Fina Boston
Historiska städer. Rom och Alexandria, etcetera. Men det finns en yngre generation, inte mindre medveten om sin historiska väsentlighet och charm. Få i så hög grad som Boston, Massachusetts. Jag bor på en gata där palatsen ligger tätare än slotten i Loiredalen, och det är dem de kopierar. Numera är de mest skolor och andra institutioner, men för inte så länge sen var de rikt folks privatbostäder. Europa angav byggnadsstilen, liksom nästan all annan stil. ”Boston är europeiskt”, säger amerikanen, men i mina ögon finns ingen mer uramerikansk stad än Boston, med sin nostalgi efter det brittiska och det franska.
Hit kom man tidigt, här har man bott längst. Det speciella amerikanska adelskapet kommer inte till en familj i form av en ceremoni utan automatiskt, med tiden. Följaktligen blev man på den östra kusten mer aristokratisk än på den västra. Detta är en speciell segregation man har vårdat och fått att överleva. Bostonbon förutsätts vara mer än kultiverad: konstnärligt aktiv. ”Här är det vars och ens plikt att bevisa”, sa en tidig amerikan, ”att man inte har skrivit en sonett”.
Allt som var bra hände först här. Maria Stuarts son Jakob I gjorde misstaget att låta företaget Massachusetts Bay Company styra sig självt de femtio första åren – och man blev rusig av frihet. Fröet till Förenta Staterna var alltså redan sått, när kolonin år 1684 blev kunglig egendom under en av kungen utsedd guvernör. Då hade man redan grundat Boston Latin School – som fortfarande räknas till nationens bästa – och 1636 startat Harvard College, som i dag tillsammans med Massachusetts Institute of Technology (MIT), Wellesley University, mediecolleget Emerson och ett femtiotal andra högre institutioner gör Boston till nationens mest studenttäta område.
”Allt jag menar att Boston är”, sa författaren Oliver Wendell Holmes, ”är en central för tänkande för hela kontinenten, och därmed för hela planeten”.
Blygsamma har de aldrig varit.
Det första telefonsamtalet ägde rum här, det var Alexander Graham Bell som ringde till sin assistent i rummet intill och bad honom komma in. Sedan dess har telefonprat mera sällan överträffat detta i intelligens och väsentlighet.
Den amerikanska revolutionen utbröt förstås här. Citykärnan är ett unikt koncentrat av minnesmärken, mellan vilka turistbussar utklädda till röda spårvagnar vinglar fram längs ett så kallat Freedom Trail. För den som inte kan motstå en snitslad väg finns det röda linjer målade på gatorna. De är oerhört förvirrande att följa. Bilisterna hatar dem.
Landets första folkbibliotek, 1848, byggdes förstås i Boston.Det ligger, tungt och pampigt, bakom bronsdörrar skulpterade av samme man som gjorde Lincoln-monumentet i Washington D C. En och en kvarts miljon av dess mer än sex miljoner böcker är rariteter. Läsrummet har biblioteket i Dogepalatset i Venedig som modell.
Biblioteket utgör ena sidan av stadens hjärta Copley Square. Och här möter vi genast en annan Boston-egendomlighet, för amerikanska städer – som har så många pulsådror och huvudartärer – brukar helt sakna hjärta. I små städer drar en Main Street genom bebyggelsen och blir utanför den till landsväg.
I stora städer kan ådern ligga centralt, som Broadway, eller lateralt, som Chicagos Lake Shore Drive. Längs huvudgatan händer livet, och där är det ofta finast att bo.
Men Boston har ett hjärta. Copley Square är ett torg som i en sagobok, med skällande hundar och skällande mammor och barn och ballonger, och tunga gamla farbröder som sitter och väntar på Godot. Kyrkan är där, och den är i romansk stil med turkosgröna fönster, och vid dess yttre vägg slumrar en man, utsträckt och trygg i förvissning om att vara i Guds beskydd – eller åtminstone bland snälla människor. I torgstånd på rad säljer bagare hemgjorda muffins och pajer insnurrade i silkespapper. Runt en damm med småpratande fåglar har många sorters blommor stämt möte.
Och alltihopa reflekteras i sin tur i en sextio våningar hög blågrön spegelskiva – John Hancock Building, Bostons högsta, ritad av samme herr Pei som gav Louvren dess glaspyramid.
På samma sätt som Copley Square, så doftar hela Boston tiden strax före sekelskiftet 1900. Det var en blomstringstid för företagsamma fruntimmer, och på väg från Isabella Stewart Gardners slott (se separat artikel sid 36) passerar man Mary Baker Eddys kyrka. Hon grundade den redan år 1879, efter att ha erfarit ett personligt ”mirakel”. Denna den första Christian Science-kyrkan har i dag 2 400 dotterkyrkor i sextiotalet länder.
Moderkyrkan ser lite förlägen ut vid foten av den mer sentida basilikan, som speglar sin bulliga skönhet i en tvåhundra meter lång damm. Administration och förlag – man ger ut böcker och dagstidningen Christian Monitor – håller till i en 28 våningars byggnad intill. Den har ett ”Mapparium”, där besökaren vandrar genom en jordglob av målat glas, den värld som genomsyrades av Marys tankar, Mary från Boston.
Söndagsskolan är inte heller liten. Ett modernt runt hus, fem våningar högt.
Där andra städer skryter med sin storlek, skryter Boston annars med sin litenhet. Vi var först – men har behållit vår exklusiva, eleganta litenhet. Detta är den myt som bostonborna ständigt lever med och underblåser.
Det är sant att stan är lätt att överblicka. Snygga paket avgränsade av Atlanten i öster och Charles River i norr. I sydväst greppar stadsdelen Fenway alla de stora konstmuseerna, sedan följer Back Bay med pulsådern Newbury Street; en av stans roligaste gator, ständigt skiftande mellan butiker och bostäder, gästhem och krogar; och alltid kan man bli klippt: etthundrasju frisersalonger.
Det tjusigaste området heter Beacon Hill och ligger mellan West End och centrum. Liksom invånarna på Fifth Avenue i New York har Central Park nedanför sina fönster, så har folket på Beacon Street de stora trädgårdarna Boston Common och Public Garden. En lägenhet här kan gå på fem till nitton miljoner dollar, och då får man ändå inte ändra något strukturellt – K-märkt.
Vandra här en solig morgon. Lyssna till Beacon Hill-borna när de med kopplet i hand utbyter tankar om sina doggar och pudlar och labradorer. Men titta inte alltför intensivt uppåt de berömda fasaderna ritade av Charles Bulfinch, arkitekten på modet i början av 1800-talet, för trottoarerna böljar i besynnerliga bubblor, som efter ett jordskalv. Förmodligen har detta något slags antikvitetsvärde och lämnas pietetsfullt utan åtgärd.
Boston Common heter parken där allting började. William Blackstone, farmare och predikant, hade anlänt till den här kusten redan 1622, och på ängen här hade han sin boskap betande, och sitt hus med tvåhundra böcker. När de engelska puritanerna anlände 1630, och av sin ledare John Winthrop uppmanades att bygga sin stad på en kulle, dit alla folks blickar kunde riktas, skulle de komma att kalla den staden Boston. De köpte mark från Blackstone och gjorde den till allmänning.
Och nog blev den allmän. Militärt övningsfält för revolutionstrupperna, sedan för de engelska trupperna, senare galgplats. Fyrtiotusen människor hängdes här: pirater, häxor, kväkare och annat löst folk. Senare ändå samlades stora skaror för att höra Martin Luther King, och påven Johannes Paulus II. Mellan besöken av heliga män är Common bara en stor och härlig park med massor av bänkar.
Finare ändå är grannen Public Garden, anlagd 1837, med stiliga beridna vakter och doftande exotiska träd. Härifrån är det nära till de historiska mötesplatserna. I den gamla Bokhandeln på Hörnet, så kallad, brukade Amerikas främsta litterater träffas i början av 1800-talet: Ralph Waldo Emerson, Henry Wadsworth Longfellow, Nathaniel Hawthorne, Harriet Beecher Stowe. Dess granne är Old South Meeting House, där femtusen bostonbor samlades uppretade för att de skulle tvingas betala skatt på engelskt te som just anlänt till hamnen.
Amerikansk showbiz-kreativitet kännetecknar hela detta Boston Tea Party. Samuel Adams högstämda: ”Gentlemen, detta möte kan inget mer uträtta för att rädda landet” avlöses av att hundra gubbar sminkar och klär ut sig till Mohawk-indianer, ränner genom stan och under vilda krigsvrål hoppar ombord på fraktfartygen och välter lasten, 342 lådor te, i havet! På kajen står ett par tusen och skriker: ”Boston, en tekittel i natt!”
Egentligen var det Faneuil Hall ett par hundra meter härifrån som var stadens traditionella möteshus, men som i det här fallet visat sig för litet.
Det hade redan 1742 donerats av den rike Peter Faneuil. Platsen – huset omges av ett livligt och färgrikt marknadstorg – är oerhört älskad, även om ingen bostonbo ännu lärt sig uttala dess namn. Och också den historisk.
År 1849 dundrade här Frederick Douglass mot slaveriet och sedermera blev hallen synonym med strävanden för de svartas likställdhet – ironiskt, eftersom donatorn blivit stormrik just på slavhandeln. 1874 hölls här rallyn för åttatimmarsdagen, och omkring sekelskiftet var det dags för kvinnans rättigheter. 1960 talade John F Kennedy, kvällen före presidentvalet, härifrån i TV till amerikanska folket.
Boston har alltså en afro-amerikansk historia, liksom en judisk och en italiensk; men framförallt har den en irländsk.
Efter 1840-talets potatispest på Irland vällde flyktingar in därifrån, utfattiga, hungriga, smarta. De bildade först en hårt arbetande ny underklass, och ur den steg strax eliten, och ett socialt skikt med makt och politisk sammanhållning – the Boston Irish. Stadens första utlandsfödde borgmästare var irländare, och snart var de också i Washington – två av representanthusets talmän; sedan alla dessa Kennedys.
Hela USA hade därmed blivit lite mer katolskt. Nationaldagen 4 juli fick en stark konkurrent i 17 mars, det irländska helgonet Patricks dag, som i USA firas med att floderna färgas gröna, allvarliga män i väst knyter på sig gröna slipsar och glada flickor, som kanske helst pratar spanska eller japanska, trär på sig t-shirts med texten: ”Kiss me, I am Irish”.
Passande nog är det min sista dag i Boston, när det händer något typiskt för staden. Jag flaggar in en taxi från trottoaren utanför en irländsk pub. Föraren är pratsam och trevlig. Han frågar om jag ätit där. Han berättar att han har irländska förfäder. Rocken jag har på mig är köpt på Irland. Och så vidare.
”Här är det”, säger han. ”Hoppa ur.”
”Jag kanske ska betala först.”
”Glöm det. Stick iväg. Vi irländare måste hålla ihop.”
