Checken som fällde en regering

Den frisinnade partiledaren Carl (Gustaf) Ekman (1872–1945), statsminister 1926–28 och 1930–32, ansågs "synnerligen skicklig" och begåvad med en enorm a

25 maj 2001 av Ingemar Carlsson

Den frisinnade partiledaren Carl (Gustaf) Ekman (1872–1945), statsminister 1926–28 och 1930–32, ansågs "synnerligen skicklig" och begåvad med en enorm arbetsförmåga. Som den resultatpolitiker han var höll han ihop sin smala minoritetsregering; stödd på några tiotal egna i vardera kammaren lyckades han genomföra flera beslut i samhällsviktiga frågor som större majoriteter stupat på.

Trots att hans andra period, 1930–32, var osedvanligt turbulent, lyckades Ekman lotsa sin regering – snarast stärkt – genom Ådalen 1931, den ekonomiska krisen när guldmyntfoten övergavs och de första svallvågorna efter Ivar Kreugers död, den 12 mars 1932.

Ekman var också sitt partis främste bidragsvärvare. Han lyckades få en rad företagare att fylla på den magra frisinnade partikassan – bland dem självaste Ivar Kreuger. Det blev Ekmans olycka.

Konkursförvaltarna efter Kreuger, advokaten Tom Forssner och generaldirektören Erik Stridsberg, upptäckte ett första sådant partibidrag från 1931 på 50 000 kronor, som de nu krävde tillbaka. Ekman betalade direkt, ur sin egen ficka.

Men så dök en andra Kreuger-gåva upp: checken, på ytterligare 50 000 kronor, var utställd i New York den 1 februari 1932 och hade lösts in av "Carl Ekman" den 13 februari på Svenska Handelsbanken i Stockholm (bilden). I pressen nekade statsministern den 24 juli 1932 till all befattning med checken.

Vid Forssners och Stridsbergs besök fortsatte Ekman att neka: visserligen hade han fått ett kuvert från Kreuger i februari 1932, men det hade gällt helt andra saker. Han vacklade inte ens vid konkursförvaltarnas påpekande att checken lösts in med hans namn. Och därvid blev det, för den gången.

Men Forssner och Stridsberg var inte färdiga med Ekman. Nu hämtades checken från Handelsbanken för ett nytt besök hos statsministern. Inte ens med checken framför ögonen gav han vika. Men konkursförvaltarna pressade honom och hotade med "återvinningstalan" och gav rådet att betala tillbaka pengarna till dödsboet. Flera statsråd informerades och regeringen ansåg att man borde underrätta kungen, vilket gjordes den 5 augusti 1932.

Nu fick Ekman kalla fötter och började ett brådstörtat återtåg. Redan samma eftermiddag , dagen efter sitt sista nekande, förklarade han sig beredd att ur egen ficka betala tillbaka de 50 000 kronor han satt in för partiets valrörelse. Att han dagen innan undanhållit sanningen berodde på ett löfte om diskretion till Kreuger, sa han.

Men allt var för sent. Även om han inte berikat sig själv hade hans ställning blivit ohållbar och han lämnade statsministerposten den 6 augusti, bara två månader före sin 60-årsdag med alla dess hyllningar och uppvaktningar.

De båda konkursförvaltarna lät sina redogörelser och checken vila några år, troligen på Forssners advokatkontor, innan de 1939 överlämnade dem till Riksarkivet i ett kuvert, förseglat så länge de och Ekman fanns i livet. Det öppnades 1968 av riksarkivarien Åke Kromnow och tillhör de dokument som då och då tas fram för att underhålla besökare och massmedia.

I och för sig illustrerar checken en banal erfarenhet i vårt sekels demokratiska liv, hur farligt det kan vara för politiker att för kortsiktiga vinster undanhålla sanningen och hur välbefolkad denna fallgrop trots allt är även av slipade taktiker. Men checken har ännu en dimension, som museiföremål: med sina 20 x 10 centimeter torde den vara det minsta papper, t o m i världshistorien, som fällt en statsminister och på sikt en hel regering!

Ingemar Carlsson är verksam på Riksarkivet.

Publicerad i Populär Historia 4/1994

Kanske är du intresserad av...

Läs också