Lissabon 1755

Himlen över Lissabon var klar på morgonen den 1 november 1755. Knappast en vindil märktes, vattnet låg stilla och ute på floden Tejo guppade fartygen f

6 augusti 2002 av Lars Edling

Himlen över Lissabon var klar på morgonen den

1 november 1755. Knappast en vindil märktes,

vattnet låg stilla och ute på floden Tejo guppade fartygen fridfullt för ankar. Dagen hade

börjat på allra bästa sätt. Det kan dock hända att någon stadsbo med brunn på tomten uppmärksammade att grundvattennivån hade sjunkit dramatiskt. Någon annan kan ha lagt märke till en hund eller något annat djur som gnydde eller uppförde sig ovanligt. Men vi vet inte om sådana iakttagelser ledde till några föraningar.

Tusentals lissabonbor hade gett sig av till någon av stadens omkring fyrtio kyrkor för allhelgonadagens mässa. Klockan var ungefär halv tio på förmiddagen när helvetet bröt löst.

”Jag höll på att avsluta ett brev när pappren och bordet jag skrev på började vibrera svagt vilket överraskade mig eftersom jag inte uppfattade någon fläkt av vinden. Medan jag funderade över orsaken, utan minsta ängslan, började hela huset att skaka från grunden”, berättar Charles Davy, engelsk pastor i Lissabon och en av många som vittnat till eftervärlden om katastrofen.

Hans hus fortsatte vibrera, började snart skaka kraftigt och de översta våningarna rasade mot marken. ”Min bostad, på första våningen, delade inte just då detta öde men allt kastades omkring på ett sådant sätt att jag svårligen kunde hålla balansen, jag förväntade inget annat än att strax krossas till döds. Väggarna fortsatte att gunga fram och tillbaka, hål öppnades på flera ställen. Samtidigt förmörkades himlen, sannerligen ett egyptiskt mörker utan tvekan på grund av kolossala moln av kalk och damm. Jag kunde knappt andas på tio minuter.”

Lissabon hade vid den här tiden omkring 275 000 invånare och var Europas fjärde största stad – bara London, Paris och Neapel var större. Den var också en av de rikaste städerna och den ledande hamnstaden. Överklassen red på vågen efter de stora upptäckarna – Vasco da Gama, Fernão de Magalhães, Bartolomeu Diaz, Pedro Álvares Cabral... Guld, diamanter, tobak och kryddor från kolonierna gav enorma rikedomar åt kungafamiljen, adeln och handelsmännen. Det var en rovdrift som gynnade de redan välbärgade – men knappast ökade välfärden för den den stora allmänheten i Portugal. Kyrkorna smyckades med förgyllda sniderier. Aristokratin klädde sig i dyrbara dräkter och färdades i rikt dekorerade vagnar. Förnäma utländska besökare trängdes för att bli presenterade vid hovet. Lissabon var ett kosmopolitiskt centrum. Kungen gynnade vetenskapen och konsten. Särskilt arkitekturen fick blomstra, enorma penningsummor slösades på vackra palats och herresäten.

Redan på 1500-talet hade den portugisiske författaren Luis de Camões kallat Lissabon ”världens prinsessa [...] framför vilken även havet bugar sig”. De orden var lika giltiga under 1700-talets första hälft, Lissabons andra guldålder som huvudstad.

Det kungliga palatset vid floden rasade nu samman. Ett femtiotal kloster och de flesta av stadens kyrkor föll ihop på de människor som inte hann fly. Av tullhuset, det kungliga biblioteket, inkvisitionspalatset, det gamla indienhuset, artilleriförrådet och spannmålsbörsen skulle snart bara ett rykande kaos av sten och bråte finnas kvar. Pastor Davy bevittnade förödelsen:

Det andra skalvet blev ännu starkare. På grundval av jordbävningens verkningar, även långt utanför Portugals gränser, har man i efterhand beräknat magnituden till cirka 8,9 på richterskalan, kraftigare än så kan knappast en jordbävning bli.

Närmare tiotusen byggnader var nu fördärvade, nästan två tredjedelar av staden låg i ruiner.

Stadens läge vid Tejo fick speciella konsekvenser. Vattenmassor vällde med enorm kraft in över gatorna för att lika snabbt rusa tillbaka till floden. Många som överlevt husrasen drunknade i flodvågen. Stora handelsfartyg och krigsskepp kastades runt på redden och vändes upp och ner, som om de vore barkbåtar utsatta för ett barns lynniga missnöje.

”Ut på den nya, präktiga kajen byggd helt och hållet av grov marmor till en oerhörd kostnad, hade en mängd människor flytt för att rädda sig”, berättar pastor Davy. ”Flera båtar, också fulla av människor, låg för ankar nära kajen. Allt detta svaldes liksom i en virvel, när floden först höjde sig tjugo fot och sedan genast sjönk igen. Hela kajen med alla människor och båtarna som låg i närheten sögs ner i en hålighet för att aldrig mer synas igen.”

Efter det tredje skalvet fattade många byggnader eld. Det brann på mer än ett hundratal platser i Lissabon. En trolig brandorsak var de många vaxljusen som användes vid mässorna i kyrkorna, men det sägs också att plundrare och andra missdådare passade på att tända eld på en del byggnader, bland annat det kungliga slottet. Även operan blev lågornas rov.

Branden rasade ohämmat i fem, sex dagar i hela staden utan att några allvarliga försök gjordes att släcka den; det gick inte att ta sig fram. Det som jordbävningen och flodvågorna hade skonat tog branden till stor del hand om. Till slut återstod bara väldiga, pyrande stenhögar. Uppgifterna från samtiden om antalet döda varierar starkt, från 30 000 till mer än en miljon. Ungefär 70 000, lyder moderna uppskattningar.

Det var inte bara Lissabon som drabbades. Jordbävningens epicentrum låg rakt ut i Atlanten ungefär tvåhundra kilometer västsydväst om Cabo São Vicente, Portugals sydvästra hörn. De värsta sviterna led sydvästra Portugal men kraftiga skalv hemsökte också de marockanska städerna Fès och Meknès, där många offer krävdes. Även i Marrakech, Rabat och Agadir blev följderna allvarliga, stor förödelse anställdes i Algeriet och sydvästra Spanien och skalven fortplantades dessutom till Frankrike, Schweiz och norra Italien.

Väldiga så kallade tsunamivågor (efter japanskans ord för ”hamn”, tsu, och ”våg”, nami) skövlade kusterna i Portugal, västra Marocko och sydvästra Spanien. Vattenmassor rullade även mot de franska, belgiska, holländska och engelska kusterna – men också över Atlanten mot de amerikanska kontinenterna.

I Sverige rapporterades till Vetenskapsakademien smärre skakningar på olika håll i landet och kraftiga svallningar i olika vatten, till exempel Dalälven, Stora Le och Göta älv. Virvlar uppstod och båtar slets lösa. Ångermanälvens is ska ha brutits upp med ett rysligt dån, en ovanlig händelse i början av november.

Det var alltså en väldig naturens urladdning, ett slags apokalyps som även satte djupa spår i samtidens tankeliv. Jordbävningen inträffade i en brytningstid mellan konservativa, kyrkliga värderingar och upplysningens nya vindar. Framförallt gav den bränsle till rasande debatter om moral och Guds försyn.

Olika grupperingar tog katastrofen till intäkt för riktigheten i sin uppfattning och försökte enträget att misskreditera sina meningsmotståndare med argument eller också mer våldsamma metoder.

Bara att jordbävningen inträffade på allhelgonadagen, när mässan pågick, var för somliga ett bevis på Guds vrede. Frågan var bara vem Gud var arg på. Protestanterna, som inte fick närvara vid mässorna på helgdagen och därför klarade sig lindrigare undan katastrofen, såg jordbävningen som en läxa åt katolikerna. Men både protestanter och katoliker kunde se den som ett straff riktat mot inkvisitionens ondska.

Jesuiterna, som hade en stark position i Portugal, både inom den högre utbildningen och i regeringsmakten, hörde till dem som engagerade sig mest i straffspekulationer. En av dem var italienaren Gabriele Malagrida som i sina svavelosande predikningar orerade: ”Lär dig, o Lissabon, att det som förstört våra byggnader […] är dina vederstyggliga synder.”

En franciskansk predikare ansåg dock att jordbävningen måste ses som en förunderlig, gudomlig nåd. Portugal förtjänade ju egentligen mycket värre. Hela landet borde rimligen ha försvunnit ned i underjorden eller åtminstone skulle Lissabon ha utplånats fullständigt.

Portugals starke man vid tiden för jordbävningen var markisen av Pombal. Han blev utrikesminister 1750 och premiärminister 1756. Markisen regerade enväldigt och tidvis med stor grymhet men genomförde också ett omfattande reformarbete, delvis i upplysningstidens anda. Han hade tjänstgjort som ambassadör i London och Wien och blivit bekant med upplysningens Europa.

När jordbävningen inträffade tog markisen energiskt itu med att leda uppröjningsarbetet och återuppbyggnaden. Hans inställning var pragmatisk: ”begrav de döda och föd de överlevande”. Jordbävningen var enligt honom ingen Guds vendetta utan snarare en naturlig företeelse. Jesuiternas syndapredikningar såg han som ett besvärande hinder i arbetet när han ville att invånarna skulle inrikta kraft och pekuniära medel på återuppbyggnaden.

Markisen hade även andra oplockade gäss med jesuiterna och under tiden efter jordbävningen gjorde han allt för att ta loven av deras predikningar. Malagrida fick så småningom betala ett högt pris för sin förkunnelse när han avrättades av inkvisitionen på ett mycket brutalt sätt. År 1759 drevs jesuiterna ut från Portugal genom ett kungligt edikt.

Funderingar kring orsakerna till jordbävningen engagerade tänkare runt om i Europa. För Voltaire blev katastrofen det slutgiltiga beviset på att den filosofiska riktning som kallades optimism var totalt vilseförd. Det var optimisterna som med Leibniz ord menade att ”allt är till det bästa i denna den bästa av alla världar”. Även Voltaire hade själv tidigare bekänt sig till optimismen – den var tidens dominerande åskådning bland intellektuella.

Optimisterna ansåg att det onda var overkligt eller skedde till förmån för något överordnat gott. De flesta förkastade i upplysningstidens anda mycket av den traditionella kristendomen, särskilt kyrkans makt. De trodde dock på en Gud som skapat en värld med obrytbara fysiska och moraliska lagar, men som drog sig undan inblandning. Följaktligen var det människors uppgift att använda sitt förnuft för att förstå skapelsen.

Redan innan jordbävningen inträffade hade dock Voltaire övergett denna hållning. Han frågade sig: om nu Gud är allsmäktig och god, varför finns då så mycket ondska i världen – det klassiska, så kallade teodicéproblemet.

Voltaires första litterära reaktion på jordbävningen blev att skriva dikten Poème sur le desastre de Lisbonne. Där uppmanar han ”förledda filosofer” som ropar ”allt är till det bästa” att betrakta de förskräckliga ruinerna i staden. Kunde de då framhärda i att förödelsen var resultatet av en god Guds eviga lagar? Var Lissabon kanske mer lastbar än London och Paris där människor var helt upptagna av sina nöjen? ”Lissabon är ödelagd och i Paris dansar man!”, skrev han. Om saker och ting sker ”för att de måste” då spelar det ingen roll vad människor gör, eftersom katastrofer ändå sker, var hans bittra slutsats.

Den arton år yngre Jean-Jacques Rousseau, som redan tidigare hade brevväxlat med Voltaire i en beundrande ton, medan han fick nöja sig med korthuggna och avsnoppande svar, läste dikten och besvarade den så småningom med ett brev som brukar kallas ”Brev om försynen”.

Rousseau stördes av Voltaires dikt och såg den som ett angrepp på den religion som också var hans egen. Han skrev att han hade förväntat sig ett värdigare vittnesbörd om den mänsklighet som uppenbarligen ändå hade inspirerat Voltaire att skriva dikten. Han menade att dikten sade: ”Plågas för evigt, du olycksaliga. Tro aldrig att dina bedrövelser kommer att ta slut, ty de enda skäl du kan finna till att leva, det är att lida och dö…” Dikten avvisade allt hopp om en god Gud, menade Rousseau.

Rousseau förstod inte hur man kunde söka moraliska brister någon annanstans än hos människan. Även rent materiella olyckor är vårt eget ansvar, menade han och skriver:

Kanske är du intresserad av...

Läs också