Den 27 september 1783, just som sensommarvärmen håller på att kapitulera inför kyliga höstvindar, lämnar ett välklätt sällskap diskret Drottningholm.

Timmen är sen och det närmar sig midnatt när greven av Haga, klädd i en violett sidendräkt med kappa och vita slag, kliver ombord på den slup som ska transportera dem under färdens första etapp. Därefter väntar ett par dagars vagnstur söderöver, innan en postjakt bordas i Ystads hamn.

Känd som teaterkungen

»Greven av Haga« var det alias som kung Gustav III använde när han reste inkognito. Nu ämnade han sig mot sydligare breddgrader. Det bar av mot Italienska halvön.

Få svenska monarker har månat så mycket om sitt eftermäle som Gustav III. Vi känner honom främst som teaterkungen, för hans oumbärliga insatser för svenskt kulturliv.

MER OM SVERIGE FÖRR I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Den bilden arbetade han hårt för att själv måla upp under sin levnad, och hans italienska resa var ett led i denna strävan.

Gustav III

Gustav III ville slå till mot sina fiender Danmark och Ryssland, för att vinna tillbaka de områden som hade förlorats under stora nordiska kriget.

© Alexander Roslin/Nationalmuseum

Kungen längtade efter att få inspireras av den uppskattade italienska kulturen, ta del av salongsliv, konst, teater och inte minst det antika arvets rikedomar. Men lika viktigt för honom var att kunna ställa sig värdigt jämte sina företrädare, Gustav Vasa och Gustav II Adolf, som »den tredje Gustaven« – en krigarkung. Och krig fanns för närvarande i kungens tankar.

Ända sedan den oblodiga statskuppen 1772, när Gustav III kraftigt hade stärkt sin egen maktställning, hade Ryssland och Danmark letat efter ett läge att detronisera honom.

Vände sig mot Ryssland

Under frihetstiden, när riksdagen dominerade svensk politik, hade utländska makter genom att muta riksdagsmän utövat stort inflytande över Sveriges affärer. Gustav III var övertygad om att ett koordinerat anfall mot hans rike skulle komma. Lika bra då att slå till först.

Först ville han kuva den svagare parten i alliansen mot honom: Danmark. Med en fiende besegrad skulle han sedan vända sig mot Ryssland. Kanske kunde några av de områden som hade förlorats i stora nordiska kriget drygt sextio år tidigare vinnas åter?

För att ett anfall mot Danmark skulle bli realistiskt måste dock Ryssland först pacificeras. Annars skulle varje svensk aktion resultera i ett utsiktslöst tvåfrontskrig.

Olyckan var framme

Redan 1777 hade Gustav III försökt närma sig kejsarinnan Katarina den stora av Ryssland, som ironiskt nog var både hans egen kusin och hans främsta politiska motståndare.

Med sin charm hoppades han förmå henne att ta sin hand ifrån Danmark, men förgäves.

I hemlighet fortsatte Gustav III att förbereda sin armé, så att den var redo när rätt politiska konjunkturer skulle infinna sig. Men så var olyckan framme. Vid en truppinspektion i Finland, under försommaren 1783, föll kungen av sin häst och bröt armen.

Slaget vid Lesna 1708, under stora nordiska kriget.

Slaget vid Lesna 1708, under stora nordiska kriget.

© Jean-Marc Nattier (1685–1766)

Officiellt reste Gustav III iväg till Italien för att kurera sin arm vid de varma baden i Pisa. Men det primära syftet med utlandsvistelsen var att kungen ville få chansen att träffa ett antal politiska nyckelpersoner, framförallt kejsar Josef II av Österrike.

Gustav III behövde allierade för att vrida sig ur det dansk-ryska skruvstädet. I Österrike såg han en stormakt på eventuell kollisionskurs med Katarina den stora, och som förhoppningsvis skulle kunna ge sitt stöd åt svenska anfallsplaner mot Norge. Men vid första anblicken fanns inte mycket som talade för att kejsar Josef II skulle vara intresserad.

Anlände till Pisa

Dessutom behövde en svensk-österrikisk allians sammanfalla med att Katarina den stora av Ryssland hölls sysselsatt av en eventuell konflikt med Osmanska riket, för att Gustav III skulle våga ge sig på ett krigsföretag mot Norge. Hans politiska plan var med andra ord tämligen långsökt.

På andra sidan Östersjön vidtog den långa resan till vagns i rask takt. Den kungliga karavanen drog fram längs en bestämd rutt, där olika postkontor utgjorde de naturliga hållplatserna.

Vid dessa bytte man hästar och vilade. Kungen, som på grund av sin värkande arm var på dåligt humör, ville dock hålla ett högt tempo och tillät endast kortare stopp. Efter en strapatsrik färd anlände sällskapet till Pisa den 4 november 1783, mer än en månad efter att man hade lämnat Stockholm.

San Giuliano-baden en mil utanför Pisa omgavs av natursköna vyer. Anläggningen låg vid foten av ett antal glesbevuxna bergknallar, omgivna av ymniga oliv- och lagerträd.

Irriterad och otrevlig

Ur berggrunden flödade varma vattenådror vilka leddes in till badhusen. I ett fåtal paviljonger inrymdes de separata badrummen, inalles 36 stycken.

Flertalet var designade för att nyttjas av en person åt gången, men sex av dem var avsedda för badande sällskap, och ytterligare sex var försedda med egen ingång och nyttjades endast av judar.

Utöver detta fanns det två badrum som hade upplåtits åt fattiga. Trots att de varma baden tycks ha gjort gott för Gustav III:s onda arm hade han och hans svit omvittnat tråkigt i San Giuliano.

Efter att ha besökt den svenske kungens sällskap skrev storhertig Leopold av Toscana till sin bror, som inte var någon mindre än Josef II, att Gustav III föreföll irriterad och otrevlig.

Målning av Fontana di Trevi, som stod klar 1762.

Gustav III tillbringade några månader i Rom, där han beskådade stadens sevärdheter och konst. Målning av Fontana di Trevi, som stod klar 1762.

© Fine Art Images/Heritage Images/Getty Images

Av allt att döma förbättrades majestätets humör avsevärt när resan gick vidare mot Florens, den 24 november. Ändå var den svenske kungens intryck av den rika kulturstaden Florens blandat.

I ett brev till kanslipresident Gustav Philip Creutz hemma i Sverige skrev han att »blott och bart skönheten i det som finns i galleriet och Palazzo Pitti skulle få mig att stanna här i åratal«. I nästa andetag beklagade han sig likväl över det trista sällskapslivet som präglade kvällarna.

Viktigt möte med Josef II

Besöket i Florens var inte tänkt att bli långvarigt enligt Gustav III:s schema. Han ville hinna till Rom i god tid för att fira julmässa hos påven i Peterskyrkan. Men i Florens skulle kungen, enligt överenskommelse, ha sitt första viktiga möte med Josef II, ett möte som kejsaren uppenbart inte hade särskilt bråttom till.

Så kungen och hans resesällskap fick vackert stanna och vänta på den österrikiske monarken. Med bara en vecka kvar till jul hade kejsaren fortfarande inte synts till.

Så plötsligt, på morgonen den 19 december mellan klockan nio och tio, när Gustav III fortfarande låg till sängs, dök Josef II upp.

Tillsammans med en kavaljer trängde sig kejsaren på. Kanske för att genera kungen som knappt hann få på sig tofflor och nattrock innan han artigt omfamnade sin gäst och deklarerade att »han aldrig hade haft en så behaglig revelj«.

En misslyckad sprätt

Att Josef inte hyste några höga tankar om Gustav inför mötet är dokumenterat. Drygt en månad tidigare hade kejsaren beskrivit den svenske kungen i ett brev till sin bror som »en man utan karaktär, falsk och, trots en fernissa av esprit och kunskaper, ingenting annat än en skrytare och en misslyckad sprätt«.

Väl att märka hade Josef aldrig träffat Gustav när han hävde ur sig dessa negativa omdömen, och han förefaller inte ha dristat sig till några motsvarande karaktärsmord efter mötet.

Måhända fann han den svenske kungens sällskap trevligare än väntat? Senare åt hur som helst Gustav III och Josef II middag tillsammans, hos storhertig Leopold.

Kejsar Josef II styrde Österrike 1765–90.

Kejsar Josef II styrde Österrike 1765–90.

© Slottet i Versailles

Men vänskapligheten monarkerna emellan var bara en dans av ytliga artighetsfraser. Kejsaren visade inget intresse för Gustav III:s maktpolitiska planer.

Vad hade en småstat i norra Europas utkant att erbjuda en härskare av hans dignitet? Besvikelsen fick Gustav III att i sin tur börja baktala Josef II i ett annat brev till Creutz, där han kallade kejsaren för (ungefär) »katolsk ögontjänare och macchiavellisk maktgalning«.

Nu hade resans politiska syfte gått om intet, vilket kommande månad dessutom skulle cementeras genom att stämningarna lugnade ned sig mellan Ryssland och Osmanska riket.

Lovordade kungens toleransedikt

Innan Gustav och Josef, som båda ämnade fira jul hos påven i Rom, lämnade Florens passade kejsaren på att spela den svenske kungen ett spratt. Med sitt entourage lade han beslag på de hästar och vagnar som hade förbeställts för Gustav III:s räkning inför resan.

Förseningen gjorde att kungens sällskap anlände till Rom, med andan i halsen och fulla av resdamm, först klockan elva på kvällen den 24 december.

Halv nio morgonen därpå begav sig kungen till julmässan i Peterskyrkan, som påven själv officierade. Tillfället skulle så småningom förevigas av konstnären Louis Jean Desprez, på dennes berömda målning som idag hänger på Nationalmuseum.

När Gustav III, vid en senare audiens, bugade sig inför Pius VI fann han i honom en välkomnandevärd som lovordade den svenske kungens toleransedikt från 1781, som gav katoliker rätt att praktisera sin religion i Sverige.

Konst och arkitektur

Därtill påpekade Pius VI med värme den symboliska koppling mellan Sverige och Vatikanen, vilken hade förkroppsligats av drottning Kristina 130 år tidigare.

Med krigsplanerna i bakvattnet fokuserade Gustav III nu på resans andra mål: att insupa den italienska kulturen och låta sig inspireras av dess konst och arkitektur.

Hektiska veckor blev till månader, där dagarna fylldes med konststudier och besök vid sevärdheter, medan kvällarna tillbringades med salongsumgänge, teater och opera.

Julmässan i Peterskyrkan

❞Halv nio morgonen därpå begav sig kungen till julmässan i Peterskyrkan, som påven själv officierade.❞

© Nationalmuseum

Kungen njöt av de närmast obegränsade möjligheterna att bilda sig, och gav det han såg varierande recensioner. De italienska teaterpjäserna och baletterna imponerade inte på Gustav III.

Även om han berömde de påkostade teaterbyggnaderna och dess salonger, ansåg han själva texterna vara »osammanhängande, utan förbindelse och vad värre är, utan förnuft och sannolikhet«. Särskilt illa tyckte kungen om farserna, vilka han fann vara »så absurda och vidriga, att man inte står ut«.

Resans höjdpunkt

Kluvet var också hans intryck av den romerska arkitekturen. De antika lämningarna imponerade djupt på honom, men efter dess storhetstid tyckte han sig se ett tydligt förfall.

Många av staden Roms mer samtida byggnader var, enligt Gustav III, av anskrämlig kvalitet, och det fanns ingen italiensk skulptör, ansåg han, som kom i närheten av kungens egen Johan Tobias Sergel.

Efter en månads vistelse i den eviga staden färdades det kungliga resesällskapet vidare söderut, mot Neapel. Här skulle en av resans absoluta höjdpunkter utspela sig, nämligen den svenske kungens besök i den romerska ruinstaden Pompeji, vars lämningar hänförde Gustav III.

Staden begravdes som bekant under ett vulkanutbrott från det närliggande berget Vesuvius år 79 e Kr. Pompeji glömdes bort och återupptäcktes först mot slutet av 1500-talet.

Europas tredje största stad

Det skulle dock dröja till mitten av 1700-talet innan någon tog sig an arbetet med att gräva ut denna konserverade tidskapsel.

Själva Neapel var vid tiden för Gustav III:s besök att betrakta som Europas tredje största stad, efter London och Paris.

Kungadömet omfattade i princip hela Italienska halvön söder om Rom, och hade mellan fyra och fem miljoner invånare.

Påven Pius VI uppfattades av Gustav III som en välkomnande värd.

Påven Pius VI uppfattades av Gustav III som en välkomnande värd.

© Pompeo Batoni/National Gallery of Ireland

Kungen blev väl mottagen av Ferdinand IV och inte minst dennes drottning Maria Karolina, syster till såväl kejsar Josef II som drottning Marie Antoinette av Frankrike.

Eftersom Gustav inte delade Ferdinands passionerade intresse för jakt kom han att tillbringa mycket tid med just drottningen. Flera i resesällskapet fann detta remarkabelt nog att nedtecknas i brev och dagböcker. Skrev om saken gjorde också kungen själv, som i ett brev formulerade följande rader:

»En dag har jag även dinerat ensam med drottningen och varit med henne hela dagen. Vad som är besynnerligt är, att jag aldrig i min levnad dinerat ensam med drottningen av Sverige.«

Ville få med Sverige i alliansen

Den 10 mars, bara två dagar efter den omtalade middagen, vände Gustav III:s sällskap åter mot Rom. Här ägnades ytterligare en månad åt kulturella upplevelser och katolska gudstjänster. Men påskdagen den 11 april 1784 firades med en särskild protestantisk gudstjänst i Palazzo Giraud-Torlonias kapell, avhållen av ordensbiskop Carl Edvard Taube.

Det påvliga tillståndet att få fira luthersk gudstjänst på katolsk mark skulle bli den enda politiska framgång som Gustav III lyckades utverka under sin italienska resa.

I Rom väntade även en påminnelse om det utrikespolitiska spel som kungen i viss mån hade skjutit undan sedan debaclet med den österrikiske kejsaren.

På påskafton närmade sig den ryske ministern Morkov den svenske kungen i Peterskyrkan, på direkt order från kejsarinnan Katarina. Morkovs uppdrag var att försöka få med Sverige i en gemensam allians med Ryssland och Danmark.

Parterna kom inte överens

Gustav III ville emellertid inte höra på det örat, utan föreslog istället att han och kejsarinnan skulle göra gemensam sak mot Danmark.

Under det två timmar långa samtalet gled parterna snarast längre ifrån varandra, särskilt som Gustav III inte drog sig för att antyda en viss hotfullhet: »Ni vet, att från min gräns är det inte långt till Petersburg.«

Vid tiden för resan var Neapel Europas tredje största stad. Målning av Antonio Joli (1700–77).

Vid tiden för resan var Neapel Europas tredje största stad. Målning av Antonio Joli (1700–77).

© Sergio Anelli/Electa/Mondadori Portfolio via Getty Images

Precis som det var politiska syften som ursprungligen hade fört Gustav III till Italien, var det också politiken som drog honom därifrån.

Redan under den första sejouren i Rom hade Gustav III approcherats av den franske ambassadören, kardinal de Bernis. Med övriga möjligheter till synes uttömda stod nu den svenske kungens hopp om stöd för sitt danska krigsföretag till Frankrike. Därför skedde hemresan via Paris och Versailles, med avbrott i Venedig och Parma.

Krigsförberedelserna fortsatte

Hemma i Sverige pågick krigsförberedelserna alltjämt för fullt, och kungen styrde dem under sin bortavaro via korrespondens.

Sverige hade en lång historia av allianser med Frankrike och Gustav III önskade sig nu 20 miljoner livres av den franska regeringen, för att kunna rusta upp sin krigsmakt.

Men Frankrike drogs med egna ekonomiska problem efter sitt kostsamma deltagande i amerikanska frihetskriget, och Gustav III erbjöds endast sex miljoner livres, att utbetalas över en femårsperiod.

Den svenske kungen accepterade erbjudandet och vinsten av dessa så kallade subsidier har trots allt setts som en politisk framgång för honom.

Gynnsamma handelsförmåner

Utöver de finansiella transaktionerna genomfördes även en i svensk historia välkänd bytesaffär.

Frankrike erhöll gynnsamma handelsförmåner i Göteborgs hamn, och överlämnade i gengäld den västindiska kolonin Saint-Barthélemy i svensk ägo.

Ferdinand IV och Maria Karolina

Ferdinand IV och Maria Karolina styrde över kungariket Neapel och Sicilien.

© Angelica Kauffman/Vorarlberg museum (2)

Den 2 augusti 1784 återkom sällskapet till Sverige – ett land i kris. Hungersnöden hade härjat på landsbygden när han åkte, och läget var oförändrat. Riket plågades av magra finanser och jäsande missnöje.

I det perspektivet betraktade många utomstående Gustav III:s nästan ettåriga tripp till italien och Frankrike som en ren nöjesresa, med en provocerande prislapp. Kungen gick nu en politiskt svår tid till mötes.

Krigsplanerna mot Danmark förpassades snart till sophögen, och vid riksdagen 1786 vädrade samtliga ständer sitt missnöje med den förda politiken.

Gustav III började nu bli plågsamt medveten om att hans position var på väg att allvarligt hotas.

Missnöjet ökade

Oppositionen måste brytas, och återigen såg han planer på krig som en utväg. Men den här gången var fienden inte Danmark, utan Ryssland.

I ett försök att inte minst ena oppositionen mot en gemensam fiende såg kungen till att sommaren 1788 provocera fram ett krig med grannen i öster. Men krigsföretaget visade sig bara öka missnöjet, och satte dessutom igång politiska förvecklingar som på sikt skulle leda till den ödesdigra mordkomplotten mot honom.

Ruinerna efter den antika staden Pompeji

Gustav III hänfördes av ruinerna efter den antika staden Pompeji, som började grävas ut på 1700-talet. På bilden ses Isistemplet.

© Francesco Piranesi/ Louis Jean Desprez/Cleveland Museum of Art

Åren efter Gustav III:s italienska resa kom emellertid att bli några av de mest blomstrande för svenskt kulturliv.

Stimulerad av de många antika mästerverk han hade beskådat gav kungen upphov till den så kallade gustavianska stilen, i praktiken ett slags spinoff från nyklassicismen.

Stilen kännetecknas nu som då av antikens ideal, med dekorationer påminnande om Pompejis kolonner och ornament.

Svenska Akademien grundades

År 1786 grundade Gustav III Svenska Akademien, som än idag verkar enligt den av honom formulerade uppdragsbeskrivningen att »arbeta uppå Svenska Språkets renhet, styrka och höghet«.

Samma år som ryska kriget bröt ut lät han även öppna dörrarna till Kungliga Dramatiska Teatern – Dramaten, med det uttalade ändamålet att skapa en scen för svenskspråkiga föreställningar. Franska var vid denna tid annars det gängse teaterspråket.

Målning av Louis Jean Desprez som visar hur folket i Tivoli, några mil nordost om Rom

Den här målningen av Louis Jean Desprez visar hur folket i Tivoli, några mil nordost om Rom, kantar gatorna under Gustav III:s besök i mars 1784. Till vänster vajar en svensk flagga bredvid den påvliga fanan.

© Nationalmuseum

Med facit i hand och med vetskapen om att Jacob Johan Anckarström så småningom skulle ge kungen en dödande kula, på den opera Gustav III själv hade invigt 1782, kan vi konstatera att den italienska resan blev ett slags början till slutet för teaterkungen.

Svenskt kulturliv

Den negativa opinion som cementerades av utsvävningarna vände aldrig fullt ut, och Anckarström verkade i de missnöjdas anda.

Gustav III:s dagar tog slut den 29 mars 1792, men hans avtryck i svenskt kulturliv kom i allra högsta grad att bestå.

Hugo Nordland är historiker och författare. Hans senaste bok bär titeln Militära misstag – från underskattning av motståndaren till överambitiösa planer (2020). Till vardags arbetar han som förlagsredaktör.

Publicerat i Populär Historia 10/2020