Taktikern Arvid Horn

Det är inte många svenska politiker som har nimbus nog att lysa genom seklerna. Arvid Horn är en av de få. Så är han också en av de mest sammansatta figurerna i svensk historia. Först krigare, sedan statsman; den djärvaste bland de djärva som anförare för Karl XII:s livdrabanter; en försiktigt beräknande kanslipresident när han styrde det frihetstida Sverige in i nya banor efter stormaktens sammanbrott.

Arvid Horn föddes 1664 i Vuorentaka i Finland. Han hörde till en av de äldsta adelsätterna i det svenska riket, men en lite avsigkommen gren med bara ett par gårdar att försörja sig på. Han läste något lite i Åbo, men sökte sig sedan över till Stockholm för att göra militär karriär. Under Karl XI: s fredsår gick det trögt. Horn sökte sig utomlands, slogs för den tysk-romerske kejsaren mot turkarna vid Mohács 1687 och gick i holländsk tjänst i kriget mot den franske kungen Ludvig XIV i början av 1690-talet.

Chef för Karl XII:s livdrabanter

På hösten 1695 kom han hem. I februari utnämndes han till kaptenlöjtnant vid livdrabanterna, kungens egen elitstyrka, enligt skrönan därför att han ensam hejdat änkedrottningens vagn när hästarna börjat skena. År 1697 dog Karl XI och Karl XII tog över. Som andreman vid drabanterna hamnade Horn mitt i tonåringens vilda krigslekar. Han vann Karls förtroende och befordrades till generalmajor och chef för livdrabanterna när stora nordiska kriget bröt ut.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

I kriget visar Horn sin ena sida. Gång på gång rider han i spet­sen för kavallerichockerna mot fienden, gång på gång blir han ordentligt sårad och måste återhämta sig i veckor och månader, men sedan är han där igen, i spetsen för drabanterna när det är som mest kritiskt, vid Narva år 1700 och vid övergången över Düna året därpå. Det är krigsbussarnas krigsbuss, en man efter Karl XII:s smak.

Anna Beata Ehrensteen

Men redan vid den här tiden kan man ana den andre Horn. Politikern skymtar i tidiga brev. Han skriver cyniskt om giftermålens betydelse för den som vill komma sig upp och fram. Först friade han till Anna Beata Ehrensteen, dotter till kungliga rådet Edvard Ehrensteen. Genom henne blev han släkt och svå­ger med många av de nyadlade ämbetsmän som svingat sig upp under enväldet.

När hon dog i Riga 1703 blev Horn ett av de fetaste betena i det ”stora fiskafänge” som utbröt vid Karl XII: s hov i Rawicz i Polen. Dit kom Stockholms giftaslystna damer för att förse sig. Horn gifte sig med Inga Törnflycht, dotter till en av landets rikaste köpmän. Inga och hennes syskon blev navet i en mäktig krets svågrar, dominerad av Carl Piper, Karl XII:s ledande rådgivare ända tills han föll i rysk fångenskap vid Poltava.

Karl XII litade inte på diplomater och sekreterare, utan satte gång på gång in sina krigare för att få kontroll. När August II skulle avsättas som polsk kung fick Horn sitt första civila uppdrag. Med militärt maktspråk drev svenskarna igenom valet av Stanislaw Leszczynski (när krigslyckan vände kom dock August tillbaka).

Karl var nöjd och skickade Horn till Stockholm som kungligt råd. När svågern Nils Gyldenstolpe dog efterträdde han denne som kanslipresident.

Självständig Horn efter Poltava

Fast det gick inte som kungen tänkt sig. Som ansvarig för hemmaregeringen varsnade Horn landets betryck och utsatta diplomatiska läge. Efter Poltava 1709 gick kungens och rådets bedömningar alltmer isär. Horn och hans medarbetare gjorde diplomatiska trevare som gick tvärs emot kungens hopp om en svensk-turkisk dubbelstöt mot Polen.

Å andra sidan höll Horn igen de fredsvänliga och kungakritiska stämningarna vid utskottsmötet 1710 och riksdagen 1713–14, när utländska bedömare undrade om ständerna skulle göra statskupp mot Karl för att tvinga fram fred.

Kungens onåd var påtaglig och Horn förpassades ut i margi­nalen. Allt förvandlades dock med skottet vid Fredrikshald 1718. När kungen var död och hans syster Ulrika Eleonora lovat att avskaffa enväldet kom rådet och kanslipresidenten ut ur skuggorna. Horn var en viktig aktör när Ulrika Eleonora vid riksdagen 1719 tvingades gå med på den nya tidens författning.

Sparkad av Ulrika Eleonora

Hovets missnöje ledde till att drottningen gav Horn sparken, både som kanslipresident och riksråd, men vid nästa års riksdag valde adeln honom till lantmarskalk. Vid samma riksdag ville Ulrika Eleonora lämna över tronen till sin make. För att bli kung gick Fredrik I med på att ta tillbaka Horn i hans forna ställning.

Som kanslipresident under nästan tjugo år och lantmarskalk vid flera riksdagar blev Horn den inbrytande frihetstidens ledande politiker. Hans taktiska lösningar på de problem som dök upp bidrog till att utforma det nya statsskickets praxis.

För att säkra riksdagens stöd lät Horn den ena viktiga frågan efter den andra glida över till sekreta utskottet, ibland kallat ståndsriksdagens enkammarriksdag. 50 adelsmän, 25 präster och 25 borgare gjorde upp om utrikes- och finanspolitik under de tre talmännens ledning, med lantmarskalken som självskriven ordförande.

Frihetstiden beskrivs som parti­ernas tid, men under större delen av Horns bana är grupperingar­na inte så fasta. Samtiden talade visserligen ibland om den enes eller andres ”parti”, men lika ofta om dennes ”vänner” – det handlade om lösligt sammansatta kotterier, där vars och ens agg och ambitioner ofta spelade väl så stor roll som den ena eller andra principen eller stridsfrågan.

Drev igenom konventikelplakatet

I detta var Horn en mästare. Genom protokollen framstår han som ett politiskt djur, en man som hittar vägar ut ur besvärliga situationer, som dominerar sällskap han stiger in i, och som manövrerar ut fiender lika hänsynslöst som han skaffar sig bundsförvanter.

En del ovänner kallade honom hycklare, därför att han så oförblommerat skyltade med sin fromhet; men religionen var underordnad det politiska spelet. Han lät den pietistiskt anstrukne Umeåprosten Nils Grubb predika i sitt hus, innan han vände, tog den ortodoxa kyrkans parti och drev igenom konventikelplakatet 1726. Det tackade prästeståndet för.

Horn ägnade sig i första hand åt utrikes- och säkerhets­politiken. Bekymret var att så många levde kvar i stormaktens tankevärld. För det holsteinska partiet, som samlades runt hertig Karl Fredriks intressen, var Danmarks innehav av Slesvig roten till alla bekymmer i norra Europa. För den skull var de beredda att gå till krig igen, gärna med Ryssland som bundsförvant.

Horn manövrerade sig ur deras krav och drev år 1726 igenom Sveriges anslutning till den hannoverska alliansen, som ingåtts mellan Frankrike och England.

Arvid Horn dominerade politiken

Beslutet krävde många turer i rådet och sekreta utskottet, men när Horn började känna sig säker gick han vidare och rensade ut sina huvudmotståndare ur rådet och kanslikollegiet. Den gamle Mauritz Vellingk dömdes förlustig liv och ära, benådades men dog på vägen till sitt fängelse i Jönköping.

Den begåvade Josias Cederhielm motades också ut ur rådet och avled kort därefter. Daniel Niklas von Höpken, far till nästa generation hattpolitiker, fick lämna kansliet och gå över till kommerskollegiet; Samuel Åkerhielm motades bort till hovrätten i Åbo, och Carl Gustaf Tessin fick följa efter sin far som överintendent vid hovet.

Under något årtionde dominerade sedan Horn politiken. Finanserna stabiliserades, arbetet med 1734 års lag fullborda­des, och det fransk-engelska lugnet i Europa kom även Sverige till del.

Fredrik I förälskade sig i den sjuttonåriga Hedvig Taube, Horn och prästerskapet tog anstöt, det gav oppositionen en väg till kungens hjärta, men länge var det ändå den gamle kanslipresidenten som hade greppet. Han var tidvis trött och sjuk, och uppehöll sig långa tider på sitt gods Ekebyholm; supplikanter, sändebud och kanslitjänstemän lärde sig vägen upp genom Roslagen.

Fick ge sig för hattpartiet

1726 års hänsynslöshet hade dock gett honom åtskilliga fiender, som sökte sätt att komma den gamle till livs. Det polska tronföljdskriget gav dem en förs­ta möjlighet. När August II dog gjorde Stanislaw Leszczynski åter anspråk på den tron han aldrig avsagt sig.

Hans dotter Maria hade gift sig med den franske kungen Ludvig XV och den kunglige mågen ville hjälpa sin svärfar. Hans rådgivare ville dock helst låta Sve­rige stå för grovgörat. Franska diplomater sökte förmå svenskarna att gå in i kriget. Horn höll emot och red ut stormen, men oppositionen samlade klagomål för framtiden.

Slutstriden kom vid 1738–39 års riksdag. Med Tessin som lantmarskalk och riksrådet Carl Gyllenborg som chef för det nybildade hattpartiet tvingades Horn och sex av hans riksråd att avgå. Det var slutet på en av de märkligaste banorna i svensk historia.

År 1742 dog den gamle kanslipresidenten, efter att ha sett den svenska hären komma till korta i det krig mot Ryssland han i det längsta motsatt sig.

Publicerad i Populär Historia 5/2006

Fakta: Arvid Horn

Arvid Horn (1664–1742), var greve, riksråd och kanslipresident. Han var gift med Anna Beata Ehrensteen, som dog 1703 och därefter med Inga Törnflycht, som dog 1708. Han gifte sig även en tredje gång, nu med riksrådskollegan Nils Gyllenstiernas dotter Margareta. Horn var chef för Karl XII: s livdrabanter, men blev senare en skicklig diplomat och politiker. I två omgångar var han kanslipresident, det vill säga en kombination av stats- och utrikesminister.

Under 1730-talet trängdes den högadlige Horn undan av storköpmän och lågadliga officerare och ämbetsmän. Han avgick vid 1738–39 års riksdag men fick behålla sin riksrådstitel och sina löneförmåner.

Publicerad i Populär Historia 5/2006