Jurmala – semesteridyll i förfall
Balta kapa finns i orten Priedaini, från huvudstaden Riga sett den första av Jurmalas sammanlagt fjorton före detta små fiskelägen. Som pärlor ligger de på rad utmed Rigabukten; Bulduri, Dzintari, Majori, Melluzi, Asari, Kemeri med flera. Äldst är Dubulti, med namn efter en fiskare som levde på 1530-talet.
Under 1800-talet, när Lettland tillhörde det ryska tsarimperiet, blev Jurmala mäkta populärt bland välsituerade rigabor och andra. Det var när semestervistelse vid havet blev modernt.
Numera räknas Jurmala som en egen stad med 56 000 invånare, varav hälften letter, en tredjedel ryssar och resten ukrainare, polacker och litauer. Före kriget var letterna procentuellt flera. Många rika balttyskar bodde också i Jurmala, men nästan alla dessa lämnade Lettland vid krigsutbrottet 1939.
Jurmalas vita sandstrand bildar en drygt tre mil lång landtunga mellan floden Lielupe och Östersjön. Mot landsidan skyddas havsstranden av hög tallskog. Med tåg från Rigas centralstation tar det mellan en halv och en och en halv timme att resa hit, beroende på var man ska kliva av.
Dubulti är ett av målen för de badsugna. När tåget från Riga närmar sig stationen snuddar det nästan vid en vacker men sliten träbyggnad, belägen på Meierovica prospecta. Dess taksiluett är starkt uttrycksfull med två torn; det ena kupolformat, det andra tältliknande. Vackert utskurna träornament pryder fasaden.
Huset, byggt 1903, är typiskt för Jurmala. Här bodde nationalskalden Aspazija, förtrogen med letternas sagor och myter. Hon var en av många lettiska kulturpersonligheter som tillbringade somrarna i Jurmala. Numera liknar Aspazijas hus ett litet trött sagoslott i behov av reparation.
Det främsta kännetecknet för Jurmala är just det överväldigande inslaget av trähusbebyggelse. Platsen är ett riktigt paradis för den historieintresserade! Från de lokala tågstationerna slingrar promenadvägar mot havet genom doftande tallskog. Halvt dolda mellan tallar och grönska ger bedagade kråkslott med uppstickande torn ett magiskt intryck. I orternas centralare delar kan flanören gata upp och gata ned njuta av underfundiga byggnader. Många av Jurmalas hus är symmetriskt byggda med inglasade, rikt spröjsade verandor vända mot gatan; andra har ett mer mångtydigt utseende med tak på olika höjd, ett eller flera torn, många verandor och en rikedom av ornament kring dörrar och fönster. Många av husen verkar övergivna. De har trasiga fönster som gapar sorgset. Vilka har bott där?
Andra hus är bara starkt slitna men ack så vackra, med frodiga trädgårdar, vänliga grönsaksland och vedhögar staplade på gammaldags vis. Tvätt är upphängd på långa linor; barnkläder eller blommiga städrockar fladdrar i havsvinden.
Om man däremot promenerar på Juras iela (”Havsgatan”), mellan Dzintari och Majori, glänser husen nyrenoverade och ståtar med välansade blomsterrabatter. När man en sommarkväll går på de sandiga gatorna och känner värmen från solvarma träväggar är det lätt att fantisera om hur det var i Jurmala för hundra år sedan då fiskarna spände näten till tork nere på stranden, då man körde med häst och vagn, då kacklande höns flaxade runt skaror av skrattande badgäster på väg till middagsmåltiden efter förmiddagens dopp.
Det var under tidigt 1800-tal, kort efter att de sista delarna av Lettland hade införlivats i det ryska tsarimperiet (1795), som Jurmalas badortsliv växte fram. De första semesterfirarna var ryska officerare som 1814 kom till Dubulti för att vila ut efter Napoleonkrigen.
År 1844 öppnades en ångbåtslinje längs Lielupefloden, mellan Riga och Jurmala. Balttyskar, men även letter från Kurzeme, lockades till havet. Med tågtrafikens start 1877 kom rysk borgarklass resande från andra provinser i tsarriket; Moskva, Jelgava och S:t Petersburg. Snart dök också turister från väst upp. År 1897 kom 24 000 semesterfirare till Jurmala, som då hade omkring 5 000 invånare.
Hälsa var tidens nyckelord liksom längtan till naturen. Att bada i det salta havet ansågs mirakulöst nyttigt, liksom att dricka brunn från mineralkällor. Särskilda värme- och kallbadhus med bassänger byggdes där gästerna behandlades.
I Kemeri fanns tillgång till mineralvatten- och svavelkällor samt gyttjebad, som efter läkares ordinationer togs för att bota reumatism, eksem, matsmältningsrubbningar och andra åkommor. Kemeri kallades ”Reumatismens Mecka”, enligt en svensk reseskildring.
Badlivet i Jurmala var omgärdat av stränga regler. Olika tider gällde för kvinnor och män. För att undvika pinsamma misstag hissades en röd flagga när män badade (under åtta timmar) och en blå för kvinnor (fyra timmar). Särskilda varningsklockor brukades liksom lustiga små hytter på hjul, med vilkas hjälp de avklädda kunde förflytta sig. Efter baddräkternas införande tilläts 1912 gemensamma badtider, vilket utlöste en storm av protester från moralens väktare.
”Den baltiska Rivieran” kallades Jurmala av turistande svenskar, som gärna reste till Lettland under mellankrigstiden för att bo på pensionat eller kurhotell, solbada och kasta sig i havets salta vågor. Från Stockholm avgick under 1930-talet varje tisdag klockan 9.00 ångaren ”Aeolus” till Riga. I en annan svensk reseskildring från tiden beskrivs lyriskt hur gästerna i Majori paddlade kanot och tog månskensbad: ”Hela Majori är då svept i en atmosfär av sorglösa skratt, knäpp på banjo och vågskvalp.”
På kvällarna vidtog ett glatt sällskapsliv. Nöjespaviljonger fylldes av sång- och danslystna, kaféer och teatrar, liksom hotell och pensionat, växte upp som svampar ur jorden. Under en säsong före första världskriget kom 60 000 semesterfirare till Jurmala, och fler skulle det bli.
I början hade gästerna bott inhysta hos fiskarbefolkningen, som passade upp på de fina stadsborna. Mot mitten av 1800-talet började dock många semesterfirare att uppföra egna sommarvillor och snart byggdes de i tusental på tomter som hyrdes eller köptes. De rikaste rigaborna byggde i Bulduri, kallat ”det tyska citadellet” av letter.
I Jurmala uppfördes de flesta av husen av skickliga civilingenjörer och byggmästare, utan hjälp av arkitekter. Som modeller eller förlagor använde man byggnadskataloger och arkitekturböcker.
De i Jurmala relativt få arkitektritade villorna byggdes åt de förmögnaste sommargästerna. Verksamma i Jurmala kring förra sekelskiftet var bland andra den balttyska arkitekten Wilhelm Bokslafs samt lettiska Eizens Laube. Även finska och ryska arkitekter anlitades.
Jurmalas träbebyggelse reflekterar 1800-talets kända trender med romantikens återupptagande av gamla stilar, men här blandade på ett vis som ofta ter sig klurigt och folkligt.
En spännande typ av trähus imiterar medeltida gotiska fort med torn och tinnar på platta tak – mycket uttrycksfullt men inte anpassat efter baltiskt klimat… Andra har en nationalromantisk prägel. Den stilen utvecklades i Lettland kring förra sekelskiftet och mattades av åren före andra världskriget.
Politiskt var sekelskiftet 1900 en turbulent tid. För letternas del hade sökandet efter en nationell identitet börjat långt tidigare. Nationalromantiska byggnader imiterade folklig arkitektur som den såg ut på lettisk landsbygd under det gamla bondesamhällets tid. Husen fick ”bondsk tyngd” med tak av vass, säv eller takspån. Träsniderierna inspirerades av den lettiska folkkonstens djurornamentik, fiskben, måne och sol. Samma ornament broderades på lettiska folkdräkter. Nationalromantiken ledde till att letterna under mellankrigsperioden lyckades befria sig från tyska godsägare och ryskt tsarvälde.
Den populäraste stilen bland letterna i Jurmala under 1900-talets två första decennier var nog ändå Art Nouveau. Sniderierna på husen blev ännu uttrycksfullare, bitvis rent surrealistiska. Fönsterglasen fick många färger och smala spröjsar, sköra till utseendet men i själva verket starka.
När andra världskriget började lämnade balttyskarna Lettland. 1941 startade ”nationaliseringsprocessen” som innebar att all privategendom konfiskerades av den nya Sovjetmakten. Självständighetstiden var slut. Letterna fick nu i bästa fall dela sina hem med ryska familjer, som förflyttats till Lettland. Tusentals letter deporterades till Sibirien. Andra hann fly innan järnridån gick ned.
Jurmalas vackra trähus lämnades att förfalla. Kommunistpamparna lade dock beslag på de finaste husen. Andra blev statliga institutioner och pionjärläger. Turismen från Sovjet ökade och Jurmala fick ta emot tusentals turister per säsong medan industriavloppet gick rätt ut i Lielupe och Östersjön.
Nu är Lettland fritt och vattnet renat. Emellertid finns det stora frågetecken kring Jurmalas gamla trähusbebyggelse. Efter decennier av vanvård är många hus i stort behov av reparation. Under 1990-talet gavs all ockuperad mark i Lettland tillbaka till de forna ägarnas barn och barnbarn. Samtidigt har mark som sålts, såväl privat som statlig, blivit föremål för spekulation. Jurmala har blivit ett statusområde för permanent boende.
– På fem år har markpriserna ökat med tio–tjugo gånger sitt ursprungliga värde, berättar Ausma Petersone, historiker med titeln ”inspektör av Jurmalas kulturarv”, och hennes dotter Maara, 21, som arbetar som guide i Aspazijas hus, som numera är museum.
Vi sitter under poetens doftande porslinsblommor och talar om de nya vräkiga husen som nu byggs på mark där gamla trähus rivs. Många av dem som river är inte letter. Bakom höga järngrindar med stöldlarm bygger de som i folkmun kallas för ”de nya ryssarna”, de med makt och kapital på banken, de som bytte sida efter kommunistregimens fall, de som höll sig framme när mark blev tillgänglig.
I Jurmala finns det 12 000 träbyggnader. Nu har inventeringar gjorts av byggnadsbeståndet som resulterat i att 4 000 träbyggnader utvalts att representera Jurmalas ”historiska arkitektur”. Det innebär att de inte får rivas. Av dessa är 411 kulturminnesmärkta, varav 105 hittills renoverats av ägarna. 100 av husen är helt omoderna invändigt.
I Lettland betalar man än så länge endast en ganska låg skatt för tomten och inte för fastigheten. Men hur stöds kulturhusägare som inte har råd att renovera?
– Tyvärr är allt stöd de får endast tjugo procents avdrag på markskatten, säger Ausma Petersone.
Läget är med andra ord kritiskt. Många hus förfaller medan marken de står på stadigt ökar i värde. Ausma Petersone är bekymrad. Sedan 1997 har hon vädjat om hjälp från Unesco, som har en stödjande verksamhet, men det ser mörkt ut.
– Hittills har vi fått avslag med motiveringen att husen i Jurmala inte har en enhetlig byggnadsstil.
Kanske Lettlands unika trähus kan få hjälp genom EU-inträdet; ingen vet.
Men nu, efter över femtio års isolering, lockas i alla fall åter turisterna från andra sidan Östersjön av Jurmalas vita stränder och hotade kulturarv i trä.
