Budapest – historiskt resmål

Budapest är en bedårande skönhet där staden breder ut sig nedanför kullarna. Donau är förutsättningen för grandezzan – många stora paradbyggnader kantar floden och en rad vackra broar binder ihop det äldre Buda med det nyare Pest. I år står 1956 i fokus, året för Ungernrevolten. Många ungrare i förskingringen reser detta år till Budapest, likaså utländska chartergrupper, som vill besöka de ställen som för femtio år sedan utgjorde krigsskådeplatser.

Våren 1945 erbjöd Budapest en katastrofal anblick, liknande Berlins vid samma tidpunkt. Ungern hade, trots att det var militärt allierat med Nazityskland, varit förskonat från förstörelse ända fram till 1944, men Hitler tvingade riksföreståndaren Miklós Horthy (trots att Ungern inte har någon kust hade han titeln amiral) att underkasta sig Tredje riket. Ungern ockuperades. Nu blev Budapest ett offer för bombangrepp – staden låg ju närmare de allierades italienska baser än Berlin.

Budapest ”befriades” av sovjetarmén, men fick betala ett högt pris. På Führerns order bet sig tyskarna fast och sprängde broarna över Donau. Vid krigsslutet var ruinerna många och det tog lång tid att bygga upp staden. När revolten kom elva år senare hade såren ännu inte läkts. Och fortfarande kan man hitta skotthål från 1956 i väggarna.

Budapests och Ungerns historia går tillbaks till slutet av 800-talet, då den legendomspunne madjarhövdingen Árpád med sitt följe kom ridande till nuvarande Ungern österifrån. Därifrån härrör det särpräglade ungerska tungomålet, som tillhör den finskugriska språkgruppen, men inte har ett ord gemensamt med finskan – förutom tonvikten på första stavelsen och de långa ordbildningarna.

Med kröningen av Stefan (István) I kring år 1000 förvandlades Ungern till ett kungarike. Budapest blev dock huvudstad först 1361.

Under 1400-talet lyckades staden avvärja återkommande angrepp från turkarna, men under början av följande sekel erövrade de den och höll den fram till 1600-talets slut.

En gång i tiden var Budapest civilisationens utpost i nordost för romarna, vilket de imposanta lämningarna av en romersk stad (Aquincum) vittnar om. För de muslimska turkarna var Buda civilisationens utpost i väst. Det finns drygt hundra mineralkällor i staden, varav hälften heta. Turkarna byggde det ena badhuset efter det andra, och flera av dem står kvar, och används, fortfarande. Staden islamiserades, den gamla kröningskyrkan Mátyás-Templom blev huvudmoské, och en av dess grindar försågs med en hyllning till Allah.

När turkarna jagades bort av habsburgarna försvann moskéerna och minareterna. Därmed reducerades staden till en sorts förort till Wien, som den danske författaren H C Andersen förtjust noterade. Tyskan blev ämbetsspråket och i Buda var sjuttio procent av invånarna tyskspråkiga. Förtrycket under Wien var jämförbart med de osmanska turkarnas, trots de kulturella och religiösa likheterna mellan tyskar och ungrare.

1848 försökte ungrarna, under ledning av revoltören Lajos Kossuth, kasta av sig det habsburgska oket, men upproret krossades med exempellös brutalitet av österrikiska trupper i förening med ännu större ryska. Tsaren och kejsaren i Wien var båda lika rädda för revoltvågen som vid tiden svepte över hela Europa. Ungrarna fick stöd av revolutionsbröder i andra länder, hit kom bland annat den polske generalen Józef Bem. Gatorna i Budapest och alla andra ungerska städer har ofta namn efter revolutionärer: Kossuth, Déak, Batthyány, Petöfi, för att nämna några.

Budapest var vid den här tiden inte en enda stad utan tre: Buda, Óbuda och Pest. De nationella upprorsmännen ville ena staden, vilket stoppades av österrikarna. Om staden skulle fortsätta att vara ”Wiens förort” fungerade den bäst delad.

Snart kom dock ett verkligt stort ”men”. De så brutalt tillrättavisade ungrarna fick med en så kallad Ausgleich (förlikning) av år 1867, en särställning i den så kallade Donaumonarkin – ett rejält plåster på såren. Kejsaren i Wien blev kung i Ungern och kom, skrudad i ungersk uniform, för att regera i den praktfulla kungaborgen på Budasidan en del av året. Den siste kungen var kejsar Karl I, som i Ungern fick titeln Karl IV och regerade en mycket kort tid år 1916. I dag står kungaborgen där utan kung, en högst märkbar paradox där den nattetid glittrande reflekteras i Donaus vatten. 1920 förklarade riksföreståndaren Horthy Ungern som självständig monarki med vakant tron – vilket den förblev. Först 1946 blev Ungern officiellt republik.

1872 blev så Budapest äntligen en enda stad. Stadens historiska kärna ligger på den höglänta Budasidan, medan Pest, som ligger på slättmark, är den modernare delen som utvecklades främst under 1800-talets industriepok. 1896 invigdes Europas andra tunnelbana på Pestsidan och Budapests invånarantal ökade sjufalt under perioden 1840–1900, till 730 000. En rad prestigebyggen och arkitektoniskt intressanta byggnader i historiserande eller jugendstil uppfördes.

Det betraktaren ser, vid en vandring längs Donau, är till viss del en kuliss – mestadels skapad under 1800-talet. Fiskarbastionen, en populär utkikspunkt på Budasidan, ser medeltida ut men stod färdig först 1902. Det imponerande parlamentet på Pestsidan, 265 meter långt, verkar tack vare sin storlek vittna om ett ärorikt förflutet, men de demokratiska perioderna i Ungerns historia har varit få.

Som en del av dubbelmonarkin stod det favoriserade Ungern på axelmakternas sida under första världskriget. För det fick landet plikta med ett kännbarare straff än det som drabbade Tyskland och Österrike. I freden i Trianon 1920 förlorade Ungern inte mindre än två tredjedelar av sitt territorium i norr, söder och framför allt i öster, något som än i dag är en källa till förtrytelse hos patriotiska ungrare. Vad som blev kvar var nämligen en ynka, fläskkotlettliknande landfläck med ett alltför stort huvud: Budapest. Ungern delade sitt öde med den forne förtryckaren, vars huvudstad Wien blev en gigantisk nostalgirest i den lilla republiken Österrike.

När andra världskriget tog slut visste Stalin inte riktigt vad han skulle göra med Ungern – det var ännu inte helt avgjort om det skulle ingå i ett sammansvetsat östblock. Långsamt förvandlades det ändå till en stalinistisk folkrepublik med hjälp av kommunister som Matyás Rákosi, Ernö Gerö, Michel Farkas och Joseph Révai, alla återkomna från exil i Moskva. Snart blev de paranoida utrensningarna inom kommunistpartiet ett faktum även i Ungern och antalet dödsdomar uppskattas till hela tvåtusen.

Mest uppmärksammad var dödsprocessen mot utrikesministern Laszlo Rajk, en motsvarighet till uppgörelserna med ”kosmopoliterna” i DDR och Tjeckoslovakien. De var kämpande kommunister med internationell utblick och sågs som farliga medtävlare till de kommunistledare som övervintrat nazistväldet i Moskva. Rajk var en modig gammal Spanienkämpe, men det hjälpte inte, tvärtom.

Ungern skulle bli ett socialistiskt paradis för tung industri, tyckte Rákosi, tills sovjetledaren Nikita Chrusjtjov började utfärda dekret om vad han tyckte att vasalländerna var bra på. För Ungerns del var det jordbruk. I samband med avstaliniseringen satsade Chrusjtjov på mer pragmatiska kommunister än Rákosi, och där seglade Imre Nagy, en av många förföljda kommunister under utrensningstiden, upp som premiärminister i två omgångar.

Men reformeringen av Ungern blev en halvmesyr, Rákosi detroniserades inte helt som ledare för kommunistpartiet utan efterträddes av Gerö, vilket be­tydde att Ungern fick ett dubbelt styre av stalinister och reformvänner som bekämpade varandra med hull och hår. Den ungerska revolten den 23 oktober 1956 hamnade snart hos de krafter som ville lossa Ungern ur Moskvas och kommunisternas grepp – en högst blandad skara av reformkommunister, demokratikämpar, gamla fascister och reaktionärer. Men Imre Nagy tappade greppet och Ungern hamnade i ett tillstånd av anarki, som författaren Sture Källberg, vittne i händelsernas centrum, målande beskriver i den lilla boken Uppror Budapest 1956.

De sovjetiska stridsvagnarna var avgjort starkare än de illa utrustade skaror som frihetskämparna kunde mobilisera. Skådespelet slutade i ett blodbad. Nagy, som tagit sin tillflykt till Jugoslaviens ambassad, deporterades till Rumänien och hängdes i Budapest 1958, tiotusentals sattes i fängelse, cirka två­tusen avrättades, och drygt 200 000 ungrare lämnade landet. Revolten lär ha kostat 20 000 liv.

Den som beställt stridsvagnarna var Janos Kádár, medlem av Nagys koalitionsregering och själv offer för utrensningsmanin under fyrtiotalets senare år. Kádár var för reformer men fruktade samtidigt ett västkapitalistiskt Ungern, medan Nagy gick flera steg längre och ville frigöra Ungern helt från Moskva. Kádár kunde dock inte förverkliga sina föresatser utan Sovjets hjälp.

Men snart kom ett nytt historiskt ”men”: centristen Kádárs märkliga lappkast som kan sägas ha inletts 1959. Steg för steg, med Chrusjtjovs goda minne, luckrades den stalinistiska modellen upp, marknadsekonomiska inslag infördes, och Kádár med sitt janusansikte (hans förnamn var träffande nog János) myntade deviser som ”Den som inte är för oss är emot oss”.

Yrkeskunnande började skattas högre än partimeriter, teknokrater och karriärister tog över. Ungern blev det mest liberala landet i östblocket, ”den gladaste baracken” i folkmun. Rákosi och hans kumpaner stöttes ut ur kommunistpartiet. På gatorna kunde man till och med se reklamaffischer för varor producerade i väst, och på Pestsidan byggdes luxuösa amerikanska hotellkedjor – i ett av dem firade Richard Burton och Elizabeth Taylor 1975 sin andra bröllopsfest. En del ungrare, som lämnat landet 1956, började återvända.

Nöjesresenärer, både från ”broderländerna” och från väst, vällde in i Ungern. Reformperioden ökade säkert också de inkomstskillnader som stalinisterna – vid sidan av den styrande nomenklaturan – försökte sudda ut. Det var möjligt att bli en välbeställd budapestbo med villa i den fina stadsdelen Rószadomb under den milda ”gulaschkommunismen”. Min bandspelare ifrågasattes inte heller när jag, för Sveriges Radios räkning, anlände till Ungern i början av 1970-talet, och jag kunde intervjua vem jag ville. (Detta hade varit omöjlig i DDR vid samma tid.)

Övergången till kapitalism och borgerlig demokrati i östblocket skedde 1989. Sedan dess lär fyrahundra gator i Budapest ha döpts om, eller rättare sagt fått tillbaka sina gamla namn; huvudstråk som Lenin- och Folkrepublikavenyn har fått namn från dubbelmonarkins dagar, med dess kejsare och ungerska storheter. Ett av namnen är Erzsébet, Elisabeth, alltså kejsarinnan ”Sissi”, som i Ungern alltid varit ett kultobjekt. Även många konditorier och hotell bär hennes namn. De historiska Pest-kaféerna Vörösmarty och Hungária har tagit tillbaka de västklingande namnen Gerbeaud (en schweizisk 1800-talskrögare) och New York.

Ett av de mest kända svenska inslagen i Budapests historia är Wallenbergaktionen under andra världskriget. Den svenske diplomaten Raoul Wallenberg ordnade tusentals skyddspass för i all hast svenskförklarade judar 1944–45. Tillsammans med den schweiziske vicekonsuln Carl Lutz, den italienske exfascisten Giorgio Perlasca och ett antal andra oförskräckta aktörer räddade Raoul Wallenberg drygt 60 000 judar från en säker död.

Svenskar tenderar att ställa Wallenbergs insats i centrum, han behövs ju som heroisk motvikt till Sveriges undfallenhet gentemot herrarna i Berlin, och hans gåtfulla försvinnande har satt hans namn i förgrunden. Han har fått sin välförtjänta minnestribut i Budapest: en sinnrikt utformad staty står i parken intill den plats där han, efter sovjetarméns intåg, anträdde sin ödesdigra färd mot öst.

Starka antisemitistiska och fascistiska strömningar i Ungern var en viktig förutsättning för att Obersturmbannführer Adolf Eichmann, trots hjälpaktionerna, lyckades skicka drygt en halv miljon ungerska judar till gaskamrarna. Redan under 1930-talet började Ungern följa Tredje rikets mönster att beskära judarnas rörelsefrihet, bland annat genom negativ kvotering till högre utbildning. 1939 gjorde Ferenc Szálasis nazistparti ”pilkorsarna” ett starkt val. Eichmann hade god hjälp av dem som femtekolonnare under den tyska ockupationen från mars 1944.

I Tyskland har arvet efter Förintelsen och nazismen rådbråkats av senare generationer, men i dess forna allierade Ungern har det inte varit någon uppgörelse av den dimensionen. Högernationella grupper bedriver antisemitisk propaganda, och det har förekommit hakkorsklotter på Wallenbergstatyn. För några år sedan gav en poet uttryck för judefientliga tongångar i ett beryktat framträdande i Budapest, vilket ledde till att kända ungerska intellektuella lämnade författarförbundet för att detta inte tog kraftigt avstånd från hans agerande.

Men alla vill inte stryka ett streck över det förgångna. Den borgerliga Orbán-regeringen (1998–2002) förklarade den 16 april 1944, då de första ghettona infördes i Ungern, för en nationell minnesdag. Ett dokumentationscenter har upprättats, förra året invigdes ett monument över Förintelsen vid Donau och i mars avtäcktes en minnestavla över Carl Lutz, som liksom Wallenberg räddade livet på judiska ungrare. Det visar att motbilder till den nattståndna antisemitismen skapas i dagens Budapest.

Publicerad i Populär Historia 9/2006

Fakta: Budapests historiska sevärdheter

• Parlamentet från 1902 är också säte för Ungerns president och premiärminister. Utanför står statyer av frihetskämparna Ferenc Rákószi och Lajos Kossuth. I Parlamentsbyggnaden bör man inte missa Stefanskronan, en nationalsymbol i guld med pärlor och ädelstenar. Kronan hopfogades på 1100-talet av två äldre kronor, en av bysantinskt ursprung och en i romansk stil. Benämningen härrör från den felaktiga tron att kronan burits av Stefan I på 1000-talet. Kronan är både stor och baktung; den siste kungen, Karl IV, höll på att trilla av sin häst när han bar den under kröningsceremonin 1916.
• På Budasidans slottshöjd ståtar Matthiaskyrkan. Kyrkan har anor från 1200-talet, men den slutliga utformningen daterar sig till senare delen av 1800-talet. Den blev förstörd under andra världskriget och restaurerades först under 1970-talet. Det är inte den legendariske 1400-talsregenten Matthias Corvinus som är begravd här, utan Béla III, och hans gemål. Béla IV lät uppföra kyrkan på 1200-talet, medan kung Matthias byggde ut den. Kring kyrkan ligger de äldsta och mest pittoreska kvarteren i Budapest.
• På Pestsidan ligger Sankt Stefanbasilikan, vars slutliga version är från 1905. Den 96 meter höga kupolen är mäktig att beskåda både in- och utifrån, och i kyrkan förvaras den helige Stefan I:s högerhand, som förs runt i procession en gång om året. Den som orkar ta sig alla trappstegen upp till kupolen belönas med en härlig utsikt.
• Kedjebron (Lánchid) är en strålande syn i kvällsbelysning. Bron skapades av två britter, båda med namnet Clark, och stod färdig 1849. Hundra år senare återinvigdes den; tyskarna sprängde den i slutet av andra världskriget.
• Citadellet på Gellértberget byggdes under habsburgska väldet för att visa budapestborna vem som hade sista ordet.
• Hjältarnas plats vid Stadsparken når man via den promenadvänliga Andrássyallén. Där exponeras Ungerns historiskt mest betydande gestalter, från Stefan I till Lajos Kossuth.
• Det mest kända badet är Gellértbadet med sin utformning från 1918. Autentiska turkbad är Rudas- och Királybaden, alla på Budasidan. I Stadsparken på Pestsidan ligger det folkliga Széchenyibadet.
• Kaféerna är historiska i Budapest, de flesta återfinns på Pestsidan. Mest känt är Gerbeaud’s anno 1858. Ett annat ryktbart kafé är New York, som skadades av en rysk stridsvagn 1956 men som återuppstått i sin forna glans.
• Holocausts minnescenter vid Pávagatan 39 invigdes 2004 och berättar, som namnet anger, Förintelsens historia i Budapest.
• Skulpturparken (Szoborpark) är fylld av gigantiska statyer från den kommunistiska eran. Här kan man se Lenin, Marx, Engels, Dimitrov, sovjetsoldater och kommunistiska martyrer. Parken ligger på södra Budasida där Balatoni- och Szabadkaigatorna möts.
• Terrorns hus vid Andrássyallén 60 är en otrevlig sevärdhet. Här låg en gång de fascistiska Pilkorsarnas fängelse, och under kommunisttiden övertogs huset av säkerhetstjänsten ÁVH, folkets största hatobjekt under revolten 1956.
• Andra minnesvärda platser från upproret 1956 är Hotel Astoria, där ryssarna hade sitt högkvarter, USA:s ambassad, där antikommunisten kardinal Mindszenty tillbringade femton år i asyl, Kossuthtorget, där massorna samlades den 23 oktober, Hjältarnas torg, där Stalinstatyn raserades, Radiohuset på Bródy Sándorgatan 7, där ÁVH sköt de första skotten mot studenter som ville storma radion, och Militärdomstolens byggnad vid Fögatan, där Imre Nagy och andra upprorsledare ställdes inför rätta och hängdes 1958. Vid Martyrtorget (Vútamúk tere) står han staty, blickande mot Parlamentet.

Publicerad i Populär Historia 9/2006