Guldålder i Köpenhamn

Köpenhamn. Sedan århundraden Skandinaviens port mot kontinenten. En stad som förknippas med konst och ett blomstrande kultur- och nöjesliv centrerat till kv

14 februari 2002 av Britte Montigny

Köpenhamn. Sedan århundraden Skandinaviens port mot kontinenten. En stad som förknippas med konst och ett blomstrande kultur- och nöjesliv centrerat till kvarteren runt Strøget, Højbro Plads och Gammel Torv, till Nyhavn och Kongens Nytorv. En stad med en brokig historia men som ändå, i jämförelse med kontinentala huvudstäder som S:t Petersburg, Wien, Paris, Rom, i sina yttre konturer framstod som en provinsiell småstad till långt in på 1800-talet. I en första blygsam skepnad grundad redan 1167 av biskop Absalon som värn mot venderna, hade den växt sig större under århundradenas lopp. I början av 1800-talet omfattade den, förutom innerstaden med dess kyrkor och universitet, marknadsplatser och hamnkvarter, också Frederiksstaden. Men alltjämt kurade den bakom höga befästningsvallar, skyddade av vallgravar och välbevakade stadsportar, vilka var belägna ungefär på de platser där nu pendeltågstationerna Østerport, Nørreport och Vesterport reser sig. Utanför murarna, på Amager, i nära anslutning till försvarsanläggningen Bastionen, låg dessutom Christianshavn med sina köpmanshus och packhus, arbetarkvarter och illa beryktade fängelser.

I början av 1800-talet bodde cirka 100 000 människor – en tiondel av hela Danmarks folkmängd – i Köpenhamn. 1 500 kor, som också de hade sin hemvist innanför vallarna, svarade för två tredjedelar av stadsbornas mjölkbehov och vidare fanns här ett okänt antal hästar, svin och höns. I historiens spegel – där man inte känner stanken från öppna avlopp, slakterier, garverier och brännvinsbrännerier, inte känner smaken av de offentliga brunnarnas förorenade och smittbärande vatten, inte ser de fattigas och socialt utslagnas vidriga villkor och inte heller den framväxande industriarbetarklassens trångboddhet och materiella nöd – framstår det tidiga 1800-talets Köpenhamn som en lantlig idyll mot en fond av medeltidskyrkor, borgarhus och handelsfaktorier. En paradoxernas stad som under perioden 1800–1850 inte desto mindre blev skådeplatsen för den lysande epok i dansk kulturhistoria som eftervärlden valt att kalla Guldåldern – en tidsperiod som inte bara inbegriper skulptur och måleri utan även poesi, litteratur, teater, musik, kyrklig förnyelse, filosofi, naturvetenskap och forskningsresor.

Omkring 1790 var förutsättningarna för en kulturell guldålder teoretiskt sett de bästa tänkbara. Köpenhamn var en lycklig huvudstad i ett i stort sett välmående land. Vid Kongens Nytorv låg sedan 1754 respektive 1748 Kungliga Konstakademien i Charlottenborgpaläet och teatern Det Kongelige – den senare dock helt ombyggd 1872–74. Mellan Nyhavnkvarteren och Kastellområdet i öster var den helt nya stadsdelen Frederiksstaden nästan färdigbyggd, öronmärkt för adeln och den högre, välsituerade borgarklassen. Dess självklara mittpunkt var Amalienborg, där arkitekten Nicolas Eigtveds fyra identiskt lika rokokopalats slog vakt om Salys ryttarmonument över kung Fredrik V, Frederiksstadens grundare och den främsta symbolen för det danska enväldet. I rak axel från Amalienborg reste sig grunden till Frederikskirken – den som senare skulle komma att kallas Marmorkirken. I Frederiksstadens utkant, nästan granne med Kastellet, låg ett splitternytt sjukhus – då det modernaste i Norden (sedan 1924 hemvist för Kunstindustrimuseet).

År 1784 hade kronprins Fredrik (VI) tillskansat sig makten från sin författningsmässigt enväldige men efterblivne och politiskt svage far, Kristian VII, och därefter i snabb takt genomfört en rad lantbruksreformer. Dessa gynnade inte bara böndernas villkor utan framför allt landets ekonomi. Spannmålsexporten blomstrade och det neutrala Danmark tjänade stora pengar på ett Europa med jordar ödelagda av napoleonkrigen. Omvärlden såg med respekt på såväl krigs- som handelsflottan. Danmark var en sjömakt att räkna med. Ost- och västindienfararna gick i skytteltrafik mellan Köpenhamn och de egna kolonierna i Västafrika, på de västindiska öarna och i Indien. Att handeln var både omfattande och synnerligen lukrativ omvittnas av den rad imponerande packhus som alltjämt – om än numera ombyggda till bland annat hotell – kantar hamninloppet till Köpenhamn.

I början av 1800-talet kantrade dock den gynnsamma vinden. I samband med napoleonkrigen fick köpenhamnarna 1807 uppleva hur deras stad bombades i ruiner av den engelska flottans kanonskepp – en attack riktad direkt mot civilbefolkningen. Det var, veterligt, historiens första terrorbombning. Än värre var att köpenhamnarna också stillatigande fick se på när engelsmännen seglade iväg med deras flotta. Inte bara krigs- utan även handelsfartygen – grunden för såväl Köpenhamns som hela Danmarks ekonomiska liv. Konsekvenserna lät heller inte vänta på sig: 1813 förklarades landet bankrutt. Det slutliga, förkrossande slaget föll ett år senare, då Danmark genom freden i Kiel tvingades avträda Norge till Sverige, en avträdelse som senare cementerades på Wienkongressen.

Ett land i konkurs. En huvudstad i ruiner … Ett sämre utgångsläge för en kulturell guldålder är det svårt att tänka sig. Men likt en sagans fågel Fenix reste sig Köpenhamn ur ruinerna och askan för att under 1800-talets första hälft bli skådeplatsen för Guldålderns häpnadsväckande blomstring. När den ännu stod i sin första knoppning hade enväldet redan börjat sjunga sin svanesång. Ekon från den demokratiseringsprocess som följde i franska revolutionens fotspår hade också i Danmark banat vägen för en ny och självmedveten borgarklass, som snabbt befäste sin ställning i samhället och skapade en egen identitet.

Guldåldern förknippas därför i första hand med borgarklassen och dess ideal, som inte var att söka lyckan i vida vyer och storslagna äventyr utan att finna den i hemmets trygghet, i de närliggande miljöerna, i det egna landet. Man slog sig till ro i sina hem, inredda i den rådande sparsmakade Biedermeierstilens anda; man samlades till litterära salonger och musikaftnar. I konsten och kulturen sökte man återfinna den nationella identitet som gått förlorad i landets ekonomiska ruin och politiska tillkortakommanden.

I stilla värdighet och enkla nöjen slickade man sina sår och återuppbyggde såväl sin egen ekonomi som Köpenhamns sönderbombade kvarter. Endast färdigställandet av Frederiksstadens ”Marmorkyrka” lät vänta på sig. Ändå fram till 1894 låg den, till guldålderskonstnärernas glädje, knappt halvfärdig. I dess ofullbordade murar fann de en ersättning för Roms antika ruiner, i den fann de en symbol för det förflutnas storhet och i målning efter målning skildrade de den med kärleksfull detaljrikedom.

En rad internationella utställningar under framför allt 1980-talet har lett till att beteckningen Guldåldern i första hand kommit att associeras med bildkonsten. Med skulptören Bertel Thorvaldsens nyklassicistiskt svala marmorskulpturer, som redan under konstnärens livstid fick ett eget tempel i det av Bindesbøll ritade Thorvaldsenmuseet på Slotsholmen. Med C W Eckersbergs blonda, närmast fotorealistiskt exakta plein air-målningar från Rom och Köpenhamn. Med Christen Købkes intima studier från Köpenhamns Kastell och idylliska utkanter längs ”sjöarna” och Østerbrogade. Med J Th Lundbyes, P C Skovgaards, Carlo Dalgas och Dankvart Dreyers skildringar av Nordsjällands leende landskap med bokskogsdungar och betande kor på grönskande ängar, av kuster och sandklitter – i allt målningar som skräddarsytts för det nya borgerskapets smak och ideal.

Men lika lite som Rom byggdes på en enda kulle, byggde målare och skulptörer ensamma upp Guldåldern. Parallellt med dem, men till synes omedvetna om varandra, verkade en hel kader av kulturarbetare. Bland författarna återfinns den mot nordisk natur och nordisk mytologi orienterade diktaren och filosofen Adam Oehlenschläger (1779–1850) och naturligtvis H C Andersen (1805–75), arbetargrabben från Odense som upplevde sig själv som den missförstådde och fule ankungen bland samtidens alla svanar. Obildad och tafatt hade han som 14-åring kommit till Köpenhamn för att vid Det Kongelige förverkliga sin dröm att bli skådespelare. Han fick också in en fot på teatern, där hans begåvning och ambitioner upptäcktes av ytterligare en av tidens stora kulturpersonligheter, nämligen finansmannen och mecenaten Jonas Collin. Denne var tillika teaterns direktör och adopterade så småningom sin skyddsling. Någon skådespelare blev nu aldrig H C Andersen – och det var främst därför han sökte tröst hos pennan. Hade han blivit det, hade han kanske fått spela mot den vackra och begåvade Johanne Luise Heiberg. Omvittnad som en lysande komedienne var hon tidens mest uppburna aktris och hustru till tidens tongivande litteraturkritiker, författaren och dramatikern Johan Ludwig Heiberg.

Till scenens stora hörde också balettmästaren August Bournonville (1805–79) som 1827 övertog ledningen för operabaletten. Det var hans förtjänst att baletten fick status likställd övriga dramatiska uttrycksformer och han moderniserade konstformen så genomgripande att många av hans baletter och då framför allt Et folkesagn – om än med nya dräkter och modern scenografi av drottning Margrethe II – med jämna mellanrum återkommer på Det Kongeliges spelschema.

Till den rika mångfalden i Guldålderns kulturella liv bidrog också de två litterära kontrahenterna Nicolai Frederik Severin Grundtvig (1783–1872) och Sören Kierkegaard (1813–55) vilka var för sig satt bestående spår i Danmarks andliga liv; den förre som psalmdiktare och som initiativtagare till ”folkekirken”, den senare för sina existentialistiska verk. Till skaran av snillen som för alltid skrivit in sig i danmarkshistorien hör naturligtvis också Guldålderns förmodligen största geni: fysikern Hans Christian Ørsted (1777–1851). Han vann världsberömmelse då han 1820 upptäckte elektromagnetismen.

Inte heller musiken saknades i Guldålderns Köpenhamn. För den svarade kompositörer som till exempel Niels W Gade och H C Lumbye – mannen bakom bland annat ”Champagnegaloppen”. Men lika lite som övriga representanter för Guldåldern lämnade Lumbye och de andra kompositörerna några monumentala spår efter sig i den köpenhamnska gatubilden. Det är också logiskt. Den borgerliga guldålderskulturen var intellektuell och intim, inte pompöst utåtvänd och majestätsförhärligande, som under den tidigare nämnde rokokokungen Fredrik V och i ännu högre grad renässanskungen Kristian IV, vilka båda lämnade såväl statyer som storslagna arkitektoniska minnesmärken i arv efter sig.

Under Guldålderns dagar växte Köpenhamns befolkning från 100 000 till 130 000 invånare. De bombade, hopträngda medeltidskvarteren ersattes av mer utrymmeskrävande byggnader, däribland ett nytt universitet och en ny Vor Frue Kirke – med vederbörlig utsmyckning av guldålderskonstens galjonsfigur, skulptören Bertel Thorvaldsen. Det som redan tidigare varit trångt blev trängre, men det fanns andningshål.

För dem som i likhet med konstnärer och författare greps av resfeber och längtan ut avseglade skepp från Toldboden med destination till olika europeiska hamnar och utanför centralposthuset mitt emot Rundetårn på Købmagergade – ett av huvudstråken i Guldålderns Köpenhamn – väntade resvagnar med siktet ställt på Europa. För dem som bara ville ha lite frisk luft och en dags avkoppling i det fria räckte det med att gå utanför stadsportarna. På andra sidan Bastionen och Christianshavn låg det vidsträckta Amager, som mynnade ut i Kastrups strandängar och fattiga fiskelägen. I väster låg galgbacken men också de stora engelska parkerna Søndermarken och Frederiksbergs have. Den senare, som redan 1859 upplät en del av sin areal till Zoologisk have, var anlagd i anslutning till det kungliga sommarresidenset Frederiksbergs slott och öppnades med sina lindalléer, konstgjorda kanaler och lusthus för den köpenhamnska allmänheten av ”guldålderskungen” Fredrik VI.

Men då som nu var det stora andningshålet öresundsområdet norr om Köpenhamn. Där låg den gigantiska kungliga jaktparken Dyrehaven med sina väldiga bestånd av ekar och bokar, av rådjur, kronhjortar och vindlande stigar. Juvelen i denna grönskande oas var det lilla rokokojaktslottet Eremitaget, beläget på en kulle med fri utsikt över Öresund. I Dyrehaven låg också, vilket kanske var viktigare för gemene man, Kirsten Pils hälsobringande källa med anor från 1500-talet och inte minst nöjesparken Bakken, som öppnades redan 1746 med förlustelsestält, pariserhjul och kasperteater.

Fram mot mitten av 1800-talet var Köpenhamn, andningshålen till trots, nära att spränga sig självt inifrån. Invandringen från landsbygden hade ökat. Befolkningen hade växt och kreatursbesättningarna med den. Motvilligt revs de gamla vallarna för att lämna plats för nya kvarter och nya stadsdelar – något som journalisten George Carstensen inte var sen att utnyttja. Han bildade ett aktiebolag och köpte en bit av den gamla ”vestvolden”. Här grundade han 1843 Tivoli, inte för att konkurrera med Bakken utan för att skapa ett utomhusforum för den nya musik som hastigt spreds över Europa: straussarnas valser, den italienska operamusiken och inte minst Lumbyes smittande rytmer. Av det gamla Tivoli finns dock inte så mycket kvar – förutom sjöarna, som är bevarade delar av den gamla vallgraven, egentligen bara den pampiga huvudingången mot Vestervoldgade och så musiken förstås, som numera har sin högborg i den till Tivoliparken anslutande konsertsalen.

År 1848 drogs ridån ner för Guldåldern. Detta år avskaffades enväldet och Danmark fick en ny grundlag. Ett nytt krig – det slesvig-holsteinska, som ändade med nya territoriella förluster för Danmark – bröt ut. En ny era stod för dörren.

Det är eftervärlden som givit de kulturskeenden som utspelades i det unga 1800-talets Köpenhamn beteckningen Guldålder. Varken den danska eller den internationella samtiden hade det nödvändiga perspektivet för att kunna överblicka och sammanfatta allt som hände. Köpenhamn låg i Europas norra periferi, långt från de eftertraktade resmålen i Tyskland, Frankrike och Italien.

Till de få som av kulturintresse besökte Köpenhamn under Guldålderns dagar hörde den franske författaren Xavier Marmier. Via sitt intresse för tysk litteratur hade han också kommit att intressera sig för den nordiska och han vistades i den danska huvudstaden sommaren och hösten 1837. Vad som skedde på det vetenskapliga, teologiska och filosofiska planet gick honom spårlöst förbi. Inte heller fäste han sig vid de nya musikaliska tongångarna. Däremot beundrade han Oehlenschläger, som han upplevde i förlängningen av den tyska romantiken, och han intresserade sig för H C Andersen, inte som författare men väl som person. Han skrev uppskattande om skådespelerskan Johanne Luise Heiberg, men Bournonville undgick honom och med undantag för Thorvaldsen hade han inget till övers för varken arkitektur eller måleri, som han i ljuset av den franska samtidskonsten uppfattade som pauvre.

Marmiers reaktion är betecknande. Den köpenhamnska guldåldern var inte en kulturmanifestation som fick samtiden att häpna men ett arv till eftervärlden att förvalta, beundra och njuta av.

Britte Montigny har i mer än 20 år arbetat som frilansjournalist för svensk press i Köpenhamn. Hennes specialitet är konst och kultur.

Biskopsborg blev miljonby

1167 För att skydda fiskarbefolkningen på Slotsholmen lät Absalon, Roskildes biskop och senare Lunds ärkebiskop, uppföra borgen Havn med tillhörande ringmur. Sedan 1902 finns Absalon som ryttarstaty på Højbro Plads. Därifrån har han fri utsikt över Slotsholmen som genom århundradena behållit sin karaktär som Köpenhamns regeringscentrum.

På den plats där Absalons borg låg reser sig nu Christiansborgs slott. Uppfört 1907–28 är det det tredje slottet i ordningen med samma namn och säte för bland annat statsministeriet, folketinget och högsta domstolen.

1422 Havn, som nu växt till en köpstad med 4 000 invånare, fick köpstadsprivilegier.

1479 Köpenhamns universitet grundades och staden upphöjdes till kunglig residensstad.

1536 Reformationen genomfördes under Kristian III (1534–59).

1588–1648 Kristian IV, född 1577, efterträdde sin far Fredrik II och var Danmarks regent i sex decennier. Med honom gjorde renässansen på allvar sitt inträde i Köpenhamn. På äkta renässansmanér drog denne dynamiske kung in Köpenhamn och Danmark i dåtidens europeiska gemenskap med hjälp av de sköna konsterna.

Vid sidan av sina äktenskap med kvinnor lika färgstarka som han själv, sina många barn och sin för Danmark olyckliga inblandning i trettioåriga krigets storpolitiska skeenden, var han en byggherre av stora mått. I högre grad än någon annan kung satte han sin prägel på den köpenhamnska stadsbilden.

Till de monument Kristian IV lämnat efter sig hör bland annat Runde taarn på Købmagergade, byggt som observatorium i anslutning till studenternas Trinitatiskirke samt – i fritt tolkad holländsk renässansstil i tegel och sandsten – Börsen med sin karakteristiska spira som klamrar sig fast vid taket med jättelika drakfötter, Holmens kirke mitt emot Börsen och det sagobetonade lustslottet Rosenborg i Kongens Have, liksom det större slottet Frederiksborg i Hillerød cirka tre mil nordväst om Köpenhamn, ett ”måste” för kulturturisten.

1661 Fredrik III införde enväldet.

1663 Fredrik III anklagade Kristian IV:s dotter Leonore Christine för delaktighet i maken Corfitz Ulfeldts påstådda landsförräderi och lät utan rannsakan och dom spärra in henne i kungaborgens ”Blå torn”. Under fängelsetiden, som varade fram till 1685, skrev hon Jammersminde, en milstolpe i dansk litteraturhistoria.

1728 En omfattande brand lade stora delar av Köpenhamn i ruiner.

1748 Fredrik V grundade Amalienborg som centrum i den nya stadsdelen Frederiksstaden. Anläggningen ritades av arkitekten Niels Eigtved och består av ett åttasidigt torg avgränsat av fyra likadana rokokopalats. Samma år invigdes teatern ”Det kongelige” vid Kongens Nytorv. Den ersattes 1872–74 av den nuvarande byggnaden.

1754 Konstakademien, ”Den Kongelige Akademie for de skønne Kunster”, grundades och fick säte i 1600-talspalatset Charlottenborg vid Kongens Nytorv.

1794 Det första Christiansborg, som uppförts på 1730-talet som ersättning för den medeltida kungaborgen, brann ner till grunden. Endast slottskyrkan och den gamla ridbanan räddades. Nu blev istället Amalienborg kungligt residens.

1795 Köpenhamn drabbades av ännu en storbrand som förstörde stadens södra del.

1807 Den engelska flottan under ledning av bland andra amiral Nelson terrorbombade Köpenhamn. Stora delar av den nyligen återuppbyggda staden ödelades. Bara enstaka äldre hus blev kvar, till exempel i Nyhavn och vid Gråbrødre Torv.

Cirka 1800–1848 Dansk guldålder (se huvudartikeln).

1848 Enväldet avskaffades och Danmark fick sin nu gällande grundlag.

1884 Det andra Christiansborg, som uppförts vid seklets mitt, brann ner till grunden.

Mot det historiska Köpenhamn står nuets Köpenhamn, en storstad med 1,2 miljoner invånare, där gatubilden inte minst under de allra senaste åren kompletterats med en rad nybyggnader. Till det mest sevärda hör Henning Larsens Dansk Design Center mitt emot Tivoli vid

H C Andersens Boulevard och århusarkitekterna Schmidts, Hammers och Lassens ”Svarta diamant”, det Kongelige Biblioteks spektakulära tillbyggnad vid Christians Brygge på Slotsholmen. Till de nybyggnader som i likhet med ”diamanten” bryter med den funktionalistiska traditionen hör också Sören Robert Lunds ”Arken” – ett ”betongskepp” för utställningar av i första hand samtidskonst, som strandat i sandklitterna utanför Ishøj cirka två mil söder om Köpenhamn.

Har man tid och ork över kan Köpenhamn bjuda på ytterligare ett pärlband av museer – bland annat:

Den kongelige afstøbningssamling i det gamla Västindiska packhuset vid Toldbodgade. 2 000 gipsavgjutningar ger en komprimerad bild av de senaste 4 000 årens skulpturhistoria.

Statens museum for kunst med betydande samlingar av bland annat guldåldersverk och modern internationell konst.

Ny Carlsbergs Glyptotek med antiksamlingar, dansk guldålders- och fransk 1800-talskonst.

Den Hirschsprungske samling med verk av i första hand guldålders- och skagenmålarna. Museet har nyligen återöppnats efter ett års renovering.

Bymuseet – det vill säga Köpenhamns stadsmuseum – Nationalmuseet, Rosenborgs slott och Kunstindustrimuseet som alla belyser olika aspekter av Köpenhamns historiska och kulturella utveckling.

Publicerad i Populär Historia 3/2000

Kanske är du intresserad av...

Läs också