Petra – den glömda staden

Johann Burckhardt måste ha vandrat precis samma väg, men säkerligen överraskats ännu mer, när han som förste europé på flera århundraden besökte Petra 1812.

Han föddes 1784 i Lausanne och var son till en schweizisk arméöverste. Burckhardt ägde en äventyrlig ådra och var fascinerad av den okända arabvärlden. Så småningom ledde det till att han fick The African Associations uppdrag att som upptäcktsresande utforska den ökenhalvö man visste låg mellan Europa och Indien.

The African Association var en brittisk organisation vars egentliga uppgift var att bekämpa slaveri och undersöka möjligheterna till ekonomiskt lönande verksamhet i Afrika. Men eftersom ledningen mestadels bestod av höga chefer från det brittiska utrikesministeriet fick UD ett avgörande inflytande över vilka områden som skulle utforskas. Därför ansträngde man sig hellre att för undersöka arabvärlden än Afrika.

Studerade arabiska och astronomi

Burckhardt förberedde sig väl inför det farliga uppdraget och for bland annat till Cambridge där han studerade arabiska, medicin och astronomi. Före avresan 1809 tränade han till och med att sova på marken och åt under en längre tid inget annat än grönsaker.

Även efter avresan fortsatte studierna i arabvärldens seder och språk. Liksom många andra valde han att resa i förklädnad för att inte dra till sig uppmärksamhet. 1812 anlände han till Egypten och sedan Palestina, men nu som shejk Ibrahim Ibn Abdallah. För att undvika tråkigheter klädde han sig i enkla kläder, värdiga en fattig resenär.

Övergiven stad

Från Palestina fortsatte han till Amman i nuvarande Jordanien, men stannade bara som hastigast. Det var under färden vidare söderut som han hörde ett par bybor vid Shaubak tala om en övergiven stad i närheten av Wadi Musa (wadi = uttorkad flodfåra, dalgång, Musa = Moses).

Johann Burckhardts nyfikenhet tog överhanden och han bestämde sig för att försöka finna denna förlorade stad. Men det verkade som om staden »glömts« medvetet och hölls hemlig av de lokala beduinstammarna, som dessutom var mycket vaksamma och misstänksamma mot främlingar.

Profeten Haruns grav

Hur komma förbi vakterna utan att spräcka förklädnaden? Lösningen blev historien om att Moses bror Aron, bland muslimer känd som profeten Harun, skulle ligga begraven i området. Förhoppningsvis skulle ingen stoppa en rättrogen muslim på pilgrimsfärd till Haruns grav.

Utrustad med en offerget gav sig Burckhardt iväg och till sin lycka släpptes han igenom av vakterna. Med en representant från den lokala liyathenehstammen vid sin sida vandrade han så genom den långa siqen, som ingångsravinen kallades. Han fick dock bara en liten glimt av Petras fantastiska tempel och gravkammare och lämnade området efter endast en dag.

Burckhardt fortsatte sin resa, nu med målet att sätta upp en karavan och ta sig till Timbuktu. Det blev emellertid aldrig någonting av planerna och när han dog 1817 fick han en muslimsk begravning i Kairo.

Petra bebott för 9000 år sedan

Det Petra som Burckhardt återupptäckte har en lång och brokig historia. Området har varit bebott sedan urminnes tider och redan från cirka 7 000 år f Kr finns spår av bosättningar. Cirka 1600 f Kr fanns bronsåldersfolket horéerna i området. De efterlämnade bland annat en hel del enkla monument i form av höga resta stenar och dösar.

Nästa grupp som slog sig ner vid Petra var edomiterna som kallade staden för Seir. Under järnåldern kom området att bli känt som Edom.

Nabatéerna får Petra att blomstra

Men det var först när nabatéerna kom till Petra som staden började blomstra. Som folkgrupp nämns de för första gången i en lista över fiender till den assyriske kungen Ashurbanipal år 647 f Kr.

Nästa gång är inte förrän i samband med Alexander den stores död 323 f Kr. Då hade nabatéerna redan trängt undan edomiterna från Petra och bildat ett eget rike. År 312 f Kr försökte den hellenistiske generalen Antigonos, före detta fältherre hos Alexander den store, erövra staden från nabatéerna. Men han misslyckades.

Knutpunkt för karavaner

Knappt hundra år senare hade nabatéerna upprättat ett kungadöme som kom att frodas i flera hundra år. Grunden för välståndet var det utomordentligt strategiska läget i knutpunkten för flera viktiga karavanleder. Handelsvaror från Indien, Kina och Östafrika var mycket eftersökta och fraktades oftast med båt till den arabiska halvön.

En rutt gick via Hormuzsundet i Persiska viken och upp i Eufrat-Tigris-deltat. Där lastade man om i Charax Spasinu till kamelkaravaner som gick tvärs över öknen mot Petra, för att sedan fortsätta norrut mot östra Medelhavet eller västerut mot Egypten.

Andra handelsmän valde att lasta av i vad som nu är Kuwait och Bahrain och fortsätta norrut med karavaner. Ytterligare en väg var via Röda havet upp till nuvarande Aqaba, men eftersom det ofta blåste hårda vindar norrifrån var det många som valde att gå iland längre ner på Röda havets ostkust och sedan låta kamelerna bära godset vidare norrut.

Nabatéernas ökenpolis

Alla dessa karavaner passerade således Petra eller det landområde som kontrollerades av nabatéerna. Och dessa var inte sena att utnyttja möjligheten att tjäna på handeln. Först organiserade man en omfattande »ökenpolis« som skulle garantera handelsmännen en säker resa. Denna styrka blev snart mycket duktig på att förse sig av de värdefulla lasterna och sedan frakta godset till Petras skyddade och undangömda dalgång.

Så småningom förfinade man tillvägagångssättet och erbjöd istället sina tjänster som ”tulltjänstemän”. Dessa tjänstemän förmedlade affärer och skyddade karavanerna mot andra ökenpoliser och beduinstammar. Man krävde också pengar för transitförsäkringar, summor som sedan delades med de förmodade rövarna.

Herodes växte upp i Petra

Så småningom förfinade man tillvägagångssättet och erbjöd istället sina tjänster som »tulltjänstemän«. Dessa tjänstemän förmedlade affärer och skyddade karavanerna mot andra ökenpoliser och beduinstammar. Man krävde också pengar för transitförsäkringar, summor som sedan delades med de förmodade rövarna.

På så sätt växte Petra till att bli en internationell handelsmetropol full av eftersökta
varor. Den grekiske historikern Strabon (64 f Kr–25 e Kr) refererar till en vän som besökt Petra. Enligt denne importerades mestadels koppar, järn, purpurfärgat kläde, statyer och styraxbuskar ur vilka man utvann hartser till medicin, rökelse och parfym. Man handlade också med silke från Damaskus, henna från Ashkelon samt ädelträ, strutsfjädrar och slavar från Afrika.

Den goda handeln gav ett stort välstånd och rikedomar till många Petrabor. Den mest berömde invånaren är tveklöst Herodes den store, ursprungligen »prins i Petra«. Hans mor Cypros var kusin till kung Harith III av Petra, och Herodes växte upp i kungens hem, innan han gav sig ut i världen och blev såväl beryktad som ökänd.

Trajanus annekterade staden

Till sist blev det klippstadens glittrande förmögenheter som ändade nabatéernas epok. Den romerske kejsaren Trajanus kunde inte motstå Petras lockelser och bestämde sig för att erövra staden år 106 e Kr. Trajanus gav order till sin guvernör i Syrien, Cornelius Palma, att annektera kungadömet och underordna det den arabiska provinsen.

Maktskiftet tycks dock ha skett smidigt, det finns inga spår av strider. Kanske slöt romarna ett avtal med den siste kungen i Petra, Rabbel II. Det var först vid dennes död som staden infogades i det romerska imperiet. Det skedde samma år.

Efter det romerska maktövertagandet började Petra tappa sin glans. Handelsvägar förändrades och den administrativa huvudstaden i provinsen flyttades till Bosra. Det ledde till att en stenlagd väg byggdes från Aqaba (då kallat Ezion-Geber) via Udhruh och Kerak till Amman (då Filadelfia), Bosra och Damaskus. Förbindelsen fortsatte vidare till Palmyra och kallades »Trajanus väg«. Nu gick allt mer trafik utan att passera Petra och staden tappade snart betydelse, förutom som ett regionalt religiöst centrum.

Korsriddare byggde borg i Petra

Under det fjärde århundradet kom kristendomen till Petra och staden blev ett biskopssäte. Den siste kände biskopen var Athenagoras, som innehade ämbetet någon gång under 500-talet. Sedan kom araberna och plundrade, och när den muslimska makten överfördes till Bagdad i mitten av 700-talet förföll hela regionen.

Först på 1100-talet nämns Petra igen. Då byggde korsriddare en borg i staden för att skydda den grekiska helgedomen vid Arons grav. Så småningom blev dock riddarna besegrade och den legendariske muslimske härföraren Saladins bror Al Adil tog över styret.

Sedan föll Petra allt mer in i glömskan och uppnådde så småningom sin mytiska status som »den glömda staden«. Det skulle dröja nästan 550 år innan någon från världen utanför satte sin fot i Petra igen.

Gatubeläggning från Herodes tid

Dagens besökare får uppleva betydligt mer än upptäckaren Burckhardt. Det första man möter är fortfarande den långa slingrande siqen, som hållit staden hemlig i så många år. Ursprungligen spände en vacker stenbåge över ravinen i närheten av ingången, men den rasade 1896. På en del ställen syns fortfarande den gatubeläggning som kungarna Herodes och Harith IV lät lägga.

Längs bergssidan finns vattenkanaler uthuggna i klippan för att ta tillvara regnvatten. När vårfloden kommer kan ravinen förvandlas till en dödsfälla – något som kan vara svårt att tro när man med torr strupe vandrar fram i ökendammet. Men så sent som 1963 drunknade 28 turister i en plötslig störtflod och två terrängbilar blev hängande flera meter upp på klipporna i åtskilliga år.

På senare tid har dock myndigheterna gjort omfattande arbeten för att leda undan vattenmängderna.

Om den långa ravinen erbjuder en fascinerande och spännande vandring, så är det ändå själva öppningen till Petra som tar andan ur besökaren. Efter att ha vandrat i tjugo minuter i det svala halvdunklet öppnar sig plötsligt ravinen till en skarp stråle av ljus.

Faraos skattkammare

Mitt emot öppningen, glimrande i guldröda färger, reser sig en av Petras absolut mäktigaste byggnader: Al Khasneh Farun. Namnet betyder Faraos skattkammare, och den reser sig nästan 45 meter från marken, omsorgsfullt uthuggen direkt i klippväggen. Tack vare ett läge skyddat från vindens och regnets erosion är de flesta detaljer mycket välbevarade.

Det är inte konstigt att filmmakaren Steven Spielberg valde Al Khasneh som hemvist för den heliga graalen och dess odödliga väktare i den tredje filmen om Indiana Jones, Indiana Jones och det sista korståget (1989). (Men interiörerna i filmen var förstås fejkade – alla tempel och gravar i Petra har ett mycket anspråkslöst inre.)

Den egentliga användningen av byggnaden är oklar, men många tror att skattkammaren restes som grav för nabatéerkungen Harith IV, som regerade kring Kristi födelse. Andra hävdar att det rör sig om ett tempel helgat åt gudinnan Isis, av nabatéerna kallad Al Uzza.

Möjligen har man så småningom använt huset som en välplacerad tullstation. Enligt traditionen har det gömts en ofantlig skatt i den stora urnan på taket. Tittar man noga syns en mängd kulhål efter fruktlösa försök att komma åt rikedomarna.

Gravar inhuggna i berget

Från Al Khasneh fortsätter en bred ravin åt höger för att sedan vika av tvärt åt vänster. Här öppnar sig snart klipporna och en stor dal breder ut sig, fortfarande omgärdad av höga lodräta klippväggar. Överallt syns gravar i varierande storlekar inhuggna i bergen. En del utgörs bara av små sandfyllda krypin, andra reser sig i flera våningar över marken. På flera ställen pågår utgrävningar fortfarande och överallt försöker den lokala beduinstammens medlemmar dryga ut hushållskassan genom att sälja smycken, stenar, mynt och andra souvenirer.

Gravarna har huggits ut i rad efter rad och stilen avslöjar inflytandet från flera kulturer. De tidigaste visar spår av egyptisk arkitektur, följt av assyrisk, persisk, grekisk och romersk stil i en enda röra.

Urngraven

En av de största gravarna är »Urngraven«, också kallad Al Mahkamah eller Justitiepalatset. Efter att ha klättrat uppför långa trappor når besökaren en stor öppen plats, som ofattbart nog har huggits ut rakt in i en hög massiv klippa.

Bakom »torget« reser sig själva byggnaden, många våningar hög. I dag tros monumentet ha varit kung Malik III:s grav (40–70 e Kr), men storleken utesluter inte att det använts som palats eller tempel. Längst in i den inre kammaren finns en inskription som berättar att graven användes som en kristen kyrka av Petrabiskopen Jason år 447.

På motsatta sidan av dalen reser sig en amfiteater med plats för 8 000 åskådare. Teatern är samtida med skattkammaren och således nästan 2 000 år gammal. Den blev ombyggd av såväl senare nabatéerkungar som romarna och skadades allvarligt i en jordbävning år 363. I bakgrunden syns flera öppna gravkammare som låg i vägen för teaterbygget och som nu stirrar ut mot skådeplatsen med sina mörka, tomma ögon.

Ed Deir 808 trappsteg upp

Om Al Khasneh är en mäktig inledning på ett Petrabesök så är Ed Deir en värdig avslutning. Först får man klättra uppför 808 trappsteg inhuggna i berget (den bekväme rider på en åsna). Den smala stigen slingrar sig fram mellan klipporna, här och där kantad av bråddjupa raviner. När man så tagit sig uppför alla trappstegen och klämt sig fram mellan två stora stenblock öppnar sig plötsligt berget; en stor platå breder ut sig.

Till höger reser sig en lodrät klippa och det är ur denna stenvägg som Petras största fasad omsorgsfullt knackats fram. Den 45 meter höga och mer än 50 meter breda byggnaden tjänstgjorde som ett av nabatéernas heligaste tempel. Tusentals pilgrimer vandrade den långa vägen uppför berget för att samlas på den stora platån framför Ed Deir.

Fortfarande omges templet av en sakral, nästan mystisk stämning. När den heta ökensolen sakta sänker sig bakom bergen och låter sina sista röda strålar spela över klippan förvandlas den till ett strålande tempel av glittrande guld.

Kanske är det denna gudomligt vackra plats som är den sanna skatten i denna så länge bortglömda stad?

Publicerad i Populär Historia 4/2019