En levande historia runt knuten
Det är inte mycket historia man får förnimmelse av i det standardutbud som finns i närheten av det stora turiststråket. Och ändå är Köpenhamn en stad med en levande historia om man bara vill gå runt knuten och fånga den! Följ med på en liten sommarutflykt i Dronningens By.
Vi börjar vår vandring där Ströget strålar samman med Köbmagergade vid Amagertorv. Här möter Amagertorv den öppna Höjbro Plads, området ner mot Christiansborgs slott. En staty reser sig högt i skyn. På en mäktig häst rider Absalon och svingar sin stridsyxa. Såvitt jag begriper omgav sig denne ärkebiskop mest med råa soldater och häftiga stridslekar. Han var också en stor skådespelare. När han tvingat sin företrädare, ärkebiskop Eskil, att avgå från sitt ämbete 1177, låtsades han vara så ovillig att man med våld fick föra upp honom i Lunds domkyrkas kor och trycka ner honom i ärkebiskopsstolen.
Biskop med bronsyxa
Absalonstatyn har alltid retat mig. Krigarebispen bär nämligen en bronsyxa snarlik en indiansk tomahawk. Om jag minns rätt fick kyrkans män gärna slå ihjäl människor, bara det gjordes med trävapen, typ klubbor och liknande. Restriktionen hade visst något med religion att göra!
Under det nuvarande Christiansborg når man lätt “landet längesedan”. Här ligger nämligen de arkeologiska lämningarna efter alla Köpenhamns slott staplade på varandra. Mäktiga reser sig resterna efter den vita ringmuren av kalksten, Absalons första slott. En nedvält tegelmur minner om tyskarnas raserande av det äldsta slottet 1369.
Välbyggda modeller visar alla de slott som avlöst varandra här ute på slottsholmen, fem om jag räknat rätt. Föregångaren till det nuvarande brann ner 1884. Eldsvådan var så häftig att den kunde beskådas från Himmelsbjerget i Jylland.
Köpenhamn har härjats av många bränder. Christiansborg ödelades av brand också 1794. Året därpå, den 5 juni, utbröt brand strax bredvid slottet, i ett timmerlager. Brandkårens och försvarets chef kom i luven på varandra om vem som skulle släcka och man glömde att bekämpa elden. Slutfacit: 950 nedbrunna privata hus, Nikolaj Kirke och Rådhuset helt ödelagda. Tala om att bära ett tjänstemannaansvar.
Christiansborgsområdet är en historisk raritet. Här finns Kristian IV:s flottkyrka, Holmen Kirke; här ligger Kristian IV:s Börshus med sin imponerande drakspira; i Töjhuset kan ni se en av världens största militärsamlingar uppställd i en byggnad som saknar sin like i Norden. Byggherre? Givetvis Kristian IV i början av 1600talet.
Hemmabas för flottan
Detta var hemmabasen för den imponerande danska flottan. Här drogs skeppen in och provianterades, allt enligt löpande bandprincipen. Det gällde att snabbt komma ut igen “på strömmarna” på jakt efter den lede svensken.
Kristian IV regerade i 52 år, från 1596 till 1648. Han är kanske Danmarks mest älskade och märklige kung genom tiderna. Gift tre gånger, med 23 “legitima” barn, ständigt berusad, stor arkitekt och ännu större byggherre. Mycket i Köpenhamn bär än idag hans prägel. Ta bara “Rundetårn” som exempel.
Nog hade han originella idéer, den där Kristian IV. En kyrka skulle byggas. På loftet, över kyrksalen, inrymdes universitetets bibliotek. I väster anslöt ett runt och högt torn.
Snigelgången
Att ta sig upp i Rundetårn är en mödosam begivenhet. En bred “snigelgång” för nästan ända upp till toppen. Att uppstiga i tornet är som att välja mellan pest eller kolera. Håller man ytterspår tar gångturen evinnerlig tid. Innerspåret går fortare men fordrar elitgymnastens kondition.
“Snigelgången” är faktiskt så bred att tsar Peter på besök kunde åka hästanspänd vagn upp genom tornet. Många förundras över denna vridna skapelse, men det finns faktiskt en kopia från samma tid i det nutida Sverige. Nerfarten till Varbergs fästnings underjordiska skyttegångar är nämligen byggd efter samma tanke, endast med den skillnaden att Varbergs “snigelgång” går ner i jorden istället för upp mot himlahöjderna.
Utsikten från Rundetårn är imponerande; här är historieboken uppslagen. Hela det äldre Köpenhamns gator, kvarter och befästningsverk ligger inom synhåll.
I öster ligger det för svenskar så välkända Kongens Nytorv, startpunkten för Ströget. Det var vid Kongens Nytorv som den medeltida staden faktiskt tog slut. Både torgets namn och den intilliggande Nyhavn antyder ju faktiskt att en utbyggnad skett. Det var Kristian IV som gjorde detta i början av 1600talet.
I dag heter stadsdelen Frederiksstaden. Namnet minner om Frederik V:s firande av sin släkts, det oldenborgska kungahusets, 300årsjubileum på Danmarks tron 1749.
Kungen beslöt att i den stora kungliga Amalienborgträdgården anlägga en ny stadsdel värdig en enväldig monark. Två huvudgator skulle korsa området. I korsningen skulle ståtliga palats uppföras. Mitt i korsningen skulle majestätet själv blicka ner på sin skapelse från en bronshäst.
Och visst blickar han stolt ut över sin stadsdel, Frederik V, furste och konung över Danmark. Här på Amalienborg, omgiven av värdiga 1700talspalats, sitter den lagerkrönte envåldshärskaren och myser. För statyn torde vara den dyraste i Danmarks historia. Kungen slapp dessutom betala ens en enda usel kopparslant för hela härligheten!
Det Asiatiska kompagniet i Köpenhamn ville ställa sig in hos majestätet och erbjöd sig 1754 att betala ryttarstatyn. Fransmannen Joseph Saly hämtades från Paris. Hans vistelse i Köpenhamn skulle vara i 21 år. Den totala kostnaden för monumentet kom att uppgå till en halv miljon riksdaler, eller med annan måttstock, värdet av tio palats liknande dem på Amalienborg! Sponsorerna gned förtvivlat sina händer medan kungen däremot! Inte undra på att majestätet fortfarande ler sitt bästa bronsleende där högt uppe i skyn. Statyn räknas som en av Europas märkligaste 1700talsstatyer.
Marmorkyrka blev ruin
En av de korsande gatorna i Frederiksstaden slutar i en ståtlig kyrkobyggnad, Marmorkyrkan. Grundstenen till kyrkan var faktiskt den som först blev lagd i denna nya stadsdel, året 1749. Väldig och kostbar skulle kyrkan vara.
Ett plötsligt infall från kungen gjorde att härligheten dessutom skulle beklädas med marmor. Efter tjugo år var byggkassan bankrutt. Kyrkan kom därför att ligga som en målerisk ruin, ett tacksamt motiv för åtskilliga Köpenhamnskonstnärer. Först i slutet av 1800talet förbarmade man sig och fick kyrkan både färdig och invigd.
En vandring i det historiska Köpenhamn utan ett besök i sagoslottet Rosenborg är otänkbart. Hela den vidsträckta parken runt slottet var Kristian IV:s “have”; det var här han kände sig hemma, hit drog han sig undan stöket på Christiansborg.
På Rosenborg har tiden stått stilla. Jag vet ingen besökare som jag förevisat detta slott som inte stönat av begeistring. Det är emellertid viktigt att visa slottet när solen lyser. Elektricitet fanns inte på 1600talet och finns följaktligen inte heller på dagens Rosenborg.
Kristian IV påbörjade detta lustslott 1606. Hans “Vinterstue” i bottenvåningen, färdig 1615, är bland de bäst bevarade 1600talsinteriörer vi känner i Europa. Övriga rum är inte dåliga de heller. Stuckaturer, guldtapeter, målningar, silver och guld vart än ögat ser.
Det som gör Rosenborg till pärlan bland slottsmuseer är alla de småprylar som kungahuset samlat på sedan 1600talet; alla saker har här sin egen personliga historia. I ett av riddarsalens kabinettsrum med originalinredning finns t ex en enorm samling av venetianskt glas från 1600talet. Samlingen, hembragt av Frederik IV efter en resa till Italien och Venedig 1709, håller idag världsklass.
Skrämd hjort och järnskrot
I Kristian IV:s arbetsrum hänger hjorthornen från den hjort som räddade danskarna i Kalmar den 28 december 1611. Karl IX försökte en natt överrumpla den danska hären men en förskrämd hjort störtade rakt in i staden och svenskarna kunde jagas bort. Frågan är dock om inte järnskrotet i kungens sängkammare är det mest makabra i hela Rosenborg.
1644 möttes svenska och danska flottan vid Kolberger Heide. Kristian IV ledde själv kampen från amiralsskeppet. Plötsligt exploderade en kanon i kungens närhet; adelsmän och kung föll som käglor. Kungen kravlade sig upp med ett bortskjutet öga. När kungen stönade “Än lever jag” kunde kampen fortsätta. Och här hänger hans blodbestänkta kläder.
På monterglaset hänger också två örhängen med infattade järnskrotsbitar. Dessa opererades ut ur kungens öga. Genom att omvandla dem till kvinnosmycken ville majestätet med denna gåva till hustrun visa vilken hjälte hon var gift med! Man häpnar och stirrar på de rostiga bitarna.
I slottskällaren finns en veritabel skattkammare. Guldet, silvret och ädelstenarna från Kristian IV:s kröning gnistrar i mörkret. Eventuella kleptomaner som till äventyrs skulle kunna forcera pansarglasen kommer ändå inte långt. De danska kronjuvelerna vaktas av två bistra soldater med skarpladdade gevär. Det hela känns mycket betryggande.
Arbetarmuseet en pärla
Vi närmar oss slutet på vår annorlunda köpenhamnstur. Från Kristian IV:s sommarpalats är vägen inte lång till arbetarens usla sekelskiftesbostad. “Arbejdermuseet” är förvisso ett museumsnamn som kanske inte väcker starkare känslor. Men ett besök i Köpenhamns arbejdermuseum är ett måste.
Inrymt i flera etager i ett 1800talshus finns museet som har just det där lilla extra. Uppbyggda exteriörer och interiörer sätter fantasin i rörelse. Borta är glamoren och ståten, kvar verkligheten som den tedde sig för de flesta av sekelskiftets köpenhamnsbor.
Glöm inte den genuina arbetarkrogen i källaren. Här serveras öl efter sekelskiftesrecept. Här kan man äta den genuina danska hamburgaren (från tiden innan den exporterades till Amerika). Och behöver tänderna petas finns de gamla tandpetarna där i ny tappning; gjorda av tillskurna gåspennor.
