Den unga metropolen

Berlin är med europeiska mått mätt en ungdomlig storstad. Det mesta i den historiska stadskärnan är inte äldre än tre hundra år. Få byggnader är dock

11 juli 2002 av Folke Schimanski

Berlin är med europeiska mått mätt en ungdomlig storstad. Det mesta i den historiska stadskärnan är inte äldre än tre hundra år. Få byggnader är dock så gamla – andra världskrigets härjningar och efterkrigsmoderniseringar har ”föryngrat” staden ytterligare.

Likväl har Berlin en lång historia. Kring mitten av 1200-talet nämns två städer på platsen, Berlin och Cölln. År 1709 slog Fredrik I av Preussen ihop dem och tre andra till en enda huvudstad.

Det brandenburgska kurfurstendömet, som 1701 avlöstes av det preussiska kungadömet, hade ett stort befolkningsunderskott, och det gällde nu att peuplieren (”befolka”) detta något perifera område i Europa.

Den mest namnkunniga gruppen immigranter var hugenotterna. Dessa tvingades lämna Ludvig XIV:s Frankrike efter upphävandet av ediktet i Nantes 1685, vilket innebar att protestanter inte längre fick utöva sin tro i det katolskt dominerade landet.

Hugenotterna var ofta personer med god utbildning eller yrkesskicklighet och därför populära invandrare. ”Den store kurfursten” i Brandenburg, Fredrik Vilhelm, öppnade landets portar på så vid gavel, att ett tag så mycket som en fjärdedel av Berlins invånare lär ha varit av franskt ursprung. Detta inflytande märks än i dag, bland annat har franskan påverkat det berlinska idiomet, som innehåller substantiv som Visage (”ansikte”) eller Boulette, en stor kall köttbulle som berlinarna avnjuter till sitt öl. Och fortfarande har en del invånare i Berlin och Brandenburg franskklingande efternamn.

Ingen berlinturist missar att strosa på praktavenyn Unter den Linden. Den är 1 470 meter lång och startar i öst vid den gamla ”hundbron”, på sin tid en samlingspunkt för jaktpartier för kungarna och deras följe (gatan låg tidigare i stadens ytterkant). Här i närheten finns också Fredrik den stores ryttarstaty (statyn kritiserades vid avtäckandet för 150 år sedan, därför att kungen ser ut att i berusat skick ramla av hästen). Vid Unter den Linden står också ett antal representationsbyggnader som på grund av sin antikiserande stil givit Berlin smeknamnet Spree-Athen, syftande på floden Spree som ringlar genom staden. Till dessa hör flera byggnader i grekisk stil: Zeughaus, Statsoperan, Gamla biblioteket, Prins-Henrik-palatset (nu Humboldtuniversitetet) och den katolska Hedvigkatedralen. Brandenburger Tor, Berlins främsta symbol, stod klar 1791. Förr fick bara de kejserliga fara igenom arkaden, senare paraderade nazisterna genom den, och i drygt fyra decennier blev den gränslinje mellan två världssystem.

Under alla tider – utom under DDR-intermezzot – har Unter den Linden varit ett promenadstråk för det Berlin som vill synas. Avenyn var till en början ganska sandig (Brandenburg kallas ”Tysklands sandlåda”). ”Men titta på de sköna damerna! Vilka gestalter! Jag blir poetisk!” skrev den hänförde diktaren Heine 1822.

Berlin bjöd vid denna tid inte bara på yttre fägring. Från slutet av 1700-talet fanns faktiskt något man kallar berlinromantiken, Henriette Herz och Rahel Varnhagens vittra salonger blomstrade med gäster som Fichte, Hegel, Chamisso (fransk invandrare), bröderna Thiek, Schleiermacher. Den försupne E T A Hoffmann skrev sina skräckromantiska rysare i vinstugan Lutter und Wegener (det odlas faktiskt vin i berlinstadsdelen Kreuzberg än i dag). På Humboldtuniversitetet höll filosofen Fichte sina berömda tal ”till den tyska nationen” som då ännu inte existerade. Superfilosofen Hegel tänkte i Berlin, hans hus står ännu mittemot Pergamonmuseet.

År 1871 blev Berlin det nya tyska rikets huvudstad. En symbol för detta var regeringsgatan Wilhelmstrasse där den mäktige Bismarck huserade i sitt rikskansli. Kejsartiden var en verklig glansperiod, låt vara inte fri från sociala problem. Berlin blev under den wilhelmska tiden inte bara sinnebilden för preussisk militarism utan också Tysklands viktigaste industristad.

År 1883 bildades AEG, en koncern för tillverkning av elektronik, och konkurrenten Siemens byggde den första stads- och tunnelbanan, som invigdes 1902. Redan året därpå hade den fraktat trettio miljoner passagerare!

Under samma tid blev Berlin vetenskapens världsmetropol. Då verkade berömda forskare där som Virchow, Koch, Planck; Kejsar-Vilhelm-Sällskapen (1911) blev veritabla plantskolor för nobelpristagare i naturvetenskapliga ämnen. Också bildkonsten frodades, inte minst tack vare grundandet av Berliner Secession 1898, som stod i harnesk till monumentalkonsten. Den sociala underklassen i Berlin avspeglas i den folkkäre Heinrich ”Onkel” Zilles burleska karikatyrer, som man ännu hittar i den rika floran av berliniana i bokhandlarna.

Berlin utvecklades under de här åren till ett betydande kulturellt centrum, och även många skandinaver drogs dit, däribland Edvard Munch, Vilhelm Ekelund och August Strindberg. Den sistnämnde lär ha namngivit de tyska och utländska kulturpersonligheternas legendariska stamlokal i närheten av Brandenburger Tor: Schwarzes Ferkel (”Svarta spädgrisen”).

Under kejsartiden byggdes också de fina museerna på Museumsinsel, som Pergamonmuseet med sina rekonstruerade grekiska, romerska och assyriska byggnadsverk. En stor del av samlingarna på denna ö i Spree stal ryssarna 1945, inklusive arkeologen Schliemanns ”Priamos-skatt” som man fortfarande träter om.

Nu genomgår det Unesco-märkta museikomplexet på ön en omfattande restaurering och ombyggnad. Slutresultatet lär bli Europas största museum där man ska kunna röra sig mellan byggnaderna i underjordiska gångar.

År 1920 bildades Storberlin genom en rad kommunsammanslagningar: 8 städer, 59 byar och 27 gods blev en enda administrativ enhet. Nära fyra miljoner invånare samlades inom stadens gränser. Det blev en utspridd metropol och därför ett vanskligt bombmål under andra världskriget. Den stora ytan gjorde emellertid att Västberlin inom sina gränser hade omfattande jordbruksmarker, som kunde bidra till att föda befolkningen under den tid som staden var isolerad.

Mellankrigstiden var en politiskt instabil tid men präglad av febriga aktiviteter i Berlin. Berömda arkitekter verkade både då och senare i staden: Gropius, Taut och Poelzig. Fler naturvetare hemförde nobelpris till Berlin: Haber, Bosch, Einstein och andra. Nya målargenier gjorde också lycka i staden: Grosz, Beckmann, Dix med flera. Författare som Brecht, Arnold Zweig, Tucholsky och fredspristagaren von Ossietzky verkade också här. 1920-talet var kabaréernas tid par préférance, dels saftiga och ekivoka med Claire Waldoff som förgrundsnamn, dels giftsprutande samhällskritiska. Filmen och pjäsen Cabaret, byggd på Christopher Isherwoods fascinerande biografi Goodbye to Berlin, ger en vag och romantiserad bild av allt det som förekom på Berlins tiljor under Die goldenen Zwanziger (”det gyllene tjugotalet”).

Med Adolf Hitlers maktövertagande i januari 1933 slutade det skimrande men samtidigt desperata mellanspel som Weimarrepublikens Berlin utgjort. Berlin blev en intellektuell öken med militärparader, massmöten och harmlös underhållning. Den öppet nazikritiska intelligentian gick i landsflykt, internerades eller mördades. Det vetenskapliga Berlin upphörde nästan att existera genom massutvandringen av judiska forskare.

År 1936 ägde de olympiska spelen rum i Berlin och de blev ett stort propagandanummer för ett ”fredligt” Tyskland. För detta syfte byggdes den mäktiga Olympiastadion i västra utkanten av staden, en byggnad som nu håller på att förfalla. I november 1938 hördes klirret från de krossade fönstren i synagogor och judiska affärer, SA-män trampade torahrullar under sina stövlar.

I september 1939 rasslade stridsvagnar genom Berlins gator, men åskådarna var inte lika krigsglada som i augusti 1914. Från 1941 inleddes judedeportationerna, mest från Scheunenviertel, kvarteren norr om Alexanderplatz, och över 60 000 berlinjudar fördes till döden. Sedan kom de allierades massbombningar. Hitlers storhetsvansinne, bäst illustrerat i arkitekten Albert Speers huvudstadsdröm ”Germania”, ledde till en förstörelse som lade cirka sextio procent av stadens hus i ruiner. Inga av Berlins berömda kaféer som Bauer, Josty eller det litterära Romanisches Café finns kvar i dag.

Berlin förlorade också nära en miljon invånare till följd av kriget (faktum är att staden år 2001 ännu inte har nått den befolkningssiffra som rådde före kriget). Hitlers rikskansli och bunker är borta, men några nazibyggen står ännu kvar och ”återanvänds” av den nya regeringen.

Vid krigsslutet sommaren 1945 delades staden i fyra zoner. Snart började det kalla kriget, vars skärningslinje låg i Berlin. 1948 kom berlinblockaden som följdes av luftbron och de fullastade ”russinbombarna”, som gjorde de västallierade till berlinarnas vänner. (Ett vardagligt minne från den tiden är Currywurst, en berlinsk specialitet som lär ha sin uppkomst i att luftbron lämnade efter sig en massa oanvända säckar med curry). Samma år delades Berlin upp i en väst- och en östförvaltning.

År 1953 revolterade byggnadsjobbarna på Stalinallee, sedermera omdöpt till Karl-Marx-Allee, ett namn den nu kulturminnesmärkta paradgatan fått behålla. Först i augusti 1961 ledde massflykten av miljontals östtyskar till att ”den antifascistiska skyddsvallen” uppfördes. Bara några fragment av muren i norra Berlin finns kvar i dag. I slutet av 1989 öppnades både muren och Brandenburger Tor för jublande folkskaror.

Det omstridda Palast der Republik (kallad Ballast der Republik av den påhittiga berlinhumorn) mittemot domkyrkan blev scenen för kommuniststyrets avveckling. Under några dramatiska månader sammanträdde här ett verkligt folkvalt DDR-parlament, och samgåendet med Västtyskland var inte genast en självklar sak. Men natten mellan 3 och 4 oktober 1990 firades det tyska enandet i Berlin, med tal av en då uppburen förbundskansler Kohl och med fyrverkeri och laserstrålar som möttes från öst och väst. Ett år senare flyttade den gemensamme borgmästaren in i Rotes Rathaus (den röda färgen hänsyftar på teglet) nära ”palatset”.

Östberlinarna blev snart besvikna över sammanslagningen som de tyckte skedde för mycket på västs villkor, därav skällsordet Die Besserwessies. Men omställningen till enad stad har även gått ut över Västberlins invånare. Det beror på att Västtysklands frikostiga subventioner till sina berlinare avvecklades. Omstruktureringen av Berlins nygamla centrum blev föremål för internationella arkitekttävlingar där drygt tusen idégivare deltog. Berlin har nu åter fått en mitt, medan Kurfürstendamm (det gamla Västberlins centrum) minskat sin dragningskraft på turisterna. De till dags dato mest spektakulära resultaten av den arkitektoniska boomen i Berlin är nya Potsdamer Platz, ett Manhattan i miniatyr, Fosters turistvänliga riksdagshuskupol och Libeskinds krokiga Judiska museum. Men den vanvettiga idén att återuppbygga det gamla väldiga preussiska Stadsslottet som DDR-ledaren Ulbricht lät riva har kastats i papperskorgen. Däremot återuppbygger man Schinkels Bauakademie där det östtyska utrikesministeriet tidigare stått, och Pariser Platz vid Brandenburger Tor med anrika Hotel Adlon är redan rekonstruerad.

Berlin är än i dag Europas största byggarbetsplats. Allt är inte färdigt. Man håller på att bygga en lång biltunnel längs med den gamla murgränsen, en splitterny centralstation (som blir Europas största) vid Lehrter Bahnhof och en storflygplats söder om staden. Tysklands förbundspresident har tidigt tagit säte i Bellevuepalatset, och förbundskanslern, parlamentet och de viktigaste ministerierna arbetar nu i Berlin. I år flyttade Gerhard Schröder till sitt nya residens nära riksdagshuset, ett postmodernistiskt palats som döpts till ”Tvättmaskinen” av folkhumorn. Omkring tolvtusen personer har flyttat från den gamla huvudstaden Bonn. Inga ockupationstrupper finns kvar i staden, istället några tusen Bundeswehrsoldater.

Och berlinpojkarna måste nu göra värnplikt, något de slapp under delningen. Berlins återförening har sina sidor.

Folke Schimanski är journalist och medarbetare i Populär Historia sedan starten 1991. Han är född i Berlin och kom till Sverige med Folke Bernadottes ”vita bussar” 1945. Han besöker sin gamla hemstad fler gånger varje år.

Missa inte Museumsinsel

Inled med en turisttur med buss. Tycker du att detta är lite fegt – ta stadsbuss nummer 100 (dubbeldäckare) från Bahnhof Zoo till Alexanderplatz. Då ser du för en ringa slant praktiskt taget hela centrala Berlin. På turistinformationen vid Brandenburger Tor kan ett ”Berlin Potsdam Welcome Card” köpas för 32 DM. Det ger dig (plus tre barn) en rad rabatter under 72 timmar. Kortet gäller på allmänna kommunikationer, guidade turer, fotvandringar, båtfärder samt besök på en del museer, teater, opera och kabaréer.

Den teknikintresserade kan besöka Deutsches Technisches Museum med en visningsyta på 14 000 kvadratmeter. Det nya Filmmuseum Berlin vid Potsdamer Platz är särdeles sevärt, Tysk-land spelar en stor roll i filmhistorien. Den praktfulla Berliner Dom från förra sekelskiftet är ett måste, i tornet njuter man av fin utsikt både ner i kyrkan och över Berlin. Rabatt får man också om man vill besöka en luftskyddsbunker från andra världskriget.

Kortet ger inte rabatt på Staatliche Museen. Dit hör Deutsches Historisches Museum i Zeughaus. Dessvärre är det under ombyggnad, dess utställningar har tills vidare förlagts till andra lokaler i centrum. På ön Museumsinsel kan man besöka Alte Nationalgalerie och Pergamonmuseum, vilket absolut bör besökas, lämpligen med hjälp av en ”vandrande bandspelare”.

Trötta fötter kan vilas genom att nyttja Welcome Card på guidad båttur genom centrala Berlin, där man inte minst kan beskåda de nya regeringskvarteren. Är du både trött och hungrig kan du åka en längre tur med restaurangförsedd båt runt hela Berlin. Då kan du stiga ur vid det vackert belägna Schloss Charlottenburg och besöka Egyptiska museet strax intill med den världsberömda bysten av Nefertiti.

Nyöppnat är Jüdisches Museum vid Lindenstrasse som handlar om judarnas historia i Tyskland. Om officersupproret mot Hitler 1944 finns i Tiergarten Gedenkstätte Deutscher Widerstand precis där attentatsmannen Stauffenberg avrättades. Vill du se en bit av muren ska du bege dig till Bernauer Strasse i norr. Där finns även ett nytt museum om den så kallade skyddsvallen.

Som kvällsaktivitet rekommenderas ett besök i det (inte helt äkta) historiska Nikolaikvarteret eller i Berlins äldsta värdshus strax intill, Zur letzten Instanz. Boka bord i god tid!

Publicerad i Populär Historia 8/2001

Kanske är du intresserad av...

Läs också