Margaret Thatcher – hatad och beundrad

I en tid när den politiska arenan i Storbritannien dominerades av män ur samhällets övre skikt, med en gedigen uppfostran från internatskolor och universitet, gick en specerihandlardotter från en sömnig liten landsortsstad inte bara långt, utan längst. Som kvinna sprungen ur medelklassen bröt Margaret Thatcher mot både klass- och könsmönster i engelsk politik.

Som ledare för det konservativa partiet och som Storbritanniens premiärminister genomdrev hon ekonomiska och sociala förändringar som gav genklang i hela västvärlden. Thatcher bars fram av en osedvanligt stark politisk övertygelse: en orubblig tro på ekonomisk liberalism, antisocialism, marknadens förmåga och individens frihet, tryfferad med patriotism, pliktmoral och allmänt konservativa värderingar.

Som få europeiska ledare under efterkrigstiden blev The Iron Lady, ”Järnladyn”, fruktad, hatad och beundrad av sin samtid. Sitt smeknamn bar hon med stolthet och gjorde allt för att leva upp till det. Politiken i Storbritannien, som under hela efterkrigstiden hade präglats av konsensus över partigränserna, fick 1979 en premiärminister som styrde enligt den devis som brukar tillskrivas den preussiske kungen Fredrik den store: Folket säger vad det tycker och sedan gör jag vad jag tycker.

Växte upp i östra England

Margaret Hilda Roberts kom till världen den 13 oktober 1925. Hon var Beatrice och Alfred Roberts andra barn, storasyster Muriel var fyra år äldre. Familjen bodde i Grantham, Lincolnshire i östra England, i en lägenhet ovanför den speceriaffär som fadern drev.

Affären, metodistkyrkan och Alfred Roberts politiska intresse präglade tillvaron. Margaret var inte mer än tio år när hon började vika flygblad för det lokala konservativa partiet. Att vara sparsam, arbetsam och plikttrogen var viktiga dygder, liksom att vara hjälpsam. Välgörenhetsarbete i olika former var en självklar del av vardagen för familjen Roberts.

17 år gammal kom Margaret Thatcher till Summerville College i Oxford för att läsa kemi. Det var ett val baserat mer på förnuft än känsla för redan vid den här tiden stod det klart att det var till politiken som hennes håg stod. När hon var klar med sin examen fick hon anställning inom plastindustrin.

Träffade Denis Thatcher

Ett par år senare mötte hon en man som skulle komma att betyda oerhört mycket för henne. Denis Thatcher var en tio år äldre välbeställd affärsman. De hade många gemensamma intressen, berättar Margaret Thatcher i sina memoarer: naturvetenskap, politik, litteratur och musik. Framförallt uppskattade hon att han var så ”sunt och handfast konservativ”.

I sin syn på kvinnor i politiken var han dock allt annat än konservativ, tvärtom. Det var Denis Thatchers praktiska och moraliska stöd och uppmuntran – och inte minst hans pengar – som gjorde det möjligt för henne att sluta sin anställning som kemist och fullt ut satsa på politiken.

Margaret var den yngsta kvinnliga kandidaten någonsin när hon deltog i parlamentsvalet 1950 och hon väckte uppmärksamhet antingen hon val­talade uppflugen på en trälåda utanför ett köpcentrum eller värvade röster på en fabrik.

Redan här inleddes något som kans­ke kan beskrivas som ett ömsesidigt kärleksförhållande mellan Thatcher och den brittiska pressen. Under hela sitt politiska liv var hon mycket skicklig på att hantera medierna och skaffa sig publicitet.

I det avseendet liknade hon and­ra samtida statsmän som Willy Brandt, Olof Palme och Ronald Reagan. Men någon plats i det brittiska parlamentet blev det inte den här gången.

Födde tvillingar och tog examen

”Hemmet måste alltid vara medelpunkten i livet, men det bör inte vara gränslinjen för ens ambitioner”, deklarerade Margaret Thatcher. Och hon lät sig sannerligen inte begränsas. I augusti 1953 födde hon tvillingarna Mark och Carol, och i december samma år tog hon sin juristexamen och specialiserade sig så småningom på skatterätt.

Hon började också undersöka möjligheterna att återigen kandidera till en plats i parlamentet. Hennes politiska kvalifikationer var goda, men att hon var småbarnsmor låg henne i fatet. Först 1959 lyckades hon bli kandidat i en konservativt dominerad valkrets.

Efter en framgångsrik valkampanj kunde Margaret Thatcher inta sin plats i House of Commons, underhuset, som en av partiets tolv kvinnliga ledamöter. Barnflickor och hembiträden skötte hemmet. ”Jag insåg tidigt”, skrev dottern Carol senare i livet, ”att det bästa jag kunde göra för min moder var att inte göra anspråk på hennes tid.”

”Maggie Thatcher Milk Snatcher”

Margaret var nu i 35-årsåldern, blond och blåögd, attraktiv, välutbildad, med två små barn. Hon uppmärksammades snart även för sin arbetsförmåga, retoriska skicklighet och sin disciplin, och fick allt viktigare uppgifter både i partiet och i parlamentet. Hon var orädd och gick inte sällan på tvärs mot partilinjen.

Långt innan Margaret Thatcher blev ”Järnladyn”, var hon känd under öknamnet: ”Maggie Thatcher Milk Snatcher”, det vill säga ”mjölktjuven”.

1970 hade hon utsetts till utbildningsminister i Edward Heaths regering. Stämningen på departementet var, tyckte hon, ”självbelåtet socialistisk”. Det skulle det snart bli ändring på. För att skära i de offentliga utgifterna tog hon bort den fria skolmjölken för barn över sju år – bara fattiga barn skulle fortsättningsvis få denna förmån – därav epitet ”mjölktjuven”. Detta var bara ett av en lång rad kontroversiella beslut som hon skulle trumfa igenom under sin tid vid makten. Total orädsla för konflikter blev med tiden en del av hennes image.

Tog över Tories

Att Margaret Thatcher, som tillhörde det konservativa partiets yttersta högerflygel, valdes till partiordförande kom som en överraskning för de flesta, även för henne själv. Men när Edward Heath skulle ersättas drog sig den ena kandidaten efter den andra ur och till slut återstod nästan bara Thatcher.

Att hon i den rollen skulle komma att gå i spetsen för vad den kände brittiske historikern Tony Judt betecknat som inget mindre än en revolution var det heller ingen som kunde förutse.

Premiärminister 1979

Under 1970-talet hade den ena regeringen efter den and­ra misslyckats med att komma tillrätta med en växande statsskuld, galopperande inflation och återkommande strejker som tidvis lamslog all verksamhet. När Torypartiet vann valet 1979 med knapp marginal fick Margaret Thatcher flytta in på Downing Street nummer 10.

Under sina elva år som premiärminister var hon en stark och karismatisk ledare, av ett helt annat slag än sina företrädare som snarare sökt samförstånd än konflikt. Så inte Maggie! För att travestera Runeberg så kysste hon och slog ihjäl med samma varma själ. När hon väl satt säkert i sadeln i sitt parti, rensade hon ut större delen av det gamla gardet av erfarna politiker, samlade makten hos sig själv och tog bara råd av en liten krets förtrogna.

Thatcherismen

Hon drog sig inte för att desavouera sina ministrar och gjorde klart för alla att det var hennes vilja som var lag. Hennes arbetskapacitet var enorm och hon sov aldrig mer än fyra eller fem timmar per natt. ”Mitt liv är mitt arbete”, sa Thatcher i en tidningsintervju 1985. ”Somliga arbetar för att leva. Jag lever för att arbeta.”

Margaret Thatchers politiska agenda byggde på en stark motvilja mot allt som luktade socialism och kollektivism, och en benhård övertygelse om att marknaden kunde ordna allt till det bästa. ”Thatcherismen” stod för sänkta skatter, nedskärningar i de offentliga utgifterna, utförsäljning av statliga företag, infrastruktur och bostäder. Det var en agenda som förfärade många av de gamla politikerna, även i hennes eget parti.

Hon var fast besluten att bryta fackföreningarnas makt och hon gjorde det. 1984 gick kolgruvearbetarna ut i strejk som en reaktion på regeringens planer på att lägga ner alla olönsamma gruvor. Facket krävde istället statliga investeringar för att göra gruvorna konkurrenskraftiga.

I grunden handlade strejken om förhållandet mellan stat och marknad, om vilken politik England skulle föra. Ett år av bittra och blodiga strider slutade med nederlag för gruvarbetarna och facket.

Kort därpå förlorade även grafikerna en viktig strejk. Regeringen kunde nu införa en rad lagar och bestämmelser som radikalt minskade de tidigare så starka fackföreningarnas makt.

Tre miljoner arbetslösa

Priset var högt. Nedläggningar, nedskärningar i den offentliga sektorn och utförsäljningar ledde till att arbetslösheten sköt i höjden. I mitten av 1980-talet var långt över tre miljoner människor utan arbete. Hyreshöjningar, indirekta skatter och avgifter, och försämringar i de sociala trygghetssystemen ledde till ökande klassklyftor och våldsamma oroligheter.

Om det var den beska medicinens förtjänst att landets ekonomi så småningom stabiliserades eller om det var ett resultat av en internationell trend diskuteras än i dag.

När Margaret Thatcher blev premiärminister ställdes hon inför en rad stora och svårlösta utrikespolitiska problem. Det första hon tog itu med var Storbritanniens förhållande till den europiska gemenskapen, EG. Thatcher ansåg att landet betalade alldeles för mycket och fick tillbaka alldeles för lite. Dessutom var hon till skillnad från många av sina parti­kamrater hårdnackad motståndare till ett fördjupat europeiskt samarbete.

Irlandsfrågan var en varböld som ständigt gjorde sig påmind. 1984 briserade en bomb i Brighton där det konservativa partiet höll kongress. Thatcher undkom med nöd och näppe, men fem personer dog och många fler fick svåra skador. IRA lär ha skickat ett makabert meddelande till Thatcher: ”Vi behöver bara ha tur en gång. Du måste ha tur varje gång.”

Falklandskriget

Andra problem som hängt med sedan landet var en kolonialmakt ropade på sin lösning. En 150 år gammal konflikt om Falklands­öarna ledde 1982 till att Argentina invaderade den brittiska ögruppen. Storbritannien gick till anfall och drev ut de argentinska styrkorna till priset av 255 döda britter, betydligt fler döda argentinska soldater och många skadade på bägge sidor. De nationella känslorna svallade och skymde problemen på hemmaplan; Thatchers popularitet som varit dalande ökade markant och bidrog till segern i valet året därpå.

Efter tio år vid makten framstod Margaret Thatcher som stark, beslutskompetent och regeringsduglig. Hon hade lett sitt parti till seger i tre val i rad – ett för Storbritannien helt unikt facit. De konservativa, Torypartiet, framstod inte längre som ett parti för överklassen, utan som den skötsamma medel­klassens banerförare. Hon hade höjt Storbritanniens internationella anseende och blivit en viktig samtalspartner till världens ledare.

Förhållandet till både Ronald Reagan och George H Bush i USA präglades av ömsesidig lojalitet och hjärtlighet, förhandlingarna med Kina om den gamla brittiska kolonin Hongkong var i hamn. Hon stödde redan tidigt Gorbatjov i Sovjetunionen och hälsade förstås murens fall med glädje även om hon i hemlighet betraktade Tysklands enande som ett hot mot maktbalansen i Europa.

Allt mer kritik

Trots detta växte missnöjet, både i de egna leden och ute i landet. Hennes auktoritära ledar­stil fungerade inte längre och hon hade skaffat sig alltför många ovänner bland de konservativa som till slut öppet kritiserade henne och hennes politik, inte minst när det gällde EU. Arbetslösheten var fortsatt hög. En kontroversiell och impopulär kommunalskattereform ledde till landsomfattande protester och bidrog starkt till att hennes ställning försvagades.

Thatcher avgick 1990

Ändå kom det som en överraskning när hon i november 1990, efter en intern omröstning i partiet, såg sig tvingad att avgå. Då hade Margaret Thatcher suttit i nästan tolv år vid makten. I sina memoarer beskriver hon hur överrumplad hon själv blev av händelseutvecklingen.

Margaret och Denis Thatcher fick inte många dagar på sig att packa och lämna premiärministerbostaden på Downing Street nummer 10. Hon efterträddes av sin finansminister John Major.

Vid 65 års ålder var Margaret Thatcher plötsligt och oförberett arbetslös, men det varade inte länge. Hon ville fortsätta att sprida sina politiska idéer, hon ville tjäna pengar och blev snart en av världens mest efterfrågade och högst betalda föredragshållare.

Baroness Thatcher of Kesteven

Framför allt lade hon ner mycket tid och arbete på sina memoarer. Några år efter sin avgång adlades Margaret Thatcher och fick titeln Baroness Thatcher of Kesteven. Därmed tog hon plats i överhuset, House of Lords, där hon fortsatte att driva sin EU-kritiska linje.

Efter att 2002 ha publicerat en kontroversiell bok om internationell politik, Statecraft – Strategies for a Changing World – för övrigt dedicerad till Ronald Reagan ”to whom the world owes so much” – drog hon sig tillbaka från offentligheten på grund av sviktande hälsa. Denis Thatcher, som så troget stått vid hennes sida i 52 år, avled 2003.

Margaret Thatcher och thatcherismen blev en symbol för Europas omorientering under 1980-talet, från starka välfärdsstater och kollektiva lösningar till tuffa konservativa och marknadsliberala regeringar. Den politik hon drev förändrade inte bara hennes eget parti utan lika mycket Labourpartiet, som splittrades och förlorade kampen om den politiska dagordningen.

I dag har den europeiska socialdemokratin inför­livat en hel del av det tankegods som brukar förknippas med marknadsliberalismen. Samtidigt har många av dagens högerpartier rört sig mot mitten. Varken David Cameron i Storbritannien eller Sveriges Fredrik Reinfeldt torde vilja bli förknippade med thatcherismens skoningslösa och moraliserande konservatism.

Publicerad i Populär Historia 1/2012