Det gamla riksbankshuset uppfördes 1675–82 vid Järntorget i Gamla stan i Stockholm. Illustration ur Eric Dahlberghs Suecia antiqua et hodierna.

© Kungliga Biblioteket

Makten över kronan – Riksbankens historia

Sveriges Riksbank, grundad 1668, är världens äldsta centralbank. Den byggdes på resterna av Stockholms Banco, som gått i konkurs efter ett spektakulärt försök att införa sedlar. Nu behövdes en ny institution där adeln kunde belåna sina smycken och gods.

16 mars 2019 av Gunnar Wetterberg

Sommaren 1767 skakades Sveriges näringsliv av en våldsam deflationskris. Sedan hattpartiet störtat Arvid Horn 1738 hade de nya makthavarna låtit sedelpressarna rulla. Fiaskoartade krig mot Ryssland och Preussen, våldsamma subventioner till Jonas Alströmer och andra manufakturer – allt kostade mycket pengar. 

Och pengarna satte fart på inflationen samtidigt som Riksbanken eldade på brasan med lån till allsköns spekulanter. 

En av de som lånade mest var bankofullmäktiges ordförande Fredrik Gyllenborg. Han lånade så mycket att Riksbanken fick efterskänka räntorna när Gyllenborg inte klarade av dem, av erkänsla för ordförandens insatser.

Penningvärdet skulle återställas

Till slut fick det vara nog. Mössorna vann valet till riksdagen 1765–66, sparkade ut spekulanterna och gav det nya bankofullmäktige i uppdrag att återställa penningvärdet till vad det hade varit på Horns tid. I praktiken handlade det om en fördubbling. 

Återställandet skulle ske stegvis, men när de första stegen kungjordes 1766 begrep allmänheten vad som var på gång. Alla madrasser stoppades fulla med sedlar – ingen ville slösa bort någonting i onödan, när pengarna bara skulle bli mer och mer värda. Priserna rasade, spekulanterna gick på öronen och depressionen slog klorna i landet.

Bellman såg ljuset 

Bara Carl Michael Bellman begrep att det fanns ett ljus i tunneln. Fredmans epistel no 24 handlar om det bedrövliga tillståndet i landet:

Usla tider! Vad det lider, Bara kursen nederslås, Bättre köp på brännvin fås…

Bellman hade alldeles rätt. Tack vare att den svenska valutan stärktes mot utlandet blev den importerade spannmålen billigare – och det var spannmålspriset som bestämde vad suparna skulle kosta.

Världens största präglade mynt är denna svenska tiodaler från 1644. 

Riksens ständers bank

Vid det här laget var Riksens ständers bank knappt hundra år gammal, och ännu inte en centralbank i vår tids mening. Det blev den inte förrän i slutet av 1800-talet. Inte desto mindre var den en tungt vägande faktor i både politiken och ekonomin. 

Riksbanken speglade redan från början de stora politiska och finansiella kriserna i Sveriges historia och vi kan konstatera att mycket av det som hänt går igen gång på gång: galopperande inflation, förkvävande deflation, politiska manövrer med Riksbanken som bricka, och banker som går omkull.

Inspirationen till den svenska riksbanken kom från Holland. Amsterdamsche Wijsselbank grundades 1608 och blev snabbt en framgång. I banken kunde köpmän växla in pengar från Europas alla hörn och få dem bokförda i hårdvalutan gulden på sina konton. Betalningarna blev mycket enklare när handlarna kunde föra över pengar mellan varandras konton, och växelbanken bidrog till att Amsterdam blev Europas viktigaste finanscentrum på 1600-talet.

Axel Oxenstierna ville starta bank

Rikskansler Axel Oxenstierna begrep nästan omedelbart hur viktig banken var. Redan 1619 föreslog han att de svenska städerna skulle starta »bänkar« – han översatte den italienska termen banca, så ny var tanken. 

Oxenstierna hade en finurlig knorr på sin variant av den holländska banken. Köpmännen i Amsterdam fick betala för att sätta in pengar – Oxenstierna ville tvärtom betala insättarna ränta på deras kapital. Oxenstierna insåg vikten av att samla det svenska kapitalet och omsätta det i investeringar.

Stockholms Banco 1656

Trots flera försök fick rikskanslern aldrig riksdagen med sig. Inte förrän 1656 grundades Stockholms Banco av livländaren Johan Palmstruch. Efter dramatiken kring Europas första sedlar (se faktaruta i slutet) var banken i gungning, och riksrådet beslöt 1664 att den skulle avvecklas. Men då blev adeln bedrövad.

Svenska mynt och sedlar från 1600-talet och framåt, bland annat ett mynt från år 1668.

© Nordiska museet samt Uppsala universitet

Riksens ständers bank 1668

Den svenska aristokratin var ofta solvent, men sällan likvid. I Stockholms Banco hade den kunnat belåna både smycken och slott för att få fram de kontanter den behövde. På riksdagen 1668 fick den prästerna och borgarna med på att återuppliva Palmstruchs skapelse – och därmed hade Riksens ständers bank sett dagen.

Redan från början höll riksdagen regeringen utanför. Riksrådet, med Magnus Gabriel De la Gardie i spetsen, hade tänkt sig en inflytelserik roll, men ständerna tackade nej. Kanske handlade det om bristande förtroende för riksslösaren De la Gardie. Än i dag är Sverige och Finland ensamma i världen om att ha en centralbank direkt under riksdagen och inte som en del av regeringsmaskineriet.

Banken var noga med sitt oberoende. Karl XI drev igenom att hans envälde även skulle gälla banken, men i praktiken lät han den sköta sina egna affärer. Kungen begrep att Riksens ständers bank var beroende av allmänhetens förtroende. När undersåtarna kom dit med sina besparingar kunde kronan låna dem till krig och andra eskapader.

Poltava skapade panik

Karl XII var inte lika måttfull som sin far. Han lånade mer och mer – men när nyheten om Poltava nådde Stockholm utbröt det panik bland småspararna. Alla ville ha ut sina pengar – men banken stängde samtliga konton för uttag, och insättningarna förblev frysta under ett par årtionden framöver.

Efter den finansiellt turbulenta frihetstiden ville fler och fler ge den svenska valutan ett ankare. Målet var att sedlarna skulle gå att lösa in mot silver. Både Gustav III och Gustav IV Adolf lyckades tidvis återställa silvermyntfoten – men gång på gång satte krigen mot Ryssland käppar i hjulet.

Karl XIV Johan införde silvermyntfot

Först under Karl XIV Johan blev det möjligt att organisera en mer stabil återgång, men kungen bromsade. Om silvermyntfoten skulle fungera måste kursen på riksdalern devalveras kraftigt efter de gångna årtiondenas inflation, och Karl Johan var rädd för hur folk skulle reagera när pengarnas nominella värde minskade. Först 1834 genomfördes återgången till silver – den skulle ha kunnat ske redan på 1820-talet. 

Silvermyntfoten stabiliserade penningvärdet. Handeln med utlandet underlättades och de första affärsbankerna grundades. Bankernas tillkomst förenklade finansieringen av jordbrukets skiftesrörelse och den gryende industrin, men gav också upphov till politiska strider.

Affärsbankerna hade egna sedlar

Affärsbankerna – som kallades enskilda banker – finansierade sin långivning genom att ge ut egna sedlar. Vilhelm Moberg berättar i sin utvandrarserie om hur Robert lurades när »guldet blev till sand», men i Sverige fungerade den privata sedelutgivningen. De enskilda bankernas lottägare var solidariskt ansvariga för bankens åtaganden, och det betydde att bankerna agerade försiktigt för att inte ägarna skulle få ta smällen. 

På riksdagen var emellertid bönderna och prästerna upprörda över att de privata bankerna tjänade pengar på sina sedlar och gav god utdelning åt sina lottägare. I kampen mot dem använde de Riksbanken som murbräcka, och tillät inte denna att utvecklas till en centralbank. Därför blev de internationella finanskriser som sköljde in över landet svåra att hantera. Varje gång måste improviserade lösningar hastas fram.

Riksbanken fick sedelmonopol

Först mot 1800-talets slut började Riksbanken använda räntan för att påverka ekonomins rörelser, och inte förrän 1897 antogs den riksbankslag som införde sedelmonopolet. Vid finanskrisen 1907–08 bedrev Riksbanken för första gången modern krishantering, under ledning av den finlandssvenske nationalekonomen Karl Langenskiöld.

Första världskriget och dess efterspel präglades av tvära kast mellan kraftig krigsinflation och den skarpa deflation som skapades efter krigsslutet. Då bestämde sig statsmakterna för att återgå till guldmyntfoten, till den kurs som gällt före kriget. Det är en slående parallell till 1760-talets kris, men lärdomarna från frihetstiden var bortglömda. 

Interiör från Stockholms Enskilda Bank, sent 1800-tal.

© Sjöberg bild

Riksbanken spelade en blek roll i sammanhanget – trots inflationen vågade man inte genomföra mer än blygsamma höjningar av räntan. Begreppet realränta (den ränta man får om man räknar bort inflationen från den fastställda, nominella, räntan) hade formulerats några år tidigare, men det hade ännu inte trängt igenom i den penningpolitiska praktiken.

Kreugerkraschen

Med parlamentarismen minskade Riksbankens oberoende, eftersom bankens fullmäktige vilade på samma majoritet som regeringen. Då finansmannen Ivar Kreuger råkade i svårigheter vände han sig till Riksbanken för att få låna. Banken sade nej, men två gånger gick statsminister C G Ekman in och förmådde bankofullmäktige att ändra sig. Efteråt visade det sig att Ekman fått två checkar på vardera 50 000 kronor av Kreuger – ett par veckor före låneansökningarna.

Strax före och under andra världskriget genomförde statsmakterna under finansminister Ernst Wigforss och hans statssekreterare Dag Hammarskjöld en kraftig modernisering av den ekonomiska politiken. Riksbanken och finansdepartementet samordnades – Hammarskjöld blev ordförande i fullmäktige. Andra världskrigets påfrestningar hanterades långt skickligare än första världskrigets.

Höga skatter och låga räntor

Framgångarna under kriget ledde emellertid till att politikerna fick hybris. Nationalekonomen och politikern Gunnar Myrdal skrev en uppsats med titeln »Höga skatter och låga räntor«. Staten skulle använda Riksbanken för att hålla räntorna nere och istället styra kapitalflödena i ekonomin genom skatter. Det var detta som blev den intellektuella ramen för regleringsekonomin från krigsslutet till mitten av 1980-talet.

Under 1970- och 1980-talen började de flesta OECD-länderna att avreglera sina finansiella marknader. Det berodde dels på en ökad tilltro till marknadsmekanismerna, dels på en önskan att återfå kontrollen över finansmarknadernas »gråa« sektorer. Ronald Reagan och Margaret Thatcher blev avregleringens banerförare.

Avreglering i Sverige dröjde

I Sverige dröjde avregleringen längre. Inte förrän Gunnar Sträng avgick som ordförande i riksbanksfullmäktige 1985 kom arbetet igång på allvar. Bankernas långivning släpptes fri, försäkringsbolagen fick placera de miljarder som hade varit tvångslåsta i statsobligationer. 

Kontroll och räkning av färdiga ark i Riksbankens sedeltryckeri. 1950-tal.

© Lennart Nilsson/Myntkabinettet

De ansvariga insåg inte hur kraftig den åtföljande kreditexpansionen skulle bli. Värderingen av aktier och fastigheter steg. Fastighetsbubblan sprack, fastighetsbolagen drog med sig bankerna, samtidigt som den ekonomiska oron ökade.

Räntan höjdes till 500 procent

Spekulationerna mot kronan tilltog, Riksbanken försvarade kursen genom att höja räntan till slutligen 500 procent. I samråd med den socialdemokratiska oppositionen lade den borgerliga regeringen fram två krispaket och förberedde ett tredje, innan man till slut gav upp kronkursen. Riksbankschefen Bengt Dennis spelade en aktiv roll vid utformningen, med synpunkter i detalj på hur finanspolitiken skulle utformas.

Under krisen tillsatte regeringen en kommission under ledning av nationalekonomen Assar Lindbeck. Kommissionens förslag bidrog till en långtgående omprövning av många inslag i den ekonomiska politiken. För Riksbankens del blev den viktigaste följden att partierna enades om att bankens självständighet borde öka. Det låg i linje med de krav som EU ställde på medlemsländernas centralbanker. 

Riksbanken organiserades om och fick en direktion med sex ledamöter, som ansvarade för att sätta räntan. Det påminde om det förslag om ett bankråd som Karl Langenskiöld lanserat redan före första världskriget, men då hade tiden ännu inte varit mogen.

Minusränta

Lärdomarna från 1990-talskrisen bidrog till att Sverige klarade Lehmankrisen 2008–09 och eurokrisen 2011 bättre än många andra länder, men centralbankernas beslut att pumpa ut likviditet i världsekonomin har pressat räntorna i alla länder. 

I Sverige har Riksbanken sänkt reporäntan till minus en halv procent, vilket bidragit till uppgången på börsen och, framför allt, till en kraftig ökning av bostadspriserna.

Idag är det allt fler som undrar om denna utveckling i sig rymmer fröet till en nästa kris – och därmed till nya anpassningar av Riksbankens uppdrag och verksamhet. Det är de återkommande kriserna som varit drivkraften i de drygt 350 årens utveckling – eller 363, om Stockholms Banco och Palmstruch ska få den plats de förtjänar.

Publicerad i Populär Historia 1/2018

På en presskonferens den 19 september 1992 meddelade riksbankschef Bengt Dennis att man skulle låta kronan flyta.

© Björn Larsson Ask/TT

Fakta: De första sedlarna

Livländaren Johan Palmstruch fick 1656 Karl X Gustavs tillstånd att grunda Stockholms Banco, den första banken i Sverige. Banken blev snabbt blev en succé. Köpmännen lämnade in sina tunga kopparplåtar och började använda insättningskvittona som betalningsmedel. Det var enklare att betala med dessa än att släpa runt på plåtmynten.

Haken var att staten år 1660 krympte plåtarna. De som hade lämnat in gamla plåtar (med ett högre kopparinnehåll) till banken krävde att få samma slags plåtar tillbaka. Det blev rusning till banken och plåtarna räckte inte längre till för alla som ville ha dem.

Brist på plåtar gav Palmstruch idén att han kunde utfärda »bevis« utan att några plåtar hade lämnats in. Bevisen kallades kreditivsedlar och gavs till dem som tog lån i banken. Med dessa kunde låntagarna köpa vad de ville och sedan fortsatte sedlarna att cirkulera i handeln. Palmstruch hade uppfunnit de första sedlarna i Europa.

Problemet med sedlar är att det är lätt att tillverka många. När det blev alltför gott om sedlar bad bankens kunder att få lösa in dem. Det klarade inte banken, och riksrådet bestämde sig 1664 för att avveckla Stockholms Banco.

Publicerad i Populär Historia 1/2018

Kanske är du intresserad av...

Läs också