Wien

Wien består av sevärdheter. Ett eiffeltorn eller en frihetsgudinna skulle vara opassande på detta jämnt utspridda fält av monument. I Stockholm kan turiste

21 oktober 2003 av Ulla Britta Ramklint

Wien består av sevärdheter. Ett eiffeltorn eller en frihetsgudinna skulle vara opassande på detta jämnt utspridda fält av monument. I Stockholm kan turisten fråga efter slottet och få ett vettigt svar – inte i Wien; där lär det finnas fyrtio. Glittret har landat lite överallt, som florsockret på en apfelstrudel. Se de blänkande mässingsbeslagen på pantbankens port – eller den offentliga herrtoalettens indelning i tre klasser…

Varifrån fick Wien sin smak för överdåd?

Mycket var turkarnas fel. De hade alltid trängt på vid det här nyckelhålet mot väster och 1683 slog sig en kvarts miljon av dem ner utanför Wien i tjugofemtusen tält. Det såg ut som sista akten för det kristna Europa. Tretusen av Wiens rikaste familjer hade flytt staden, inklusive kejsaren själv, när ”Stålmannen” flög in på scenen i form av Polens kung, Johan III Sobieski. Och turken försvann så fort att han spillde sina kaffebönor.

När fienden gett sig av inspekterade Sobieski det övergivna lägret. Vad västerlänningarna trodde sig veta om turken var månghundraåriga myter: han var grym och ociviliserad och så djurisk att han visst åt små barn till frukost. Polacken och hans officerare var inte beredda på att finna denna enorma stad av kanvastält, vars interiörer var fodrade med sammet, broderad i lysande färger eller dekorerad med blomsterapplikationer i silke. I kökstältet fann man okända läckerheter och säckar med något förföriskt doftande: kaffe. Överbefälhavarens, storvesirens, tält – de var flera, för han hade med sig ettusenfemhundra konkubiner och sjuhundra eunucker som deras vaktare – hade privata bad och var omgivna av en trädgård där fontäner spelade, katter smög och kaniner hoppade.

Tälten distribuerades bland aristokratin, liksom kaffet. Mycket hamnade långt bortom habsburgerrikets gränser och bildade mode i England och Frankrike. Så till exempel beställde Napoleons Joséphine ett »tältrum» för sitt slott Malmaison. (Åtminstone ett autentiskt tält kom via Karl XII till Sverige och blev kunglig arvsklenod. Det förvaras i magasin på Armémuseum.)

Så fort Wien hämtat sig ekonomiskt efter belägringen ville man börja leva lika väl som turken, om också i en annan stil. Nu påbörjades därför en exempellös byggboom. En bit in på 1700-talet var en fjärdedel av innerstadens hus vinterpalats – sommarpalatsen låg lite utanför. Finast av alla sommarslotten blev Belvedere – Övre och Nedre. Mellan dem utbreder sig en enorm park med vattenfall och spegeldamm och klassiska statyer som symboliserar ägarens dygder, från Herkules storverk till Apollos skönhetsdyrkan. Byggherre och ägare var prins Eugen av Savojen – hälften fransman, hälften italienare, kortväxt, puckelryggig och passionerad älskare av konst, litteratur och kvinnor. År 1683, när han var synnerligen behjälplig med att tillförsäkra de kristna segern, var han bara tjugo och skulle få vänta i över trettio år innan han, mätt på segrar och rikedom, kunde börja uppförandet av sitt dubbelslott, där han skulle bo i Nedre slottet och representera i Övre, vars taklinje påminner om ett turkiskt tält…

Få storstäder, om någon, har som Wien präglats av en enda familj. Habsburgarna är historiens mest framgångsrika dynasti. Rudolf I ockuperade Wien år 1276 och 1918 flydde Karl I staden. Mellan de bägge årtalen ligger 642 år av dramatisk släktkrönika.

Deras hem har under nästan hela denna tid varit Hofburg, mitt i Wien. Från början var det bara ett litet fort, men under sju sekel har det vuxit nästan kontinuerligt och gör, trots att det haft god tid på sig, ett märkvärdigt oavslutat intryck. Med alla sina olika byggnadsstilar, alla besynnerliga vinklingar mellan påbyggt och nybyggt – vilken oöverskådlig röra av triumfportar och kejsarstatyer, hovstallar och skattkammare, kyrkor och kapell, bibliotek och balsalar!

Bättre då att styra stegen mot ett ställe alldeles i närheten, Neuer Markt. Där kan man få möta dem alla, välordnat samlade och snyggt etiketterade. På platsen för en romersk grav, på den tiden när Wien hette Vindobona, ligger Kapuzinergruft, habsburgarnas vackra och fascinerande gravkapell. Här vilar 143 medlemmar av den familj som så länge behärskade stora delar av Europa.

Svarta urnor, om man kan kalla dessa monument för urnor, skulpturer ibland tre meter höga, tre meter långa. Rosiga guidedamer klappar bronslejonen på huvudet och förklarar för en andäktig skara att djuren är symboler för den makt som gjorde halva befolkningen i Wien till hovfunktionärer och tjänare. Urgröpta som stekkycklingar ligger härskarna nu här i sina burkar; hjärtana finns i Augustinerkirche tvärs över gatan och övriga inälvor i kryptan under Stefansdomen.

Den romantiske Maximilian av Mexiko är här, kejsaren som sköts av Juárez exekutionspatrull efter ett av Europas mer spektakulära fiaskon med smygkolonisering. Marie-Louise är här, Napoleons lättfotade gemål. Och Elisabet, den evigt unga midjesmala, frigida ”Sissi” – olycklig in i sin död när hon stacks ned av en galen syndikalist på Genèvesjöns strand.

Alla var de formella. Utom en, han sköt sig utan att iaktta gängse former: Rudolf. Han är också här, direkt från Mayerling.

Gravvalvet är gripande, men också intimt och vänligt. Små turistbarns händer smeker varsamt kistornas kalla bronskranier, och man får se upp när en bestämd änglafot sticker ut och vill sätta krokben. Skynda långsamt här, i majestäternas närhet. Tiden, som kan vara så ironisk, har velat att habsburgarna, som höll en så strikt distans till folket, här äntligen har kommit oss nära.

Kryptan installerades under första delen av 1600-talet och sedan dess har alla beretts plats. Alla utom Frankrikes drottning Marie Antoinette, som begravdes där hon giljotinerats i Paris. Här finns inte heller hertigen av Reichstadt (Napoleons son med Marie-Louise) som av nazisterna fördes till faderns grav i Invaliddomen. Inte heller den siste kejsaren, Karl, som gravsattes i exil på Madeira.

Renässansens Europa hade varit ett pussel, en massa småbitar som inte alls såg ut att hänga ihop. En enda stormakt hade i teorin bildats när Karl den store kröntes av påven år 800. Denna efemära statsbildning var från början ett valrike, och 1273 valdes Rudolf I av Habsburg till kejsare. Hans rike var ännu lite odefinierat, hans makt över undersåtarna än mer opreciserad. Men tre saker gav det habsburgska huset tidigt en speciell status: den konstgjorda förbindelsen med Rom, både påvens och antikens; dess rikes stora omfattning; och det faktum att dess statsöverhuvud hade ensamrätt till titeln Majestät.

En konsolidering skulle komma att ske, främst under den dynamiske kejsar Maximilian I (1493–1519). Flammande humanist, äventyrare, soldat, författare, kompositör och konstälskare, blev han den som – med en intrikat, äktenskapsbaserad expansionspolitik – formade ett rike som sträckte sig från gränsen mot Ungern i öster till Atlanten i väster. På 1490-talet, ungefär samtidigt med de politiskt baserade vigslarna, hade han satt i gång att tätare binda ihop sina sinsemellan avlägsna landsdelar genom att upprätta Europas första reguljära postlinje.

Men storleken hade en avigsida. Genom ingiftet i det spans-ka kungahuset och därmed bildandet av en spansk gren av familjen blev imperiet, med utvecklingen i Nya världen, under en kort tid i början av Karl V:s regering, 1519–21, världsomfattande. För stort. Och Karl gav åt sin bror Ferdinand den östra delen, med Wien som huvudort. När den siste spanske habsburgaren dog år 1700, stärktes Wiens ställning ytterligare.

Redan då var staden en enda stor gård – ett hov – kring kejsarens borg. Alla dansade efter prinsarnas pipa. Mozart försökte vara uppstudsig – och dog utfattig.

Wien gick praktiskt taget miste om upplysningstidens välsignelser genom att i fyrtio år vara i händerna på den intellektuellt ointresserade Maria Teresia, som hade fullt upp med att låta avlägsna naken konst från offentlig miljö och se till att hovets damer inte använde rouge. De sista femton åren hade hon emellertid sin son Josef som medregent.

Genom seklen kom Wien att bli ett slags Europas huvudstad. Som sådan skulle den komma att få extra högt symbolvärde för Napoleon. Wien representerade det gamla, dåliga. Paris var framtiden.

År 1793 hade Paris huggit huvudet av en habsburgsk prinsessa, den franska drottningen Marie Antoinette. Då hade Frankrike redan förklarat krig mot Österrike, ett krig som skulle pågå i tjugotvå år, av och till. Det blev en katt-och-råtta-lek mellan två jämnåriga kejsare, bägge födda på italiensk mark. Därmed upphörde likheterna. Frans II var lång och blek, tungfotad och trögtänkt och ville helst vara snickare. Napoleon var mörk, snabbtungad och välorganiserad och det fanns ingenting han hellre ville vara än kejsare. 1805 ockuperades Wien av frans-ka trupper och Frans packade sina finaste tavlor och flydde. I fredsfördraget förlorade Österrike de italienska besittningarna och Tyrolen. Den 6 augusti 1806 lät man, på Napoleons föranstaltande, från balkongen på jesuitkyrkan Am Hof – mitt i de habsburgska hemmakvarteren – kungöra att det heliga romerska riket (sedermera tysk-romerska riket) hade avlidit, vid den höga åldern av ettusensex år. En typiskt napoleonsk förolämpning var att denna bokstavligen världsomskakande nyhet tillkännagavs av en simpel härold. Frans II av det tysk-romerska riket hade i ett drag blivit Frans I av Österrike.

Våren 1810 blev han något mer – eller mindre: Napoleons svärfar. Napoleon hade till österrikiska ambassaden i Paris sänt ett äktenskapskontrakt, med order om omedelbart undertecknande och retur. Äktenskapsmäklare hade varit prins Metternich, Österrikes briljante utrikesminister och före detta ambassadör i Paris. Marie Louise skulle bli en fredssymbol, var meningen. Och i Paris tog Napoleon lektioner i wienervals.

Efter den franske kejsarens fall 1814 var det bara naturligt att Wien, som så förödmjukats av det odjur som nu satt fången på Elba, också skulle bli platsen för rekonstruktionen av Europa. Wienkongressen, som på sätt och vis var den första moderna fredskonferensen och hade alla förutsättningar att lägga grunden för en bättre politisk ordning, kom emellertid helt att präglas av skräck och misstänksamhet, interfolierat med musikunderhållning. Spioner och hemlig polis hukade bakom salongspalmerna, medan herrar i frack elegant svepte förbi med parfymerade damer.

Symptomatiskt var att lokalerna var det gamla Hofburg. Och Europa förblev vid det gamla, liksom Wien. Staden hade dessutom faktiskt framför sig en rekordhållare i konservatism: Frans Josef, kejsare i 68 år – mellan revolutionsåret 1848 och sin död 1916 mitt under brinnande världskrig. I det wienska språkbruket var han »valsernas kung», men kan bättre beskrivas som mannen som hatade 1900-talet. Han avskydde alla de nya uppfinningarna, som hissar och telefoner, och steg bara en enda gång med bultande hjärta upp i en automobil. Det förefaller otroligt att han i sin ungdom verkligen hade beordrat att den gamla ringmuren skulle raseras – »Europas sköld». Men befästningarna hade äntligen fallit och i deras ställe anlades ett system av boulevarder, Ringstrasse. Något modernt stadslandskap blev det förstås inte, bara mer av den vara som Wien hade så gott om redan: palats.

En av de få som fick hönsskinn av extas när han såg Ringstrasse var Adolf Hitler. Kanske visste han inte att dess palats tidigt blev en populär adress för Wiens nyrika judar.

Wien har överlevt också moderna tider, och det med sin snobbism i orört skick. Första världskriget, som började med att habsburgaren Frans Ferdinand och hans gemål mördades i Sarajevo, slutade med att imperiet splittrades och Österrike och Ungern skildes åt. Den siste habsburgaren flydde, och landet blev en vanlig republik med president i gamla Hofburg. Så tappade Wien sina medaljer, vilket inte hindrar att staden varje nyår, när den på nytt bjuder upp till kejsarbal som om ingenting passerat, föreskriver festdräkt mit Dekorationen.

Andra världskrigets bomber gjorde grus av Stefansdomen, som emellertid reste sig och återigen blev en av världens skönaste i sin klass, komplett med sin asymmetriska profil. Mozart arbetade här som assisterande kapellmästare. Det var också här han gifte sig och här ägde hans begravning rum, fåtaligt besökt och snabbt överstökad.

Numera är genierna mer tunnsådda än förr. Det kanske största av de få sentida mötte jag för några år se dan utanför ett bostadshus med femtio lägenheter: Hundertwasserhaus. Byggnaden är stadens dragplåster nummer två (1 miljon turister) efter Maria Teresias Schönbrunn (1,7 miljoner), som hon lät uppföra utanför stan för att markera världens centrum.

Friedensreich Hundertwasser hade inga sådana avsikter, han ritade bara ett hus som får små barn att skrika högt av glädje: just ett sådant som de alltid velat ha. Torn och trappor och kupoler och små tunnlar ut till innergårdar, och spiraler och färgfläckar och många fläckar av guld. Taken är bevuxna med gräs, för »husen måste lämna tillbaka till jorden den mark de stal». Strax intill ligger ett gammalt möbelmagasin som han lät bygga om till KunstHaus Wien – hans alldeles egna museum för hans magiska målningar och modeller. Plantorna här bevattnas automatiskt och det låter som ett ständigt skvalpande, men Hundertwasser tyckte att det lät som Bach.

En gång bodde Hundertwasser i en sandlåda vid Hötorget i Stockholm och skrev på obegriplig svenska en artikel om hur det var. Kanske var han Sveriges första uteliggare, men hellre det än att åka tillbaka till Wien. Senare blev han alltså Wiens främsta turistattraktion. Och när jag träffade honom hade han många fler bostäder att välja på, bland annat ett venetianskt palats vid Canal Grande. Han var en böjd äldre man i rolig mössa, flaxande väst och träskor, och en röd och en blå socka. Vi slog oss ner på ett litet fik och jag tänkte att det är som att dricka kaffe med tomten, när han satt där och teg och kliade den röda sockan mot den blå och doppade något fiberbrunt i koppen och stoppade in det i det gråa skägget; i denna stad av så mycket vispgrädde.

Nu är han död, den man som kallade sig ”Fredsriket Hundravatten”, men besök hans KunstHaus. Golvet går i vågor där, för ett platt golv har katastrofala följder för själen, berättade Hundertwasser för mig, och jag var glad att äntligen få en förklaring.

Britta Ramklint är författare och journalist och ägnar sig ofta åt att porträttera städer i Populär Historia.

Hovet, konsten och psykoanalysen

Under 1800-talet var Wien ett enda stort habsburgskt hov. Om man inte tillhörde hovet, arbetade man för det. I stadens omedelbara omgivningar bodde flertalet av hovets sextio-tusen pigor och drängar. Resten bestod av två vitt skilda klasser. Den största var de minst privilegierade. 100 000 arbetslösa levde på fattigvård, 20 000 av prostitution, 140 000 led av könssjukdomar. Den andra gruppen var desto finare. Här fanns 21 furstliga hushåll, 70 grevliga och 50 friherrliga. Och de hade också hov! Man höll salong. Tävlade i bildning och raffinemang och i att visa upp berömda artister. Begåvade konstnärer strömmade till Wien från hela Europa; här kunde de leva gott i åratal utan fasta engagemang. Ibland bodde de hos mecenatfamiljen, ibland utanför.

Från sent 1700- till sent 1800-tal bodde här Haydn, Mozart, Beethoven, Schubert, Brahms, Strauss, Mahler och Bruckner. Schubert både föddes och dog här – två hus att besöka. Beethoven har tre museer – han bodde på 34 ställen i Wien. Mozart hyrde på elva ställen.

Men Wien har två ansikten: institution och experiment. I slutet av 1800-talet bildade en grupp målare och arkitekter Wien Secession, som var en gren av den rörelse som annorstädes skulle kallas art nouveau eller jugend.

Många av de djärvaste nytänkarna skulle komma att arbeta i motvind under den bakåtsträvande kejsaren Frans Josef. En av dem var arkitekten Otto Wagner. Se hans Postsparkasse, byggd 1904–06: en fröjd utan och innan i sin muntra förening av Carrara-marmor och aluminium. Frans Josef hatade bygg-naden så intensivt att Wagner aldrig mer fick ett offentligt uppdrag. En annan som drabbades var Wagners mest begåvade elev, Adolf Loos, som ska-pade det moderna bostadskomplexet Looshaus 1909–11 mitt i Hofburg-smeten. Frans Josef, vars arbetsrum vette åt byggnaden, drog ner rullgardinerna och beordrade att den oanständiga »rumparkitekturen» skulle förses med gulliga blomsterlådor.

Staden gav dock arbete åt en hel grupp målande genier.

I Belvederes övre slott trängs nu magikerna inom Wienkonsten på Österreichische Galerie. Här finns verk av bland andra Oskar Kokoschka, Gustav Klimt, och den gudomlige Egon Schiele som dog 28-årig 1918.

Den störste experimentatören av alla stadens genier är kanske ändå Sigmund Freud på Berggasse 19, en adress som blivit synonym med psykoanalysens genombrott. Här bodde och arbetade han i 47 år, från 1891 till nazismens inbrott 1938. Få stora mäns hus förmedlar en så omedelbar närhet. Frans Josef, som förmodligen inte begrep ett dyft, gav honom en professur, och Freud skrev i ett brev som finns bevarat här: »Gratulationer och blommor rasar in som ett tecken på att sexualitetens roll plötsligt har fått kejsarens erkännande.»

Kejsarens hovstall blev kulturcentrum

I Wien är palatsen ofta av sådana proportioner att man får ta dem i mindre doser, ett intryck i taget. Det första man uppfattar är att den här fasaden är bred: 375 meter. Sedan blir man glad åt att dess färg är exakt som sockerkakssmet. I synnerhet i solnedgången blir det storslagna också helt läckert.

Det här var kejsarens hovstallar för 600 hästar, plus vapenhallar och bostäder för den del av hovstaben som hade att göra med jakt och kavalleri. Överhovstallmästaren hade strax bortom strukturen sitt ansenliga palats. Allt hade påbörjats under kejsaren Karl VI på 1720-talet, en stor slösare med ständigt nya byggnadsprojekt.

Efter första världskriget och österrikisk-ungerska monarkins sammanbrott såldes de flesta byggnaderna bakom den långa fasaden på auktion. Dessutom hade automobilen anlänt, hästar hade förlorat sin dominerande roll i krig som i fred och byggnaden tappat mål och mening.

På 1960-talet blev stallarna mässhallar och plats för den årliga Wien-festivalen. Men då hade redan tanken på ett framtida kulturcentrum fötts. Sommaren 2001 förklarades första fasen komplett, ett år senare blev allt avslutat och invigt.

I dag lyser framför kvarteret ett stort MQ – Museumsquartier Wien. Ett av världens största »kulturdistrikt» på sextiotusen kvadratmeter. I den centrala delen, som nu bland annat rymmer en konsthall för samtida konst, har man i en entréhall bevarat en paradvägg med kejsarens balkong och loger för hans gäster och uppvaktning, varifrån de kunde betrakta hästarnas uppvisning.

I den bibehållna strukturen – med starkt moderniserade interiörer – ryms också ett arkitekturcentrum, konstarkiv, tobaksmuseum, ett »danskvarter» och ett museum för barn som kompletteras med barnstudior för konst och design och en barnteaterscen som ger allt från dockteater till opera.

Två nya spektakulära byggnader tenderar att på den enorma innergården se ut som ett par tappade byggklossar. Den ena är Ludwig-stiftelsens Museum för modern konst. Den andra, Leopold Museum, hyser också den en privatkollektion, med mästerverk från den österrikiska modernismen.

Publicerad i Populär Historia 7/2003

Kanske är du intresserad av...

Läs också