Tanger
Tanger ligger just där en bra hamn skall ligga – vid Atlanten, men på spottavstånd från Medelhavet. Inte att undra på att myterna trängdes här. Odysseus bör ha passerat och här levde jätten Anteus, son till havens och jordens gudar, Neptun och Gaia.
Anteus brukade brottas med folk som kom förbi och alltid vinna, men så kom Herkules, som kramade luften ur honom och strax begravde honom på en plats utanför Tanger där man fortfarande begraver sina döda. Herkules gifte sig med jättens änka, Tingé, och deras son var den som grundade staden och gav den moderns namn.
Tingis, Tingi, Tingé, Titga, Tandja. Tanger har bevittnat medelhavskustens vanliga marsch genom seklerna, av kartager, romare, araber, berber, vandaler, och slutligen den nya tidens européer. Henrik Sjöfararen och hans bröder belägrade förgäves staden 1437, men inte förrän 1471 blev den portugisisk och förblev så – med en sextioårspaus av spanskt välde – till 1662, när den portugisiska prinsessan Katarina av Bragança behövde Tanger som hemgift när hon skulle bli engelske Karl II:s drottning. Engelsmännen begrep sig ändå mindre än portugiserna på ortens värde och övergav Tanger till de marockanska belägrarna redan 1684.
Hela berberkusten – Tanger, Alger, Tripolis, Tunis – var genom seklerna utsatt för den tidens terrorism: piratverksamheten. Pirater härjade i hela Medelhavet och gjorde strandhugg utmed Frankrikes, Englands, Irlands och till och med Islands kuster, där man tog slavar – något annat fanns där inte, rapporteras det kyligt. Hundratals kristna fångar togs varje år, såldes på auktion, misshandlades i arbetet och torterades för minsta förseelse. Vid ett tillfälle beräknas mellan 20 000 och 30 000 européer ha varit fångna enbart i Alger. Och när den engelska flottan sändes ut för att hämta den portugisiska prinsessan, hade den i uppdrag att också ännu en gång försöka göra slut på ”kristenhetens gissel”.
Konsulära grupper hade börjat sammanträda om kustens beskydd i slutet av 1700-talet. Sverige var med redan 1792. Men det var inte förrän i mitten av 1800-talet som européerna på allvar slöt sig samman för att förbättra säkerheten och de allmänna levnadsförhållandena i Tanger, som både hade ett enastående strategiskt läge och var ett mycket livligt centrum för diplomatiskt utbyte, och dessutom började bli ett handelscentrum av rang. Både handel och diplomati försvårades emellertid i ett samhälle vars lagar och seder var intimt förknippade med dess religion, islam.
Sultanen av Marocko hade visserligen stort intresse av att Tanger skulle erbjuda ett så smidigt samarbete med utlänningarna som möjligt – men samtidigt måste han vara noga med att inte släppa taget. Seklet kom därför att karakteriseras av denna ambivalens, men sultanen undertecknade fördrag med England 1856, med Spanien 1861 och med Frankrike 1863. Till det senare anslöt sig strax flera nationer, bland annat Sverige.
År 1880 hölls ett viktigt möte om Tanger i Madrid, med tretton ”förenta nationer” närvarande som var ense om riktlinjer för stadens styrelse. Var detta det första europeiska samgåendet av betydelse? Genom hela 1800-talet fortsatte arbetet, och dess konsekvenser saknade inte sina poänger. 1888 rapporterar en nyanländ amerikansk konsul till sitt utrikesdepartement att han strax utanför Tanger funnit en hel by på trehundra invånare som hävdade diplomatisk immunitet och frihet från att betala lokal skatt. Anledningen: invånarna medverkade med att hetsa vildsvinen vid jakter arrangerade av amerikanska konsulatet.
Bortsett från det gemensamma intresse främmande makter hade av att motarbeta piratverksamheten, gällde det för var och en att lägga beslag på så mycket som möjligt av Nordafrika. Frankrike, en av de bäst etablerade och mest aggressiva nationerna, bedrev kring sekelskiftet ett politiskt ränkspel på hög nivå. Rivalerna mutades efter bästa förmåga; Italien fick fria händer med Libyen, Spanien fick löfte om norra Marocko, Storbritannien kunde känna sig ostört i Egypten och Sudan. Så undertecknades i Fez år 1912 ett fördrag, i vilket sultanen tilldelades en roll som statist, för att inte säga kuliss. Frankrike köpte hans abdikation och Marocko delades i två ”protektorat” – ett stort franskt och ett litet spanskt. Till intränglingarnas favör kan framhållas att de inte förstörde de gamla stadskärnorna med sin arabiska karaktär. Vardagslivet i zocco, medina och kasbah fortfor tämligen ostört, medan utlänningarna vid sidan om byggde upp sina egna stadsdelar, villes nouvelles.
År 1923 förklarades Tanger slutligen formellt vara vad det så länge fungerat som, en ”internationell zon”. Representerade i dess administration var Frankrike, Spanien, USA, Storbritannien, Portugal, Holland, Belgien, Italien – och Sverige.
Ingen revolutionerande metamorfos ägde rum. Stadsdelen Ville Nouvelle hade börjat byggas redan 1910, med den mondäna Boulevard Pasteur som huvudstråk, och 1920 hade Madame Léontine öppnat sitt atmosfäriska Café de Paris, fortfarande européernas käraste tillhåll. 1930 hade amerikagreken Ion Perdicaris sålt sitt privatpalats, det förvandlades till Hotel El Minzah, som än i dag är det ledande hotellet. Turisterna började komma: 1934 var de 43 000, mest engelsmän. Thomas Cook öppnade biljettkontor i Tanger.
Men snart började krigsryktena dominera konversationen på stadens kaféer. Än var det rif-rebellerna som planerade ett anfall, än tänkte Mussolini ta över Tanger (men han öppnade bara en skola). Franco vidtog emellertid en smygockupation 1940, hans befälhavare var tyskvän, och ett tag under andra världskriget vajade nazistflaggan över guvernörspalatset. Tanger led brist på mat – medan det fanns gott om whisky – och Franco sände mjöl, ris, olja. Staden blev alltmer spansk, spanjorer började köpa upp massor av mark och byggnader, och på gator och torg blev spanska språket alltmer vanligt.
Helt naturligt blev detta en spioncentral. En man kunde inte ge en annan en bit papper utan att genomborras av kringsittandes misstänksamma blickar. Barlivet blev mer hektiskt. Luften mer fylld av konstiga meddelanden från oidentifierade radiostationer. Det sas att sex professionella mördare bodde på det glamorösa Hotel Rif. För att vara säkrast på att få bevittna ett slagsmål mellan fascister och ickefascister, skulle man gå till Restaurant Roma.
Spionerna var dels riktiga – American Office of Strategic Service, bland andra, hade folk här – dels hårdarbetande frilansare i tioårsåldern från stadens kår av skoputsare och biltvättare. Bara de fullvuxna marockanerna föreföll komplett ointresserade av ”nazarenernas” konflikt bortom havet.
Hösten 1945 var kriget över, och de spanska trupperna lämnade Tanger. Allt såg ut som förr, men mycket hade hänt. President Roosevelt hade lovat sultan Muhammed V sitt stöd i kampen att kasta av sig protektoraten. Frankrike, försvagat genom kriget, hade emellertid inte minsta lust att ge sig av från Nordafrika. I Marocko hade ett frihetsparti bildats. Och sultanen gjorde en magnifik statsvisit i Tanger.
Långt borta från den politiska scenen levde Tanger ett dubbelliv – omoraliskt, exceptionellt, glamoröst. Redan i slutet av 1920-talet hade de intellektuella börjat komma, från USA och Europa. 1931 hade Gertrude Stein i Paris rekommenderat platsen för författaren och musikern Paul Frederick Bowles och hans vän, kompositören Aaron Copland.
En av de första saker de gjorde i Tanger var att inhandla ett piano, som levererades till deras adress på ryggen av en liten åsna. Kanske var det den episoden som fick Bowles att för alltid förälska sig i platsen – Copland att avsky den och strax ge sig av. Bowles, som har sagts förhålla sig till Tanger som Joyce till Dublin, skulle komma att tillbringa större delen av sitt liv här. I så måtto avvek han från Joyces relation till sin stad.
Många par splittrades på det sättet – en stannade, den andre for vidare. Men nästan alla kom. Lockade av ett samhälle utan struktur och utan tak, ett subtropiskt andningshål för skapande och syndande undantagsmänniskor som haft svårt med den vanliga världen. En förbluffande hög procent var homosexuella, bisexuella eller bara hyperaktiva på området. Många var sanslöst rika; en hel del utfattiga. Nästan alla var eleganta.
Det var som om Tanger var till enbart för dem och deras vänner, för deras fester som inte tycktes ha vare sig början eller slut, för deras skvaller och småskurna intriger. Detta västerländska, elitistiska riff-raff tog sig utomordentligt väl ut mot de pittoreska fonder som staden bjöd. Marknadsplatsen Grand Zocco till exempel, dit berberna vandrade ner från bergen, i sina stora hattar och rödvitrandiga filtar. Här under de gamla träden bredde de ut sina getskinn och på dem sina varor: frukter och lerkärl och kryddor, små pyramider av sädesslag, korn och vete och havre. Ibland, när en sagoberättare eller flöjtspelare kom förbi, bildades en ring av lyssnare. Luften fylldes av doften av mint, och haschisch.
Det var en värld som balanserade på kanten av den ordinarie. En rörmokare fanns kanske inte alltid till hands när man behövde en, men man kunde alltid få tag på en trollkarl. Butikerna hade inte samma stora urval som hemma, men det fanns alltid någon som kunde sälja en kärleksdrog.
Denna stad som levde i skuggan av den andra, riktiga, skulle uppleva sin storhetstid under och efter andra världskriget och genom 1950-talet. Tennessee Williams kom, och hans älskare; Gore Vidal och Truman Capote; Cecil Beaton med David Herbert, en karismatisk engelsk adelsman med avsevärda sociala kontakter. Han stannade och blev Tangers mästerregissör för fester och skandaler, och den stormrika arvtagerskan Barbara Huttons vän och festfixare. Hans hus i kasbahn låg mittemellan fängelset och dårhuset, skriver Beaton, som strax skulle återvända till England, men först gav ett party i de klippformationer utanför staden som kallas Herkules grottor. Han serverade champagne kyld i havet och gästerna vilade på kuddar i månskenet, medan en andalusisk orkester spelade, gömd i klipporna. Capote, som för dagen annonserade att han var rädd för skorpioner, fick bäras på starka marockanska armar över klipporna för att komma till festen.
Det var också han som formulerade Tangers attraktion på utlänningar: dess tillgång på droger och på minderåriga prostituerade, samt dess automatiska skattelättnader. Dessutom menade han att många fanns här helt enkelt för att de inte var välkomna någon annanstans. Tanger är en tråkig plats, förklarade han, och reste sin väg.
År 1956 blev Marocko en egen stat, och några månader senare upplöstes den internationella zonen. Omkring 50 000 bofasta utlänningar levde då i Tanger. De flesta stannade.
Britta Ramklint
är författare och journalist. Hon har ett ungdomligt förflutet i Tanger på 1950-talet och besökte staden på nytt tidigare i år.
Ta flyget dit
Att resa dit.
Varning för att ta färja eller något annat flytetyg från Spanien över Gibraltarsund. Hamnen i Tanger är tillhåll för aggressiva semesterförstörare, typ ficktjuvar, mattförsäljare och ”guider”. Flyg hit, till exempel med British Airways som ibland har bra reguljärpriser. Tangers flygplats är ren och fin och ligger 12 kilometer sydväst om stan. Ingen kollektivtransport finns – arrangera på förhand med mötande bil.
Att bo.
Bästa hotellet heter El Minzah och är också bra beläget mellan medinans och Ville Nouvelles centra.
Att äta och dricka.
När inga riktiga kartor finns, blir rekommenderade adresser ofta bara frustrerande. Leta i distriktet söder om Boulevard Pasteur; där gömmer sig många bra ställen på smågatorna. Notera att barer är praktiskt taget obefintliga och alkohol sällsynt på de förr så syndiga kaféerna, sedan Tanger blev marockanskt. Salons de Thé är oftast tjusiga lokaler – om man gillar te.
Sightseeing
är ett ord som antar många nyanser i en stad som saknar karta. Kasbahn måste ses, den muromgärdade och högt belägna stadsdel där sultanen bodde med harem och tjänare. Utsikten från toppen av berget är svindlande. Medinan är arabstadens utsträckning innan européerna anlände, och främsta butiksgatan heter Rue des Chrétiens och utgår från det lilla torget Zocco Chico, syndens centrum i det svunna Tanger. (Stavas också Petit Socco, eller Souk.) Bered er på att gå vilse i medinan, där ingen trafik finns, men som också plötsligt kan bli tom också på folk, och dödstyst… Den gamla amerikanska legationen måste ses. Marocko var den första utländska nation som erkände det nya USA, och sultanen gav de här palatsen i dopgåva. Bakom några oskuldsfulla spegelskåpsdörrar som ser ut att dölja konsulns frack och uniformer fanns hemliga papper och en komplett kortvågs-radiocentral. Här arbetade Secret Service, och härifrån planerades de allierades invasion av Nordafrika.
Filmen Casablanca
spelades in i Tangers kasbah – inte i tråkiga Casablanca. Anledningen till den falska titeln var politisk: året var 1942, och amerikansk krigspropaganda vände sig mot den franska Vichy-regeringen, därför behövde intrigen en fransk koloni (franska Marocko) som bakgrund. Trodde man – sedan försvann ju all politik i den bittersöta storyn, det magiska fotot, och det gnistregn som uppstod när Bogart, Bergman och Claude Rains snuddade vid varandra.
Träning av lokalsinne.
Bland de utlänningar som besökt Tanger märks personalen vid världens första detektivbyrå, Pinkerton’s. Ledningen hade på 1930-talet fastställt att det svåraste stadslandskap som fanns när det gällde att själv hitta och dessutom hålla reda på och spåra andra, fanns i Tanger. Agenterna fick åka på kurs till stadens kasbah och medina.
Rövarsultanen
Nuförtiden kan rikt folk ganska tryggt besöka Tanger, men kring förra sekelskiftet var det förenat med viss fara att vara utlänning här, när den stilige stråtrövarhövdingen Ahmed Raisuli höll till i bergen ovanför staden. Först kidnappade han Walter Harris, engelsk korrespondent för Times och den man som på den tiden ägde och bebodde det palats som senare skulle bli miljonärskan Barbara Huttons.
Det gick bra. Året därpå var det dags för nästa miljonär, Ion Perdicaris, som invandrat till Tanger från New York. Raisuli begärde en lösensumma, att få sina fiender inspärrade och sina vänner utsläppta från fängelse. Samt att själv bli guvernör över Tangers omgivningar. Teddy Roosevelt, som den här perioden var USA:s president, var alltid pigg på att få visa världen huggtänderna. Han sände sju krigsfartyg till Tanger, och hotfulla telegram: VI KRÄVER PERDICARIS LEVANDE ELLER RAISULI DÖD. Från Gibraltar kom förstärkning av brittiska flottan.
Tyvärr – Perdicaris var inte född i New York utan i Aten, ingen USA-medborgare utan grekisk. Detta hade kunnat stå presidenten dyrt. Sju skepp – och inte en enda amerikan att befria? Teddy la locket på. Så fick Raisuli sin lösensumma, utrikesministern i Amerika fick en medalj som han verkligen inte hade förtjänat ett dugg, Teddy vann nästa val med en massvot. Bara Perdicaris var nervskadad för livet, sålde sitt palats (nu El Minzah hotell), lämnade Tanger för alltid.
Också tredje offret var europé, skotten Henry ”Caid” Maclean. För honom fick Raisuli 100 000 dollar, blev guvernör och dessutom, som han begärt, hedersmedborgare i Storbritannien. Denne storskämtare som spelade högt med andras liv och krigsfartyg fick som avslutning en amerikansk journalistdam kär i sig. Hon skrev romanen om honom och kallade den The Sultan of the Mountains.
Han dog mätt av år på en madrass fylld med pengar.
