Livet i Pompeji före katastrofen
Pompeji var en medelstor, välmående stad, belägen vid kusten i Neapelbukten och omgiven av rik jordbruksbygd. Hur stor befolkningen var vet man inte säkert, men det mesta talar för att rikets ojämförligt största stad – Rom – var mellan femtio och hundra gånger större. I trakten producerades mycket vin, och i själva Pompeji sysslade sannolikt många av invånarna med olika typer av hantverk – inte minst produktion av textilier.
Utifrån det vi i dag vet om Pompeji kan man ganska väl beskriva livet i staden. Låt oss ta en promenad längs gatorna några dagar innan katastrofen var ett faktum!
Solen går upp, nattens kyla börjar släppa och vi blir redan påminda om den hetta som väntar under dagen. Med vinden känner vi doften från nybakat bröd. Den blandas med den kvardröjande lukten av gårdagens fiskförsäljning och stanken från tillverkningen av garum – en fermenterad fisksås – som både är en populär ingrediens i det egna köket och en viktig exportvara.
Staden fylls av ljud, skolbarnen som samlats i skuggan vid ett litet torg skanderar så att det ekar mellan väggarna. Vi hör en haltande tiggare be om en allmosa, manliga och kvinnliga försäljare bjuder med hesa och entoniga röster ut sina varor, skaror av daglönare marscherar förbi under skratt och glam, kanske på väg till ett bygge eller någon av de många vingårdar som ligger utanför stadsgränsen. Från en av Pompejis många offentliga springbrunnar hörs porlet då det svalkande vattnet rinner ned i ett stort stenkar. Detta vatten rinner dag som natt, och överflödet strömmar över kanten och ned på gatan. För att inte blöta sandalerna får man gå på trottoaren, och korsa gatan via upphöjda stenar.
Staden levde upp på morgonen, under natten var dock folklivet ringa eftersom nattmörkret förknippades med fara. Efter mörkrets inbrott var oljelampor och facklor de enda ljuskällor som stod till buds, och det förekom att nattvandrare blev både misshandlade och rånade. Ytterst lite försiggick på natten: vid bagerierna kunde de utmärglade och utslitna hästarna och mulorna få dra kvarnen natten igenom så att man kunde sälja nybakat bröd på morgonen. Den grymma behandling som dessa dragdjur utsattes för beskrivs i Apuleius (född 123 e Kr) Den gyllene åsnan, där romanens huvudperson förvandlas till en åsna:
Där gick en mängd dragdjur i kretsgång och drog olika stora kvarnstenar. Inte bara under dagen utan hela natten drog de maskineriet runt, runt utan uppehåll [...]. Och vad ska jag säga om mina dragkamrater? Urgamla mulåsnor och utslitna hästkrakar! När de stod där med huvudet i krubban och tuggade i sig drivorna med agnar, svällde halsen av ruttnande sår, näsborrarna på den slappa mulen stod vidöppna under ständiga hostattacker, manken var uppsliten av hamprepens eviga gnagande och de var så genompryglade att varje revben syntes. Den ständiga kretsgången hade plattat ut och vidgat deras hovar på ett abnormt sätt.
(Översättning av L Håkanson 1985)
Om det var marknadsdag (enligt romerskt räknesätt var nionde dag) kunde man i gryningen möta enkla bönder vilka börjat sin vandring hemifrån med en säck grönsaker redan under natten. Förmodligen mötte man också en och annan lantarbetare från någon av de större gårdarna, drivande några svin, ett par lamm eller rent av en oxe framför sig, på väg till ett slakteri eller en kötthandel i den stora saluhallen. Denna låg i det nordöstra hörnet av centrala torget, Forum.
Runt om i staden fanns otaliga små hantverksbodar och affärer, men en hel del verksamhet var också förlagd utanför tätorten. Merparten av arkeologernas arbete har ägt rum innanför stadsgränsen, så vi vet inte exakt vad som fanns utanför staden. Men utgrävningar av andra romerska städer har gett oss kunskap som sannolikt också gäller Pompeji. Särskilt eldfarlig verksamhet – i andra städer var det tegeltillverkning, bronsgjuterier och liknande – var ofta förlagd dit, intill gravvårdar och små fruktträdgårdar. Utanför staden kunde man förmodligen också finna garverier och garumtillverkning, verksamheter vars kväljande odörer man gärna undvek.
Textiltillverkning tycks, som tidigare nämnts, ha varit en viktig näring i Pompeji. Utanför valkerierna, där ylletyger bearbetades, stod ofta ett kärl i vilket man uppmanades att tömma blåsan. Urinen (som innehåller ammoniak) användes just vid valkningen av ylletyg. På valkerierna arbetade både män och kvinnor. Några behandlade tyget med urin, innan det byktes i stora vattenfyllda kar – ett tungt och slitsamt jobb. Ytterligare någon hängde upp tyget för att det långsamt skulle torka.
Arbetsdagen avslutades då solen stod som högst. Då var det skönt för invånarna att sätta sig i skuggan och inta sin lunch. Denna var oftast enkel: en bit ost (kanske en väldoftande lagrad fårost), ett stycke av morgonens bröd med lite olivolja, örtkryddor och en nypa salt, samt några söta fikon. Till detta drack man vin, eller – i den verkligt fattiges fall – vinäger, som späddes rejält med vatten.
Var man någorlunda stadd vid kassa kunde man köpa mat – bröd, korv, kanske nötter – från en kringvandrande försäljare på stan eller på badet.
Badet slog upp sina portar för allmänheten vid två–tre-tiden på eftermiddagen. Dit gick alla – höga och låga, män och kvinnor, barn och åldringar. Kontrasten mellan baden och folks ofta torftiga, trånga bostäder och inte sällan smutsiga arbetsplatser var slående. För en ringa penning – eller till och med gratis – kunde man få ta del av de påkostade, ibland rent av luxuösa baden. I olika rum fanns bastubad, varmbad, ljumbad och kallbad. Golven var rikt dekorerade med mosaiker, väggarna kunde vara marmorklädda eller målade för att imitera olika stenarter och överallt förekom statyer och andra utsmyckningar.
I äldre litteratur finner man ofta påståendet att män och kvinnor normalt sett inte badade tillsammans, och att man hade separata öppettider, eller i vissa fall separata avdelningar, på baden.
På senare år har detta allt mer kommit att ifrågasättas, och nyare forskning har fört fram övertygande bevis för att man någon gång under tidig kejsartid övergick till gemensamma bad. Offentliga bad byggda under senrepublikansk tid – ett exempel på sådana bad är de stabianska baden i Pompeji – hade separata avdelningar, något som däremot saknas i anläggningar av senare datum.
En målande beskrivning av hur det kunde te sig på ett bad finns i ett brev författat av moralfilosofen Seneca den yngre (cirka 4 f Kr–65 e Kr), vars bostad låg ovanpå ett bad. Han beskriver de ljud som når upp till hans skrivkammare då han försöker koncentrera sig på sitt författande:
… här är jag på alla håll omgiven av rop och larm: jag bor över själva badanstalten. Föreställ dig nu alla de slags ljud som kan få en att hata sina öron: När de starkaste badgästerna tränar och svänger sina hanteltyngda händer, när de antingen tar ut sig eller försöker se ut som om de gjorde det, hör jag stön, och varje gång de andas ut efter att ha hållit andan hör jag visslingar och skärande blåsljud; när jag träffar på någon slapp typ som nöjer sig med vanlig enkel massage hör jag slaget av händer som bearbetar hans skuldror, och ljudet ändrar sig allteftersom händerna träffar flata eller kupade.
Men om sedan en bollspelare kommer ovanpå allt detta och börjar räkna poäng är det färdigt! Så har vi en som muckar gräl och en tjuv som blir tagen och en som älskar att höra sin egen röst i badet, så har vi de där som hoppar i bassängen med kraftfullt och ljudligt plumsande.
(Översättning B Cavallin 1979)
Efter badet sökte sig många till någon av stadens otaliga krogar, varav flertalet var små och enkla. På håll kunde man se de stora reklamskyltarna målade på linneduk i kraftiga färger.
Själva lokalen var helt öppen mot gatan, lätt igenkännlig med en marmorklädd L- eller U-formad bardisk. Från denna steg dofter av vin sötat med honung och kryddat med peppar, eftersom vinet förvarades i kärl nedsänkta i disken. I samma disk fann man också kallt vin, och vatten att späda med.
De flesta i lokalen var välbekanta ansikten – släktingar, vänner och bekanta – och för det mesta var stället fyllt med människor, som stod eller satt på enkla pinnstolar. På finare ställen fanns möjligheten att ligga till bords. Här talades, skämtades och grälades det. Kanske undrar någon vem som är den främste gladiatorn. Är det månne den ärrade kämpen Oceanus? Någon annan funderar över vilken kandidat som kommer att vinna det nära förestående valet. I ett hörn sitter kanske några män och spelar tärning eller bräde. En man lämnar lokalen med en servitris, som också tillhandahåller tjänster som prostituerad.
En vanlig dag för tvåtusen år sedan är slut. Snart ska allt läggas i ruiner och tusentals människor dö. När vulkanen vaknade 79 e Kr var det en fruktansvärd katastrof, men utan den skulle Pompeji bara vara en fotnot. Tack vare utgrävningarna har staden istället blivit ett viktigt kapitel i Europas antika historia.
Dominic Ingemark är doktorand vid Institutionen för arkeologi och antik historia, Lunds universitet. Han har tillsammans med Henrik Gerding och Martine Castoriano gett ut boken Liv och död i antikens Rom (2000).
