På gränsen och i centrum: Strasbourg

Strasbourg är huvudstad i Alsace och ligger där två stora handelsvägar en gång möttes. Det var den nord-sydliga vägen från Italien mot Flandern, och den

18 mars 2006 av Anders Z Sandström

Strasbourg är huvudstad i Alsace och ligger där två stora handelsvägar en gång möttes. Det var den nord-sydliga vägen från Italien mot Flandern, och den öst-västliga från Paris genom bergskedjan Vogeserna och vidare österut. Det ursprungliga romerska befästa lägret Argentorate, anlagt på platsen för en äldre keltisk boplats, fick på 400-talet det talande namnet Strateburgum, ”staden vid vägen”.

En av de första gångerna Strasbourg dyker upp i de historiska källorna är den 14 februari år 842, i den så kallade Strasbourgeden. Eden svors mellan Karl den skallige och Ludvig den tyske i syfte att hålla ihop när det gällde arvet efter Karl den store. Dokumentet är intressant eftersom det är avfattat både på den tidens tyska och franska. Året efter delades riket genom fördraget i Verdun och Karl fick den franska delen, Ludvig den tyska och Lothar, den tredje intressenten i arvet, det som låg däremellan. Strasbourgområdet tillföll Lothar, men sögs så småningom upp av Ludvigs tyska rike.

Strassburg, som staden hette på tyska, etablerade sig snart som en fri stad, styrd av ett råd bestående av fyra Stattmeisters och en Anmeister, det vill säga representant för hantverkarna. Staden kom att bli en livaktig del av det tyska kulturområdet. Gottfried från Strassburg, som tros ha avlidit omkring 1210, etablerade sig som en av medeltidens främsta tyska skalder. Han bearbetade det traditionella eposet Tristan och Isolde och hans version med omkring 20 000 versrader är den viktigaste bevarade varianten av den tragiska kärlekssagan.

Vid denna tid började också bygget av den väldiga katedralen vars grundsten lades 1015. Den har en klart tysk prägel, även om den västra fasaden starkt vittnar om utvecklingen av den franska gotiken. Först 1439 kunde Johann Hültz från Köln lägga sista handen vid den höga spiran som med sin smäckra konstruktion gör att tornet, som är 142 meter högt, nästan försvinner bland molnen.

Strassburg tog också del i den livliga utveckling på olika områden som ägde rum i städerna i Rhendalen under 1400- och 1500-talen. Boktryckarkonstens uppfinnare Johann Gutenberg, som var född 1394 i Mainz, kom snart till staden och verkade där under 1430- och -40-talen. Han sysslade här mest med spegeltillverkning, men tycks också ha experimenterat med olika gjutningstekniker, något som han utnyttjade när han återkom till Mainz 1450 och började gjuta typer för tryckning.

I Strassburg diskuterades även trosfrågor och kritiken av prästerskapets moral var livlig och utmanande. Den kontroversielle tyske teologen Johannes Eckehart, även kallad Mäster Eckehart, föddes 1260 i Thüringen och föreläste i teologi i Strassburg omkring 1315. Han intresserade sig för treenighetens mysterier och hävdade bland annat att i samma ögonblick som Fadern föder sin Son, föds även den helige Ande, som representerar kärleken mellan Fadern och Sonen. Gud föder sin Son i människans själ på samma sätt som han föder honom i verkligheten. Mot slutet av sitt liv anklagades Eckehardt för att sprida irrläror och bannlystes efter sin död. Icke desto mind-re fick han många efterföljare, bland annat mystikern Johann Tauler, född i Strassburg 1300. Tauler förkunnade reningens väg som ger möjligheten till ett liv i Kristi efterföljd.

Taulers predikningar trycktes 1498 och inspirerade sådana som Geiler von Kaysersberg, född 1445 och ibland kallad den tyske Savonarola efter den italienske reformatorn. Kaysersberg höll djärvt utmanande predikningar som ivrigt skrevs av, trycktes och spreds av hans lärjungar. Han utnyttjade mycket av tidens satiriska och komiska litteratur för sitt ändamål, däribland Das Narrenschiff av sin vän Sebastian Brant, född 1457 och jurist och mecenat i Strassburg. Das Narrenschiff, en verssatir på inte mindre än 2035 rader, framställer ett skepp på drift fullt med människor med olika yrken och social status och Brant driver friskt med deras olika svagheter och laster. Verket blev så populärt att han snart var en Europas mest lästa författare.

Strassburg fick så småningom rykte om sig att vara en stad för fritt tänkande och mycket riktigt fick reformationen snabbt ett starkt fäste här. Katedralen uppläts för predikningar och en av stadens första protestantiska pastorer var Jean Calvin, den fransk-schweiziske reformatorn, som verkade där åren 1538–41. I Strassburg mötte han Martin Bucer, som kom att betyda mycket för hans utveckling. Bucer var född 1491, hade anslutit sig till reformationen och på 1520-talet blivit kyrkoherde i Strassburg. Han införde en ny sträng församlingsordning med organiserad undervisning. Calvin mötte under sin vistelse i Strassburg också den tyske reformatorn Philipp Melanchthon, som vid denna tid var Martin Luthers främste lärjunge. Calvin predikade främst i de två kyrkorna Saint-Nicolas och Sainte-Madeleine, båda belägna i södra delen av staden, i närheten av Quai des Bateliers.

Även lärdomen frodades i Strassburg, liksom den gör än i dag. Den tyske pedagogen Johannes Sturm, som studerat vid Collège de France i Paris, förvandlade 1566 gymnasiet i staden till en akademi med universitetsstatus. Den stöddes av kejsar Maximilian II och på detta sätt kunde Strassburgs universitet hålla sig med både protestantisk och katolsk fakultet.

Efter trettioåriga kriget 1618–48 övergick stora delar av det omgivande landskapet Elsass till Frankrike. Strassburg behöll dock sin frihet till 1681 då Ludvig XIV:s trupper gick in i staden utan att ett enda skott avlossades och förklarade den fransk. Kuppen bekräftades senare genom freden i Rijswijk 1697 och Strassburg blev den franska staden Strasbourg.

Den franske befästningsexperten Sébastien de Vauban kallades till platsen för att se över försvaret. Nya murar uppfördes och ett femuddigt citadell riktat mot Rhen och Tyskland restes i stadens östra del.

Lugnet sänkte sig över den förut så livaktiga staden och den förskonades från att beröras av de krig som härjade på kontinenten under 1700-talet. Strasbourgs befolkning utgjordes av hantverkare, köpmän och lärde inom kyrka, skolor och universitet. Till universitetet kom i april 1770 den 21-årige Johann Wolfgang von Goethe. Han studerade där drygt ett år och avlade licentiatexamen. Goethe var redan påverkad av den förromantiska Sturm und Drang-rörelsen och blev ofta förälskad. I oktober mötte han i den närbelägna byn Sessenheim den 18-åriga pastorsdottern Frederike Brion. En snabbt uppflammande och öm kärlek tändes hos det två och fram till sin examen i augusti 1771 begav sig Goethe ofta till Sessenheim för att träffa sin sköna Frederike.

Ett annat möte av stor betydelse för den unge romantikern var med Johann Gottfried von Herder. Han var fem år äldre än Goethe, hade studerat i Königsberg för Immanuel Kant och redan gett ut Ûber die neuere deutsche Literatur i tre delar. För Goethe var mötet en stor upplevelse.

Också katedralen lockade Goethe. Redan samma dag han kom till Strasbourg begav han sig upp i tornet och fascinerades av gotikens tusentals harmonierande enskildheter. Han skrev om detta i sin Vom deutscher Baukunst och lockades dessutom till studier av Shakespeare.

Samma år som Goethe kom till Strasbourg fick staden celebert besök av den österrikiska prinsessan Marie-Antoinette på väg till sitt bröllop med den franske tronföljaren, den blivande Ludvig XVI. Eftersom hon här anlände till Frankrike, och enligt ritualen skulle komma utan att medföra något av sitt gamla liv, hade man byggt upp en paviljong av trä på en ö i Rhen utanför staden. Hon inträdde från den tyska sidan i ett litet rum, kläddes av in på bara kroppen av sina österrikiska hovdamer och fick sedan fortsätta till den franska sidan. Där klädde franska hovdamer på henne franska kläder och resan kunde gå vidare mot Paris.

Ett nytt inslag i stadsbilden under 1700-talet var adelns stora palats som bättre skulle passa i Faubourg Saint-Germain i huvudstaden än i Strasbourg med sina små korsvirkeshus längs de trånga gränderna. Nuvarande Hôtel de Ville, Prefekturen och, framför allt, Palais Rohan har en helt annan skala än tidigare bebyggelse. Rohanpalatset tillhörde kardinalen Louis de Rohan som var biskop i Strasbourg under de stormiga åren 1779–1801. Han var fåfäng och lättlurad och spelade huvudrollen i den så kallade halsbandsaffären 1785–86. Han lockades av en äventyrerska vid namn Jeanne de La Motte att köpa ett dyrbart halsband till Marie-Antoinette för att därmed stiga i hennes gunst. Rohan betalade, Jeanne tog halsbandet och pengarna och kardinalen förvisades från hovet. Den som fick lida mest var dock den helt oskyldiga Marie-Antoinette och historien bidrog starkt till massornas ökade hat mot henne.

Strasbourg har också speciell betydelse för det franska musiklivet. Våren 1791, två år efter revolutionens utbrott, kom en ung levnadsglad och musikbegåvad kapten vid namn Rouget de Lisle till Strasbourg. Efter det att den nya konstitutionen antagits i Paris i september 1791 hölls en musikalisk fest på Place d’Armes i Strasbourg. Rouget hade skrivit texten till den Hymn till friheten som framfördes, och melodin vann snart stor popularitet även utanför Strasbourg.

Den 25 april 1792 proklamerades krigsförklaringen mot Österrike på Strasbourgs gator. På kvällen höll borgmästaren en avskedsfest för officerare som nu skulle dra ut i kriget. Enligt traditionen skall han ha utdömt de kampsånger som då fanns och bett Rouget de Lisle att komponera en ny. Denne gick då hem på kammaren, komponerade, och återkom följande morgon med Krigssång för Rhenarmén. På oklara vägar fördes sedan denna blodiga visa till Marseilles där man förberedde sig för att marschera till Paris och på så sätt kom också sången dit. Den sjöngs på Paris gator för första gången den 30 juli 1792 och har därefter blivit känd som la Marseillaise, Frankrikes nationalsång.

En annan historisk händelse i staden utspelade sig klock-an sex på morgonen den 30 oktober 1836. Då anlände fyra män till Austerlitzkasernen, där hela fjärde artilleriregementet, tusen man, stod och väntade på kaserngården. En av männen, Napoleons brorson Ludvig Napoleon, iklädd artilleriöversteuniform, steg fram och sade: ”Mina herrar! Timmen är slagen! Vi skall nu se om Frankrike minns tjugo ärorika år! Gå med mig mot fosterlandets förrädare och förtryckare med ropen Leve Frankrike! Leve Friheten!”

Ur tusen munnar hördes ropet ”Ja!”, varefter allihop marscherade mot Finkmattkasernen och fyrtiosjätte regementet. Där vägrade man emellertid att följa med och arresterade i stället de fyra ledarna, varefter fjärde artilleriregementet gick hem till sin kasern igen.

Så slutade den blivande kejsar Napoleon III:s försök till statskupp i Strasbourg. Han utvisades till Amerika, men kom igen och lyckades genom en framgångsrik kupp 1851 ta makten och etablera det andra kejsardömet, som 1870 fick ett katastrofalt slut. Den tyske ledaren Bismarck provocerade då, i syfte att få de sydtyska staterna att ansluta sig till det av Preussen skapade Nordtyska förbundet, Frankrike att förklara krig mot Preussen.

Redan den 23 augusti 1870 hade de tyska förbanden slagit en ring runt Strasbourg och nu inleddes en kanonad för att få staden att ge sig. Under en dryg månad fortsatte skjutandet. Över 120 000 skott avfyrades mot Strasbourg under belägringen. Teatern, prefekturen, citadellet och cirka femhundra andra byggnader blev skadade eller förstörda och tiotusen personer husvilla. Totalt krävde belägringen omkring fyra tusen döda och sårade. Den 28 september kapitulerade staden och kriget var slut för Strasbourgs vidkommande.

Det gick dåligt för Frankrike också på det nationella planet. Redan den 2 september tvingades en fransk armé kapitulera vid Sedan och kejsaren togs till fånga. Kejsardömet föll och tredje republiken utropades. Paris kapitulerade den 28 januari 1871 och i den efterföljande freden i Frankfurt avträdde Frankrike Alsace och norra Lorraine till det nya tyska kejsardömet. Strasbourg hade återigen blivit Strassburg.

Alsace-Lorraine blev nu rikslandet Elsass-Lothringen med Strassburg som huvudstad. Den gamla sönderskjutna staden återuppbyggdes och bredvid den lades en stadsplan för en ny pampig tysk regionhuvudstad ut, med kejserligt slott, parlament, universitet, ämbetsverk och stora bostadshus längs breda, trädkantade boulevarder. En ny överklass gjorde entré i form av militärer i garnisonen och ämbetsmän i förvaltningen.

Ytterligare tre gånger skulle staden komma att byta nationalitet: 1918, 1940 och 1945. Det var svåra tider med byte av språk, lagar och makthavare. Inte minst den tyska ockupationen 1940–44 var påfrestande. Bland annat tvångsrekryterades över hundratusen unga män att tjänstgöra i den tyska armén. De skickades till östfronten och led mycket stora förluster.

Desto större var glädjen den 23 november 1944 då den franske generalen Leclerc i spetsen för den andra pansardivisionen rullade in i det befriade Strasbourg. Slutstriderna hade återigen raserat stora delar av staden men nu kunde återuppbyggnaden ta vid.

För att minska risken att Europas stater på nytt skulle hamna i strid med varandra bildades Europarådet i London den 5 maj 1949. Strasbourg skulle vara säte för organisationen. Inledningsvis deltog 10 stater, däribland Sverige. Nu har 46 länder anslutit sig och skrivit under konventionen om de mänskliga rättigheterna, som antogs i Rom den 4 november 1950. För att möjliggöra för de olika staternas medborgare att klaga på brott mot konventionen inrättades också en domstol. Från att först ha inkallats vid behov, omvandlades den 1996 till en heltidsarbetande domstol med en domare från varje medlemsstat. Även Europaparlamentet, EU:s parlamentariska församling, är förlagt till staden.

Lärdomen har spelat stor roll för stadens historia, och gör så även idag. Tre stora universitet med över femtiotusen studenter, varav många från andra länder och kulturer, bär upp traditionerna från medeltiden och reformationen. Europeiskt samarbete och undervisning av studenter från när och fjärran har ersatt krig och gränsförflyttningar. Det är verksamheter som är fullt värdiga ”Europas huvudstad”.

Anders Z Sandström är historiker med särskilt intresse för Frankrike. Han är för tillfället bosatt i Strasbourg.

Historiska sevärdheter

Katedralen Notre-Dame. Påbörjad 1015, färdig 1439.

Kyrkorna Saint-Nicolas och Sainte-Madeleine där Calvin predikade.

I kvarteren mellan katedralen och floden Ill samt i området la Petite France återfinns många små korsvirkeshus från 1400- och 1500-talen i typisk alsacestil. Området är klassat som världskulturarv av Unesco.

Citadellparken och Barrage Vauban över

Floden Ill visar delar av stadens befästningsanläggningar.

Palais Rohan. Byggt 1704. Innehåller tre museer.

Place Kléber, är nuvarande namnet på Place d’Armes där den musikaliska festen 1791 ägde rum.

Borgmästare Dietrichs hus är borta men låg på den plats vid Place Broglie där Banque de France nu ligger.

Austerlitzkasernen är också borta men låg vid Place d’Austerlitz. Finkmattkasernen förstördes i kanonaden 1870.

Place de la République och Avenue de la Liberté mot universitetet är den centrala axeln i den nya tyska stad som anlades efter 1870.

Europakvarteren med Europaparlamentet, Europarådet och Domstolen för de mänskliga rättigheterna ligger i korsningen mellan floden Ill och kanalen från Marne till Rhen.

Mat & dryck i Alsace

Strasbourg och Alsace är en del av Rhendalen. På nästan alla områden är det tyska inflytandet påtagligt. Det lokala språket är en tysk dialekt, den lilla gossefigur som symboliserar landskapet kallas Hansi och det buteljerade vattnet heter Carola och Lisbeth. De många små byarna domineras av korsvirkeshus med utkragad övervåning och skiffertak. Här och var finner man ett storkbo på skorstenen. Storken är Alsaces landskapsfågel.

Den traditionella folkdräkten blev mer och mer populär under 1900-talet men bärs numera endast på fester. Den förekommer i många lokala varianter men typisk för kvinnodräkten är den stora huvudbonaden kallad Schlupfkapp. Den består av ett brett svart band knutet i en stor rosett. Efter befrielserna från tyskt styre 1918 och 1945 bars rosetter i rött, blått och vitt.

Den traditionella maten är mer tysk än fransk. Typiska rätter är Choucroute, surkål, serverad med rökt fläsk och korvar från Strasbourg, och Baeckoffe, en gryta med potatis, fläsk, lamm och oxkött marinerat i Alsacevin. Populär är också Flammeküeche eller Tarte flambée, som består av en röra av lök, rökt fläsk och grädde på en tunn degbotten och gräddad i en het ugn.

Det finns också mer sofistikerade läckerheter. Alsace är gåsleverns hemland och alla restauranger med självaktning har några varianter av den på menyn. På våren kommer sparrisen och den lockar besökare från när och fjärran; Europarådets parlamentariska vårsession brukar kallas Sparrissessionen.

Efter detta avnjuter man den lokala osten framför andra, Munster, en krämig ost med stark lukt. Den anses vara en av Frankrikes allra äldsta ostar.

På bagerierna hittar man frukttårtor samt specialiteter som Kugelhof, ett spiralformat högt bakverk med russin och mandel samt Pretzels, salta, ganska hårda kakor formade som en knut.

Vinkulturen är gammal och välutvecklad i Alsace. Här benämns vinerna inte efter distrikt eller slott utan efter druvan. Det odlas framför allt sju stora druvor: Riesling, Sylvaner, Pinot Blanc, Muscat, Tokay Pinot Gris, Gewurztraminer och Pinot Noir. Den sista är den enda man gör röda viner av, resten är vita. Dessutom produceras ett populärt mousserande vin, Crémant d’Alsace.

Också ölet är stort i Alsace, över hälften av allt öl i Frankrike görs här. I Strasbourg ligger ett av de största bryggerierna i landet, Kronenbourg.

I Alsace älskar man folkliga fester och julen är en av de verkligt stora högtiderna. Julgranarna kommer upp omkring den 1 december och då pyntas också husen med färgglada lampor och klättrande tomtar. I byarna ger man pris till det vackrast dekorerade huset. I Strasbourg ställs en trettio meter hög gran upp på Place Kléber och samtidigt bryter julmarknaden ut. Den är en mycket gammal tradition som under senare år växt lavinartat. På marknaden säljs julpynt, lokalt hantverk och mycket annat. Tarte flambée och Vin chaud, som liknar glögg, äts och dricks i enorma kvantiteter och efter jul är allt över och les strasbourgeois kan andas ut till nästa jul.

Publicerad i Populär Historia 4/2005

Kanske är du intresserad av...

Läs också