Hello Africa! Kapstadens historia
Kapstaden sedd från Taffelberget.
Drottning Victoria skulle vända sig i sin grav om hon fick se en skymt av Kapstadens centrum. Under hennes styre var det småborgerlighetens förlovade hemvist i Afrika. Adresserna tillhörde förnäma familjer och husen pryddes med all den snickarglädje den viktorianska eran kunde uppbringa.
De står där fortfarande, gräddbakelsehusen, men gatulivet är sig inte likt. En rastafari kommer farande på rullskridskor, en man i karriären stannar till och stjälper i sig en espresso och de muslimska kvinnorna bjuder ut blommor i alla regnbågens färger.
Husen är ommålade i purpur, illgrönt och turkos, och om det finns ett ställe på hela kontinenten där drömmen om den afrikanska renässansen håller på att besannas så måste det vara just i Kapstaden.
”I nästan 350 år låtsades vi att det här var Europa. Nu har vi återvänt till vårt ursprung. Välkommen till Afrika, min vän!”, säger Jean Luc och slår ut händerna.
Han kommer från Kongo och är en av femtiotalet affärsidkare som tagit initiativet till den panafrikanska marknaden som ligger på Long Street. Här kan man hitta nästan allt; smycken av elefanthår, antika fruktbarhetssymboler och bronsarbeten från Centralafrika.
Tvärs över gatan bedriver en allvarlig tysk handel med gammal apartheidmemoriabilia. För en hundralapp kan man få med sig en medalj från armén, för två tusen en garanterat äkta skylt med texten ”Enbart för vita”.
Nu är både han och Jean Luc delar av det sanslösa hopkoket av kulturer i det Nya Sydafrika, men i varje gathörn vakar kameror som en ständig påminnelse om ett förflutet präglat av hat och misstro.
De ekonomiska orättvisorna har dröjt sig kvar och man räds både väskryckning och rån. Kamerorna är kopplade direkt till ett övervakningscentrum där ordningsmakten har beredskap dygnet runt. Den som ändå känner sig osäker kan nyttja den ofantligt populära tjänsten Rent a Cop, ”Hyr en snut”, som är ett slags privat alternativ till polisen.
Det finns de som menar att rädslan är överdriven. Européerna har alltid försökt tämja och kontrollera Afrika, och redan på 1400-talet dokumenterades de portugisiska sjöfararnas skräck för vilda stormar och okända bestar som strövade längs kusterna.
Inte blev det bättre av att de inte kom överens med lokalbefolkningen. Efter fyra månader på öppet hav behövdes förråden fyllas på, men oftast blev byteshandeln med ursprungsbefolkningen khoisan en tålamodsprövande process. I ett försök att visa vem som bestämde stal portugiserna både boskap och barn, men läxan fick inte förväntad effekt. I en hämndattack dödades femtio män.
På 1650-talet fick kapten Jan van Riebeeck order från det holländska ostindiska kompaniet att anlägga en fästning (The Castle) som i dag är Sydafrikas äldsta bevarade byggnad.
Vallgravarna var emellertid så dåligt konstruerade att de knappast kunde hejda minsta rövarband, men det viktiga var ändå de signaler de sände ut och dessutom hade ju varje fästning med självaktning en vallgrav, vare sig det behövdes eller ej.
Det var förresten inte enbart afrikanerna man ville skydda sig mot. Hoten från England och Frankrike blev med tiden allt hätskare. I ett försök att göra sig av med dessa rivaler köpte holländarna halvön från khoisanfolket. Men det handlade knappast om någon ömsesidig överenskommelse då kriget bara fortsatte att trappas upp.
Hur mycket staden inbringade? Tobak, pärlor, konjak och bröd – allt till ett värde av 115 riksdollar.
För kolonialkontoret i Europa var Sydafrika en obetydlig utpost i världen och Amsterdam hade givit Van Riebeeck klara order: I Kapstaden ska undernärda sjömän kunna få vård, c-vitaminer och en villig kvinna, varken mer eller mindre.
Men kaptenen hade imponerats av stadens skönhet och drömde kanske om att slå sig ner vid Taffelbergets fot och bli kolonins förste president. Han hade i vilket fall som helst svårt att förklara för sina överordnade varför både antalet fasta bosättningar och köpmän ökade i hamnområdet.
Ändå var livet i 1600-talets Sydafrika knappast någon dans på rosor. Matbristen var konstant och den sjukstuga som skulle kurera sjömännen gick under namnet dödshuset. Liken kastades ut i hamnområdet och bidrog till att skapa en konstant förnyelse av sjukdomshärdar.
I dag är hamnområdet, Victoria & Alfred Waterfront, en av de riktigt stora turistattraktionerna och förmodligen en tungt vägande faktor i tidskriften National Geographics utnämnelse av Kapstaden som jordens vackraste plats. Inte ens den som har fallenhet för historiska vingslag kan föreställa sig svårigheterna i gången tid. Nej, man förförs lätt av blodröda solnedgångar, utsökta viner och smäktande jazztoner.
En gång slet här slavar i det allra tyngsta arbetet och enligt samtida källor blev de aldrig äldre än 30 år. Bara om kvällarna fick de en timmes fri utgång då slavhärbärget på Adderley Street förvandlades till ett horhus för kompaniets många ensamma män, en aktivitet som för övrigt lade grunden till stadens stora ljusbruna eller ”färgade” befolkningsgrupp.
En av de tidiga svenska resenärer som reflekterade över slaveriet var Jacob Wallenberg. Han hade av en slump blivit skeppspräst och i sina banbrytande reseskildringar som utgavs postumt år 1781 vågar han påstå att khoisanfolket, eller hottentottarna som han kallar dem, egentligen kunde varit stadens borgare.
Det låter kanske inte så revolutionerande, men det skulle ännu dröja länge innan de ens erkändes som fullvärdiga människor. Wallenberg noterade att de behandlades som boskap. I husbondens intresse låg frågan om avel och en tryggad tillgång på gratis arbetskraft:
Med den repliken sätter Wallenberg fingret på tidsandans förljugenhet, även om det finns historiker som menar att själva hudfärgen spelade mindre roll än religionstillhörighet. Innan britterna förbjöd slaveriet 1834 hade åtskilliga svarta, kristna kvinnor köpts fria av europeiska män som hade giftermål i åtanke.
Besattheten av att separera folk efter pigmentering kom senare då de holländska ättlingarna i valet 1948 lyckades återta makten i Sydafrika.
Upphävandet av slaveriet grundade sig inte enbart på ömmande hjärtan utan också på ekonomiska kalkyler. De slavar som blev lönearbetare blev också konsumenter och handeln fick en rejäl knuff i rätt riktning.
De goda tiderna lockade lycksökare från hela världen och Kapstaden blomstrade. Fastän det skulle dröja länge innan en stadsplanerare kom på fråga prisade många dåtida arkitekter britternas goda byggnadssmak.
Skandinaverna var faktiskt den femte största invandrargruppen. En av de som kom var den 20-årige bondsonen Jacob Lallerstedt från Östergötland. Han hade försatts i konkurs och i ett försök att fly sina kreditgivare begav han sig år 1820 till Kapstaden.
Fem år senare gifte sig den utblottade Lallerstedt, som nu bytt namn till Letterstedt, med den nästan tjugo år äldre änkan Marina Becker. Det förefaller kanske som ett märkligt parti men så var befolkningsbalansen heller inget vidare. Det rådde konstant brist på ensamstående europeiska kvinnor som bara kunde ta sig till kolonin utklädda till män.
Man ska heller inte ringakta det faktum att Letterstedt genom äktenskapet fick överta det beckerska godset och inom loppet av ett par år hade han byggt ett bryggeri, anlagt en kvarn och startat landets första kapitalistiska institution, Cape of Good Hope Bank.
I slutet av 1850-talet skakades kolonin av civil olydnad. England ville bli av med sina kriminella element och såg utkanterna av imperiet som en utmärkt dumpningsplats. Fångskeppet Neptun låg redan förankrat i False Bay, men i Kapstaden hotade man med upplopp om den så mycket som närmade sig land. De menade att det nu var Australiens tur och allt medan förhandlingarna pågick sinade Neptuns lager på mat och färskvatten.
Då grep Letterstedt in. Om han gjorde det av ren medmänsklighet eller av pengahunger förtäljer inte historien, men en natt lät han i alla fall skicka en last mjöl till de hungriga. När nyheten läckte ut drabbades Letterstedt av folkets raseri. De begav sig till hans älskade kvarn och slog hela hans livsverk i spillror. Resterna av hans gods köptes av en annan svensk, Anders Ohlsson, som satsade stort i ölbranschen. I dag är det bryggeri han grundade det största på den södra hemisfären och man kan fortfarande avnjuta en kall Ohlssons Lager på Kapstadens krogar.
Letterstedts kvarn, The Josephine Mill, restaurerades på 1970-talet och på ägorna bedrivs i dag musei- och restaurangverksamhet. Ohlssons bryggeri, numera kallat South African Breweries, har också öppet för allmänheten och erbjuder dagliga turer och ölprovning.
”Välkommen till Robben Island!” Guiderna tar emot med ett brett leende. De är båda iklädda afroskjortor, men hon är vit, han är svart. Hon är den forne fängelsedirektörens fru, han satt inspärrad för sin politiska åsikters skull.
Tillsammans förevisar de nu ett av Sydafrikas populäraste resmål – Robben Island – där Nelson Mandela och ett hundratal andra politiska fångar satt fängslade. Många av de som kommer hit tror att de ska besöka ett monument över Sydafrikas blodiga historia, men de före detta fångarna ser hellre att ön, som finns med på FN:s världsarvslista, betraktas som en symbol för mänsklighetens seger över ondskan.
”Här bodde Robert Sobukwe”, säger Sindile Mngqibisa och pekar mot ett vindpinat hus.
Han ansågs som så farlig att han inte kunde friges efter avtjänat fängelsestraff. Därför stiftades en speciell lag, den så kallade Sobukwe-klausulen, som innebar att han skulle förbli isolerad till sin död. De andra fångarna på ön hade strikta order om att aldrig yttra ett ord när de passerade huset på väg till dagsverket vid kalkbrottet.
”Han brukade fylla sin hand med sand och låta den strila ner på marken. Det var hans sätt att säga att vi alla är barn av samma jord”, minns Mngqibisa och en och annan besökare blir så rörd att de får ta fram näsduken.
Snart förbyts stämningen. Alla vill ha sin bild tagen vid Mandelas cell och kanske är det en omöjlighet att på ett par timmar förstå vidden av en politisk diktatur. Men så plötslig smäller någon igen dörren. Bang! Det kraftiga järnet ekar och solljuset försvinner. Mngqibisa stelnar och glömmer för ett ögonblick att han är turistguide.
”Jag vill aldrig höra ljudet av den där jävla dörren igen! Öppna!”, gastar han genom den minimala gallerluckan.
Förvisningen av oönskat folk till Robben Island började långt innan Nelson Mandelas dom föll. Redan på Jan van Riebeecks tid skickade man uppstudsiga khoisanhövdingar till ön och därefter kom de som drabbats av spetälska och de mentalt sjuka.
Tanken bakom Robben Island har dock alltid varit densamma: de som skickats hit ska aldrig mer återvända till fastlandet. Guiderna berättar gärna om de uppfinningsrika rymningsförsök som gjordes genom årens lopp, men som alltid slutade i mötet med en haj, en vild ström eller en prickskytt.
Den som inte är hemfallen åt politisk historia kan istället upptäcka öns pigga pingvinkoloni och de smäckra antiloperna. Eller bara slå sig ner på stranden och beundra utsikten över Kapstaden. Härifrån är den nämligen som allra bäst och har du tur får du se molnen smyga som en bordsduk över Taffelbergets platta topp.
På vänster sida ligger Devil’s Peak där det sägs att djävulen röker pipa. Till höger formar bergets topp ett lejonhuvud och på andra sidan tar vinlandets gröna landskap vid. I den saliga röran med det mörka förflutna bildar de en stad mitt emellan himmel och helvete.
Som besökare kommer du inte att lämnas oberörd och precis som de tidiga sjöfararna kommer du att förälska dig i den nästan ofattbara skönheten.
