Kairo
Bara på toppen av det enorma stenmassiv som dominerar stadens sydöstra hörn är det folktomt. Solen bränner över Citadellets gårdar, eller vad man skall kalla dessa strukturlösa öppna ytor mellan ökendammiga byggnader och några nyplanterade träd som redan ser dödsdömda ut. Men här hände allt.
Från en utsiktsterrass ser man hela Kairo och skymtar pyramiderna vid Giza. En bubblande grå gryta, här och där uppskjutande puffar av rök. Ibland glimmar något till i diset: Nilen. Ur Nilens springa föddes världens första nation. Flodens egenskaper gjorde det nödvändigt med samarbete längs dess fåra. I Egypten rådde ofta torka, men Etiopiens regnstormar fick Nilen att svämma över, från mitten av juni till mitten av september varje år. På dessa tre månader av konstant bevattning följde milda vintrar och rika vårskördar.
Men när naturen avvek från den ideala ordningen måste människan gripa in med sin list och sitt gryende sinne för teknik. Kulturerna i Nildalen och i deltat förenades till ett kungarike. Det var ännu 3 100 år kvar till det att Kristus skulle födas och i de här trakterna uppleva sin späda barndom.
Så föds en stat. Ett sofistikerat skriftspråk hade man redan – och många gudar. Huvudstaden fick heta Memfis.
Det antika Egyptens historia varade genom trettioen dynastier till Alexander den stores erövring år 332 f Kr. Efter Kleopatras död var det under en lång räcka av år ockuperat, först av Rom och efter romerska rikets delning av Konstantinopel.
År 642 föll landet i muslimska händer och regerades av kalifen i Bagdad. För en kort tid, 868–905, slog sig lydriket helt fritt under den turkiske guvernören Ibn Tulun. Men det är år 969, när de så kallade fatimiderna, en muslimsk sekt, invaderar, som vi kan kalla Kairos födelseår.
Fatimidernas credo var att Allah hade försett sitt folk med vägvisare, från generation till generation. Denna dynasti av heliga guider bestod av arvingar till profeten Muhammeds dotter Fatima i hennes äktenskap med hans adoptivbror Ali. De byggde sin befästning (norrut på en modern stadskarta) och den blev bas för deras eget kalifat. Egypten betalade hädanefter inte skatt till kalifen i Bagdad, utan till den i Al-Qahirah, som den nya platsen kallades. Italienska handelsmän tyckte det lät som ”Kairo”.
Under sina tvåhundra år i Egypten lyckades fatimiderna inte få med sig resten av den islamitiska världen. I stället vände de sig mot Europa. Det högt kultiverade Sicilien blev en brygga mellan den muslimska och den kristna kulturen. Och för att bygga upp sitt kultursamhälle använde fatimiderna judar och kopter, armenier och greker. Medan Bagdad förföll, växte Kairo i välstånd och storlek och blev, jämte Konstantinopel, den mest lysande staden väster om Indien. Floden fylldes med seglen på felucas, som lyriskt lagda personer anser likna svalvingar, men som nog mest ser ut som tunna linnehanddukar på tork.
Något av det bästa fatimiderna lämnade efter sig i Kairo var universitetet Al-Azhar, vars centrum var och är den stora moskén med samma namn. Grundat 972 har det nu i över tusen år tjänat den muslimska kulturkretsen och räknas som en av världens ledande lärdomsanstalter.
Men fatimiderna hade försvagats och deras välde degenererat, och när den regerande kalifen avled 1171 var det hela över. En sunnimuslimsk general från hovet i Bagdad, Salah al-Din al-Ayyubi, befann sig i staden och gjorde en kupp, tog över makten, kallade sig sultan och etablerade sin egen dynasti, ayyubiderna.
Korsriddarna – som jämte pesten var Mellanösterns värsta gissel under medeltiden – hade tidigare stått utanför Kairos murar. Saladin, som sultanen kom att kallas, besegrade dem nu stort i slaget vid Hattin i Palestina 1187 och tog tusentals fångar. Dem satte han i arbete för att uppföra befästningar, bland annat Citadellet, som blev Mellanösterns största fästning. Från början fick det också en nästan mytisk innebörd: det svävade över Kairo som ett åskmoln.
Saladin var en krigare och tillbringade bara åtta år av sina tjugo som regent i Kairo. Ändå hade han stor betydelse för staden. Med sin stora respekt för lärdom upprättade eller återupprättade han skolor, bjöd in lärda utlänningar att föreläsa, och till överläkare på Citadellet utsåg han geniet från Córdoba, juden Maimónides, som också var hans livmedikus.
I åttio år styrde hans arvingar härifrån, innan också de störtades. Mamluckernas elitstyrkor tog över, ett militärt kastsystem som hade instiftats av Saladin själv.
Redan i sin begynnelse hade mamluksystemet visat sin potentiella farlighet. Det var för välutbildat och för fritt – för starkt. Ett ständigt hot både mot folket och dess ledare.
Polisarmén utgjordes av utlänningar, unga pojkar som köpts eller rövats bort från Kaukasien. Deras skola började med att de fick lära sig läsa och skriva på arabiska och att de studerade och bekände sig till islam. De var ofta intelligenta, konstälskande, nästan alltid atletiska; fysiska praktexemplar. Deras styrka gav upphov till legender. En av dem sades ha dödat sin häst med ett enda knytnävsslag – men oftare var det folk som drabbades. Deras grymhet och brutalitet blir nästan otrolig med tanke på att de stammade från en mängd helt olika miljöer och kulturer.
Under mer än 250 år regerade de, de flesta med Citadellet som bas – vita slavar som ibland rentav använde sin köpesumma som hederstitel – med ett skräckvälde över fria mörka män. Av de 250 sultanerna under den här epoken dog bara 24 en naturlig död.
Egypten blev nu tidens starkaste militärmakt. Kairo blomstrade och växte till i storlek och skönhet. Men när som helst kunde våldet blossa upp.
Kristendomen hade tidigt blivit stark i Egypten. Redan när den bysantiske kejsaren år 379 hade låtit stänga hednatemplen, förvandlades många till kristna kyrkor direkt. Men med sin historiskt grundade misstro mot allt som kom från Grekland eller Rom, blev egyptierna inte ortodoxa. De avvisade Kristi dualitet – han var visst inte någon halvgud, han var Gud!
De egyptiska kristna kallades kopter. Ett halvdussin av deras kyrkor har överlevt, och i kryptan till kyrkan Abu Sargah tillber man ännu den plats där den Heliga Familjen lär ha bott under sin egyptiska exil. Här lärde sig Jesus från Nasaret att gå och att säga sina första ord.
Den koptiska stadsdelen i Kairo är ett virrvarr av tysta gränder. Allt är inte kristet – rätt vad det är så är man inne på en judisk gata och stöter på en synagoga. Inga getton fanns i medeltidens Kairo, judarna bodde granne med muslimer och kristna, och ofta var man affärskompanjoner över religionsgränserna.
Fram till 1300-talet hade kristendomen varit den dominerande religionen i staden. Men nu brann kyrkorna, efter att först grundligt ha plundrats. Kristnas medborgerliga rättigheter försvann, vilket gjorde att många konverterade till islam. Det intellektuella Kairos röst blev allt svagare för att slutligen tystna. Inte längre fanns en Maimónides som ville slå en bro mellan tro och vetande, mellan filosofer och alla sorters prästerskap.
Främlingar sjöng dock Kairos lov, för inte mycket av det onda märktes i gatubilden. Kairo hade upp till fjorton våningar höga hus och sades vara – beroende på varifrån besökaren kom – fyra gånger så stort som Venedig, sju gånger större än Paris, med fler människor på en enda gata än hemma i hela Florens…
Den berömde resenären Ibn Battuta från Tanger rapporterade att trettio tusen personer hyrde ut mulor och åsnor, och på Nilen seglade trettiosex tusen båtar som tillhörde sultanen och hans undersåtar.
Pengar fanns. Kairo var karavanernas slutpunkt, och i dess basarer fanns därför alla den kända världens underbara varor, från siden och sibiriska pälsar till något som kallades petroleum och som var välgörande både att smörja på huden och att dricka. Den största karavanserajen hette Khan-al-Khalili och hade grundats av sultanens hovstallmästare med samma namn 1382. I dag är den turisternas käraste tillhåll, och i en gränd inte långt därifrån kan man se resterna av ett av det sjuttiotal härbärgen som fanns för trötta köpmän, varav somliga kunde vara internationella storföretagare, som, om det knep, kunde låna ut pengar till regeringen.
Nästa erövrare höll sig, till namnet åtminstone, kvar i fyrahundra år. Det osmanska imperiet skulle under 1500-talet nå sin höjdpunkt under Süleyman ”den magnifike”, men ännu regerade sultanen Selim ”den grymme”, och det var honom Egypten hade oturen att komma i vägen för. Hans ockupation av Kairo innebar sådana hemskheter att en krönikör skrev: ”Det var en tid då håret på ett barn färgades vitt … man kunde smälta järn i dess raseri.”
I Citadellet förändrades allt. En osmansk vicekung installerades och fick till livvakt fem tusen janissarer, den osmanska varianten av mamluker. Mamlukerna fick en ny roll, som skatteindrivare; ett slags brutal överklass.
Egypten isolerades, omgivet av det osmanska imperiet. Europas roll förminskades och försvann. Revolutionerande händelser som boktryckarkonsten, kommunikationernas utveckling, Amerikas kolonisering – allt sådant hörde man om i Kairo som rykten.
Staden förföll. Kreativiteten dog. Mamlukernas skräckvälde tilltog i takt med att Konstantinopels storhetstid bleknade och man där fick nog av sina egna bekymmer. Ett slags mamlukmaffia utvecklades och tog över alltmer av makten. På 1700-talet var Kairo ett samhälle i kaos, halvt begravt i lort, försvagat av svält och fattigdom, i händerna på banditer. Det var till detta samhälle en ung general anlände, helt apropå.
Napoleon var bara 28 år när han av Direktoriet i Paris hade utnämnts till befälhavare för den planerade invasionen av England. Men han ansåg inte ögonblicket vara inne. Han lyckades övertyga utrikesministern Talleyrand att vägen till England borde gå via det nu så lämpligt försvagade Egypten – erövra det landet innan engelsmännen grep tillfället.
För Bonaparte var Egypten en mellanstation på väg till Indien, men också ett intellektuellt äventyr i sig. Om Egypten inte visste något om Europa, så var detsamma än mer sant i motsatt riktning. När fransmännen föregående år hade intagit Milano, hade Napoleon kastat sig över dess biblioteks litteratur om Orienten, och på den egyptiska expeditionen hade han med sig 287 volymer i ämnet. Flottan innehöll också en helt civil kontingent, 167 unga frivilliga från Institut de France, alltifrån företrädare för de fysiska vetenskaperna till målare, musiker och poeter.
Det började bra. Mamlukerna led stor förlust vid det så kallade slaget vid pyramiderna, och Napoleon slog sig ner i ett palats i Kairo. Härifrån förverkligade han en av sina hetaste drömmar, forskningscentrat Institut d’Orient, med stort offentligt bibliotek och fyra fakulteter – fysik, matematik, politisk ekonomi och de sköna konsterna. Själv åtog han sig ledningen över den matematiska avdelningen.
Men krigslyckan svek. Hela franska flottan gick till botten i slaget vid Abukir, och ett invasionsförsök i Syrien blev en katastrof. Dessutom drabbades armén av sjukdomar. Nyheterna från Paris och Europa var minst sagt oroande – både de politiska och de privata, bevis förelåg nu om Joséphines otrohet. Lämnande sina strandsatta trupper bakom sig smög generalen ut ur landet. I juni 1801 gav spillrorna av en fransk armé upp sina befästningar i Kairo.
Efter tre års arbete utkom i 24 delar forskningsverket Déscription de l’Egypt. Detta hade varit ett unikt krig, för det hade givit upphov till en ny vetenskap – egyptologi.
Napoleon behöll sin romantiska förälskelse i Orienten under hela sitt liv, fram till dödsbädden på Saint Helena.
Samma år som Napoleon föddes, 1769, såg också Muhammed Ali dagens ljus. Han växte upp i Kavalla, Makedonien, en gudsförgäten håla på Egeiska kusten. Där hade han sålt tobak och varit skatteindrivare. 1798 sändes han som underofficer till Egypten i striderna mot Napoleon och i sjöslaget vid Abukir föll han överbord och fiskades upp av ett brittiskt fartyg. Sir Sidney Smith, amiral, sägs själv ha bankat vattnet ur hans halvdöda kropp och därmed möjliggjort Egyptens frigörelse.
Efter de franska ockupanternas avtåg 1801 återvände Muhammed Ali med uppdraget att säkerställa en osmansk guvernörs installation på Citadellet. Men i spetsen för sina legionärer gjorde han i stället en statskupp och placerade sig själv i guvernörens palats. Sultanen, långt borta i Konstantinopel, fann det lika gott att acceptera den nye härskaren. Han hade ju visat sig stark och initiativrik…
Och det var han. Britterna, med oavslutade affärer i Kairo, återkom 1807, men Muhammed Ali slog effektivt tillbaka invasionsförsöket och annonserade segern genom att på väggen till Hotel Ingliz (”Engelska hotellet”) spika fast ett hundratal brittiska huvuden.
Det mest kända blodbadet förknippat med hans namn ägde rum fyra år senare. Den 1 mars 1811 bjöd Muhammed Ali till kalas på Citadellet, och inbjudna var de 24 ledande mamlukerna med uppvaktning, 480 personer. På deras väg hem nerför Citadellets brant mejades alla gästerna ner. Många tusen dog senare nere i staden, och de dödas enorma lantegendomar konfiskerades.
Men Muhammed Ali lade också grunden till en ekonomisk återhämtning. Han beordrade nya bomullsplantager, grundade fabriker, anlade kanaler; han inrättade Kairos första sekulära skolor, utbildade armén, underlättade språkstudier och studier av europeisk kultur. I mycket liknade han sin årsbroder Napoleon, och han beundrade allt franskt. På gården till hans moské står ett bevis: den stora klocka som han fick i gåva av franske kungen Ludvig Filip. Den är under ständig fruktlös reparation, för den anlände trasig i transporten. Men Muhammed Ali sände som motgåva den obelisk som nu står på Place de la Concorde i Paris.
Mot slutet av hans regering uppstod allmän oro. Vad skulle hända nu? Skulle ryssarna, i betraktande av osmanska rikets tilltagande vanmakt, slå till? Franska och brittiska skepp stävade än en gång in i Medelhavet.
Muhammed Ali hade erövrat norra Sudan, Kreta, Palestina och delar av Anatolien. Han hade hotat Konstantinopel. I utbyte mot att han lugnade ner sig fick han arvsrätten till monarkin för sina efterkommandes del. Kairo var återigen säte för en dynasti, en som skulle komma att regera till 1952, under hederstiteln kediv.
Muhammed Alis sonson Ismail, som styrde Egypten 1863–79, var en av historiens monumentala slösare. Till att börja med hade han medel. Amerikanska inbördeskriget hade fört med sig att sydstatshamnarna blockerades, och ingen bomull exporterades. Så blev Egypten än en gång världens ledande bomullsproducent, med en nästan femdubblad produktion.
Samtidigt uppmuntrade Ismail – utbildad i Frankrike – rika italienare, greker och libaneser att slå sig ner vid Nilen. Under ett enda år, 1865, flyttade 80 000 utlänningar in i Kairo, som blev en syntes av två kulturer. Det egyptiska förlorade i betydelse när gamla kvarter revs för att ge plats åt parisiskt raka genomfartsleder, kantade av träd och lyktor. Centrum blev ett elegant tillhåll för en ny befolkning som inte talade arabiska, men som blev något slags omedelbar aristokrati.
Ismails personliga apanage var dubbelt upp mot brittiska drottning Victorias, och han byggde det ena palatset efter det andra. Också järnvägar, broar, fabriker, parker och till och med nya städer, när Suezkanalen var färdig att invigas 1869.
Men då var det sedan länge fred och återuppbyggnad i USA. Egypten tvangs att dumpa sina bomullspriser igen. Nu närmade sig de utländska långivarna och ville ha betalt. Kassan var tom. Britterna tog över mer och mer, och krävde hos sultanen i Konstantinopel Ismails avgång, vilken beviljades.
Fyra dagar behövde han för att tömma statskassan på kontanter. Sedan gick han ombord på sin jakt och seglade ut ur världshistorien, till ett annat slott han hade, vid Bosporen.
Under de nästa 74 åren skulle Egypten formellt förbli ett osmanskt lydrike med en dynasti vicekungar. I realiteten fungerade det dock som brittiskt protektorat.
Efter Ismails abdikation sögs mer än halva nationalinkomsten upp av europeiska banker. Kairo blev, för en lång tid framåt, europeiskt.
Under främlingarnas alltmer hatade närvaro började en blyg och ovan frihetsrörelse att göra sig märkbar. Efter en avgörande militär konfrontation åtta mil nordost om Kairo den 30 oktober 1882 fördes kediven tillbaka till Kairo som britternas fånge. I öknen fanns det gott om plats för interneringsläger åt upprorsmakarna.
Hädanefter var Kairo en ockuperad stad, medan kediven fick sitta kvar som marionettfigur. När första världskriget bröt ut, fick Egypten en rent absurd dubbelidentitet: lydrike till det osmanska imperiet som gått med på Tysklands sida, lydrike också till de brittiska ockupanterna, Tysklands värsta fiende.
Under ungefär sjuttio år – mellan 1882 och 1952 – möttes här öst och väst. Stadsbilden förändrades ständigt på grund av de alltid pågående markspekulationerna; från slum till park, från villakvarter till höghuskomplex, från blomstrande affärsgator till förfall. Polomatcher, hästkapplöpningar, publiv – Kairo blev alltmer engelskt.
Några siffror. 1910 var en åttondel av stadens 700 000 invånare födda utomlands. 1925 gick en tredjedel av Kairos elever i utländska skolor. Aktiebörsen i staden hade 1890 sju miljoner pund i kapital, 1910 hundra miljoner. På 1930-talet översteg befolkningen en miljon, när skaror av judar på flykt från Hitler och fattiga bönder från landsbygden sällade sig till Kairos kopter och greker, italienare och britter, fransmän och vitryssar. Utlänningarna fanns bland bankirer och bordellägare, storindustri och vit slavhandel, narkotikatrafik och vetenskap. Amerikanska bilar körde längs gator kantade av lyxhotell och eleganta nattklubbar. Det var en cynisk och omoralisk tid, när varor kostade olika beroende på vilket språk kunden talade.
Till alla andra lagliga, olagliga och bara skumraskiga aktiviteter som Kairo drog till sig lades under andra världskriget spionage, kontraspionage och sabotage. 140 000 brittiska soldater gjorde under sina permissioner stadens gator osäkra. Spänningarna ökade och i krigets slutskede ägde en rad politiska mord rum.
Faruq var kung, sonsonson till Muhammed Ali och bara barnet när han besteg tronen, men han skulle strax växa sig stor, fet och föraktad. Han ägde tvåhundra röda bilar (en Mercedes var en gåva från Hitler) och alla andra förbjöds att äga bilar med denna färg. Hans stil var skrävlande och totalt hänsynslös. Efter ett katastrofalt krig med den nybildade staten Israel och hans skandalösa resa till franska Rivieran 1950, satt han löst.
Kairo och det övriga Egypten svalt, medan Faruq beställde en bröllopsklänning åt sin nya sextonåriga brud, översållad med 20 000 diamanter. I januari 1952 födde hon Faruq en son, och medan banketten för att fira födseln avhölls, störtades Kairo i eld.
Britterna hade dragit sig tillbaka från Citadellet 1947, när den egyptiska flaggan kunde hissas där för första gången på 64 år. Men ännu fanns 80 000 soldater som vakt vid Suezkanalen. Det var där gnistan tändes som skulle sätta hela Kairo i brand, och när brandkåren anlände, skar den rasande folkmassan sönder vattenslangarna. Barer och biografer, nattklubbar och kasinon, teatrar, banker och bilhandlare och sjuhundra butiker brann, och själva symbolen för utlänningarnas lyxliv: Shepheards hotell, lika berömt som pyramiderna. Tolvtusen blev hemlösa, femton tusen arbetslösa, något hundratal omkom i lågorna.
Sex månader senare, den 23 juli 1952, förklarade en arméofficer, Amwar al-Sadat, i den statliga radion att ett sällskap ”fria officerare” tagit makten för att återupprätta stabiliteten.
Resten är, som man säger, historia, fast modern sådan. Egypten blev republik. Kairo, hårt prövad stad – som 1956 ännu en gång skulle anfallas av britterna! – fortsatte att attrahera invandrare. Sekelskiftets 400 000 hade vid slutet av 1960-talet vuxit till fyra miljoner. Den därmed följande trångboddheten gjorde sitt till för att kvinnornas segregerade liv i harem och bakom slöjor skulle försvinna. Omkring 1960 var den islamska dräkten mycket ovanlig i Kairo.
Men nu är den tillbaka igen. Den som var barn på 1960-talet känner knappast igen sig i dagens gatubild.
Solen står nu lågt över Kairo: det bleka Citadellet tonar svagt i guld. Men den är fortfarande öde och tyst, platsen där allting hände. Här gav kristna fångar upp andan under stenblockens bördor. Här hade Maimónides sin läkarmottagning.
Turkarna plundrade palatsen inpå bara skelettet, bröt till och med upp marmorgolven och tog med sig hem. Napoleon tyckte att det här var Kairos finaste monument. Under andra världskriget använde britterna området för baracker. Och när president Sadat mördats 1981 var det till Citadellets fängelsehålor som mördaren fördes.
Vi kastar en sista blick från terrassen över staden där nere.
Kairo – ständigt i rörelse, bakåt, framåt, mellan världar, kulturer. Allt har hon sett – utom demokratiska val.
Britta Ramklint skriver ofta om historiskt intressanta platser i Populär Historia. Hon återkommer senare i år med en skildring av Madrid.
Det stora museet
I Egypten har man inte behövt vara arkeolog för att hitta fornfynd, man har bokstavligen snavat över dem. En gång hände det att några turister ramlade ner i en dittills oupptäckt forngrav. Fynden kom att betraktas lite nonchalant som andra gåvor som jorden ger. De blev bra presenter. När ärkehertig Maximilian av Österrike kom på besök år 1855, gav regenten Abbas Pascha honom som souvenir nationens totala samling antikviteter.
Två år senare blev det äntligen lite ordning, när den franske arkeologen Auguste Mariette (1821–81) grundade det Egyptiska museet, som 1902 fick sitt eget hus mitt i stan. Men sen dess har det centrala torget Midan Tharir blivit en av de värsta trafikknutarna, ständigt insvept i avgaser och med en stor busstation som närmaste granne. Museet, som byggdes för att hysa 35 000 objekt, omfattar nu cirka 290 000, varav bara 120 000 kan visas.
Nyligen utlystes en internationell tävling om ett nytt hem för The Grand Egyptian Museum. Den avgjordes förra året och vinnare blev en kinesisk arkitekt vid namn Shih-Fu Peng, verksam i Dublin.
Det nya museet, som blir ett av världens största, är planerat med mycket av sina utrymmen under bar himmel, på en ökenplatå med utsikt över både Kairo och pyramiderna vid Giza. Besökarna förs naturligt mellan inomhus och utom-hus, genom en »Nilpark» som utgör en del av museets lobby, över en »piazza» som kommer att utnyttjas för olika aktivi-teter, etcetera. Tutankhamuns skatter får sin egen ljusgård.
Juryn använde i sitt utlåtande ord som finess, raffinemang, elegans, sofistikation; till och med poesi.
Vi får se. Än har inte bygget börjat.
