Arvid Horn var en dominerande kraft inom den svenska politiken under frihetstidens första två decennier. Som kanslipresident 1710–38 hade han en ställning motsvarande vår tids statsminister.

© Lorens Pasch d ä/Nationalmuseum

Frihetstiden: Hattar och mössor i hård kamp

Perioden mellan det karolinska enväldets slut och Gustav III:s statskupp 1772 brukar kallas frihetstiden. I Sverige rådde då ett fritt statsskick där hattar och mössor, som de första partierna kallades, utkämpade hårda politiska strider.

19 september 2020 av Dick Harrison

Den 3 maj 1720 kröns den hessiske lantgrevesonen Friedrich av Hessen-Kassel till kung av Sverige med namnet Fredrik I. Vid hans sida står hustrun Ulrika Eleonora, som nyligen abdikerat till makens förmån, bitter över att inte kunna härska på det enväldiga vis som den avlidne brodern, Karl XII, hade gjort.

Den svenska musikens fader, Johan Helmich Roman, leder orkestern, och trots att kriget mot Ryssland pågår råder tillförsikt bland de församlade. Ty alla vet att ofärdsåren håller på att ta slut och att en ny tid har börjat, en era då kungamakten har mist allt väsentligt inflytande till riksdagen och rådet.

Frihetstidens början

Den epok som inleddes när Ulrika Eleonora och Fredrik I tog över tronen har gått till historien som frihetstiden. Termen lanserades i skrift redan på 1750-talet, och det har aldrig varit någon hemlighet vad den syftar på – upplevelsen av frihet från det kungliga allenastyre som rått på Karl XII:s tid.

De politiker som ställde sig bakom termen hörde hemma inom de fyra ständer som dominerade politiken på de återkommande riksdagarna. Vi känner dem framför allt under benämningarna hattar och mössor – Sveriges första politiska partier.

Men under Fredrik I:s första tid som kung existerade de inte. Sverige regerades av högadliga ämbetsmän under ledning av greve Arvid Horn. I egenskap av kanslipresident – ledamot av riksrådet och chef för Kanslikollegium – hade han en ställning som motsvarade en nutida statsministers. 

Bakom sig hade Horn en lång karriär som militär, diplomat och riksrådsledare under Karl XII, och det färgade av sig på regimen. Han vägleddes av en stark strävan efter att undvika en upprepning av de olyckor som hemsökt landet under de föregående två decennierna, då 200.000 svenska och finska män dött och rikets ekonomi körts i botten.

Fred och sparsamhet

Lösningen var att hålla fred med grannarna och vara sparsam med statens utgifter. Detta gick hand i hand med en gynnsam inställning till den samhällsgrupp som Arvid Horn och hans förbundna själva tillhörde – de adliga storjordägarna och ämbetsmännen.

Utrikespolitiskt sympatiserade Horn med det maktbalansideal som vuxit fram efter föregående decenniers blodiga urladdningar. Ingen stat fick bli för mäktig för de övrigas bästa.

I mångt och mycket var Arvid Horn en typisk representant för de västeuropeiska ledare som dominerade den europeiska scenen på 1720- och 1730-talen. I Frankrike motsvarades han av kardinal André Hercule de Fleury, som satte en ära i att reducera statsutgifterna och skärpa kontrollen av insamlingen av skatter.

I Preussen regerade kung Fredrik Vilhelm I, en psykopatisk militarist som snålade med statsfinanserna för att kunna bygga upp Europas starkaste armé, som han dock drog sig för att använda i strid.

Under Ulrika Eleonoras och maken Fredrik I:s regenttider avskaffades det karolinska enväldet i Sverige.

© Georg Engelhard Schröder/Nationalmuseum

Storbritanniens starke man var Robert Walpole, som månade om låga skatter, ökad utrikeshandel och fred. Resultatet av att så många försiktiga äldre herrar satt i regeringsställning var, sett ur vanligt folks perspektiv, mycket lyckat. Det har sällan varit så lugnt i Europa. Krigen var få och regionalt begränsade.

Opposition mot Arvid Horn

Men en ny generation växte upp, och ju längre tiden gick, desto starkare blev oppositionen mot regimerna. På 1730-talet uppfattade åtskilliga unga adelsmän Arvid Horns politik som feg och föråldrad.

Den främste oppositionsledaren var dock en veteran, Carl Gyllenborg, född 1679, med mångårig erfarenhet som diplomat under stora nordiska kriget. Gyllenborg och hans förbundna stöddes av hovet i Versailles, eftersom kardinal Fleury önskade få en ny svensk regim att ingå en allians med Frankrike som motvikt till Storbritannien och Ryssland.

Oppositionsmännen gav Horn och hans anhängare öknamnet »nattmössor«, medan de själva kallade sig »hattar«. På 1738–39 års riksdag vägde maktbalansen över till de senares fördel, och Horn måste lämna in sin avskedsansökan.

Hattarna tar över

Detta var början på drygt tre decennier av kamp mellan hattar och mössor, till en början med kraftig övervikt för de förra. Dessvärre, måste man säga, med historiens facit i hand. Hattarnas stora dröm var nämligen ett revanschkrig mot Ryssland och återtagandet av de provinser som gått förlorade i stora nordiska kriget, och när kriget kom år 1741 blev det en katastrof. Den svenska armén var svag och dåligt förberedd. Ryssarna ockuperade nästan hela Finland.

Samtidigt exploderade missnöjet i Sverige i form av landets sista stora bondeuppror. Det var oroligt i många landskap, men allra mest i Dalarna, vars regemente hade mist många soldater i kriget.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Dalbönderna var också rasande över förbudet mot att handla livsmedel i Norge, något som slagit hårt under 1742 års missväxt. Till råga på allt hade landskapet nyligen genomlidit en förödande rödsotsepidemi. Bönderna, som leddes av bokhållaren Gustaf Schedin från Insjö kopparverk i Ål och bonderiksdagsmannen Skinnar Per Andersson från Sollerön, krävde att kungamakten skulle stärkas, att de hattpolitiker som förorsakat kriget skulle bestraffas och att Sverige skulle välja den danske kronprinsen Fredrik (sedermera Fredrik V av Danmark) till tronföljare.

Riddarhustorget i Stockholm var centrum för det politiska livet – inte minst i slutet av frihetstiden, då adeln samlades i Riddarhuset, borgarna och bönderna i Bondeska palatset, och prästerna i den närbelägna Storkyrkan. Kopparstick av Johan Snack, 1783.

© Kungliga Biblioteket

Revolterande dalkarlar till Stockholm

Till en början hade de upproriska vind i seglen. Sedan beslut om revolt fattats den 30 maj 1743 på ett möte i Mora, budkavlar gått runt till allmogen och soldaterna i regionen förenat sig med bönderna bar det av mot Stockholm. Omkring 4 500 stridbara dalkarlar upprättade den 20 juni ett läger på Norrmalmstorg, dagens Gustav Adolfs torg.

Vid samma tid fick huvudstadens invånare bud om preliminärfreden med Ryssland, i vilken svenskarna – mot att de valde den ryssvänlige nordtyske fursten Adolf Fredrik till tronföljare – kom undan med smärre landavträdelser i sydöstra Finland. När bönderna vägrade avlägsna sig från torget öppnade militären eld. Omkring 150 bönder dog och tretusen fängslades. Gustaf Schedin, Skinnar Per Andersson och fyra andra dömdes till döden och avrättades år 1744.

Det var alltså ett sargat land som den nyutnämnde kronprinsen Adolf Fredrik anlände till i oktober 1743. Ett år senare gifte han sig med den preussiska prinsessan Lovisa Ulrika. Liksom Fredrik I var paret så illa tvunget att acceptera att den svenska kungamakten var en skugga av sitt forna jag, men det var inte detsamma som att de hade gett upp tanken på en regimförändring.

Oppositionen samlas i mösspartiet

Och det var de inte ensamma om att vilja åstadkomma. Arvid Horns fall hade kommit som en oväntad överraskning för de män som styrt Sverige på 1720- och 1730-talen, men de hämtade sig snart från nederlaget. Efter hattarnas mönster började de samarbeta i organiserade former i syfte att återta makten.

I spetsen för »mössorna« stod bland andra adelsmännen Ture Gabriel Bielke och Samuel Åkerhielm samt prosten Jacob Serenius. Missnöjet över nederlaget mot Ryssland gjorde att de kunde flytta fram sina positioner. Om de hade skött sina kort bättre och samarbetat mer effektivt hade de antagligen kunnat gripa makten vid 1742–43 års riksdag, men hattarna bestod provet och satt kvar.

Riktigt illa gick det bara för två ledande hattmilitärer, Charles Emil Lewenhaupt och Henrik Magnus von Buddenbrock, som dömdes skyldiga till farliga försummelser och halshöggs som syndabockar för krigsdebaclet.

Carl Gustaf Tessin var kanslipresident 1747–52. Målning av Joseph Aved.

© Musée du Louvre

Mössornas ryska koppling

Vad som framför allt låg mössorna i fatet var deras goda kontakter med Ryssland; det var ingen hemlighet att de ömmade för goda relationer med både Storbritannien och den mäktiga grannen i öster. Det faktum att ryssvänligheten bottnade i den vällovliga målsättningen att bevara freden var oväsentligt i sammanhanget. Ryssen var och förblev Sveriges fiende, och nederlaget i kriget svetsade samman hattarna mot oppositionen.

När dessutom den ryske ambassadören i Sverige, baron Johan Albrecht von Korff, år 1746 ogenerat blandade sig i politiken och uppmanade kungahuset att avbryta sina förbindelser med hattarna undergrävdes mössornas ställning ytterligare. Istället för att skrämma svenskarna till lydnad fick von Korff hattarna, som anfördes av Anders Johan von Höpken, att gå till resolut aktion mot mössorna. De stärkte makten över rådet och rensade ut samtliga inre fiender.

Efter att mössornas främste representant, Samuel Åkerhielm, sett sig tvungen att begära avsked år 1747 var partiet i praktiken krossat.

Tessin tar över hattpartiet

De år som följde var hattpartiets glanstid. Som efterträdare till Gyllenborg, som avlidit 1746, framträdde en av Sveriges största kulturpersoner och konstmecenater, Carl Gustaf Tessin, som var kanslipresident mellan 1747 och 1752, och von Höpken, som uppbar ämbetet åren 1752–61. 

Ett genomgående drag i hattarnas ekonomiska politik var merkantilismen – Sverige skulle, så långt det var möjligt, bli självförsörjande på varor och få övervikt i handelsbalansen gentemot utlandet. Medlen för att uppnå målet var importförbud på utvalda produkter, höga skyddstullar, organiserad fjärrhandel i svensk regi – till exempel via Ostindiska kompaniet – och stöd till inhemska manufakturer.

Omfattande statliga subventioner och lån delades ut till entreprenörer som byggde upp näringsverksamheter, inte minst för textilproduktion. Ett paradexempel är Jonas Alströmer, som förvandlade lilla Alingsås till en av 1700-talets största svenska tillverkningsmetropoler. Exakt hur betydelsefulla manufakturerna var på längre sikt är omtvistat, men det står helt klart att de gav svenskt näringsliv en välbehövlig energiinjektion. De verkliga guldkalvarna i ekonomin var dock järnbruken och deras export, inte minst till Storbritannien.

Den nye kungen Adolf Fredrik försökte ta över makten genom en misslyckad statskupp 1756.

Epoken var också en guldålder för svensk vetenskap, med män som Christopher Polhem, Carl von Linné och Anders Celsius. Uppsvinget höll i sig under påföljande generationer, då kemister som Torbern Bergman, Carl Wilhelm Scheele, Anders Gustaf Ekeberg och Jöns Jacob Berzelius och Linnélärjungar som Peter Forsskål, Carl Peter Thunberg och Anders Sparrman gjorde stora insatser för forskningen.

Nye kungen Adolf Fredriks kupp

Bristen på en stark och samlad opposition gjorde att 1751–52 års riksdag, som sammanträdde efter det att Adolf Fredrik efterträtt Fredrik I på tronen, blev en av frihetstidens lugnaste. När kungaparet sökte genomföra en kupp – bland annat framprovocerad av att rådet börjat använda en namnstämpel istället för att låta kungen underteckna dokument – var resultatet ett fiasko. Rojalisternas planer avslöjades i juni 1756, och de ledande kuppmakarna, däribland greve Eric Brahe, avrättades. Hattpartiets dominans över riket, inklusive hov och kungapar, stärktes ytterligare.

Namnstämpeln förtjänar en utvikning. När den introducerades år 1741 var det för att underlätta kungens jobb; initiativet kom från Fredrik I själv. Från 1748 var Fredrik sjuklig och svag och orkade inte delta i det politiska livet, varför det löpande arbetet kraftigt underlättades av stämpeln.

När den började användas på nytt i mitten av 1750-talet var det dock för att minska rådets behov av den motsträvige Adolf Fredrik. I efterhand har stämpeln blivit en symbol för kungamaktens förfall under frihetstiden.

Pommerska kriget

Men sedan gjorde hattarna ett misstag. Samma år som den rojalistiska kuppen misslyckades utbröt sjuårskriget. På ena sidan stod Preussen under krigarkungen Fredrik II, den svenska drottningen Lovisa Ulrikas bror, på andra sidan Österrike, Ryssland och hattarnas alliansbroder Frankrike. Det senare landet lovade omfattande subsidier om Sverige invaderade Preussen, något som på papperet var lätt gjort eftersom svenskarna kontrollerade ett territorium i norra Tyskland, Svenska Pommern. Hattpolitikerna lät sig övertygas och förklarade krig 1757.

Men armén var lika illa förberedd nu som 1741. Hattarna hade visserligen genomfört en upprustning, men den hade varit fokuserad på defensiva befästningsåtgärder i Finland. Alltså gick »pommerska kriget« dåligt. Under somrarna och höstarna ryckte svenskarna fram utan att uppnå varaktiga framgångar, varefter de retirerade till Stralsund och Rügen för vintern. Det statsfinansiella läget förvärrades allvarligt. Masstryckning av sedlar ledde till inflation.

Rudolf Stenbergs sidenmanufaktur i Stockholm var en av 34 sådana verksamheter i huvudstaden år 1765. 

© Nordiska museet

De yngre mössorna

Allt detta beredde vägen för en nygammal fiende. Mösspartiet återuppstod. De »yngre mössorna« skilde sig på många punkter från föregångarna, bland annat genom sin stora tonvikt vid ekonomiska spörsmål, föga förvånande med tanke på läget i nationen. Under den tjugo månader långa riksdagen 1760–62 samarbetade kungaparet (som inte heller hade något till övers för kriget) med mössorna. Tills vidare klamrade sig dock hattarna kvar vid makten genom taktiska eftergifter.

Deras nye ledare, Axel von Fersen, såg till att föra ut Sverige ur kriget, med benägen hjälp av Lovisa Ulrika. Sverige och Preussen slöt fred i maj 1762 utan landavträdelser för någondera parten. Men regimen levde på lånad tid. Inom de ofrälse stånden växte vreden över att adeln dominerade Sverige trots att bönder, präster och borgare blev allt viktigare och förmögnare.Till råga på allt förblev det svårt att få bukt med inflationen. Allt detta stärkte mössorna, som dessutom motsatte sig hattarnas – enligt dem – vansinniga slöseri. De yrkade på en betydligt mer restriktiv låne- och subventionspolitik och krävde omfattande räfster och undersökningar mot folk som orättfärdigt skott sig på statens generositet.

Liberal ekonomisk politik och tryckfrihet

De största radikalerna bland »yngre mössorna« vände sig mot hela den merkantilistiska ideologin. För första gången i svensk rikspolitik möter vi tankegångar som senare skulle definieras som liberala – idéer om ökad näringsfrihet, mindre statligt tvång, färre monopol och regleringar. Parallellt med detta yrkade mössorna på ökad tryckfrihet och mindre censur.

Utrikespolitiskt var de liksom tidigare måna om goda relationer med Ryssland – och ryssarna var inte sena att stödja partiet ekonomiskt – men också med Storbritannien, Sveriges största handelspartner. Detta rimmade väl med att hattarna fortsatte att vara fransksinnade. Allianserna med utlandet reflekterade de inrikespolitiska motsättningarna.

Mössornas stora stund kom vid 1765–66 års riksdag. Deras seger var fullständig inom alla ständer. Ett belysande exempel är prästeståndet, där mössorna tog över med män som Jacob Serenius, som blivit biskop i Strängnäs, och den österbottniske kaplanen Anders Chydenius, en av de ledande talesmännen för en liberalare näringspolitik. Till saken hör att Österbotten och Norrland led svårt av det bottniska handelstvånget, som stadgade att landskapens städer var förbjudna att föra handel söder om Stockholm och Åbo, och att de inte fick ta emot utländska skepp i sina hamnar. Chydenius kritiserade också med skärpa följderna av hattarnas jordbrukspolitik, som ledde till omfattande fattigdom på landsbygden.

Prästeståndet sammanträdde i Storkyrkan i Gamla stan, när riksdagen hölls i Stockholm.

© Mario Savoia/Shutterstock

Under de följande åren genomfördes stora nyordningar. Marken gungade under de män som varit ansvariga för Ostindiska kompaniet, Jernkontoret, Manufakturkontoret och andra hattkontrollerade institutioner och sällskap. Riksråd som misshagade riksdags-majoriteten blev licentierade, det vill säga uteslöts från ämbetsutövningen – en frihetstida praxis som pekade framåt mot senare tiders parlamentarism. Alliansen med Frankrike övergavs och militärbudgeten skars ned.

Lyxkonsumtion förbjöds

Sparsamhetsivern var allra tydligast inom den ekonomiska politiken – det gällde att stoppa utflödet av pengar ur landet och sanera statsfinanserna genom offentlig snålhet. År 1766 infördes en överflödsförordning riktad mot lyxkonsumtion. Importvaror som kaffe, choklad, punsch och många viner förbjöds. Restriktioner infördes för överdådigt bruk av kläder, möbler, porslin och till och med likkistor. Subventionerna till manufakturerna reducerades kraftigt, vilket drabbade vissa näringar hårt.

Det bottniska handelstvånget luckrades upp genom att flera städer i norr tilläts handla med utlandet. Dessutom fick bönderna rätt att föra sina produkter för avsalu vart de ville och inte, som tidigare, bara till närmaste stad.

De yngre mössornas ryktbaraste seger var 1766 års tryckfrihetsförordning, som var oerhört radikal för epoken. Den utarbetades på Chydenius initiativ och stadgade att man fick publicera i princip vad som helst, utom alltför utmanande åsikter om religionen och statsskicket, till exempel smädande av kungen. Samtidigt infördes offentlighetsprincipen för myndighetshandlingar. Följdverkningarna lät inte vänta på sig. Det sena 1760-talet bevittnade en omfattande publicering av fräna debattartiklar i tidningar och pamfletter.

Hattarna gav emellertid inte kampen förlorad, och kungafamiljen var liksom tidigare missnöjd över bristen på inflytande. Dessutom hade Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas son, kronprins Gustav, vuxit upp och börjat intrigera politiskt, något han visade sig ha stor fallenhet för. Det enda som talade till mössornas förmån var att oppositionen var splittrad. Kungafamiljen drömde om en statskupp som skulle gynna hovet, medan hattarna ville få till stånd en ny riksdag, så att de kunde ta tillbaka makten för egen del.

Adolf Fredrik hotar abdikera

När en akut konflikt bröt ut mellan rådet och Kammarkollegium i december 1768 förklarade Adolf Fredrik att han hade för avsikt att abdikera från tronen om inte ständerna inkallades. Mössorna svarade med att ignorera kungen och regera med hjälp av namnstämpeln. Men det fungerade inte. I ämbetsverken var lojaliteten mot mössregimen svag, i vissa läger närmast obefintlig. De vägrade att acceptera befallningar och direktiv som inte bar kungens egenhändiga namnteckning. Efter en veckas ställningskrig kapitulerade rådet och en ny riksdag inkallades.

Omkring halv åtta på morgonen den 19 augusti 1772 lämnar Gustav III sina rum på Stockholms slott för att inleda revolutionen.

© Pehr Hilleström/Uppsala Auktionskammare

Nu svängde den politiska pendeln. Hattarna segrade och kunde i 1769–70 års riksdag – som till en början samlades i Norrköping och senare flyttade till Stockholm – vrida klockan åt sitt eget håll med parlamentarismens hjälp. I maj 1769 licentierades tio rådsmedlemmar och ersattes av hattar. Sedan gick det trögare.

Allt mer utbredd mutkultur

Adolf Fredrik och kronprins Gustav kunde besviket konstatera att hattarna var lika ovilliga som de avsatta mössorna att ge kungen mer makt. När man försökte förbjuda bränningen av sprit på gårdarna – husbehovsbränningen – blev bönderna så rasande att riksdagen måste skrota förslaget. Det förväntade ekonomiska stödet från Frankrike uteblev. Både inom utrikespolitiken och ekonomin tvingades hattarna till långtgående kompromisser. Mutkulturen blomstrade som aldrig förr, med idel frikostiga utländska diplomater på plats i Stockholm.

Adolf Fredrik avled i ett slaganfall den 12 februari 1771, medan kronprinsen – som nu blev Gustav III – befann sig på resa i Frankrike. En ny riksdag sammankallades efter hans hemkomst. Läget var nu mycket jämnt mellan hattar och mössor, och utgången av valet var högst osäker. Hattarna behöll greppet om adeln, men mössorna segrade i de tre ofrälse stånden.

Osäkerheten ledde till nya kompromisser, och liksom tidigare var korruptionen omfattande – den franske ambassadören gav pengar till ledande mösspolitiker för att de skulle avstå från att angripa prominenta hattar. Slutet blev dock att mössorna triumferade. Bondeståndets sekreterare betalade rentav tillbaka sina franska mutor till ambassadören, och i april 1772 licentierades sju hattar från riksrådet. Mössorna tog över och inledde en politik som syftade till ståndsutjämning, med större rättigheter för ofrälse att inneha höga ämbeten.

Slutet för frihetstiden

Sett ur ett efterhandsperspektiv var 1760-talets och det tidiga 1770-talets politik, i synnerhet mössornas aktioner, ett stort steg i riktning mot den demokratiska utveckling som skulle följa på 1800-talet och 1900-talet.

Men nu hade kungamakten fått nog. Den 19 augusti 1772 genomförde Gustav III en lika oblodig som framgångsrik statskupp. Frihetstiden gick i graven och den gustavianska eran tog vid. Hattarnas och mössornas tid vid maktens köttgrytor var till ända. 

Publicerad i Populär Historia 4/2020

Kanske är du intresserad av...

Läs också