Djingareybermoskén i Timbuktu byggdes av Malis kejsare Mansa Musa 1327.

© Shutterstock

Timbuktu – den glömda staden

För européer är Timbuktu än idag en metafor för det avlägsna och svåråtkomliga. Under medeltiden var staden ett Mecka för arabiska intellektuella.

27 januari 2007 av Lars Lovén

År 1826 var den skotske majoren Alexander Gordon Laing ur den brittiska armén på väg norrut genom Sahara. Han hade nyss, som första europé, besökt oasstaden Timbuktu. När stämningen i staden blev hotfull beslutade han sig för att ge sig av. Efter två dagsmarscher i öknen överfölls han av tuareger, västra Saharas berberfolk, och dödades.

För tuaregerna var det av största vikt att inte låta kolonialmakternas militärer utforska området. För européerna var det en tävling. Medan Laing befann sig i Timbuktu instiftade Franska geografiska sällskapet, ovetande om skottens bedrift, ett pris om 10 000 franc till den första europé som lyckas nå staden och återvända. 

René Caillé överlevde Timbuktu

År 1828 var det fransmannen René Caillés tur. Han hade förberett sig minutiöst, lärt sig arabiska och skaffat sig kunskaper om islam under de månader han bott vid Senegalflodens strand. Caillé reste förklädd och lyckades undgå Laings öde. Han återvände och kunde överraskande berätta att den mytomspunna staden bestod av ”en massa av fula hus, byggda av jord”.

Européerna hade upptäckt Timbuktu och var besvikna. Sanningen var att de kom tre- fyrahundra år för sent; stadens storhetstid var sedan länge slut. Timbuktu hade förlorat både sin ställning som den viktigaste handelsplatsen i Västafrika och sin status som enastående lärdomsstad. Möjligen hade européer varit i staden redan på 1400-talet, då kungen av Portugal skickat sändebud till ”kungen av Timbuktu”. Hur den expeditionen gick vet man dock inte.

Timbuktu en metafor för det ouppnåeliga

Västeuropa har spelat en mycket liten direkt roll i Timbuktus historia. Man skulle kunna hävda att staden spelat en större roll för väst, dels för att guldexporten från Ghana och Mali var en pådrivande faktor när myntekonomin under medeltiden tog fart kring västra Medelhavet, dels som ett hägrande Eldorado som drev på kolonisationen av Afrikas inre. 

Timbuktu har också fungerat som en metafor för det ouppnåeliga eller avlägsna. Indirekt, däremot, både påskyndade Europa stadens nedgång, och fullbordade dess fall.

Fransmannen René Caillés skildring av Timbuktu från 1828 då han besökte staden.

Kejsar Mansa Musas PR-turné

I den muslimska världen var staden knappast obekant. I synnerhet inte efter 1325. Det året anlände Malis kejsare Mansa Musa till Kairo med ett följe av väldiga proportioner. Efter att ha besegrat sina fiender på hemmaplan begav han sig på pilgrimsfärd till Mecka, en färd som också kom att utveckla sig till en av tidernas största PR-turnéer.

Enligt de egyptiska krönikörerna bestod Mansa Musas följe av 60 000 bärare och femhundra slavar, som var och en bar med sig över tre kilo guld, vilket frikostigt gavs bort i staden.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Storleken på pilgrimståget, såväl som mängden guld, är med stor sannolikhet överdriven, men det råder ingen tvekan om den effekt som den afrikanske kejsaren hade på den mäktiga staden Kairo. Flera decennier senare hade dess ekonomi ännu inte återhämtat sig efter den inflation som Mansa Musas givmildhet orsakade. I arabvärlden kom man i århundraden att förknippa Mali och Timbuktu med guld och oerhörda rikedomar. 

Kunskap om det medeltida Mali 

Under sin vistelse i Kairo berättade kejsaren detaljerat om Malis geografi, kultur och om länderna däromkring, medan de arabiska skrivarna och historikerna antecknade. Det är härifrån mycket av kunskapen om det me­deltida Mali kommer.

Viktigast av nedtecknarna var Ibn Fadl Allah al-Umari som var sekreterare vid mamlukhovet. Umari intervjuade representanter för de ambassader som de västafrikanska härskarna hade sänt till Kairo och han hade även tillgång till de kungliga arkiven.

Senare under 1300-talet skulle den arabiske historikern Ibn Kaldun öka på kunskapen om Västafrika. Dessutom dök det snart upp en skriven förstahandskälla då Ibn Battuta, arabvärldens store upptäcktsresande, besökte Mali och Timbuktu under 1352.

Senare arkeologiska studier, och forskning i muntliga traditioner, bekräftar mycket av vad de arabiska historierna berättar. Den kanske allra mest spektakulära berättelsen från Mansa Musas besök i Kairo har däremot inte kunnat bekräftas, men har gett upphov till ett stort antal mer eller mindre fantasifulla teorier.

Malirikets kejsare Mansa Musa avbildad i Katalanska världskartan som färdigställdes 1375.

Maliimperiet och Atlantexpeditionerna 

Mansa Musa berättade nämligen att hans föregångare på tronen gav sig ut på en expedition över Atlanten, för att aldrig återkomma. Efter vad man vet om skeppsbyggnadskonst i Västafrika vid den här tiden verkar det osannolikt att en sådan resa skulle kunna ha genomförts. Dessutom har det inte gått att hitta något annat stöd för att den alls ägt rum – och om den gjort det är antalet skepp säkerligen överdrivet. Den första expeditionen skulle nämligen ha utrustats med tvåhundra fartyg och den efterföljande med tvåtusen. 

Men bara tanken att Mali var med i kapplöpningen över Atlanten är lätt svindlande. Att Mansa Musa över huvud taget tog upp ämnet visar dessutom på att det expansiva Maliimperiet inte stod främmande inför idén att expandera över haven.

De viktigaste resultaten av pilgrimsfärden och Kairobesöket var dock inte de myter om Mali som uppstod eller de berättelser som kunde nedtecknas.

Ishak al-Tuedin byggde nytt i Timbuktu

Det var i stället de handelskontakter som upprättades med Egypten, och ambassaderna som grundades för att hjälpa pilgrimer. Dessutom kom många yrkesmän att följa med tillbaka till Mali och bidrog till att bygga upp riket. Främst av dessa var arkitekten Ishak al-Tuedjin som byggde moskéer och palats i Timbuktu och Gao, och som man tror har gett upphov till den så kallade sudanesiska arkitekturstilen.

Timbuktu var än så länge bara en av många viktiga handelsstäder i Mali och sannolikt hade såväl huvudstaden Niani som de två äldre städerna Gao och Jenne ett mer utvecklat kulturliv. Men de första stegen var tagna på vägen mot den imponerande lärdomsstad Timbuktu om ett par hundra år skulle bli. Rikedomar hade börjat ansamlas och Mansa Musa införde ny arkitektur, inrättade skolor och byggde bibliotek.

Ghanarikets kollaps år 1076

Timbuktu hade grundats ungefär 250 år före Mansa Musas resa, på platsen där floden Niger gör en sväng ut i Sahara. Det är knappast en tillfällighet att det inträffade just då, och just där. 

1076 kollapsade det uråldriga Ghanariket slutligen under trycket från almoraviderna, de muslimska krigare och reformatorer som tagit kontroll över Västafrikas nordvästkust och den iberiska halvön. Det är inte säkert att Ghana utsattes för en regelrätt invasion, men resultatet blev i vilket fall att handeln med slavar och guld började söka sig nya vägar.

Timbuktu grundade sin storhetstid på sitt läge, mitt på karavanvägen till arabländerna vid Medelhavet. Bilden: Tuareger styr en nutida kamelkaravan i närheten av Timbuktu.

© Shutterstock

Timbuktu mitt på karavanvägen

Från nuvarande Senegal och från guldgruvorna längre söderut började varorna transporteras via Senegalfloden och Niger, för att sedan lastas om för frakt genom öknen. Via karavanvägarna i norr och nordöst nådde man de arabiska rikena vid Medelhavet, och saltgruvorna ute i öknen. Österut låg den viktiga staden Gao. Och i mitten, på en plats som de nomadiserande tuaregerna säsongsvis använt som läger, växte Timbuktu fram.

Tomrummet som Ghana lämnade efter sig skulle snart fyllas av imperiet Mali, men precis som varje gång ett rike föll i området passade tuaregerna på att göra sin inte obetydliga makt gällande.

Tuaregerna kontrollerade karavanvägarna

Det var tuaregerna och olika berberstammar som sedan urminnes tider hade skött handeln genom Sahara. Redan kartagerna handlade med folken söderut med hjälp av åsnekärror, men i och med att den törsthärdiga kamelen introducerades av araberna blev transporterna effektivare och när handeln stod på sin höjd var karavaner med 6 000–12 000 packdjur inte ovanliga.

Nomadfolkens makt berodde på deras kontroll över karavanvägarna och på att de visste var oaserna fanns. Utan den kunskapen var varje färd genom öknen dödsdömd. När Timbuktu började växa ökade också tuaregernas inflytande; samma sak gällde även andra klaner och grupperingar som gynnades av den blomstrande handeln. 

Också de lärda och prästerskapet kom att spela en stor politisk roll i Timbuktu och det var detta som ledde till att de senare nästan kom att utrotas under den marockanska ockupationen.

Bara under de starkaste kejsarna var staden fullständigt inlemmad i det rike som för tillfället hade makten. Däremellan var den mer eller mindre självständig och kom mer än en gång att stödja upproriska fraktioner.

Tuaregerna intog Timbuktu

När Malis auktoritet i området avtog under 1400-talet fick tuaregerna större spelrum och 1433 intog de Timbuktu. Enligt vissa källor ska de även ha erövrat Gao. Men tuaregernas oberoende skulle bli kortlivat. 

Under 1400-talet gjorde sig Songhairiket, som hade sitt ursprung i det gamla kungariket i Gao, fritt från Mali och övertog sedan en stor del av dess imperium, medan Mali fortlevde längre väster och söderut i omkring tvåhundra år.

Tuaregerna fortsatte att vara en maktfaktor i och omkring staden, med olika mått av självstyre beroende på centralmaktens tillfälliga styrka. Mönstret upprepades efter Songhairikets fall, då under flera hundra år ingen varaktig stadsbildning fanns i området. 

Det senaste utbrottet av denna gamla konflikt var det uppror som tuaregerna startade i norra och östra Mali i början av 1990-talet, efter en mångårig missväxt.

Vetenskapen blomstrade under Songhai

Alla härskarbyten i Timbuktu under medeltiden verkar dock inte ha påverkat staden negativt. Tvärtom fortsatte den utveckling som påbörjats av Mansa Musa och stadens betydelse växte stadigt. Under Songhai blomstrade handeln och vetenskapen och det brukar anses att åren under Askiya Dawud (1549–83) innebar höjdpunkten för både den muslimska lärdomen i Västafrika och för Timbuktu, som då ska ha haft omkring 80 000 invånare.

De skolor som grundats under 1300-talet hade växt till ett universitet som organiserade 180 fristående skolor. Huvuddelen av studierna ägnades åt Koranen, men även sekulära ämnen som logik, astronomi, astrologi, juridik och geografi lärdes ut. 

De tusentals studenter och lärda som kom till staden från hela västra delen av den muslimska världen producerade också ett stort antal skrifter. Det beräknas att det vid den här tiden fanns 120 bibliotek i och omkring staden och uppskattningar visar att det i dag finns flera miljoner föremål, dokument och delar av dokument därifrån spridda över i huvudsak Västafrika.

Denna stora vetenskapsapparat kunde hållas igång tack vare att handeln genom Sahara, trots begynnande konkurrens från Atlanthandeln, var mer inkomstbringande än någonsin. Klimatet kring Niger var dessutom betydligt bördigare än vad det är idag. Enligt flera dåtida ögonvittnesskildringar omgavs Timbuktu av stora grässlätter och en källa nämner till och med en skog.

Marockaner invaderade Timbuktu

År 1591 invaderade en modernt beväpnad marockansk armé Timbuktu och förintade under de följande åren Songhaiimperiet, den hittills största statsbildning som Västafrika upplevt. I sin strävan efter att bryta de forna härskarnas dominans i städerna avrättade de marockanska trupperna många av de styrande och deporterade andra till Nordafrika. 

Vy över hustaken i dagens Timbuktu.

© Shutterstock

Timbuktus förfall

I Timbuktu, som kom att bli erövrarnas huvudstad i området, utrotades på så vis en stor del av den lärda klassen. Eftersom utbildning, rikedom och även islam i Västafrika till stor del varit förbehållet städerna och hoven, och aldrig riktigt fått fotfäste på landsbygden, fick avrättningarna större konsekvenser än vad det verkade just då. Lärdomsstaden Timbuktu var död och den rika handelsstaden Timbuktu kom sakta att förtvina.

Snart lämnades invasionstrupperna i sticket av hemlandet och bildade en egen stat, som under 1600-talet föll sönder i mindre stadsstater. Andra riken följde, men Timbuktu hade förlorat all reell betydelse, utom i sinnet hos västerländska upptäcktsresande och kolonisatörer.

1931, efter 37 år av franskt styre, återstod en stad med drygt femtusen invånare. Fransmännen hade byggt en järnväg från atlantkusten till Bamako och på så vis lämnat Timbuktu utanför alla viktiga handelsvägar, ett faktum som brukar användas för att förklara stadens nedgång. Ett annat är Atlanthandeln som sedan nästan femhundra år gradvis minskat betydelsen av handel genom Sahara. 

Men de flesta historiker är överens om att dråpslaget mot staden kom redan i och med Songhaiimperiets fall, de efterföljande århundradena var bara en lång, utdragen dödskamp.

Tukuloorriket tog över Timbuktu

När René Caillé nådde staden år 1828 härskade Mossi där, fyrtio år senare intogs den av Al-Hadj Umar och det växande Tukuloorriket. Detta hade på kort tid gått från att vara en väpnad religiös väckelserörelse, i opposition mot fransmännen och de existerande stadsbildningarna, till det sista allvarliga försöket att skapa ett västafrikanskt imperium.

Al-Hadj Umar hade utrustat sin armé med handeldvapen och kanoner och lagt under sig betydande delar av det som en gång varit Songhairiket. Under ett par decennier utvecklades Tukuloor sedan i riktning mot en nationalstat av europeiskt snitt. Vart det kunde ha lett får vi aldrig veta. Tukuloor fick alldeles för kort tid på sig och mot fransmännen räckte dess halvmoderna armé inte till.

1894 intog franska trupper Timbuktu. Då hade Tukuloorriket upphört att existera och staden var, precis som i dag, och precis som för Reiné Caillé 66 år tidigare, en dammig, obetydlig ökenutpost med ett fantasieggande namn.

Publicerad i Populär Historia 12/2006

Kanske är du intresserad av...

Läs också