Den engelska drottningen Isabella (gift med Edvard II), välkomnas till Paris av sin bror, Frankrikes kung Karl IV, i början av 1300-talet.

© Gisele Namur/Explorer/Keystone-France/IBL

Medeltidens Paris – Europas huvudstad

Medeltidens Paris var den kristna världens största stad – här levde och verkade hundratusentals människor. Handeln och kulturen blomstrade och universitetet lockade till sig lärda från hela Europa. I år firar staden att det är 1 500 år sedan den för första gången blev huvudstad.

26 april 2008 av Karl Lans

Platsen där Paris uppstod ligger på ett naturligt rastställe längs handelsvägen mellan keltiska Marseille och Britannien. Där bodde under århundradet före Kristus ett keltiskt folk som kallades parisierna. Île de la Cité, ön i hjärtat av dagens Paris, var deras huvudort. Arkeologiska fynd tyder på att det funnits bosättningar på platsen redan för sextusen år sedan, långt innan kelterna kom till platsen.

År 52 f Kr intogs staden av romarna under ledning av Julius Caesar. Hären slog sig ner på centralön i Seine och döpte om staden till Lutetia Parisiorum. I och med romarnas intåg inleddes en väldokumenterad epok i Paris historia. När lugnet lagt sig efter erövringen påbörjades om- och nybyggnationer i rasande fart. Runt staden uppfördes en stadsmur och på platsen där Notre-Dame står i dag lät romarna bygga ett tempel till guden Jupiters ära.

Trots romarnas ankomst var livet i staden osäkert och invånarna utsattes ständigt för attacker från de germanska alemanner- och frankerstammarna. När det romerska riket försvagades i slutet av 400-talet kunde den frankiska ätten merovingerna erövra Paris och större delen av Gallien. År 508, för 1 500 år sedan, utsåg merovingerkungen Klodvig I Paris till huvudstad i sitt rike. När Klodvig dog delades riket upp mellan hans söner. Paris hamnade i området Neustrien, som till stor del motsvarar det nutida Frankrike. Ständiga strider rådde mellan det forna rikets olika delar.

År 751 ersattes merovingerna av karolingerna, en annan frankisk stam. Under deras styre förlorade Paris statusen som huvudstad till förmån för Aachen. Trots det växte Paris i betydelse under frankerkungen och den romerske kejsaren Karl den stores (död 814) regeringstid, mycket tack vare sitt strategiska läge som handelscentrum vid Seine.

De nya herrarna innebar dock inte att befolkningen kunde känna sig säker. Mellan 845 och 885 angreps Paris ett otal gånger av härjande nordbor. Vid anfallet 885 förstördes hela den södra delen av staden. Kyrkor blev plundrade på guld och silver, och vikingarna tog med sig bronsplattor från kyrktaken. Den kung som skulle göra Paris till den kristna världens lärda centrum var Filip II. Han besteg tronen 1180, endast fjorton år gammal. Genom krigföring och taktiska äktenskapsallianser stärkte han riket, och när han dog 1223 var kungadömet mer än tre gånger så stort som vid hans tillträde.

Filip II lät bygga en rad spektakulära byggnader och grundade Paris berömda universitet. Det var också han som tog initiativ till den indelning av staden som har stått sig fram till i dag. Regeringsbyggnader och kyrkor placerades på centralön i Seine. Universitetet hamnade på den vänstra stranden, och på den högra uppstod affärsdistriktet med Les Halles.

Hallarna var utomordentligt viktiga för att utveckla Paris som handelsort, då handelsmännen kunde sälja sina varor i skydd på den inbyggda marknaden. Men det var inte bara för handlarna som marknaden var intressant. Det fanns gott om tjuvar i staden och i Hallarnas trängsel fanns det ypperliga tillfällen att plocka på sig vad man ville ha. Många parisare var så fattiga att de helt och hållet levde av att stjäla. Filip II lät även bygga det nya kungliga slottet Louvren. Palatset beboddes av franska kungar ända fram till 1682, då Ludvig XIV flyttade till Versailles.

De första ämnena som etablerades vid universitetet i Paris var teologi, medicin, kanonisk lag och filosofi. I början var utbildnings­institutionen en ganska löst sammansatt organi­sation. Oftast gick det till så att en läromästare hyrde ett rum, till vilket studen­ter kom och fick undervisning. Studierna skedde alltid på latin.

Till universitetet i Paris sökte sig människor från hela Europa för att utbilda sig. ”Aldrig tidigare under någon tidsepok eller på någon annan plats på jorden, vare sig i Aten eller i Egypten, har det funnits en sådan mängd lärda”, skrev Guillaume från Armorica år 1210. Några av de berömdheter som drogs till staden var Peter Lombard, John från Salisbury, Thomas av Aquino, Robert Bacon och Albertus Magnus.

I Paris grundades också skolastiken, baserad på Aristoteles läror. Skolastikerna hamnade ofta i konflikt med Vati­kanen i Rom. ”Ni läromästare i Paris tycks sitta vid era skrivbord och tro att världen kan styras genom era resonemang. Det är till oss som världen har anförtrotts, inte till er. Jag säger er uppriktigt att hellre än att ändra på sin åsikt kommer Roms domstol att förgöra universitetet.” Så hotfullt skrev kardinalen Benedetto Caetani (som 1294 blev påve under namnet Bonifatius VIII) till filosofiska institutionen i Paris. I själva verket var det dock så att universitetet hade rätt att uttala sig om påvarnas legitimitet, och inte tvärtom.

Paris blev inte bara de intellektuellas centrum utan även de kristnas. Orten kallades under medeltiden för ”den kristna världens största stad” och kom i hög grad att präglas av kristendomen, främst katolicismen. Redan 1163 hade byggandet av den stora domen Notre-Dame påbörjats. Under senare delen av 1200-talet blev staden en viktig vallfartsort för pilgrimer. Betydelsen som religiöst centrum framgår inte minst av att tempelriddarna efter Jerusalems fall 1291 gjorde staden till sitt säte.

I mitten av 1300-talet var Paris en stad med omkring 275 000 invånare, men folkmängden varierade mycket på grund av krig och pest. Den medeltida staden präglades av feodala orättvisor. En ansenlig del av befolkningen bestod av livegna, i princip utan rättigheter, som ägdes av adelsmän och kloster. Stadens hantverksmästare förde en bättre tillvaro. Gesällivet var dock jämförbart med de livegnas. Lärlingarna skulle utbildas hos en fackman i mellan fyra och tolv år för att sedan själva bli mästare, men så fungerade det sällan. När gesällen var färdig var han en potentiell konkurrent – därför riskerade han att bli utkastad, såld vidare, eller helt enkelt förvägrad sitt mästarbrev.

Medeltidens Paris var också en stad med många prosti­tuerade. Dessa fördömdes hårt av kyrkan, trots att kunderna till stor del bestod av kyrkans män. Straffet för en kvinna som sålde sin kropp var att brännas på bål, begravas levande eller stå vid skampålen. De två första straffen ansågs i praktiken för hårda i förhållande till brottet och det var främst det sistnämnda som användes, i huvudsak för att begränsa prostitutionen och inte för att avskaffa den.

Ståndssamhället speglades även i hur parisarna bodde. De besuttna lät bygga vackra stenhus, medan de obemedlade bodde i enkla träskjul.

Något som, förutom de sociala skillnaderna, präglade det medeltida Paris var stanken. Gatorna tjänade inte bara som avlopp utan också som soptippar. Offentliga pissoarer och avföring från djur som sprang fritt bidrog till odören. Den dåliga lukten påverkade alla, men som alltid var de fattiga värst drabbade. De besuttna hade tjänstefolk som bar bort soporna och lämpade av dem på andra gator än de egna. En liten förbättring av situationen skedde efter att kung Filip II beslutat att Paris huvudgator skulle stenläggas i början av 1200-talet.

Lukten till trots var parisarna renare än förmodat. Vid en genomgång 1292 fanns det inte mindre än 26 allmänna varmbadhus för stadens då cirka 250 000 invånare. Tre akvedukter såg till att staden fick färskvatten. För den som hade råd fanns ett stort utbud av läckerheter till matbordet. I bodar runt staden såldes duvor, gäss, ost­kakor, fläsk, frukt och bröd av alla sorter. Dessutom fanns det många vinbodar.

Paris skulle komma att drabbas hårt av hundraårskriget (1337–1453) mellan Frankrike och England. Åren 1420–36 ockuperades staden av burgunderna, som var allierade med England. Orsaken till kriget var att den engelske kungen Edvard III ansåg att han hade rätt till den

franska tronen.

År 1436 befriades Paris till slut av kung Karl VII. Paris var skakat (men det var ingenting mot förödelsen på den omkringliggande landsbygden) och staden var inte längre densamma. Det skulle ta lång tid innan den återhämtade sig helt. Riktig fart tog det inte förrän under renässansen, då Paris upplevde en ny period av kraftig tillväxt.

Huvudstaden var dock föråldrad i sin struktur, med sina medeltida murar och en gammalmodig förvaltning. Det var ”solkungen” Ludvig XIV som såg till att ändra på detta. Genom hans beslut blev Paris en barockens mönsterstad. Allt gammalt revs ned och modernare gatubelysning och vattenförsörjning infördes. Störst var utvecklingen på den högra stranden, som var bas för affärslivet.

Det öppnades även flera nya sjukhus. Den gamla ringmuren revs och i dess ställe byggdes stora boule­varder. Den bärande tanken bakom omdaningen var att den vackra och storslagna arkitekturen skulle skyla över stadens problem med överbefolkning och sjukdomar. I början av 1600-talet levde omkring 450 000 personer i Paris under ganska usla hygieniska omständigheter. Den genomsnittliga konsumtionen av vatten var en liter per person och dag.

Under 1700-talet gjorde den franska huvudstaden sig känd för sina litterära och filosofiska tillställningar. Paris utvecklades på så vis till centrum för frihetstankarna, vilka i sin tur kom att bli de ideologiska pelare på vilka den franska revolutionen vilade. Startskottet gick den 14 juli 1789, då tusentals parisare stormade fängelsefästningen Bastiljen. Hela den rådande ordningen kastades därmed omkull.

Perioden mellan 1789 och 1848 kom att präglas av krig, revolutioner och byggprojekt. Stadens medeltida karaktär försvann för alltid när arkitekten och stadsplaneraren Georges-Eugène Hausmann i mitten av 1800-talet rensade bort de sista smala gränderna till förmån för nya boulevarder och parker. 

Publicerad i Populär Historia 4/2008

Fakta: En svensk student i medeltidens Paris

Brynolf Algotsson, som föddes 1248 i Västergötland, var en av hundratals svenskar som studerade i Paris under medeltiden. Brynolf var son till lagmannen Algot Brynolfsson. Han skickades till Paris redan som elvaåring och skulle komma att stanna arton år i metropolen. Främst studerade han kanonisk lag, vilket senare skulle hjälpa honom i karriären som biskop.

Omkring år 1277 återvände han till Sverige. Tack vare goda kontak-ter blev han snabbt kanik i Skara och dekan i Linköping. Året därpå valdes han till biskop i Skara och kom att bli en av de driftigaste sådana genom tiderna. Han ordnade med en utbyggnad av domkyrkan samtidigt som han utvecklade klosterskolan och domkapitlet. Paris släppte han aldrig riktigt taget om.

Han ville att fler svenskar skulle resa dit för att studera och lät därför öppna ett hus (Domus Scarensis, »Skarahuset») för studenter, främst från Västergötland, i staden. Brynolf Algotsson dog 1317. År 1492 saligförklarades han, men hann aldrig helgonförklaras innan reformationen genomfördes.

Publicerad i Populär Historia 4/2008

Kanske är du intresserad av...

Läs också