Carl Gustaf Ekman var statsminister i två omgångar under mellankrigstiden.

© Scanpix

Carl Gustaf Ekman ledde de frisinnade

Carl Gustaf Ekman började sin bana som journalist och redaktör för Eskilstuna-Kuriren och Afton-Tidningen. År 1911 blev han riksdagsman som en del av den frisinnade falangen inom Liberala samlingspartiet.

23 februari 2006 av Joakim Thelander

Redan som ung hade Ekman varit engagerad i nykter­hetsrörelsen, och som politiker pläderade han ivrigt för ett rusdrycksförbud. Han stod därmed i opposition till partiledaren Nils Edén. Motsättningarna kulminerade i samband med folkomröstningen i förbudsfrågan 1922, där nej-sidan vann en knapp seger.

Det följande året upplöstes partiet och Ekman blev ledare för det nybildade Frisinnade folkpartiet. Som parti­ledare samarbetade han med såväl högern som vänstern och han ansågs vara en skicklig vågmästarpolitiker. Under åren 1926–28 satt han som statsminister i en minoritetsregering.

Två år senare återkom Ekman som regeringschef. Den ekonomiska depressionen hade nått Sverige och 1932 föll finansmannen Ivar Kreugers imperium. Efter kraschen följde en debatt där Ekman anklagades för att ha tagit emot ett oredovisat ekonomiskt bidrag från Kreuger. Till en början förnekade Ekman transaktionen, men när det visade sig att det fanns bevis för att han fått pengarna blev hans situation ohållbar. Han avgick som statsminister en månad före riksdagsvalet 1932.

Publicerad i Populär Historia 2/2006

Kanske är du intresserad av...

Läs också