Kroatiens pärla återhämtar sig: Dubrovnik

Dubrovnik har varit ett omtyckt resmål, inte minst för svenskar. Det finns gott om litteratur på svenska om denna pärla vid Adriatiska havets dalmatiska kus

17 juni 2004 av Folke Schimanski

Dubrovnik har varit ett omtyckt resmål, inte minst för svenskar. Det finns gott om litteratur på svenska om denna pärla vid Adriatiska havets dalmatiska kust. Man kan bara nämna teaterkritikern Uno ”Myggan” Ericssons livfulla rapporter från hans många resor till Dubrovnik (eller Ragusa – det äldre namnet på staden, som Ericsson gärna använde). De är rena kärleksförklaringar, fyllda med inträngande vardagsbilder, personskildringar, kulturella notiser och historiska tillbakablickar.

Under sitt sista levnadsdecennium – han dog 2001 – tvangs ”Myggan” uppleva det barbariska bombardemanget av Dubrovnik. Det ägde rum under de tre sista månaderna av 1991. Staden hade oturen att tillhöra den nya republiken Kroatien och var oskyddad. De kroatiska styrkorna hade fullt upp på annat håll.

”Myggan” skriver i sin sista bok om staden, Historier från Dubrovnik, hur han natten mellan den 2 och 3 oktober flög längs dalmatiska kusten på väg från Albanien. Plötsligt meddelade kaptenen i högtalarna: ”Se åt höger, Dubrovnik bombas.” Det var en bitter syn för en gammal Dubrovnikvän.

Serberna hade positionerat sig på berget Srd ovanför staden och kunde skjuta med sitt tunga artilleri på vilken som helst av de gamla praktfulla byggnaderna i gotik, barock och renässans. Att Dubrovniks gamla stad hade utnämnts till världsarv av Unesco 1979 bekymrade inte angriparen. Montenegrinska styrkor deltog med liv och lust i det serbiska överfallet genom att härja i byarna öster om Dubrovnik.

Man har sagt att det serbisk-montenegriska angreppet mot Dubrovnik var fattigpojkens hämnd mot det rika turistgettot vid kusten. Staden hade ingen som helst strategisk betydelse. EU-observatörer menade att serberna med vilje siktade på historiskt värdefulla mål. Avsikten skulle ha varit att utplåna det katolska och kroatiska kulturarvet.

Belägringen varade till försommaren 1992.

De byggnader som förstördes var nästan alla sådana som turisterna i dag lägger märke till då de passerat den mäktiga Pileporten. Ett paradoxalt offer var den serbisk-ortodoxa kyrkan – lika absurt är att den förste som omkom i bombningarna var en serbisk författare som bodde i staden.

Själv hann jag besöka Dubrovnik ungefär ett halvår innan infernot bröt loss. Jag följde ett seminarium om balkanminoriteter och då var det kusligt fridfullt i Dubrovnik.

Sedan visste vi inte hur vi skulle ta oss hem, eftersom det jugoslaviska flygbolaget JAT:s personal gått i strejk. Vi var förstås skärrade. Dessutom hade vi onda föraningar: detta var lugnet före stormen. Vi var glada över att till slut få komma hem.

Utöver det serbisk-montenegrinska vandaldådet har staden egentligen bara förstörts en gång – under Napoleontiden, då brittiska fartyg besköt Dubrovnik. Stadens styresmän har alltid uppträtt så diplomatiskt att Dubrovnik oftast klarat sig helskinnat undan förstörelse av människor – inte ens tyskarna utsatte staden för någon skövling under ockupationen 1943–44.

Så gott det gått, har staden styrt sig själv, även om det ofta funnits en beskyddare som man varit avhängig av – i utbyte mot kommersiella privilegier. Den första skyddsmakten var det bysantinska väldet, sedan under lång tid sjönationen Venedig; ett arrangemang som var till båda parters stora fördel. Bland annat stödde Venedig sin skyddsling militärt; det var ett samarbete som gick tillbaka ända till slutet av 900-talet. Under de följande århundradena försökte en ungersk armé erövra staden, men förgäves. Senare kom sicilianska normander, men de jagades bort av venetianerna.

Dubrovnik hävdade sig allt mer som Adriatiska havets kommersiella centrum näst efter Venedig. Staden styrdes av en venetiansk guvernör. I gengäld blev dubrovnikborna fullvärdiga venetianska medborgare, vilket var gynnsamt för deras handel.

Även styresskicket gestaltades efter venetiansk modell. Dubrovnik var en adelsrepublik. Det betydde att alla adelsmän som uppnått tjugo års ålder fick rätt att sitta i Stora rådet, det lagstiftande organet. Senaten, bestående av 45–50 ledamöter valda på livstid, hade ansvar för stadens finanser och skötte utrikespolitiken. Inom sig valde den Lilla rådet som bestod av elva (senare sju) medlemmar med knez (”rektorn”) i spetsen.

Lilla rådet byttes ut efter ett år, och rektorn så ofta som varje månad. Han fick bo i Rektorspalatset och i princip inte lämna det. Efter 1358 var rektorn alltid dubrovnikbo. Risken att staden skulle få en envåldshärskare förebyggdes sålunda. Men för den skull ska man inte tro att stadens styressätt var särskilt demokratiskt. Trots rotationsprincipen centrerades all verklig makt i aristokratins händer. Giftermål mellan frälse och ofrälse var förbjudet.

Men det fanns humanitära och välfärdsbetonade inslag. År 1317 invigdes här Europas första apotek, som fortfarande är i bruk. Ett lasarett öppnades 1377 och 1490 grundades ett hittebarnshus. En två mil lång vattenledning byggdes 1436. Och redan 1418 avskaffade Dubrovnik slavhandeln.

I tidernas begynnelse var Dubrovnik en ö. Men sundet mellan denna och fastlandet fylldes igen redan på 1000-talet, och med tiden växte en vacker och välplanerad stadsbebyggelse fram. Det finns en central axel, som ligger just där sundet låg tidigare, Stradun eller Placa. Dess nuvarande utseende härrör från sena 1600-talet. Den stenbelagda gatan kantas av helt likartade butiker, arkaderna är många och vackra, och i dag utgör Stradun ett stort, ljust och bilfritt huvudstråk för turister. I slutet av gatan ser man det karakteristiska klocktornet och Rektorspalatset, en blygsam kopia av Dogernas palats i Venedig. Mittemot ligger katedralen i barockstil från 1700-talet. Den är faktiskt byggd ovanpå två andra katedraler, en bysantinsk och en romansk.

Dubrovnik som handelsmetropol hade flera ten- takler, både till sjöss och till lands. Som privilegierad handelspartner till Venedig tog Dubrovnik hand om Balkanhalvön. Här spelade landtransporterna en viktig roll. Karavaner med mulåsnor från det bosniska och serbiska upplandet kom till kusten, lastade med värdefulla metaller, lin, skinn med mera. Det fanns stor boskapsavel i inlandet. Men metallerna var den viktigaste produkten; man kan bara nämna silvergruvorna i Srebrenica (som kommer av srebro, ”silver”) och Kopaonik nordväst om Pristina. Därutöver anlände transporter med bly, koppar och järn.

Dubrovnik blev ett kommersiellt nav. Även stadens hantverk blomstrade tack vare metalltillförseln. På dagarna hördes larmet av smeder och gjutare, och i butikerna såldes tackor, rustningar och kedjor. Även rent guld kunde extraheras. Venetianerna var angelägna om att köpa ädla metaller, inte minst för sin mynttillverkning, och dubrovnikborna gjorde goda förtjänster på detta. Andra exportprodukter var skinnvaror, honung och vax. Omvänt importerade Dubrovnik textilier och salt från sin handelsbroder i norr.

Under 1300-talet blev Venedigs position försvagad gentemot Genua. Dubrovnik ställde sig under de ungerska kungarnas beskydd. Eftersom dessa inte fanns på nära håll blev beroendet av de nya herrarna inte särskilt stort.

Under de två följande seklerna utvecklades en imponerande handelsflotta; man riktade sig alltmer mot haven. Som mest bestod flottan av trehundra fartyg. Det gick så långt att handelsmän i Dubrovnik upprättade kontor i Neapel, Barcelona, Marseille, Lissabon, Konstantinopel och Alexandria.

Dubrovniks styrande försökte hålla sig utanför stormakternas politik och förde mestadels en neutralitetspolitik. Det var dock en befäst neutralitet: än i dag vittnar de tjocka murarna och imponerande försvarsverken om detta. Men det osmanska väldet blev alltmer påträngande och från 1416 måste Dubrovnik betala en tribut till sultanen för att köpa sig fred.

På 1500-talet blomstrade staden som mest. Den största delen av befolkningen sysselsatte sig med bearbetning av metaller och textilier och fartygsbyggen. Det fanns många guldsmeder i staden.

Storhetstiden fick dock ett plötsligt slut, inte genom invasion utan genom naturkrafternas försorg. På morgonen den 6 april 1667 inträffade en fruktansvärd jordbävning. Minst tvåtusen människor omkom och en stor del av staden förvandlades till ruiner.

I den flodvåg som jordbävningen förorsakade slogs den stolta handelsflotta som hade ankrat i hemmahamnen i spillror. De rika adelsmännen blev på några få minuter utblottade. Som påbröd i eländet vällde fattiga landsbygdsbor ner från bergen och roffade åt sig allt vad de kunde lägga beslag på.

Vittnen till händelserna berättar att till och med sårade plundrades på pengar och smycken. Rika män, som var instängda under ruinhögarna och ropade på hjälp, räddades bara under förutsättning att de presumtiva räddarna fick en rejäl dusör för sin insats. Däremot vägrade de att befatta sig med fattiga offer som de skulle ha kunnat rädda – de inriktade sig på de lukrativa rikemännen. Men de blev inte ensamma. Till slut började även rika dubrovnikbor att plundra offentliga institutioner, som skattkammaren och tullen.

Många dubrovnikbor emigrerade, inte minst till Frankrike. Några av de förnämsta anslöt sig till regementet Royal Cravate. Det senare ordet är en förvrängning av ordet kroat men också en benämning på det smala tygstycke, som kroaterna knöt kring halsen och som går igen i ordet ”kravatt”.

I slutet av 1700-talet blev anknytningen till Frankrike av ett annat slag. Då hade Napoleon börjat härja i Europa, och 1797 ockuperade han Venedig. I freden i Pressburg 1805 fick Frankrike herraväldet över Venetien, Illyrien och Dalmatien. Dubrovnik tillerkändes särstatus som republik och blev en autonom enklav i det franska imperiet.

Den franske guvernören, general Marmont, förde i början ett milt regemente. Men ledande dubrovnikbor startade en frihetsrörelse, och som bestraffning avskaffade fransmännen den lilla republiken. 1813 lämnade de slutligen Dubrovnik.

Därpå följde två år av frihet, men 1815 beslöt Wienkongressen att Dubrovnik skulle tillfalla donaumonarkin. I juli gjorde ”republikens lik sin sista märkbara ryckning”, som historikern Robin Harris uttrycker det. Skyltar sattes sedan upp på kroatiska och tyska, och Rektorspalatset var ända till första världskriget ett österrikiskt distriktskontor.

Dubrovnik förlorade dessutom en del av sin ställning som hamn till Trieste och Rijeka, vilka tidigt gynnades av goda järnvägsförbindelser med Centraleuropas kommersiella centra. Så både vad gäller frihet och välstånd gick Dubrovnik tillbaka under Habsburgväldet.

I stället för handels- och sjöstad blev Dubrovnik med tiden en förnämlig kur- och turistort och behöll på så sätt sin utåtvända prägel. 1897 invigdes det pampiga Hotel Imperial som finns kvar än i dag. Efter första världskriget kom Dubrovnik att ingå i det kungarike som från 1929 kallades Jugoslavien.

Höjdpunkten som turistmål nåddes dock under Titos regim. För det mesta kom politiskt likgiltiga resenärer till staden men också en del yngre besökare, däribland svenskar, som hade jobbat som frivilliga på ett järnvägsprojekt och fascinerades av det jugoslaviska experimentet i socialism. Men i Dubrovnik såg de inte mycket av det; staden liknade vilket kapitalistiskt turistparadis som helst.

Lustigt nog har slutkapitlet i en agentroman i jugoslavisk toppolitisk miljö av den kända deckarpseudonymen Nick Carter förlagts till Dubrovnik. I denna kosmopolitiska stad lyckas hjälten undkomma sina förföljare och efter en del intermezzon fly över havet till Italien.

Det fagra Ragusa är nu på väg att återta sin position, även om många fortfarande tvekar inför att resa till Balkan. Visserligen hade nästan två tredjedelar av Gamla stans byggnader träffats av projektiler under det jugoslaviska kriget, men ett grundligt återuppbyggnadsarbete har inletts och staden behöver inte längre stå på Unescos lista för ”världsarv i fara”.

Framtidens turister lär inte märka spåren av den bestialiska förstöring som drabbade staden under några vinternätter i början av 1990-talet.

Endast den skarpsynte kan se att en del av takteglet och stenbeläggningen har en ljusare färg. Det har inte alltid varit lätt att hitta ersättningsmaterial med den rätta patinan.

Slavisten Alfred Jensen, som tillhör Dubrovniks eviga vänkrets, avfattade kring förra sekelskiftet dessa något svulstiga men djupt kända rader, som kunde ha skrivits även i dag:

Jag älskar den klippiga halvö, den stad,

Där friheten fanns icke blott uti orden

Det glittrar på våg

det leker i håg

och huru än jordskalv och våldshärar grusa

står än du dock upprätt, mitt sköna Ragusa.

Folke Schimanski är historiker och författare.

Promenad i gamla kvarter

Gamla stan i Dubrovnik är inte så sevärd för vad byggnaderna innehåller, utan snarare för sin sammanhållna historiska miljö. Det råder förbud mot biltrafik och butikerna måste smäl-ta in i den historiska omgivningen.

Vanligen passerar turisten genom Pileporten, den nordligaste ingången till den mur-omgärdade staden, utanför vilken busstermina-len befinner sig. Porten är inte särskilt vacker, men stenbron som leder till porten går över en förtjusande park med fruktträd.

Stadsmuren är lämplig att bestiga om det inte är för varmt. Du kan vandra på delar av den mot inträdesavgift. Muren, som är två kilometer lång, upprättades huvudsakligen under 1100- och 1200-talen. Kliv gärna upp till Mincetafor-tet, som är det nordligaste vakttornet, byggt

av en florentinare 1455. På östra sidan finns

S:t Johannesfortet, det mest grandiosa av försvarsverken.

Ett bekvämare sätt att träda in i Gamla stan är att spatsera på Stradun, stadens huvudstråk. Här passerar du flera av Dubrovniks sevärdheter, som Onofriosbrunnen från 1444, där forna besökare under pesttider måste tvätta sig för att gå vidare. I brunnen samlades också vatten från en källa belägen drygt en mil upp i bergen.

Bakom den lilla Helgeandskyrkan lönar sig ett besök på Franciskanerklostret med värl-dens kanske äldsta apotek som fortfarande är i funktion (från 1317).

Måhända hamnar du då på den norra parallell-gatan till Stradun, Prijeko, som kantas av en rad turistrestauranger med tråkig mat och påträng-ande »inkastare». Man hittar bättre näringsstäl-len i de gränder som går i nord-sydlig riktning.

Gå istället tillbaka till Stradun och fortsätt mot stadens centrum, Luzatorget med sitt karakteristiska klocktorn. Till vänster ståtar Sponzapalatset från tidigt 1500-tal. Det är stadens före detta tullhus och bank. Numera håller man konserter där om somrarna.

På andra sidan torget står den barocka

S:t Blasiuskyrkan, benämnd efter stadens skyddshelgon, och mitt på torget vaktar Orlandokolonnen, med Rolands staty, från 1417. Det var han som i Rolandssången besjöngs som räddare mot araberna på 700-talet. Statyn bär en flagga med ordet Libertas (»frihet»). Orlandos arm har praktiskt nog tjänat som standardmått för Dubrovniks enhet lakat (51,2 centimeter).

Mot söder ligger det ståtliga Rektorspalat-set, som senast byggdes nytt på 1460-talet och som även numera är stadens rådhus. Mittemot ser du Katedralen, färdig 1713, vars tidigare version lär ha uppstått tack vare en votivgåva av Rickard Lejonhjärta, som enligt legenden blev räddad hit efter ett skeppsbrott under Tredje korståget. I katedralens sakristia finns vad man tror är den helige Blasius reliker.

Dubrovnik är också känt för sina diktare. Den berömde poeten Ivan Gundulic (1589–1638) beskrev i sitt episka diktverk Osman striderna mellan turkarna och de kristna slaverna. På torget med hans namn och stadens traditionella frukt- och grönsaksmarknad minner Gundulicstatyn om skalden.

Utanför Dubrovnik ligger ön Lokrum. Det var här som Rickard Lejonhjärta ansågs ha lidit skeppsbrott. 1859 köptes ön av Maximilian av Habsburg, sedermera kejsare av Mexiko, som hade ett sommarresidens här och en botanisk trädgård, som ännu går att bese.

Folke Schimanski

Stad under många herrar

Ragusa är det namn som staden bär fram till 1400-talet. Det nuvarande namnet Dubrovnik kommer av det kroatiska ordet dubrava, »ekskogar». Sådana omgav staden förr i tiden.

Här är några viktiga årtal i Dubrovniks historia:

614 Staden Ragusa grundläggs.

1205 Ragusa blir ett venetianskt protektorat.

1358 Ragusa hamnar under ungerskt välde.

1416 Ragusa tvingas betala en tribut till den ottomanske härskaren. Dess handelsflotta är nu en av de förnämsta

i Medelhavet.

1571 Som hjälp vid slaget i Levanten mot osmanerna förser staden Karl V med 300 krigsfartyg.

1667 En kraftig jordbävning ödelägger staden och dess flotta. Dubrovniks nedgångsperiod inleds.

1797 Republiken Venedig avskaffas.

1805 Freden i Pressburg: Istrien och Dalmatien avträds till

det napoleonska kejsardömet.

1806–08 Dubrovnik blir en kortlivad republik under fransk protektion.

1815 Vid Wienkongressen annekteras Dubrovnik av Österrike, sedermera Österrike-Ungern.

1919 Dubrovnik blir en del av det sydslaviska kungadömet,

från 1929 kallat Jugoslavien.

1941–43 Dubrovnik ockuperas först av italienarna, sedan av tyskarna.

1946 Den jugoslaviska federationen skapas. Dubrovnik ingår

i delrepubliken Kroatien.

1979 Det gamla Dubrovnik upptas på Unescos världsarvslista.

1990 Republiken Kroatien utropar sin självständighet.

1991 Kriget i Kroatien börjar. I november och december bombas Dubrovnik.

1992 Vapenstillestånd i juli. EU erkänner republiken Kroatien.

1995 Återuppbyggnaden av Dubrovnik intensifieras.

Publicerad i Populär Historia 7-8/2004

Kanske är du intresserad av...

Läs också