettan förflyttade sig nattetid. Alexander själv led svårt av törst. Det berättas att han en gång storsint hällde ut det vatten som några soldater hade lyckats samla upp i en hjälm och frambar som gåva åt honom. Handlingen stärkte hela härens moral försäkrar den gamle historieskrivaren Arrianos.

Våren år 324 f Kr nådde Alexander och armén så äntligen Susa. Det var fem år sedan han sist var där. Återkomsten firades med ett massbröllop. Åttio officerare förmäldes med persiska adelsflickor och tiotusen makedoniska soldater gifte sig med persiska kvinnor. Själv äktade Alexander en av Dareios döttrar.

Korruption och myteri

Men allting var inte frid och fröjd. Under kungens långa bortovaro hade åtskilliga av satraperna tagit sig friheter långt utöver sina befogenheter. Korruptionen och självsvåldigheten var vida spridd bland ämbetsmännen. Alexander svarade med att statuera järnhårda exempel med avsättningar och likvideringar.

Inte ens de makedoniska krigare lydde honom längre. Då han meddelade att de veteraner som var oförmögna till krigstjänst skulle hemförlovas och att de skulle ersättas med elitsoldater från de erövrade territorierna utbröt tumult bland de församlade landsmännen. Många kände sig förbittrade och ropade att då kunde lika väl alla makedonier åka hem – Alexander föredrog ju ändå att ha barbarer i sin tjänst. Snart var myteriet i full gång.

Alexander blev ursinnig och rusade rakt in i hopen och pekade ut tretton av de mest högljudda som fördes bort för att avrättas. Därefter höll han ett förmaningstal till de makedoniska soldaterna där han gripande redogjorde för allt vad de gått igenom tillsammans under åren. Sedan fortsatte han:

Så vad har jag själv kvar efter alla dessa ansträngningar, utom denna purpur och detta diadem? Jag har inte skaffat mig något för egen räkning. […] Det finns inget närstridsvapen eller kastvapen, av vilket jag inte har märken på min kropp. Jag har sårats av svärd i närstrid, jag har träffats av pilar och av skott från kastmaskiner, och många gånger fått slag av stenar och klubbor, allt för er skull och för er ära och era rikedomar.

Alexander avslutade talet med att uppmana dem som ville resa hem att göra det. Sedan kunde de ju berätta för dem därhemma att de övergivit sin kung. Säkerligen skulle soldaterna då prisas av människorna och behaga gudarna, konstaterade han torrt innan han vände dem ryggen och begav sig till det kungliga palatset.

Försoning med myteristerna

Tre spänningsfyllda dagar följde innan myteristerna gav upp. Med ögonen fulla av tårar tog Alexander emot de ångerfulla gamla krigarna vid palatsets port. Försoningen firades med ett rejält makedoniskt dryckeslag.

Kort därefter begav sig Alexander till Babylon. Här ägnade han sig med stor iver åt en ny sjöexpedition, planen var att ta sig runt hela Arabien från Persiska viken till Röda havet. Han festade mycket i Babylon. Efter ett gästabud kvällen den 29 maj med Nearchos, som skulle leda den påkostade flottexpeditionen, fortsatte han vidare till sin gode vän Medios. Först efter att ha supit hela natten gick han hem och lade sig.

Följande kväll drack han åter med Medios till långt in på natten. Då han lämnade festen kände han sig febrig och tog därför ett bad och sov i det svala badhuset. Nästa dag var han så illa däran att tjänarna nödgades bära ut honom till offerplatsen där han som vanligt offrade till gudarna.

Alexander den stores död

Men febern ville inte ge med sig och Alexander blev allt sämre. Den 7 juni var han så sjuk att han inte kunde tala. Två dagar senare krävde de makedoniska soldaterna, som fruktade att livvakterna hemlighöll kungens död, att få se honom. Deras önskan bifölls.

Djupt rörda defilerade de förbi den dödssjuke kungens bädd. Alexander, som var oförmögen att yttra sig, lyfte sakta högerhanden till hälsning, såg på var och en av sina trogna veteraner och nickade när de passerade.

Dagen efter, den 10 juni år 323 f Kr, avled Alexander III av Makedonien. Han hade ungefär en månad kvar till sin trettiotreårsdag. Av senare generationer förärades han tillnamnet ”den store”.

Publicerad i Populär Historia 3/2004

Fakta: Egen historiker med på fälttågen

Alexander var väl medveten om sin egen betydelse och mån om att sätta sitt avtryck i historien. Med på fälttågen följde Kallisthenes, hans egen officielle historiograf. Flera av kungens samtida nedtecknade också vad de upplevt. Bland dem fanns Ptolemaios, en av Alexanders mest betrodda befälhavare och sedermera kung av Egypten, samt Aristo-bulos, en grekisk ingenjör som ingick i Alexanders stab. Sammanlagt rörde det sig om ungefär tjugo samtida verk. Undantaget vissa fragment har dessvärre samtliga dessa ögonvittnesberättelser skattat åt förgängelsen.

Vad som glädjande nog finns kvar är en handfull något senare antika skrifter. Författarna till dessa hade tillgång till flera av de nu sedan länge försvunna böckerna.

Äldst är en skrift av den grekiske historieskrivaren Diodorus Siculus från andra hälften av 100-talet f Kr. Vidare har vi verk av den romerske historikern Quintus Curtius Rufus (troligen första århundradet e Kr), den grekiske författaren Plutarchos (cirka 46–120 e Kr) och romaren Justin (300-talet e Kr).

Den främsta av de forntida Alexanderbiografierna står greken Arrianos för. Han hade arbetat som romersk ståt-hållare innan han slog sig ned i Aten och började författa på allvar. Hans levnadsteckning nedskrevs omkring år 150 e Kr. Arrianos beundrar Alexander men är inte okritisk. Han fördömer kungens äregirighet, hans omättliga begär efter att utvidga sina besittningar, hans svaghet för persiskt lyxliv och hans grymhet vid bestraffningar.

Att källkritiskt närma sig anekdoterna kring Alexander är bekymmersamt. Vad är sant och vad är rent påhitt? Redan de antika historieskrivarna var medvetna om problemet, och exempelvis Arrianos försökte lösa det genom att jämföra den allmänna trovärdigheten hos sina källor och väga dem mot varandra. När det inte fungerade presenterade han mer än en version av berättelsen för att låta läsaren själv avgöra.

På det hela taget kan man konstatera att de antika källornas tillförlitlighet varierar, vilket föranledde positivistiska historiker kring förra sekelskiftet att döma ut stora delar av dem.

Modern forskning har dock delvis återupprättat de antika historie-skrivarnas anseende som källor till Alexanders historia. Fast det är klart, skall man vara benhårt källkritisk är det som framkommer av så kallade kvarlevor – mynt, kruk-skärvor och liknande – det enda som vi med hundraprocentig säkerhet kan fastslå.

Fakta: Imperiets sönderfall

Giftmord eller naturlig död? Historievetenskapen är kluven. Hursomhelst, efter Alexanders död sönderföll imperiet i skilda riken. Att hans välde blev så kortlivat berodde bland annat på att han inte hade utsett någon efterträdare. Den antike historieskrivaren Diodorus hävdar att Alexander på sin dödsbädd viskat att hans kungadöme skulle tillfalla »den bäste». Hans generaler kunde dock inte komma överens och Alexanderriket kom att delas mellan dem.

Bestående blev emellertid den blandkultur som fått namnet hellenism. Denna syntes mellan grekiskt och orientaliskt kom att sätta en outplånlig prägel på världshistorien. Erövringarna öppnade nya handelsvägar. Nya städer, varav många fick namnet Alexandria, byggdes efter grekiskt mönster i de underkuvade områdena. Grekiskan blev ett världsspråk. Men kulturströmmarna gick även åt andra hållet: österländsk filosofi och religion spreds västerut och bidrog till utvecklingen av judendomen, kristendomen och islam.

När romarna utvidgade sitt välde åt öster blev de så överväldigade av hellenismen att de anammade grekernas kultur, vetenskap och religion. Utan Alexanders erövringar hade inte den grekiska kulturen fått ett sådant inflytande som den har än i dag.

Publicerad i Populär Historia 3/2004