Mauritius: Färgstarkt paradis med brokigt förflutet

Han hade anlöpt hamnen i Port Louis med sin bark Otago en senvinterdag i september 1888, efter en 54 dagar lång resa från Sidney. Ombord fanns 853 fat och 1 093 säckar sulfatammoniak, 1 180 säckar konstgödsel, 600 lådor tvål och sju fat talg. Vid den här tiden låg ett femtontal fartyg i hamnen. Det var säsong för sockerskörd och på hamnkontoret träffades de råbarkade sjöbussarna.

Kapten Korzienowski skilde sig från mängden med sitt bildade manér. Han var klädd som en dandy: mörk kappa, ljus väst, eleganta byxor – allt modernt och välskuret. Han bar alltid handskar och hade en spatserkäpp med guldknopp. På huvudet en kubb med lätt lutning. Korzienowski var tystlåten och lättretlig. Han hade ”ticks” i ögonen och skuldran och vid varje oväntat ljud, ett föremål som trillade ner på golvet eller en dörr som hastigt slogs igen, hoppade han högt.

Han sågs aldrig sörpla rom på Hotel Oriental med de andra kaptenerna. Korzienowski var ett ovanligt namn som sällan eller aldrig stavades rätt i hamnkontorens liggare eller i tidningarnas notiser om ankommande fartyg.

Senare i livet blev han känd under ett kortare och betydligt mer lättstavat namn: Conrad, Joseph Conrad. Och somliga av kollegerna återkom under andra namn i hans romaner. Problem med att få ombord lasten gjorde att kapten Korzienowski/Conrad kom att stanna på Mauritius i hela två månader. Även om han var något av en enstöring umgicks han under den här tiden flitigt med en fransk familj på ön. Han friade till en 17-årig skeppsmäklardotter, fick nobben och lämnade Mauritius djupt besviken.

Mauritius var vid den med tiden berömde författarens besök sedan 80 år en engelsk koloni; men de besuttna och kulturellt bildade var nästan samtliga ättlingar till de franska kolonisatörerna – precis som i dag. De flesta dagstidningar är på franska, det officiella språket är engelska men creole (en dialektal variant av franskan) vanligast. Det lär finnas nitton språk på denna ö som varit holländsk, fransk och engelsk besittning. Sedan 1968 är Mauritius självständigt och sedan 1992 ingår ön inte heller i det brittiska samväldet utan är en republik. Joseph Conrad är inte den ende bemärkte personen som haft sina vägar förbi Mauritius. Författarna Charles Baudelaire och Mark Twain, ensamseglaren Joshua Slocum och vetenskapsgiganten Charles Darwin är några andra.

Några sentida svenska berömdheter som besökt ön är kungaparet (prinsessan Christinas make, Tord Magnuson, är för övrigt Mauritius konsul i Sverige) samt statsrådet Mona Sahlin. Det var på denna paradisö som hon tog sin berömda ”time out” i samband med ”Tobleroneaffären” hösten 1995.

En av de märkligaste människor som besökt Mauritius var sannolikt Ida Pfeiffer, en advokatfru från Wien som plötsligt en dag drabbades av en obetvinglig reslust. När hon kom till Mauritius 1856, 59 år gammal, hade hon ensam rest två gånger runt jorden, varit i Egypten och på Island och tänkte nu utforska det inre av Madagaskar.

Under sin fyra månader långa, vistelse på Mauritius längtade hon bort från ”denna lilla ö, med dess småaktiga invånare”. Dessa var inte särskilt gästvänliga, ansåg hon. All konversation handlade bara om ett enda ämne: socker.

Det var med stor lättnad Ida Pfeiffer lämnade Mauritius den 25 april år 1857 ombord på den uttjänta briggen Triton. Hon återvände nästan exakt fem månader senare, svårt febersjuk. Resan till det inre av Madagaskar hade varit en mardröm. Hon blev helt oförskyllt indragen i det politiska maktspelet kring den despotiska drottningen Ranavalona, 74 år gammal, som tog emot i sitt palats i huvudstaden Tananarivo, sittande på en balkong med gästerna bugande nedanför.

Hon var klädd i europeiska kläder och de bästa presenter hon visste var illustrerade veckotidningar. Ida Pfeiffer sattes i husarrest och förvisades ur landet. Avfärden till kusten ackompanjerades av avrättningar av kristna.

Hon återhämtade sig aldrig från resan till Madagaskar. Ytterst svag kom hon till Wien med tåg i september 1858. Hon dog den 28 oktober samma år, 61 år gammal.

Fru Pfeiffers efterföljare i dag anländer till ”Indiska oceanens nyckel” från luften. De ser sockertoppsbergen och de höga pyramiderna av lavastenar som slavar en gång samlade ihop för att bereda plats för sockerodlingarna. Mauritius är ett av världens mest uppodlade länder. Man bör för övrigt akta sig för att ge sig in i det masknät av grusvägar som korsar sockerfälten på längden och bredden. Det är lätt att köra vilse, speciellt vid tiden för skörden då sockerrören kan vara upp till fyra meter höga.

När turisterna landar på den internationella flygplatsen på öns sydöstra del möts de i tur och ordning av en värmevägg, en bländande sol och en dront. Den senare uppträder i form av en bild på Mauritius statsvapen. En levande drontfågel har nämligen inte setts på ön sedan 1600-talet.

Dronten, en fredlig duvfågel, var större än en kalkon och vägde över tjugo kilo. Den var både matnyttig och lättfångad. Tre stycken lär ha räckt för att mätta en hel besättning på de fartyg som landade på ön för att proviantera. Och det var just där dagens flygplats ligger, som de första skelettdelarna av dronten hittades en septemberdag år 1865.

Dronten hade utvecklat sin fysionomi och sina egenskaper tillsammans med de andra djuren på ön under långa tider. Duvorna levde i de vidsträckta ebenholzskogarna, jättesköldpaddan på stränderna och dronten i sumpmarkerna, alla i fredlig samexistens; det rådde en naturlig jämvikt på denna isolerade ö. I hundratusentals år levde de tillsammans. Så kom människan och gjorde slut på dronten inom 175 år. Den siste som påstod sig ha sett en levande dront var engelsmannen Benjamin Harris. Det var år 1681.

Drontens öde var att dess boplats låg strategiskt till för att vara mellanlandningsstation på européernas resor till och från Indien och Sydostasien. Holländarna var de första att bosätta sig på ön. Men de hade svårt att etablera sig och början på slutet kom den 9 februari 1695 klockan tre på natten, då en cyklon överföll ön från nordost med sådan kraft att till och med kyrkogårdarnas lik lär ha slitits upp och spridits över landskapet. Ett dygn senare var hela Mauritius ett vrak.

När holländarna gav upp var fransmännen inte sena att ta över. Från 1715 kallades ön Île de France. Men engelsmännen hade länge kastat ögon på Mauritius. Deras fartyg gjorde ständiga besök och reste ofta på ”visiter” runt ön. I kajutan satt officerare och ritade kartor.

I slutet av 1700-talet var läget närmast katastrofalt för engelsmännen. Franska pirater med Ile de France som bas härjade fritt bland engelska handelsskepp. Bytet fördes till Port Louis, som förvandlats till en välbärgad handelsstad.

Men det var inte förrän 1809 som några allvarligare försök gjordes att överta ön. I augusti 1810 kulminerade fientligheterna i ett sjöslag vid Grand Port på öns östsida. Huvudpersonen i denna drabbning var den excentriske kaptenen Nesbit Josiah Willoughby, ökänd inom hela den engelska flottan som ”Den odödlige”. Kapten Willoughbys liv var inte direkt stillsamt. Han var med lord Nelson i slaget vid Köpenhamns redd år 1801, överlevde Napoleons reträtt från Moskva som fransk krigsfånge, blev svårt sårad vid ett par tillfällen och ställd inför krigsrätt fem gånger. Hans mod som gränsade till dumdristighet och hans egensinnighet förde honom ofelbart in i ständiga dispyter med överheten. På grund av att flottan hade ont om folk lyckades Willoughby hålla sig kvar och 1809 fick han befälet över fregatten Nereide.

Nesbit Willoughby hade en enastående förmåga att helskinnad undkomma de mest dramatiska händelser. Men hur länge som helst kunde inte ens han klara sig. Till sist blev han svårt sårad. Men det var inte i strid utan under övning på Flat Island norr om Île de France. Ett muskötskott skadade käken och strupen så att luftrören frilades. Willoughby låg i tre veckor utan att kunna tala. Men när han fick höra om planerna på en avgörande attack mot grannön Bourbon, anmälde han sig genast som frivillig. Bandagerad och med svåra smärtor deltog han i anfallet som ledde till öns kapitulation.

Nu var det bara en tidsfråga innan engelsmännen också skulle ta Île de France. Men de underskattade fransmännens styrka. Willoughby opererade från den bastionerade ön Île de la Passe på Île de Frances östsida. Härifrån kontrollerade han inloppet till Grand Port Bay. Den 20 augusti 1810 siktade han fem franska fartyg på väg in. Willoughby bemannade kanonerna på sitt fartyg och batterierna på fästningsvallen. Därefter hissade han trikoloren.

Försåtet lyckades, fransmännen signalerade att de var på väg in i bukten. Så snart fyra av fiendefartygen var innanför revet halades den franska flaggan och ersattes med Union Jack. Därpå började omedelbart beskjutningen. De franska fartygen kunde ta sig igenom oskadda, men de var instängda. Den 23 augusti fick Willoughbys Nereide förstärkning när fartygen Sirius, Magicienne och Iphigenia anslöt. Engelsmännen gick genast till aktion. Willoughby som kände till bukten gick före med Nereide. Men de andra följde inte honom som uppgjort, utan seglade sina egna vägar. Detta visade sig bli ödesdigert. Två av fartygen, Sirius och Magicienne, gick på grund och satt hjälplöst fast.

Willoughby fortsatte attacken och visade prov på stort sjömannaskap och omåttlig djärvhet. Men med halva styrkan utslagen redan innan första skottet avlossats var ändå slaget förlorat. Willoughby blev allvarligt skadad av granatsplitter och förlorade sitt vänstra öga. Vansinnig av smärta, med blodiga bandage om huvudet fortsatte han att skrika ut sina order medan hans fartyg fick ta emot den ena bredsidan efter den andra. Halv nio upphörde striderna. Mörkret och tystnaden lägrade sig över Grand Port Bay. Napoleon hade vunnit sin enda sjöstrid.

Kapten Willoughby hittades medvetslös bredvid en kanon, insvept i Union Jack. Han bars in i huset som i dag är sjöfartsmuseet i Mahébourg. Och han tillfrisknade förstås.

I november 1810 kom engelsmännen tillbaka i en samlad attack mot Île de France. Fransmännen blev panikslagna och gav sig på stubben. Île de France blev åter Mauritius.

Publicerad i Populär Historia

Fakta: Mauritius på 1700-talet

Den franske författaren Bernadin de Saint Pierre besökte Île de France (Mauritius) på 1760-talet och berättar i reseskildringen Voyage à Île de France om sitt första intryck:

”Ön jag kommit till är en märklig blandning av allt, servisen är från Kina, kläderna från Indien, provianten från Sydafrika, pengarna från Cadiz och regeringen och lagarna från Frankrike. I Port Louis finns inga trottoarer, inga planterade träd. Husen är träkojor som lätt kan flyttas. 30 000 råttor dödas varje år på ön, påstås det.

Europas och Asiens avskum, bankruttörer, ruinerade libertiner, tjuvar och mänskliga vrak av varje sort sökte sin lycka på Île de France och reducerade samlevnaden till sin egen låga nivå. Somliga av rekryterna är av värsta sort. Olyckliga varelser som ofta blir så desperata att de mördar varandra med bajonetterna för de mest bagatellartade saker.

Rättskaffenhet och hederlighet högaktas inte. Slughet, enligt min mening en egenskap endast värdig rävarna, anses här för något fint. Varje rest av humanitet är utdöd. De okvädar och talar skit om varandra. Och skandaliserar sina grannar. De har ingen smak för konst och kultur men beklagar djupt sin frånvaro från operan och kvinnorna i Paris. Endast ett fåtal är gifta.

Somliga har inte råd, andra säger att de skall gifta sig när de kommer tillbaka till Frankrike. Sanningen är att de bara intresserar sig för villiga svarta flickor. Europeerna ser med förakt på creolerna och creolerna betraktar europeerna som äventyrare.

De europeiska kvinnorna, bleka men vackra, är mycket intresserade av att dansa. De kommer ofta i bärstolar. Varje familj har lika många bärstolar som familjemedlemmar och varje stol kräver åtta slavar. Vagnar med hjul går inte att använda. Kvinnorna måste slåss mot det heta klimatet, sina mäns likgiltighet och de unga officerarnas glödande iver; tränade som de är i förförande utan hänsyn till avvisande motparter.

Om sedan männen klagar över kvinnornas otrohet, vem kan vi tacka förutom oss själva som introducerat de franska manéren på Afrikas stränder? Kvinnorna är annars husliga och rena och dricker enbart vatten. De tar hand om sina barn men flickor blir ibland bortgifta vid elva års ålder.

Barnen springer nakna kring husen. Svarta slavar är ammor. Kvinnorna stannar för det mesta på plantagerna. Endast tio stycken av dem bor i Port Louis. De tröttnar snart på att besöka varandra. Klockan åtta ljuder kvällsskottet och alla går hem.

Folk säger alltid att de skall resa härifrån. ›Nästa år›, säger de. Somliga har sagt det i trettio år.”

Publicerad i Populär Historia

Fakta: Mauritius besöksmål

• Pamplemousse. Elva kilometer nordöst om Port Louis ligger denna bedårande botaniska trädgård, som räknar sina dagar från 1729. Den är känd för sin stora palmsamling med över åttio arter, bland annat den stora Talipotpalmen. Den kallas ”palmernas drottning” och enligt legenden blommar den efter hundra år för att sedan dö. I själva verket blommar den efter cirka femtio år, men är inte mindre märkvärdig för det. Jätteblomman växer från trädets topp och sprider ut sig som ett paraply. Den kan sträcka sig sex meter över trädet och består av femtio miljoner små blommor. En stark doft lägrar sig över nejden. Efter tre månader vissnar den och trädet dör.
• Port Louis. Mauritius huvudstad har cirka 150 000 invånare. Centrum är inte större än att man kan promenera. Det är rörigt och stökigt, men åtminstone en halvdag bör man lägga på huvudstaden. Ett måste är saluhallen med sina dofter och färger. Den ligger mellan Farquhar och Queen Street. Och Naturhistoriska museet förstås, där man kan beskåda en replik av dronten. På kvällen är Port Louis heldött.
• Tamarind Falls. Höga vattenfall naturskönt belägna söder om Curepipe. Sju till antalet och sjufaldigt vackra.
• Chamarel. Här finns ännu ett vattenfall, hundra meter högt, men också en annan sevärdhet: den färgade jorden. Det är ett område utan växtlighet där jorden ligger bar och skiftar i alla färger. En märklig syn. Chamarel ligger i sydvästra hörnet av Mauritius.
• Le Souffleur. Mauritius är omgivet av korallrev som täcker större delen av kusten, men den sydöstra kusten har inga rev. Här slår havet rakt in mot lavaklipporna och skulpterar dem i märkliga former. Vid lämplig väderlek sprutar vattnet upp som en val genom ett hål i klipporna.
• Mahébourg. En lugn stad på östkusten inte långt från flygplatsen. Här finns ett marinmuseum som berättar en hel del om vad som tilldragit sig i vattnen runt Mauritius.
• Rodrigues. Den 18 kilometer långa och åtta kilometer breda ön öster om Mauritius har cirka 40 000 invånare. Många befriade slavar slog sig ner på Rodrigues och ön är mer afrikansk än indisk. Här fanns en släkting till dronten som inte heller kunde flyga, solitären. Det går båtar från Mauritius och Rodrigues har några hotell. Under cyklonsäsongen, november–mars, är Rodrigues mer utsatt än Mauritius.
• Île aux Cerfs. Mauritius är omgiven av några mindre öar, varav den för turister mest kända är Île aux Cerfs på östkusten. Den tillhör hotellet Le Touessrok varifrån det går färjor. Hotellgäster åker gratis. Ön har långa sandstränder. Om man går medurs från landningsplatsen kan man hitta ett alldeles eget ställe.
• Le Réduit. Ligger i Moka öster om Rose Hill. Det vackra huset byggdes 1778 och var tidigare guvernörens bostad men används nu av militären. Det var härifrån som den engelske guvernörens fru, lady Gomm, 1847 skickade ut invitationer till en bal med Mauritius första frimärke på. Detta märke är nu världsberömt, tack vare feltrycket ”Post Office” i stället för det korrekta ”Post Paid”. De 26 exemplar som finns kvar är värda en förmögenhet.
• Curepipe. Högplatån ovanför Port Louis, där klimatet är behagligare, är etablissemangets hemvist. Centralorten är Curepipe, en lugna-re och bättre shoppingstad än Port Louis. Ett billigare nöje än att handla är att åka upp till den slocknade kratern Trou aux Cerfs. Härifrån har man en god blick över ön.
• Grand Bassin. Eftersom befolkningen på Mauritius är blandad, är också det religiösa livet blandat. Moskéer, kyrkor och hindutempel finns överallt på ön. Hinduismen är den dominerande religionen, men är mer nedtonad än i Indien vilket också gäller islam. Den största och viktigaste hindufestivalen utanför Indien äger rum på Mauritius i slutet av februari eller i mitten av mars. Den heter Maha Shivaratri och är en hyllning till guden Shiva. Från hela ön kommer folk och går i procession upp till den heliga vulkaniska sjön Grand Bassin. Det är en stor upplevelse att bevittna. Grand Bassin är dock värd ett besök året om. Det är en mycket vacker plats.

Publicerad i Populär Historia