En gata i Milano
Gatan som sammanfattar Milanos historia heter Corso Magenta. Den drar fram i östlig–västlig riktning med början ett par busshållplatser från katedralen. Passande nog börjar den på nummer 15 med Arkeologiska museet, inrymt bakom en vacker kyrkofasad i vad som var ett nunnekloster. På gården tronar en stenbumling som får representera alltings början, den har minst tjugotusen år på sin kullriga nacke. Bronsåldersmänniskor har ristat den full med tecken som ingen hittills har lyckats tyda.
Klocktornet på en av innergårdarna har inget samband med kyrkan utan har ett hedniskt förflutet: det markerade en av de nästan hundra entréerna till den romerska kejsarens enorma cirkus, som låg just här.
Vid en bigata strax intill finns ruinerna. Ingen människa står här och glor: milanesarna har för bråttom och turisterna vet inte att de här lämningarna från 200- och 300-talen finns. Ruinerna såg dagens ljus efter ett bombnedslag under andra världskriget.
Staden Milano hade grundats av ockuperande longobarder (därav provinsnamnet Lombardiet). När romarna kom hit år 222 f Kr blev staden snabbt ett centrum för handel och transport. Kejsar Augustus gjorde den till regionshuvudstad omkring Kristi födelse, och när tiden var mogen för att det alltför vidlyftiga romerska riket skulle delas upp administrativt och militärt, blev Milano säte för kejsaren och hans hov i nästan hundra år framåt (305–402).
Kejsar Maximianus hörde till förkristen tids mest överdådiga, så som man kunde vänta sig av regenten över Italien, Spanien och de afrikanska erövringarna. Utöver slott och befästningar finns i närheten också några spår av cirkusens rännarbana, som alltså drog från Corso Magenta, 85 meter bred och 505 meter lång.
Konstantin, den kejsare som delade upp det romerska riket i ett Västrom och ett Östrom, hade sitt säte i Konstantinopel. Men år 313 hade han utfärdat det så kallade ediktet i Milano, som skulle tillförsäkra de kristna religionsfrihet. Det var emellertid det sista av större vikt som för lång tid hände i den norditalienska metroplolen. Det skulle dröja till 1300-talet och tidig renässans innan Milano åter fick uppleva en glanstid. Västrom förföll, och samma öde drabbade dess städer.
Det är bara några få steg tillbaka till Corso Magenta, men därmed kliver vi in i en mycket senare akt. Nummer 24 är ett ståtligt och stort 1600-talspalats med fasad i svagt rosa sten från 1763. I detta Palazzo Litta bodde en gång som gäst den segerrike unge general som i maj 1796 hade gjort sin triumfatoriska entré i Milano. Napoleon och Milano hade mycket gemensamt – snabbheten, djärvheten. Staden hade visserligen slumrat i djup törnrosasömn under sekel av spanskt och österrikiskt välde, men dynamiken var lättväckt. Och det var mycket generalen hann med under sin långa av-och-till-vistelse: konstmuseer, parker, avenyer. Corso Sempione, en bit norrut, blev modellerad efter Champs-Elysées i Paris, komplett med triumfbåge till generalens ära. Men den tog lång tid att uppföra – när den stod färdig hade Napoleon störtats. Den tillägnades istället Freden.
Allt han gjorde här var inte statsmannasysslor. I grannstaden Pavia hade kejsaren besökt Alessandro Volta på universitetet och intresserat bevittnat hans experiment med elektricitet. Och i palatset på Corso Magenta hade han haft en intim affär med värdinnan, markisinnan Litta. Tårar lär ha fällts. I golvet i den ”röda salongen” har en av stenarna lyfts ut och ersatts med en av glas, som har en äkta pärla infälld. Veterligen den enda tår som fått sitt eget historiska minnesmärke.
Sista gången Bonaparte besökte Milano lät han sig krönas till kung av Italien i domen. Till vicekung utnämndes hans 23-årige styvson Eugène de Beauharnais, som sedermera lär ha ställt till med glada fester just i Palazzo Litta.
Vi vandrar längre västerut på corson och passerar fler palats. Palazzo delle Stelline på nummer 61 var ursprungligen munkkloster, sedermera hem för föräldralösa flickor, numera hotell och konferenslokaler. Och i huset nummer 71 har franska kulturinstitutet sina ljusa, fräscha salar. Mittemot det här kvarteret ligger kyrkan Santa Maria delle Grazie, från senare delen av 1400-talet och delvis omarbetad av Bramante, mästaren bakom Peterskyrkan i Rom. Men huvudnumret är det oansenliga lilla annexet där munkarna intog sina måltider. Här finns världens mest berömda matsal, för att en vägg upptas av Leonardo da Vincis ”Nattvarden”. Han målade fresken mellan 1495 och 1498, men experimenterade som vanligt. Den här gången hade han försökt sig på att blanda traditionell tempera med den moderna oljefärgen; det hade fungerat tidigare, på pannåer. Men som fresk misslyckades det. Färgerna började blekna och konturerna upplösas redan innan arbetet var avslutat. Restaureringarna sedan dess har varit otaliga.
Under 1300- och 1400-talen var Milano huvudorten i ett hertigdöme med samma namn, där de ledande familjerna var Visconti och Sforza. Den mest betydande i klanen Sforza var Ludovico ”il Moro”, hans hov var lysande och det var i hög grad Leonardo da Vinci som svarade för den konstnärliga ramen. Leonardo hade fått sitt hus, som låg på Via San Vittore (parallellgatan söderut från Corso Magenta), av hertigen. Huset finns inte kvar, men mittemot dess tomt ligger det stora 1100-talskloster som innehåller det museum för teknik och vetenskap som bär Leonardos namn och visar hans skisser och uppfinningar.
Bakom bostaden utbredde sig en stor park och i den anlade Leonardo sin vingård med plantor som hertigen också hade givit honom som bevis på sin uppskattning.
Och parken finns kvar – och nu är vi på Corso Magenta igen. Det stora privatpalatset på nummer 65/67 heter Palazzo Atellani och var byggt år 1400. Allmänheten har inte tillträde till vare sig palats eller park, men på Leonardos tid höll man ofta öppet hus för musiker, poeter och bildkonstnärer. Leonardo lär ha haft ett gästrum stående för sin räkning under de år han arbetade med ”Nattvarden”.
Några vinrankor finns inte längre kvar. Parken i sitt nuvarande skick är olidligt romantisk, byggd i terrasser med gamla träd som ger ett intressant spel av skuggor och ljus över magnolior och trolska skulpterade nymfer…
Äntligen lämnar vi Corso Magenta. Ändå med känslan av att ha missat mycket. Och händelsernas centrum ligger naturligtvis någon helt annanstans. Med samma självklarhet som Markusplatsen intar drottningrollen i Venedig och Petersplatsen gör det i Rom, så blir Milanos Piazza del Duomo både scen och aktör, fast med bredare bas – likt den bredhöftade katedralen, 158 gånger 33 meter. Vilket torg som helst hade överväldigats av denna den tredje största kyrkan i världen, men för piazzan blir den bara en bra bakgrund.
Detta forum har varit platsen för religiösa processioner, segrar och slagsmål. När spanjorerna år 1535 hade intagit Milano, gick de till piazzan för att fira. Militärparader har hållits här, och absurda begravningståg. Napoleon stod här med penna och papper och ritade om. På 1920-talet vände spårvagnarna här, och på 1930-talet blev domen, som lätt kan skrivas in i en kvadrat, kuliss åt Mussolinis fyrkantiga person. Festare har firat karnevaler här, studenter har demonstrerat; Orlando Furioso har sjungits här. En galen general sköt en gång folk med kanon här och dödade hundratals.
I mitten av piazzan rider Vittorio Emanuele, det enade Italiens första kung, som fått så många monument just därför. Det är en ryttarstaty som nästan rör sig, hästen lutar och ser ut att halka och förlora både fotfäste och ryttare. Ibland lyfter piazzans hundratals duvor och förmörkar himlen, landar sen på statyn och ger åt kungen och hans häst en taggig silhuett.
Domen, den har alltid en taggig silhuett. 135 spiror – det är 133 fler än de flesta kyrkor kan erbjuda. Den högsta mäter över hundra meter och kröns av en 4,16 meter hög gyllene madonna, som milanesarna kalla ”Madonnina”. Även 2 245 statyer på byggnadens exteriör bidrar till ojämnheterna, och ytterligare ett par tusen figurer bor i interiörens magiska klärobskyr.
Inte ens till sin huvudstruktur var domen, som påbörjats 1386, klar förrän i mitten av 1600-talet. Och det tog Napoleons beslutsamhet att äntligen färdigställa fasaden – i tid för hans egen kröning här 1805.
Från katedralens tak kan man en klar dag se Alperna.
I slutet av 1800-talet var Mengoni den siste i en lång rad arkitekter som arbetat på domen. Han omstrukturerade också piazzan och ritade det vidunderliga Galleria Vittorio Emanuele, världens första grandiosa shoppingarkad, som också gör att man kan vandra torrskodd mellan piazzan och La Scala-operan. La Scala bombades sönder och samman under andra världskriget och också domen skadades, men det var när en bomb träffade Gallerian som milanesarna grät.
När katedralen ursprungligen uppfördes under Gian Galeazzo Viscontis regering, med baktanken att den för evigt skulle påminna milanesarna om hans storhet, var det nog lite mycket begärt. Däremot kan man knappast se slottet, det som kom att benämnas Castro Sforzesca efter senare ockupanter, utan att minnas den gamle despoten. År 1368, när det byggdes av hans far, var det närmast enbart en fästning, men Gian Galeazzo gjordes till hertig, och i synnerhet under hans son, Filippo Maria, förvandlades byggnaderna till ett magnifikt hertigligt palatskomplex.
Det är ett av Italiens största monument, men av så harmoniska proportioner att det blir elegant. Under släkten Sforza, vid makten 1450–99 och 1525–35, blev detta platsen för ett av Europas mest sofistikerade hov.
Under spansk och sedermera österrikisk regim förföll alltihop, reducerades till baracker och militära övningsfält – fast Napoleon såg naturligtvis möjligheterna till att äntligen få ett sommarställe i Italien. PH
Massor av mässor
År 1920 öppnades de första mässhallarna i Milano för att stimulera hemmamarknaden i efterkrigstidens Italien. Till och med 2005 har det mesta av verksamheten förlagts till ett stort område i nordvästra kanten av Milanos centrum. Men med uppemot 80 internationella mässor om året har det blivit trångt. Så nu färdigställs, bara några kilometer från den hittillsvarande mässplatsen, den nya Fiera Milano, som består av åtta spektakulära paviljonger skapade av arkitekten Massimiliano Fuksas.
Tillsammans med de gamla utrymmena (tunnelbanan förenar de två) får man en yta av 470 000 kvadratmeter, som förutom utställningarna rymmer bland annat företagets huvudkontor, 74 mötesrum och 80 restauranger.
Sagan om hästen
Hertigen Ludovico Sforza beordrade Leonardo da Vinci att skapa en ryttarstaty, postumt till sin fars ära. Leonardo flyttade från Florens till Milano för detta ändamål. För att studera hästarnas anatomi tillbragte han så mycket tid i hovstallen, att han fattade kärlek till djuren och bestämde sig för att bli vegetarian.
Efter tio år var en modell av hästen färdig och den ställdes ut på plats framför slottet Castello Sforza, just i tid till det stora bröllopet mellan Ludovicos brorsdotter Bianca och den habsburgske kejsaren Maximilian I. Hela Europa surrade om vad som höll på att hända i Milano – inte om bröllopet utan om Hästen. Året var 1492 och saknade inte sensationer: en genovesare hade till exempel nyligen nått en ny kontinent – även om han trodde att det var Indiens östkust.
Men det var så mycket som kom emellan. Leonardo måste måla »Nattvarden» – och allt det där. Så två år senare stod lermodellen ännu kvar. Då intogs Milano av franska trupper. De roade sig med att skjuta sönder Hästen med sina pilar.
Ludovico avsattes och fängslades. Det brons som skulle ha använts för ryttarstatyn smältes nu ner för att bli vapen. Och i den stora oredan försvann gjutformarna.
Vi hoppar till år 1979. Den amerikanske piloten Charles Dent läser i tidskriften National Geographic om Hästen. Rörd och fascinerad beslutar han sig för att göra en modell på sin farm i Pennsylvania. Men han dör innan projektet står färdigt.
En skulptris i Oklahoma läser om detta och beslutar att ta över. Efter att ha tillverkat sin egen modell efter Leonardos ritningar, bjuder hon in representanter för Milano. Det slumpar sig så att man kan ha användning för en bronshäst till sin nya kulturpark.
Så blir Hästen äntligen stöpt, på världens största gjuteri, Tallix i delstaten New York. I september 1999 anländer han till Milano, där han blir invigd och beundrad på torget Piazzale dello Sport, en bra bit utanför centrum.
Hästen är – exakt som Leonardo planerade – 7,2 meter hög, 8,66 lång och väger 15 ton. Ett mästerverk.
Bråkmakare och helgon
Sant’Ambrogio (340–397) är Milanos skyddshelgon. Han blev Milanos första betydande personlighet utanför despoternas exklusiva krets. Han blev biskop av Milano 374, utan att så mycket som ha blivit döpt först. Men det var bråttom – omedelbart satte han igång med att utrota hedendomen och avvikelser från den rena kristna tron.
Sant’Ambrogio var en bråkmakare. Ideligen hotade han med uppror och stod ofta i strid med själva kejsaren. Det smittade av sig på hans efterföljare, och under vissa epoker kan man tala om prästvälde i Milano. Ibland reste de sig också mot Rom, som när de år 824 införde sin egen liturgi, »den ambrosianska».
I den basilika som byggdes för att hysa hans kvarlevor, som också heter Sant’Ambrogio, blandas stilarna så som de gärna gör i en byggnad som lyckats överleva i mer än 1600 år.
Helgonet har fått ge namn åt mycket i Milano. Den milanesiska karnevalen, som äger rum varje år i februari, kallas Carnevale Ambrosiano. Ambrosio-dagen infaller däremot den 7 december, som också är den dag när La Scala-operan har sin årliga säsongspremiär.
Förknippat med Mussolini
Efter Napoleons fall och Wienkongressen hade allt återgått till det gamla. Det fanns inte längre något italienskt kungadöme, och Milano var tillbaka i habsburgska händer. Men fröet var sått, och Milano blev fokus i striderna för oberoendet – risorgimento. De blev långa, blodiga och kaotiska. År 1848 lyckades milanesarna för en tid faktiskt köra ut varenda österrikare – det tog bara fem dagar och händelsen skulle gå till historien som Le cinque giornate di Milano. Men de kom tillbaka.
Det skulle dröja till 1860- och 70-talen innan Italiens regioner gick samman och bildade en nation – en svag nation utan ett centralt rättssystem. Nord kände inte syd, och skillnaderna dem emellan var enorma, inte minst de ekonomiska. I början av 1890 uppstod i södern en rörelse kallad Fasci.
Socialistpartiet hade i Italien fötts år 1881, också på annan ort. Men det spelade ingen roll varifrån de kom, alla politiska nyheter fick ett hem i Milano. 1898 sköts det med kanon på Piazza del Duomo.
Italien har aldrig varit lugnt och Milano har ofta varit stormigt. Benito Mussolini valde Milano som utgivningsort för sin tidning Avanti! år 1912. Här grundade han officiellt det fascistiska partiet 1919, i huset på Piazza San Sepulcro. I december 1944 gav han sitt sista tal på Teatro Lirico. Och i april 1945 hängdes hans och hans älskarinnas Claretta Petacci lik, upp och ner, på Piazza Loreto i Milano.
